dystopier

Hungerspelen logg 4 Av: Mathilde Ahlström


I denna bok handlar det mest om att samhället är konflikten. Folket i huvudstaden lever i lyx och har mycket pengar och går aldrig hungriga. Medans människorna i distrikten går hungriga och är mycket fattiga.

Hungerspelen handlar om en kamp på liv och död där det skickas två barn från varje distrikt varje år från 12 - 18 år till en arena där det ska döda varandra. Hungerspelen är ett tv program som sänds på TV, för att folket ska få underhållning. Vilken underhållning sedan! Det är verkligen fruktansvärt tycker jag. Jag menar att det är vansinne att få underhållning genom att döda barn på en arena! Men jag tror att författaren vill förmedla att vi tittar på just denna sorts underhållning annars också på TV - kanske i annan form som exempelvis Robinsson och då i en mildare form eftersom Robinsson väljer själva om de vill delta eller ej och de är vuxna människor!

Till karaktärerna i boken handlar det mesta om Katniss som blir vald till Hungerspelen, eller egentligen blir hennes lillasyster Prim utvald och kallad dit, men eftersom Katniss älskar Prim mer en något annat i världen kan hon inte låta Prim bli vald till Hungerspelen utan beslutar att hon själv åker. 

Hungerspelen väljer två barn/ungdomar från varje distrikt.  Katniss är den första som blir vald,  den andra som skickas till Hungerspelen är Peeta. Boken handlar mest om Katniss och hur hon förbereder sig inför Hungerspelen och sen hur hon kämpar inne på arenan. Så det mesta i boken handlar då om Katniss och hur hon ska överleva i Hungerspelen men också om Katniss familj som lider av fattigdom och svält.

Utspelen är dramatiska, omständigheterna svåra och de rycker med mig som läsare. Än en gång berörs jag av författaren som beskriver omtumlande, känslosamma situationer där mina ögon fylls av tårar, eftersom det är barn som får sätta livet till. Jag hoppas en stjärna på himlen ser dom!

Miljöbeskrivningarna är den del jag sett fram emot att skriva om.

Eftersom boken utspelar sig på en arena som påverkar hur länge spelarna kan överleva, så är  miljöbeskrivningar väldigt viktiga moment i boken, också för att det är en dystopi. Collins gör bra miljöbeskrivningar, och jag försöker att i min vildaste fantasi föreställa mig hur det ser ut. Hon lyckas rycka med mig som läsare, vilket gör det hela mer spännande.

Collins beskriver de olika miljöerna så jag får en egen bild i mitt huvud. När det stod att läsaren skal föröka tänka på  lukt och smak så var min första tanke att hon beskriver det så tydligt i boken, precis som om jag kunde känna lukten och smaken själv, hon väver liksom in känslan som en röd tråd genom hela berättelsen i boken.

När jag själv sluter mina ögon och  blundar, och försökte föreställa mig det hon beskriver i boken så kan jag uppleva den känsla hon försöker berätta. Ett exempel är när det står i boken hur Katniss fryser, då fick jag en egen bild för mina ögon om hur Katniss verkligen känner kylan. En otroligt stark upplevelse för mig som läsare!

Av Mathilde Ahlström

Först när jag tänkte efter om ”Du sköna nya världs” miljöbeskrivningar tänkte jag att det var mycket få, men i själva verket är det fler än vad jag tänkte på (Jag läste alltså uppgiften innan jag läst klart 3/5.). Miljöbeskrivningarna är relativt diskreta, man tänker alltså inte på dem speciellt mycket, men det är inte heller överflöd på dem… Men de är överallt, rätt ofta så beskriver de för varandra ibland inte direkt berättade utan återberättade, som här:

”/…/- hon brukade berätta för honom om den förtjusande musiken, som kom ur en låda, och alla de trevliga spel, man kunde spela, och de läckra saker, man hade att äta och dricka, och ljuset, som kom, när man tryckte på en liten sak i väggen, och bilder, som man höra och känna och förnimma doften av såväl som se, och en annan låda, som frambragte ljusa dofter, och de skära och gröna och blå och silverfärgade husen, höga som berg, och alla människor var lyckliga, och ingen var någonsin ledsen eller ond, och varje människa tillhörde alla andra, och lådorna, där man kunde se och höra, vad som tilldrog sig i andra ändan av världen, och barn i vackra, rena flaskor.”

Citatet ovan kommer från när Linda berättar för sin son om den sköna nya världen, som hon varit tvungen att ”ge opp” när hon födde sonen John i detta reservat (Eller är det verkligen ett reservat?) där indianer lever ytterst naturligt. I reservatet är Lina och John utstötta och tanken på att flytta därifrån är otroligt lockande (Som Bernard sedan föreslår!), men Linda får inte flytta till den civiliserade världen p.g.a. John, vilket också är anledningen till att hon agar honom vid ett tillfälle i boken.

I berättelsen skildras även saker och händelser på andra sätt, t.ex. när Lenina och Bernard är på resa i reservatet, beskrivs känslor med ljud:

”Lenina tyckte om trummorna. Hon slöt ögonen och hängav sig åt deras dova, oavbrutna mullrande och lät mer och mer intränga sitt medvetande, tills det slutligen inte fanns något kvar i världen än detta enda, djupa, pulserande ljud.”

Lenina som är mycket kritisk åt allt på den platsen, hon är t.ex. chockad över rynkorna som bl.a. Linda har, vilket är roligt att se… Hon beskriver rynkorna som äckliga, vilket nästan är roande!

Läslogg 2 Mathilde Ahlström

Här är andra läsloggen om Hungerspelen av Suzanne Collins.

Boken är fortfarande lite trög för att det inte händer så jätte mycket, men det börjar blir mer och mer spännande.

Tankarna som jag har om karaktärerna är att Cinna är Katniss stylist Det är han som alltid stylar Katniss när hon ska vara med i olika evenemang. Och först presenteras när Katniss och Peeta kommer till huvudstaden. Jag tycker att Cinna verkar snäll, och modig eftersom hon själv har varit med i distrikt 12.

Och Peeta är pojken från distrikt 12 som blir vald till Hungerspelen, och han träder först fram i historien när hans namn ropas upp som den andra deltagaren till Hungerspelen. Den tanken jag får av Peeta är att han verkar snäll, glad men inte allt för utåtriktad person, Jag tycker att Peeta är en sån där vänlig och god person som man gillar, men i boken verkar Katniss misstänksam om Peeta verkligen är så snäll och då blir man själv lite misstänksam.

Suzanne Collins använder sig ganska mycket av tillbakablickar när det kommer till karaktärer. Hon återger och reflekterar.

Hungerspelen är en bok som även skildrats i TV. Det är som en sagoberättelse, jag tänker på kapitel 12 och 13, där det verkligen skildras hur ljuset från facklorna lyser upp i skogen, hu ryggsäcken känns tung men hur trädet blir den trygga tillvaron. Där, uppe i trädet finns skyddet, lugnet och tryggheten, långt från farorna. Farorna finns nämligen överallt i skogen, men bristen på vatten är värst. Vart finns vatten? Hettan är outhärdlig, den är plågsam och fruktansvärd. Hur länge överlever man utan vatten?

Katniss i boken har goda tankar om Haymitch, som kan vara hennes räddande ängel. Kan Haymitch skicka henne vatten? Eller har Peetas beteende fått dem att dra öronen åt sig? Katniss är rädd att dö.

Spänningen i boken ökar, och det är lätt sträckläsa den!

Boken jag läser heter ”1984” (skriven av George Orwell). Titeln säger inte så mycket, förutom  att det (förmodligen) utspelar sig år 1984. Om man inte vet vad det är för bok skulle man kanske kunna missta den för en historiebok om just 1984 som kunde ha varit ett händelserikt år.
Jag tycker att titeln är lite kryptiskt (eller vad man nu ska kalla det), eftersom den inte säger något (ett exempel på en bok som ”säger mycket” med sin titel är ”The Lord of the Rings – The Return of the King”. Titeln säger på en gång att kungen, Aragorn, ”återvänder” till tronen. Citat tecknen var där eftersom Aragorn faktiskt inte kommer ifrån Gondor). Och just för att den är så mystisk så blir den på en gång mycket intressantare (på olika nivåer för olika personer, men icke desto mindre intressantare).

”Det var en klar kall aprildag, och klockan visade tretton.” Så lyder den första meningen. Den fortsätter med att introducera läsaren för berättelsens huvudperson, Winston Smith. Och jag tycker att Orwell med den första meningen sätter känslan för boken. Grått och dystert, men det börjar att ljusna och det värmen stiger fram.
Det hade nog funkat för Orwell om han hade vänt på det hela. Det kanske inte hade varit bättre, och kanske var därför han valde att ta ”känslan” först, men det hade inte förstört hela boken.

När jag nu tänker på början av boken så tycker jag att det liknar början av filmen ”The Nightmare Before Christmas”. Den börjar med en sång (”This is Halloween”) och det sätter verkligen känslan, sedan så stiger protagonisten Jack fram (inte bokstavligt, han kommer upp ur en fontän i filmen). Det är likt, men definitivt inte på samma sätt.

I retrospekt tror jag att jag trodde att boken skulle handla om ofriheten man har i Oceanien (ett av de tre ”rikena” som strider om global makt). Teleskärmar (stora skärmar som inte bara visar, utan även spelar in ljud och ljus, dvs en skärm med en real-time kamera) näst intill överallt, ständig vakan, och vid första tecknet på krimtänk (en tanke som är kriminell. Det behöver inte vara något som man medvetet tänker. Det kan vara något man av misstag uttrycker i sömnen) så blir man anhållen av Tankepolisen.

Jag misttänker att Winston har rebelliska tankar (krimtänk) som skulle kunna leda till att han hamnar i trubbel med Storebror och Tankepolisen.

Orwell använder sig av flera ord (t.ex Hatveckan), där det inte är helt uppenbart vad de betyder. De förklaras först senare när de ”används” i berättelsen (när alla skriker på teleskärmen under tvåminutershatet under Hatveckan). Det får en att bli nyfiken på vad det är för ord (så var det för mig i alla fall) och man fortsätter läsa.

Det är egentligen inte märkbart mycket miljöbeskrivningar, de är där, men man lägger inte riktigt märke till de. Författaren fokuserar mest på Winston, hur han ser händelser och vad det gör med hans tankar. Miljöbeskrivningarna är som tydligast i rummet ovanför Charringtons butik, O'briens lägenhet och baren som ligger i prolernas kvarter. De platserna fick jag i alla fall bilder av i huvudet. Hans jobb förstår jag nästan inte alls hur det ser ut. Men gatorna och husen får man klart för sig hur det ser ut. Också när bomberna faller får man en klar bild för sig hur det känns för Winston.
"Rummet där de stod var avlångt och mjukt upplyst. Teleskärmen var nerdämpad till ett svagt mummel; den tjocka mörkblå mattan kändes som sammet att trampa på.
"Nedanför fönstret var det någon som sjöng. Winston kikade ut, trygg bakom tyllgardinen. Junisolen stod fortfarande högt på himlen."

Jag tycker att miljöbeskrivningarna är bra i den här boken. Dock tycker jag Winstons tankar är ganska jobbiga och ointressanta. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i någon av karaktärerna, vilket bidrar till att jag inte riktigt gillar den här boken.

Det är väldigt mycket miljöbeskrivningar i boken Fatta eld tycker jag. Men det stör mig inte alls, för att miljöbeskrivningarna liksom smälter in i texten så att man inte tänker på det.

Jag tycker också att man kommer in i miljön när författaren beskriver platser, dofter och ljud och känslor.

Man lever sig verkligen in i boken så författaren har gjort ett bra jobb med beskrivningarna. T.ex

" I mardrömmen är jag klädd i sidenbrudklänningen, men den är söndersliten och lerig. De långa ärmarna fastnar hela tiden i törnen och grenar när jag springer genom skogen. Flocken av muterade spelare kommer närmre och närmre tills de hinner ikapp mig med het andedräkt och dreglande käftar."

När jag läste det där var jag redan väldigt inne i boken och det kändes som att det var en själv som sprang där där i skogen och man kunde nästan känna de muterades andedräkt i ens ansikte. Men ibland så är författaren lite för detaljerad i boken. Jag tycker att man kan lämna lite mer åt fantasin, för det blir inte så roligt om allt är bestämt, om författaren detaljerar precis allt i boken. Då skulle den inte bara bli lång, utan också väldigt tråkig. Men det där är ju om det skulle varit väldigt överdrivet detaljerat och det är den ju inte.

Jag tror att författaren har valt att fokusera mycket på miljöbeskrivningarna. Och det är också viktigt eftersom att det inte handlar om den värld vi lever i idag, därför måste ju författaren kunna beskriva hur allting ser ut "där" annars skulle man inte fatta något om distrikten, huvudstaden, hungerspelsarenan och framför allt hur samhället ser ut, har ju stor betydelse i boken eftersom att det är det som gör boken till en dystopi.

 Redan i början av 1984 får man en väldigt dyster och tragisk bild i huvudet av hur miljön är. I Oceanien känns det som allt har ett tunt grått damm över sig. Det är kallt, blåsigt, riktig mat existerar inte längre, vilket bidrar till den hemska bilden man får. Själva staden beskrivs och känns som en liten, ihop tryckt stad. Ganska högljudd, och med mycket barn som springer omkring. Också den konstanta rädslan som finns, att ens egna barn kan närsomhelst bli sönderbombade. Winston går i mörka gränder, det finns mycket prostution på gatorna, och de flesta är mycket fattiga. Sträva tvålar, ihåliga kläder, kallvatten, husen är fallfärdiga, och så vidare. Allt är sammanfattningsvis väldigt dåligt. Dock finns det högre uppsatta personer (O´Brien) som har tillgång till bättre bostäder, vin, godare mat. Jag tycker George Orwell skriver bra, som jag sa, redan i början av boken får man en bild i huvudet över hur det ser ut, känns, luktar. Boken domineras helt klart av hur Winston tänker så det hade kunnat vara lite mer miljöbeskrivningar som väger upp det lite. Jag tycker å andra sidan att det är väldigt intressant att läsa hur Winston tänker så det gör inte så himla mycket. Winston själv beskriver miljön som dålig, men ändå som om han lärt sig leva med allt det hemska. Lite längre in i boken åker han och Julia till landsbygden. Jag blev ganska chockad, jag trodde knappt att det fanns någon landsbygd, någon skog. Här beskrivs det som väldigt vackert. Luften känns som kyssar, marken täckt av blå klockhyacinter, lövgrönska, och så vidare. Jag förstod först inte hur man, om det nu fanns en vacker och fridfull plats, ville envisas med att bo i smutsiga London. Och varför inte Winston kommit på den tanken. Fast kanske är det förbjudet i Oceanien eller något, plus att det nog är svårt att försörja sig där ute på landsbygden. Winstons miljö är alltså väldigt grå och dyster, men det finns vacker natur, riktigt kaffe, o.s.v bara att det inte finns i Winstons vardag (eller Julia har lyckats skaffa fram en gång) Men nu börjar det bli riktigt spännande…

(har tyvärr glömt boken i skolan men ska försöka att göra så gott jag kan)

I 1984 är miljöbeskrivningarna väldigt viktiga, en utav de största delarna som beskriver hur det är och ser ut i samhället. Exempelvis alla affischer som sitter uppklistrade, på Storebror och den Eurasiska soldaten.

George Orwell lyckas bra med sin miljöbeskrivning, och en av sakerna som han återkommer till mest (som kanske inte riktigt hör till miljön) är brevpressen som Winston har köpt. Ganska ofta beskriver han dess skönhet, att glaset är som en himmel, men ändå hur opraktisk den är. Det är bara en glasklump med en korall i. Samtidigt kan jag förstå Winstons fascination över den, vi hade en liknande hemma hos oss när jag var liten som jag älskade att titta på.
På ett sätt kan jag känna att Orwells miljöbeskrivningar är lite framtvingade, som att han varje gång när han kommer till en ny plats måste skriva några rader om hur det ser ut, ofta rätt så detaljerat. Det är skickligare när beskrivningarna vävs in. Han framställer Sanningsministeriet på ett väldigt rättfram och koncist sätt, medan han beskriver ingående hur vacker och livfull naturen är, i hög kontrast till den gråa staden.

I miljöbeskrivningen ingår väl även personerna. Orwell beskriver alla människor som väldigt fula. Julia, till exempel. Han börjar med att skriva om hennes ungdomlighet och styrka, men sedan när Winston och hon är i lägenheten ovanför prylboden säger han något i stil med att ’hennes drag inte kunde anses vackra’. O’Brien också, beskrivs som ful. De flesta kvinnliga bikaraktärerna beskrivs som små och gråa. Winstons mamma beskrivs som kraftig och ful. Hans lillasyster apliknande. Winston själv klagar på allehanda små skröpler och leverfläckar på sig själv. Det är smått uttröttande.

I stora helheten är jag inte helt hundra på vad jag tycker om miljöbeskrivningarna i 1984. Det är någonting i dem som jag inte tycker om, men ändå lyckas de med sitt uppdrag och man vill läsa dem.

”Framför oss, i det midnattsblå vattnet, sköt en skimrande mur upp ur havsbottnen som en gejser.”

Kat Falls – författare till Mörkt liv – har kryddat boken med miljöbeskrivningar i en lagom och perfekt mängd. Så fort Ty och Gemma förflyttar sig dyker det upp små, små men värdefulla gestaltningar av miljön. Och trots att de under den mesta tiden (hittills) har befunnit sig under vattnet har hon lyckats göra nästan obefintliga och varierande beskrivningar. En exotisk känsla väller över mig, och det känns som om jag sitter på någons axel och bara ser allting med egna ögon.

Men om jag ska vara lite kritisk så måste jag erkänna att det inte skulle skada med en aning mer havsbeskrivningar. För vi vet ingenting om hur det är att leva under vattnet som Ty har gjort i hela sitt liv. Och det skulle vara fascinerande att få läsa om en sådan tillvaro – som människan kanske en dag måste använda sig av.  Samtidigt om det fanns flera gestaltningar skulle det nog störa den aktuella händelsen, då skulle spänningen försvinna helt och fokuset skulle direkt hamna på den magnifika miljön de befinner sig på. Men, ibland tycker jag att beskrivningarna blir lite motbjudande, som:

”Landskapet nedanför var fullt av jättelika ben, omkringslängda av asätare…” ”… Brosk flöt omkring i vattnet i spöklika stråk…” ”… När våra dykstövlar vidrörde havsbotten väcktes slammet till liv… ” ”… Bottenslammet under våra fötter bestod av resterna av det ruttnade valköttet, som nu var så upplöst att pirålarna bara kunde suga upp det.”

Jag blev ganska äcklad, trots att det var skickligt skrivet. Och det passar ju perfekt, men kanske lite för perfekt. Från ”… det ruttnade valköttet, som nu var så upplöst att pirålarna bara kunde suga upp det.” fick jag en rysning, vilket jag får nu också. Hu!

”Förvånad vände jag ficklampan mot rösten. Men mitt svar fastnade i halsen på mig när en tjej i beslutsamhet kom gående mot mig med sin långa, mörka fläta svängande. ”

Huvudpersonen i Mörkt liv heter Ty. Man får inte veta så mycket om honom, däremot kan man skapa sig en bild av vad andra säger till honom. Egentligen vart det inte helt självklart att huvudpersonen var en kille förrän han träffade Gemma – en tjej i hans egen ålder – då han presenterar sig. Dock det sätt som han agerar, löser problem och tänker, påminner (dumt nog) om en killes sätt att vara. (Döm mig inte nu, allihopa…) Ty är den förste som någonsin fötts under vattnet – där han faktiskt bor. Tys familj är den första som flyttar ned under vattnet och lever på havets botten efter naturkatastroferna.

Gemma, vår andra huvudkaraktär kommer från Ovan - alltså ovanför vattnet. Hon är på jakt efter sin försvunne äldre bror, Richard Straight. ( är inte säker på att namnet är helt korrekt… hittar det inte i boken där det borde vara) Gemma kommer från ett internat, där bodde hon med sin bror tills han blev förflyttad till ett annat. Sedan försvann han helt. Så Gemma rymde för att leta reda på sin ende familjemedlem.

”Hon höll båda händerna i ett osäkert grepp, men det fanns en trotsig blick i hennes ljusblå ögon.”

Gemma framställs väldigt kaxig mot folk hon knappt känner, utmanar ständigt sig själv, samtidigt som hon är lite på sin vakt. Och i de tillfällena Ty förväntar sig att hon ska vara rädd, är hon inte det alls. Jag tycker att Gemma påminner väldigt mycket om Katniss från Hungerspelen, med sin personlighet framför allt.

”Jag heter Gemma.”

”Gemma.” Jag kunde inte låta bli att le. ”Som gem o’ the ocean, en havsjuvel… ” ”… Det är vad vi brukar säga när vi ser något riktigt vackert.” Jag insåg att det lät som om jag sa att hon var vacker, vilket jag inte gjorde – även om hon nu var det. Jag blev torr i munnen. ”Du vet, som en snäcka” Jag harklade mig. ”Eller en havssnigel.”

William Golding är duktig på att beskriva miljön på ett målande sett och jag kommer att tänka på JRL Tolkiens miljöbeskrivningar,  men jag tycker Golding har mer känslor i det han beskriver. Jag tycker William Golding får en att vilja läsa vidare särskilt från sida 80 till 120 då pojkarna börjar spåra ut. Pojkarna blir mer och mer rädda för ”Odjuret” på natten, medan de är någorlunda modiga på dagen och är ganska övertygade om att de ska kunna döda odjuret med sina spjut av trä. Dag och natt är viktiga för Golding, även gryning och skymning, sen väver han in känslor och intryck i det. ”Det fanns inget ljus kvar annat än det som kom från stjärnorna.” och ”En månskära steg upp över horisonten, knappt så stor att det blev ljusgata från den ens när den hängde ner vid vattnet.” ”Pojkarna vaknar på morgonen och med ljuset får de nytt mod. Morgonen med dess behag, det klara solskenet, det svallande havet och den rena luften var en tid då det var härligt att leka och livet var så rikt att hoppet inte behövdes …” När mörkret kommer grips pojkarna av rädsla och oro. ”När solen sjönk föll mörkret över ön som en filt, och det dröjde inte länge förrän hyddorna var fyllda av oro och rörelse under de avlägsna stjärnorna. En bidragande orsak till att solen och natten är så viktig är kanske också för att läsaren ska ha ett hum om hur mycket klockan är och hur många dagar de har varit på ön, och i och med det se hur lång tid det tar för deras samhälle att rasa.

Djungel är viktig och det känns som om jag har fått en tydlig beskrivning av den och det är ganska enkelt att föreställa sig en tropisk ö med värmen, växterna och vatten. ”Hela gläntan var omgiven av mörka aromatiska buskar och utgjorde en skål fylld med hetta och ljus.” En beskrivning av en djurstig beskrivs så här ”Grisstigen var en mörk tunnel, för solen var hastigt på väg ner mot jordens kant och i skogen behövde man inte leta länge efter skuggor. Stigen var bred och upptrampad och de skyndade fram i snabb trav.” En bidragande orsak till att solen och natten är så viktig är kanske också för att läsaren ska ha ett hum om hur mycket klockan är och hur många dagar de har varit på ön, och i och med det se hur lång tid det tar för deras samhälle att rasa.

Golding använder alla sinnen för att beskriva miljön på den tropiska ön. ”Vattnet var varmare än hans eget blod. ””…flög en fågel upp med ett rop som en häxas…” ”Det enda ljud som nådde dem i morgonhettan var bränningarnas långdragna, molande dån mot revet.””Tonen skallade åter, och när han plötsligt tog i hårdare gick den upp en oktav och blev till en gäll trumpetstöt…”

Ju mer förvildade och rädda pojkarna blir (för odjuret), desto mer skrämmande och mörka blir miljöbeskrivningarna. ”Bakom dem hade månskäran höjt sig över horisonten. Framför dem satt någonting som liknade en stor apa och sov med huvudet mellan knäna. Så röt vinden till i skogen, det blev oro i mörkret och varelsen lyfte på huvudet, höjde mot dem resterna av ett ansikte.”

Även fast miljön i 1984 inte beskrivs jättemycket i boken så kan jag verkligen se nittonhundra åttiofyras London framför mig när jag läser boken. Dock så föreställer jag mig oftast miljöer ganska annorlunda mot hur det beskrivs i böcker, jag vet liksom hur det "egentligen" (enligt författaren ser ut) men jag målar hellre upp en egen bild.

Hursomhelst, London känns väldigt slitet och smutsigt, jag tänker mig inte att det är så klassiskt "dystopigrått", utan mer vitt, fast väldigt smutsigt. Området  lite utanför innerstan, där prolerna bor, verkar mera grått, men inte riktigt på ett deprimerande sätt, med gamla, slitna, risiga hus och små gränder. "Han kom gående längs en smal stenlagd gata med små tvåvåningshus med nötta dörrar som vette direkt ut mot trottoaren och på något underligt vis erinrade om råtthål. Här och där bland gatstenarna låg pölar av smutsigt vatten. In och ut genom de mörka dörröppningarna och i de smala gränderna vimlade en förvånansvärd massa människor -..."

Där jag är just nu i boken så beskrivs det att det är sommar och varmt, och jag kan verkligen se det framför mig. Solen skiner, så det är väldigt ljust (somsagt, inte alls så "dystopigrått"!). Luften dallrar av den fuktiga värmen, gatorna är fulla med folk och det luktar så som en varm storstad luktar.

Huset som Winston bor i verkar inte så trevligt, redan på första sidan får man veta att "Trapphallen luktade kokt kål och gamla trasmattor". Hans lägenhet är liten och fyrkantig, och teleskärmen ( en apparat som hör och ser allt som man gör när man är i närheten av den) är ständigt på. Den ger förmodligen ett blåaktigt ljus ifrån sig, vilket får lägenheten att verka ännu kalare och tråkigare.

Det är en väldigt bra bok, och den gråa, tråkiga Winston som jag beskrev i min förra läslogg är nästan helt borta efter att han träffat Julia. Det är bra eftersom det blir mycket roligare att läsa när han är glad och gör saker som han faktiskt gillar.

Det är svårt att avgöra hur mycket miljöbeskrivning det egentligen är i 1984. Det känns inte som att det är för mycket miljöbeskrivningar, men häller inte för få. Jag försökte översikts läsa lite i boken för att kolla om det fanns några tydliga miljöbeskrivningar, men jag tyckte mig inte hitta några. Ändå har jag absolut en bild av hur det London som Winston lever i ser ut. George Orwell har inte använt sig så mycket av exakta miljöbeskrivningar hur staden ser ut, men han har använt sig mycket av känsla och lukt. Det beskrivs mycket om hur tråkigt Winston tycker allt är och hur äckligt maten smakar. På så sätt bildas en bild av ett väldigt tråkigt och grått samhälle.
En sektion som gjorde det tydligt hur medveten jag ändå var om hur deprimerat det var i staden, var när Winston och hans förälskelse flyr ut utanför staden till någon slags skogs dunge för att få privat tid. Då när de var i skogsdungen, så fick man direkt en känsla av ren luft och vacker miljö. Det var som om man tog sig ur en grå bubbla som ligger över staden och gör allt grått. Den ångestfyllda stämningen försvann iväg, men så fort de var tillbaks i staden, så fanns den gråa bubblan där igen.

I 1984 så tycker jag att miljöbeskrivningarna hör ihop med bevakningen och rädslan som följer med varenda människa i staden där de lever. Den rädslan liksom präglar hur upplevelserna av staden är. I och med att ingen egentligen kan uttrycka känslor, så finns det inte riktigt någon glädje någonstans. När det inte blir någon glädje någonstans, så blir också staden väldigt grå och tråkig. När Winston ligger i ett rum som han hyrt i hemlighet, frågar han sig själv om någon någonsin hade kunnat lägga sig ner och slappna av, medan man lyssnade på ljuden vid gatan utanför fönstret.  Bara en sådan sak visar ju att folket i staden inte ens har tid eller tillåtelse att ens ta in och reflektera över vad de ser, hör och luktar. Samhällets fokus ligger inte på kulturen och människor roande. Det finns nästan ingen kultur, all musik och konst handlar bara om saker som har med politiken att göra.

Om man ska sammanfatta miljöbeskrivningarna i boken, så är det klart att George Orwell inte fokuserat på hur det ser ut i det London de bor i. Ändå så får han med det igenom de trista upplevelserna och genom hur samhället fungerar. Det är klart att han beskriver hur folk ser ut och liknande, men det är ganska kort draget och det har inte lagds ner någon jätte tid på det.
Annars tycker jag att boken har tagit en väldigt intressant vändning, då Winston träffar Julia och boken förvandlas till en romantisk berättelse. Tidigare har det mer varit om Winstons tankar vad det gäller samhället, men nu så har det fokuserats mer på hans kärlek till Julia. Ändå lever mystiken kvar och Winston ser ju hans kärlek med Julia som en hemlig aktion mot regeringen. I och med den aktionen lever också Winston mycket farligare än förut. Bara ett ända litet misstag och det är kört, nu är det mer spännande en någonsin!

Så här kanske det kan se ut.

Beskrivningarna Collins har gjort är väldigt detaljerade. Hon beskriver alltid saker i detalj, nästan lite äckligt ibland. T.ex. när Katniss beskriver en brännskada. "Jag såg en skymt av det gapande såret på hans lår innan jag flydde från huset. Låret var bränt ända in i benet." Eller när hon ska beskriva ett getingstick, fast det är inte av några vanliga getingar. "Bulan på mitt knä är faktiskt mer lik en apelsin än ett plommon i storleken. En illaluktande grön vätska sipprar fram där jag drog ut gaddarna. Svullnad. Smärta. Framsipprande grön vätska." Jag måste erkänna, jag mådde ganska illa när jag läste det. Collins beskriver miljön, och platserna de är på väldigt bra. Man kan verkligen föreställa sig hur det ser ut. Miljön och personerna hon beskriver känns äkta, eftersom hon beskriver hon även lukt, smak, ljud mm, vilket såklart hjälper dig som läsare att föreställa dig platserna och personerna ännu bättre. En sak som Ellen H hjälpte mig att komma ihåg är att Katniss ofta jämför saker med sånt hon har varit med om eller sett förut, t.ex. när hon har fått medicin från sina sponsorer och jämför den med en liknande medicin som hennes mamma hade gjort. "Det är inte ett hopkok av örter som mor brukar göra, det är ett högteknologisk medicin ihopkokad i ett labratorium i huvudstaden." Mer hinner jag tyvärr inte skriva nu. 

LÄSLOGG. 3    Fahrenheit 451

Det är inte svårt att lägga märke till miljön i Fahrenheit 451, den liksom strålar ur bladen, men inte på ett positivt sätt. Jag har tänkt på att Ray beskriver mycket i boken som en orm. Som när Montag sitter på tunnelbanan på väg till Faber och högtalare ekar ut reklam för tandkrämen Denhams, beskriver han det som ”en röst (som) drev efter honom. ’Denhams, Denhams, Denhams’, tåget väste som en orm. Tåget försvann i sin håla.” Samma sak gäller på första sidan i boken där munstycket spottar ut fotogen som en orm, något som jag pratade om i Logg 1.

Jag tycker att miljön är som en orm. Den är hemsk, giftig, den spottar. Den förstör människorna, förgiftar dem. Tv-väggar överallt, ens familj finns på teven. Det är så sjukt att ens riktiga familj inte längre är dem man älskar, nu älskar man sin fina och perfekta tv-familj istället. Det är det som är så skönt med Montag, att han inte tycker om det. Det är också det som får en att avsky hans fru. Han borde lämna henne, låta henne vara tillsammans med sin tv-familj istället.

Jag tror att miljön doftar bränt, att doften från lägenheterna där de bränner böckerna måste sprida sig ut på gatorna och påminna alla om hur fel det är att läsa. Det låter tyst, alla sköter sitt och gör sitt jobb som de ska. Man pratar inte med främlingar, man bara gör det man ska. Det känns så, men jag kanske har fel? Ray beskriver inte så mycket om just det, men man upplever det så. Jag tycker att han borde beskrivit ännu mer, det hade gett berättelsen mera liv. Fast samtidigt tycker jag inte att det förändrar själva berättelsen så mycket, det gör alltså inget. Många andra saker täcker över det, som t.ex. när han sitter på tåget och kommer att tänka på när han var barn och en gång hade ”suttit på en gul sandkulle vid havet mitt i en blå och het sommardag och försökt fylla ett såll med sand eftersom en elak kusin hade sagt: ’fyll det här sållet så ska du få tio cent’.” Så försökte han, men sanden var brännhet och sållet var tomt. Så han satt där själv och grät. Bradbury får en verkligen att väcka empati med Guy och inse vilken hemsk miljö han lever i. Därför behövs inte så mycket miljöbeskrivning.

Jag tycker att William Golding är väldigt bra på miljöbeskrivningar, för jag kan tydligt se det han beskriver framför mig. I min första läslogg så skrev jag att jag tycker att språket i Flugornas Herre är väldigt stabbigt, men det tycker jag har förändrats, och faktiskt blivit sådär målande, som jag tycker om!

Det är lite svårt att förklara, men William beskriver liksom med känsla, inte med synen. Ex: ”En oändlig gryning plånade ut stjärnorna, och till sist silade ett grått, sorgset ljus in i hyddan” (observera ordet sorgset). Sådana ”känslomiljöbeskrivningar” dyker upp med lagom jämna mellanrum.

Ett annat knep författaren kör med, är att låta ungefär varenda miljöbeskrivning handla om solens upp -och nedgång. Hur ”solens tidiga strålar gjorde skuggor bakom hyddorna” t.ex.

I en liten del av boken blickar Ralph tillbaka på sitt gamla liv, alltså då han bodde hemma med sin familj. Då är det som en enda lång miljöbeskrivning och jag ska ta ett litet stycke från det:

”Vilda ponnyer kom fram till stenmuren längst bort i trädgården och det hade snöat. Strax bakom huset fanns det ett skjul, och där kunde man ligga på taket och se flingorna virvla förbi. Man kunde se den våta fläcken då varje flinga dog, och sedan kunde man ge akt på vilken flinga som först landade utan att smälta och se hur hela marken blev vit.”

Det känns som att miljöbeskrivningarna är väldigt viktiga för den här historien. Man vill känna hur pojkarna på ön verkligen känner sig i miljön: Hur de ormlika lianerna och ensamheten skrämmer dem, men också hur de njuter av friheten och de aromatiska blommorna på paradisön.

Han har en trevlig, känslosam och långsam rytm i sina miljöbeskrivningar, de kommer lagom ofta och är lagom långa för att man inte ska hinna tröttna. William Golding, har gjort ett bra jobb.

Jag måste säga att just miljöbeskrivningarna i Kallocain inte är så många, vilket jag inte tycker är ett problem. Jag har lätt för att få en slags överdos av beskrivningar så den här boken passar mig perfekt. Boye verkar ha satsat snarare på andra sorters beskrivningar, som personligheter och utseende.

Trots denna "fattigdom" av miljöbeskrivningar har jag lyckats skapa mig otroligt rika bilder av hur världen i Kallocain ser ut. Det är nog det som jag uppskattar mest hos boken, att den är relativt "rakt på sak" men ändå tillåter den långa utsvävande tolkningar. Allt i boken känns mycket genomtänkt. Man får helt enkelt inte allt förklarat för sig direkt, kanske framförallt för att den är skriven ur första person och Leo (huvudpersonen) faktiskt inte vet så mycket.

Jag tänker mig att städerna ser ut ungefär såhär:

Det må vara en ganska klassisk tolkning av en dystopisk värld men den är ändå en väldigt fängslande tanke.  Alla gråa väggar och höga geometriska hus, underjordsbanan med alla grått klädda medsoldater i, som sagt så har jag skapat miljöbeskrivningarna själv, boken lägger bara grunden. Man får inte veta så mycket om hur naturen ser ut, men den verkar vara ungefär som den i vår värld. En mycket välskriven mening enligt mig är när Leo se ut ur det fönsterlösa flygplanet han färdas till huvudstaden i:

"På film hade jag naturligtvis sett gula åkrar, gröna ängar, skogar, betande får och kor, till och med flygbilder, så jag hade strängt taget ingenting att vara nyfiken på, och ändå hade jag att kämpa med en löjlig och barnslig önskan, att planet skulle haft något enda litet titthål, som man i hemlighet kunde sett igenom..."

En originell idé i boken är att alla medsoldater måste ha en ovanjordslicens för att få tillstånd till att vistas ovanjord. Detta gör att jag undrar hur de bor, bor de kanske under jorden? Eller så bor de ovan jorden men de har inga fönster, de kanske kommer upp i husen från tunnlar. Det skulle vara rentav hemskt enligt mig, att inte ha tillgång till solljus i sitt hem, ve och fasa!

Varför jag tycker att han är intressantast? Jo, för att han har sett övergången från gräs och gröna skogar till ett iskallt mardrömslandskap. Han är väldigt tystlåten och mystisk, för att han delar inga av sina tankar med Sonen, om inte sonen frågar. Det nämns i boken att det enda som får honom att inte ta livet av sig är hans son. Man vet inte vad som har hänt jorden och det är väldigt luddiga ledtrådar. Den här mannen har haft en kvinna förut, men hon tog livet av sig. Pojken och mannen talar sällan med varandra om henne, men jag hittade en dialog som var intressant:

”När han kom tillbaka var pojken vaken. Förlåt, sa han.

Det gör inget.

Somna om.

Jag önskar jag var hos mamma.

Han svarade inte, han satt bredvid den lilla gestalten insvept i filtarna och täckena. Efter en stund sa han: Du menar att du önskar att du var död?

Ja.

Så får du inte säga.

Men jag gör det.

Säg det inte. Det är en dålig sak att säga.

Men jag rår inte för det.

Jag vet det. Men du måste låta bli.

Hur ska jag kunna det?

Det vet jag inte.”

Pojken är också väldigt intressant, men honom tänker jag inte gå in djupare på förrutom att jag tycker det är intressant att han har skapat sin bild av gräs, skog, fågelkvitter och värme utifrån hans egen fantasi och vad han fått berättat för sig. Pojkens ordförråd är inte lika stort eftersom det är en begränsad värld där många ord inte behöver användas.

Däremot dök det upp något som var väldigt intressant, mitt i boken kom det ett stycke på cirka 7 rader som beskrev en händelse i jag-form. Det förbryllade mig väldigt mycket och jag fattade ungefär ingenting. Det är en människa som berättar och h*n är med ett sällskap som h*n kallar oss. H*n nämner pojken, och en kvinna.  Det kanske var mannens fru som tog livet av sig som beskriver situationen, eller var det mannen själv bara utifrån ett annat perspektiv? Jag blev väldigt förvånad. Är det någon som läser boken? Hur reflekterade ni över det här konstiga stycket? Jag vill gärna höra andra tankar. Sid. 76

Fortsatt väldigt bra bok! Som jag har nämnt tidigare är den fylld av adjektiv överhuvud taget och inte minst i miljöbeskrivningarna. Man får verkligen en bild av platsen där det utspelar sig, hinner få en känsla av den och lära känna den lite. För att inte spoila något för någon tar jag ett exempel från den allra första sidan, "Trapphallen luktade kokt kål och gamla trasmattor. Ett flerfärgsplakat, överstort härinne, var uppsatt på bortre väggen"
Sedan fortsätter det men redan här tycker jag att man får känslan av att det är ett rätt trist och dystert ställe man har kommit till. Jag får en känsla av att det har varit viktigt för Orwell att beskriva hur hemskt och grått allt är. Boken innehåller mycket beskrivande, även människorna beskrivs väl och mycket. Ofta brukar jag bara kunna beskriva delar av personer i böcker med ord men just här tror jag nog att ja med ord skulle kunna sätta ord på hur jag tänker mig dem. Dock ändrar jag mig ofta i fråga om både utseende och personlighet så inget är särskilt beskrivande. Jag beskrev ju Julia i mitt förra inlägg men nu tycker jag hon har förändrats igen. När jag skrev förut tyckte jag hon verkade rebellisk och upprorisk. Jag trodde att hon ville göra uppror mot partiet, för att göra världen bättre. Men hon är inte alls sån. Hon gör bara saker som bryter mot lagen för att hon är sugen på att leva annorlunda än man får. Hon har inget för att sätta sig upp mot den för andra människors skull. Hon är egoistisk och bryr sig egentligen bara om att hon (och kanske Winston) ska få leva som de vill, hur andra människor har det intresserar henne inte alls. Ett krot exempel: "Vad spelar det för roll? Folk blir ju avlivade hela tiden, inte sant?"
Och såklart är det sant, folk blir avlivade hela tiden. Men kan man verkligen bli så okänslig att man inte bryr sig det minsta om det? Dessutom har hon ju börjat se fel i regeringen, kunde då inte hon förstå att de kan ha fel i annat också, att de kan göra helt fel i princip allt? Jag gillar inte Winston speciellt heller. Speciellt inte efter att man fick veta att han som barn (typ tretton) åt upp all mat hemma och snodde choklad från sitt döende småsyskon. Det är bara hemskt. Barn är barn, men så ung var han inte och lite vett kan man ha i skallen även om man inte har det allt för gott ställt. Det finns det exempel på, det är bara att se ut i verkligheten.
"Äntligen hade det hänt. Budskapet hade kommit." Ja äntligen har det hänt. O'Brien (en ganska högt uppsatt man med lite rebelliska tankar) är tillbaka! De har mött honom och så vidare. Han är strängare än jag tänkte mig men jag gillar honom starkt ändå! (Som sagt figurerna ändrar sig rätt ofta.) Jag vill inte spoila men det uppkommer frågor i boken som ska ta reda på om man klarar av att förråda partiet. Ungefär så här kan de låta: "Att begå sabotage som kan vålla hundra tals oskyldigas död?" "Om det till exempel av någon anledning skulle tjäna vårt intresse att kasta svavelsyra i ett ansiktet på ett barn - är ni beredda till det?"
Jag personligen skulle kunna dö för att världen skulle bli bättre om jag var i deras värld, men frågan är om jag skulle klara av det som man förväntas klara utifrån frågorna. Jag är inte så säker på det. Det är ju hemskt människokallt och förfärligt. Samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att inte göra skillnad när jag visste att jag kunde. Jag är konfunderad och har inget svar på de frågorna, så be mig inte välja!
Den del där det är minst adjektiv är ju "Boken i boken" som egentligen är en faktabok. Den är ju lite torrare "Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som gegrafiskt tillhör Europa, eller det vore fullt möjligt för Oceanien att skjuta fram sin gräns till Rhen eller till och med Weichsel.". Men samtidigt är det intressant och roligt att få höra hur samhället är uppbyggt och varför saker är som de är i boken. Dessutom är det intressant att Orwell jämför med hu hans tids människor trodde att år 1984 skulle se ut och hur det blev i boken. "Dagens värld är kal, hungrig och sönderfallen jämfört med den värld som fanns före 1914, och är det i ännu högre grad om man jämför den med den framtid som den tidens människor föreställde sig och såg fram emot.". Efter det funderade jag på om Orwell fick någon slags oro för att världen skulle gå åt fanders, eftersom alla andra hade en väldig framtidstro efter andra världskriget. Kanske.
Hur som helst med tanke på frågorna jag nämnde och så vidare känns det som om alla är väldigt pessimistiska. Ingen tror egentligen att de kan göra skillnad. I alla fall inte förrän om väldigt länge. Det märks inte minst på O'Brien. " Ni blir tvugna att vänja er vid att leva utan resultat och utan hopp. Ni kommer arbeta en tid, ni kommer att åka fast, ni kommer bekänna, och sen kommer ni dö. Det finns ingen möjlighet att det kommer någon märkbar förändring inom vår egen livstid. Vi är de döda.".
Och ja också det är nog sant, men det känns ändå hemskt att de är så pessimistiska. Inte ett uns av glädje för att de (i alla fall försöker) gör världen bättre. Men de är i alla fall realister. 
Boken är, precis som jag förutspådde väldigt bra och spännande men inte pangpå, eller att det är en massa action eller annat hela tiden. väldigt bra bok! 

Samhället är konflikten. Folket i huvudstaden lever i lyx och har mycket pengar och går aldrig hungriga. Medans människorna i distrikten (i de fattiga distrikten i alla fall) går hungriga, är fattiga och lever under förtryck. Varje år ska distriktens låga ställning i samhället bevisas så att säga, genom att varje distrikt måste skicka två barn mellan 12 och 18 år till en arena där de ska döda varandra, också för att huvudstadsborna ska få underhållning. Detta är enligt min åsikt barbariskt. De är bara barn! Jag menar det kan bara inte vara roligt att titta på!

Men det kan vara så att ett av budskapen med boken är att vi tittar på just sådan TV, i en aning mildare form bara. Vem vet? Om 10 år sitter vi kanske och skrattar åt Hungerspelen på vår TV. Men jag hoppas inte på det direkt.

Handlingen. Boken handlar om Katniss och Hungerspelen men den handlar också om klass skillnader, förtryck, diktatur, (fattigdom) och svält.                                                                              Om vi börjar med Katniss och Hungerspelen så (som sagt) handlar det om Katniss som blir ett av de två barnen/ungdomarna från distrikt 12 som ska delta i Hungerspelen. Det andra barnet som skickas till spelen är Peeta, bagarens son. Så i stort sätt så handlar boken om hur Katniss förbereder sig inför Hungerspelen, och sedan hur hon kämpar för att överleva inne på arenan.

Om vi nu förflyttar oss till den mer djupa handlingen så handlar boken om (som jag också redan nämnt tidigare) hur människorna i distrikten lever under förtryck från huvudstaden. Om de olika klasskillnaderna som finns mellan de olika distrikten och huvudstaden, men även i själva distrikten. Författaren har inte skrivit ”Panem är en diktatur” men jag har mina aningar som säger att Panem är det. Och till slut så handlar boken även om (fattigdom) och svält, som Katniss familj lider av och även vissa av de barn som skickas ut på arenan för att spela Hungerspelen.

Jag tror att man skulle kunna tolka handlingarna och konflikterna på olika sätt, men jag är lite osäker på hur mycket man kan göra det.

Jag tycker att det William Goulding är bäst på i skrivandet är just miljöbeskrivningar. De är oftast både vackra och lätta att hänga med i och förstå. Man får direkt bilder i huvudet och jag har en ganska klar uppfattning av hur hela ön ser ut. Här är ett exempel från början av boken när de just kommit till ön och allt verkar vara ett fantasiskt äventyr : Över alltsammans, över brisen, ropen, de sneda solstrålarna över de höga berget, föll än en gång ett romantiskt skimmer, vänskapens, äventyrets, tillfredställelsens sällsamma, osynliga glans.
Jag tycker det är lätt att föreställa sig den känslan. Goulding lyckas väldigt bra med att beskriva olika stämningar. Här kommer ett annat exempel från när Ralph och några andra har sett ett fartyg vid horisonten och upptäckt att deras eld som fartygen skulle se röken från och komma till deras hjälp, nu hade slocknat pga att Jack sagt åt de vars uppgift var att hålla elden levande, att de skulle med och jaga. Jack och hans jägare kommer exalterade tillbaka med en död gris (deras första kött sen de kom till ön) och kan ju knappt vänta med att börja berätta och imponera på de andra, medan Ralph och hans gäng (bland andra Simon och Nasse) är besvikna och ursinniga på att de lät elden slockna. Det blir intressant när humören krockar och man kan lätt förstå deras irretation över Jacks munterhet.
Jack hade alldeles för mycket att berätta för att kunna göra det genast. Istället tog han ett danssteg eller ett par men kom sedan att tänka på sin värdighet och blev stående stilla med ett flin. Med en grimas av obehag fick han se att han hade blod på händerna, såg sig om efter något att torka dem på och strök sedan av dem mot sina shorts och skrattadde. Nu talade Ralph.
”Ni lät elden slockna”
Jack slutade skratta, lätt irreterad över en sådan struntsak men alltför lycklig för att ta illa vid sig...
”Vi kan tända den igen”...”Jag skar halsen av grisen”, sa Jack stolt, men skalv ändå till när han sa det...Ralph tog åter till orda, hes i rösten. Han hade inte rört sig.
”Ni lät elden slockna”
Upprepningen gjorde Jack illa till mods.
Goulding beskriver mycket uttryck och rörelser men också natur och platser som tillsammans bildar en hel miljö. Han behöver t.ex inte skriva att Ralph är arg för det märks på hur han beter sig. Han beskriver inte så ofta lukter och smaker men de framgår av sig själv med hjälp av fantasin. Jag tycker han att han oftast har lagom mycket med miljöbeskrivningar, kanske att det blir lite för mycket enstaka gånger.

Redan i början av 1984 beskriver Orwell hur London är, han beskriver de såhär;

”Där ute såg världen kall ut, hur stängt fönstret än var. Nere på gatan kom små vindilar och virvlade runt med damm och papperslappar, och trots att solen sken och solen var strävblå verkade allting färglöst, så när som plakaten som satt klistrade överallt.”

 De är en väldigt kall och dyster beskrivning av London, vid många tillfällen beskriver han hur staden är kall och nästan obekväm, man är övervakad var man än går, men jag har alltid tänkt mig London ungefär så, fast idag, för det är mycket övervakning i staden och de är den känd för, dessutom är de ofta kallt väder där, jag säger inte att London i verkligheten är den samma som London i 1984, jag menar att många saker kanske är lika, att de regnar ofta ger mig en bild av att de är en kall stad, även fast de är sol, om jag tänker London är grått ett ganska tidigt adjektiv som kommer upp. Som sagt, inget illa sagt om London, men jag tänker så.

Dammet tror jag visar att staden inte är omhändertagen. Att ingen bryr sig om den och att den inte direkt är den är den turistattraktion som den är idag.

Orwell beskriver hur Storebror alltid ser en, att de finns kameror och mikrofoner överallt, så man aldrig har rätten till sitt eget liv. Roligt namn för dokusåpan Big Brother eftersom deltagarna är under ständig bevakning.

Jag undrar varför Big Ben inte beskrivits, eftersom att den känns som något som kan ge en stor karaktär för miljön. t.ex. om det hade stått; dammet låg över den stora klockan och dess ända rena ton hördes genom Londons mörka gator. (väldigt cheese mening) Eller vem vet, Storebror kanske var en fanatiker av klockan och håller den kliniskt ren. 

Miljön känns väldigt obekväm och frånstötande. Lite som Iran, nu är de politiska läget där, lite som i 1984, och folk på gatan är lite kalla mot varandra, alla är väldigt noga med vad dem säger på gatorna, sen finns de dem som tagit åt sig de som regeringen lärt ut, och de finns många som stödjer regimen utan att riktigt veta varför, och redan i skolan lär dem ut att Komeini var lite som en frälsare. I 1984 berättar Julia om hur man lär sig som 16 åring i skolan att man ska göra sin plikt genom att skaffa barn och att de är många som gått på de.

Om jag ska vara ärlig är 1984 miljön mest lik sin egen, alltså att om någon skulle säga kall och övervakad miljö skulle jag tänka direkt 1984, och inte så mycket annat.

Puss Puss bloggen :*

Jag har valt att berätta om Ralph, bokens huvudperson (det är ”den ljushåriga pojken” som boken och min förra läslogg inleddes med).

Ralph är blond och kommer från England. Han blir, som jag förstått det, barnens ledare redan första dagen på ön.

Jag tycker han verkar rätt käck, Ralph. Han är en bra ledare som lyssnar på dem han bestämmer över, och han har idéer på hur saker ska genomföras och om dem ska genomföras. En gång säger Ralph: ”Vi kan hjälpa dem att hitta oss. Om ett fartyg kommer i närheten av ön kanske dem inte märker oss. Så vi måste göra upp en eld.” Det kallar jag ett bra resonemang, även om det inte gick så bra med den idén; de lyckades nämligen bränna upp skogen, och INTE locka fram en räddning.

Alla ser upp till honom, t.o.m. Nasse, som verkar bli någon slags motsats till Ralph ju längre jag kommer i boken. Kanske kan det bli så, att konflikten i boken blir relationerna till varandra, snarare än ”barnen mot djungeln”. Kanske kan det bli så, att Ralph får ett lag och Nasse ett annat, och så tävlar dem! På att överleva! Men jag hoppas fortfarande på lite kärlek.

När Ralph skrattar åt en unge som säger sig ha sett en farlig orm blir jag lite besviken på Ralph. MEN, jag gillar honom ändå, han är liksom tuff på ett ödmjukt sätt, och även om han var fett bitchig mot Nasse i början känns han rätt snäll innerst inne.

Ibland kan Ralph påminna lite om Harry Potter. Alltså då Harry är så arg jämt och brukar titta ned i marken så att håret döljer ansiktet. Eller kanske är Ralph en blandning av Malfoy och Harry förresten, med tanke på hans ledarbehov.

Jag upplever att författaren beskriver sina karaktärer genom deras handlingar, alltså att han INTE skriver typ: ”Jack var en snäll pojke som tyckte mycket om godis. I situationer som gjorde honom arg brukade han skrika. Och som den skrikande pojke han var, skrek han i den här situationen också.”, utan snarare använder sig av när karaktärerna pratar och vad deras reaktioner och handlingar blir. Precis som i verkliga livet, alltså.

Winston Smith är huvudpersonen i boken. Han beskrivs på andra sidan där det står ”En småvuxen, mager figur, vars klenhet endast underströks av blåstället som var partiets uniform. Han hade mycket blekt hår, ansiktet var rödlätt av naturen, hyn narig av grov tvål och slöa rakblad…” Där för man en ganska tragisk och deprimerande bild av Winston. Trots att författaren inte beskriver Winston så grundligt behövs inte riktigt en djupare beskrivning, så som Winston lever spelar inte utseende någon speciell roll. Man ser i alla fall det gråa molnet som hänger över honom och resten av 1984s värld. Winston Smith har ingen, han lever ensam och verkar anse att alla som han skulle kunna bli vänner med bara ökar risken för honom att bli anmäld till tankepolisen. Han lever i en lungmiljö och även när det inte händer mycket verkar han hela tiden ha panik inuti sina tankar. Jag förstår honom dock; han är ju fast i en värld där han inte ens kan titta på flickan han är intresserad av utan istället lurar sig själv att han hatar henne. Det känns som om han har mycket smarta tankar och vet att storebror är fienden men problemet är att han inget kan göra. Nu börjar han med att försöka kommunicera med flickan han ”hatar” vilket blir väldigt komplicerat eftersom de inte ens kan titta på varandra i en sekund utan att de tror att de kan väcka uppseende. Kärlek är alltså strikt förbjudet dock är Winston gift… Men de har inte sett varandra på ca 10 år. Jag vet inte vad jag tycker om det, för jag är skeptisk mot att om man får gifta sig kan man lika gärna gifta sig med någon man är kär i? Fast egentligen tror jag regeringen skulle villat ta bort äktenskap också, det är bara det at de behöver att alla måste fortsätta få barn, men om de kunde skulle de nog förbjuda alla slags intima och kärleksfulla handlingar. Andra delen i boken har nu precis börjat, hoppet som Winston har burit på kanske inte är förgäves!

”Jag spanade ned i djuphavsgraven i hopp om att få syn på en nedstörtad skyskapa, kanske Frihetsgudinnan till och med. Men där fanns inget spår av den gamla östkusten, bara ett lodrätt stup ned i det mörka djupet.”

Min dystopibok heter Mörkt liv skriven av Kat Falls. Jag tycker att Falls har lyckats få till omslaget, titeln och expositionen riktigt bra! Framsidan föreställer en manet i mörkt vatten, och titelns stil är på något sätt ”maskinigt”… Titeln har ett stort typsnitt vilket också fångar ens blick. Mörkt liv. Jag får tankar om att boken kommer att handla om ett ”fantasy-äventyr” men någonstans en ledsen, deppig bakgrundshistoria, om en framtid så dyster att man egentligen inte vill läsa den.  Men det tillsammans med omslaget gav mig inget annat val än att grabba tag om den direkt! Boken speglade på något sätt en överjordisk och mystisk aura... En tanke är att det egentligen är en enorm undervattensbild, men istället för en glamorös fisk eller en grotesk haj blev det en vanlig manet.

När jag läste expositionen blev jag direkt säker på att boken utspelade sig under vattnet, och en liten hint om när också. Falls slänger sig direkt in i sin egen bok, samtidigt som hon lyckas lirka in små, men betydande miljöbeskrivningar. Expositionen antyder om en naturkatastrof, eftersom Ty (vår huvudperson) spanar lite hoppfullt efter något amerikanskt landsmärke. Redan då kan nog ingen människa missa att boken är en dystopi. Jag skulle tro att boken utspelar sig om en ungefär 1000 år. Men något runt 100 efter denna ”naturkatastrof” som har fått hela jorden ur balans, men tanke på att Ty överhuvudtaget känner till Frihetsgudinnan. Falls skriver östkusten och eftersom Frihetsgudinnan finns (nu) i New York måste han vara någonstans utanför Amerikas östra kust i Atlanten.

Läslogg nr.2 Fahrenheit 451

Karaktären Beatty i Fahrenheit 451 är en otroligt irriterande karaktär som man inte riktigt förstår sig på. Vem är han egentligen? Vad gör han egentligen?

Beatty är (vad det verkar som) chef över brandmännen och är den som är hjärnan bakom den mekaniska hunden som används för att jaga ”kriminella” (eller vad han nu tänkt använda den till), något han är extremt entusiastisk över. Och ändå är det han som pratar om hur dåligt det är med böcker och frågar Guy om han minns den där ”grabben i din egen klass” som blev misshandlad för att han var intellektuell och kunde alla svar, som var ”ovanligt begåvad”. Är inte Beatty själv lite intellektuell i alla fall? Om man skall kunna uppfinna en slags smart mekanisk robot (som i och för sig används på ett ont sätt) måste man vara extremt begåvad. Beatty säger att man blir smart av böcker, men samtidigt erkänner han att han av nyfikenhet tog böcker som egentligen skulle brännas och så berättar han att de hade ”ingenting att säga. Ingenting man kan lära ut eller tro på. De handlar om folk som inte existerar, om de är romaner. Och om det är fackböcker är det ännu värre, den ene professorn kallar den andre idiot, den ene filosofen skäller ut den andre. Allihop rusar omkring och släcker stjärnor och utplånar solen. Man blir bara omtöcknad.” Nej, usch, fy. Beatty säger emot sig själv och beter sig illa, fastän han låter sååååååååå trevlig, i synnerhet när han talar om den mekaniska hunden, dödsmaskinen som på något sätt skall hjälpa samhället.

Då är frågan: mot vad i så fall?

Montag frågar Beatty om han vet var en sådan flicka som Clarisse kommer ifrån, den mystiska flickan som tillsammans med Guy är den enda som är normal, visserligen barnslig, men hon har fantasi och är den enda som visar kärlek, som visar att hon bryr sig. Efter en lång förklaring om att de har rapporter om henne och hennes familj säger Beatty att ”för den ’stackars’ flickan var det bäst att få dö”.  Och det är nog sant, i samhället de lever i är det nog bättre att dö. Men det är ändå orättvist. Bara för att hon var en sådan som tänkte, som undrade varför istället för hur, som faktiskt ville få svar och som älskade böcker, skulle hon dödas! En utav de två människor som hade förnuft var nu borta.

Jag tycker att det är fint att Montag tog ett tiotal böcker och gömde i ett trångt utrymme i väggen, som han skall läsa ut innan de tvunget måste brännas upp, för säkerhetsskull. Hoppas han lyckas, eller skall man säga: hinner?

Jag har bestämt mig för att skriva om ”Nasse” och Jack för att de är väldigt olika varandra. ”Nasse” ska representera förnuft och det mer civiliserade hos människan, medan Jack (och större delen av pojkarna) står för människans innersta rädsla och mer djuriska instinkter.

Jack har en ledares egenskaper och en del brister som kan ses hos vissa ledare t.ex. aggressivitet. Jack har hög rang och självkänsla, acceptabel kroppsbyggnad och lite outvecklade ledaregenskaper som är svåra att definiera. Det blir säkert enklare när du får läsa mer om hans personlighet senare i boken. Jack är en aggressiv ledare men än så länge så är han bara vice ledare och det kan du läsa om i ett stycke där Jack och Ralph bråkar. Jack vill ha kött och vill jaga ett svin medan Ralph vill ha hyddor av mer långsiktiga skäl som att hålla värmen på natten. ”Men du tycker att det är roligt! skrek Ralph. Du vill jaga! Men jag-”. Jag valde att inte analysera Ralph men jag vill ändå påpeka att sidan 52 är bra för där kan man märka att Ralph och Jack kanske inte alltid kommer att vara vänner.  Jack lyckades till slut döda ett svin (med hjälp av de andra pojkarna som bildade en kedja) och han målade sitt ansikte för att kamouflera sig. De andra pojkarna gjorde inte det och de hade säkert kunnat döda svinet utan att han kamouflerat sig, men det var tydligen betydelsefullt för honom och det kan man läsa här:”Han tog ett skutt mot Bill, och masken var någonting för sig själv som Jack gömde sig bakom, befriad från blygsel och förlägenhet.”  Med hjälp av masken lämnar han sitt skolpojksjag och förvandlas till en primitiv vilde.  Sen fick han en sorts kontroll över de andra med hjälp av masken, när han ville jaga svinet igen.

”Kom bara! Jag tänker smyga mig fram och hugga-

Masken betvang dem.”

”Nasse” är smart, snäll, lätt sjuklig, fet och mogen för sin ålder men alla hans bra sidor är bortkastade, när ingen av pojkarna på ön tar honom på riktigt allvar och han har inte de egenskaper som behövs för att få andra att ta honom på allvar, eftersom han är långt ner i pojkgruppens hierarki.

Författaren har verkligen försökt göra ”Nasse” och Jack så olika som möjligt för att gränsen mellan det civiliserade och ociviliserade ska märkas tydligt t.ex. ”Nasse” är sjuklig, fet, intelligent, prudentlig, omanlig (om nu ett barn kan vara manligt), rationellt tänkande, saknar ledaregenskaper och i mina ögon så representerar han förnuft och civilisation.

Jack är ansvarslös t.ex. när han inte sköter elden för att istället jaga, vilket visar sig vara ett stort misstag. Han gillar känslan av makt och det känns som att han kommer att vara den onda gestalten i den här boken medan ”Nasse” och Ralph kommer att stå för det mer goda. Jag menar vem är egentligen helt igenom god och rätt ur andras synvinklar och sätt att tänka och se på saker?

Om jag sammanfattar mina tankar så behöver ”Nasse” Jacks ledaregenskaper och Jack behöver ett stort mått av vett och lugn från ”Nasse”.

Jag avslutar med den lila sång pojkarna kommer på när de lyckats döda svinet som tyder på att allt kommer gå åt ****** *.

”Döda grisen – skär av halsen - så han blöder.”

Alla i boken är fortfarande ju då ganska osmarta men det börjar gå lite bättre för dem och man lär känna dem mer och mer så det är bra. Eftersom att dem är så många är det svårt att hålla koll på alla. Och det är är inte ur någons perspektiv så man får inte veta deras inrekänslor. Och gör det svårare (tycker jag) att lära känna alla. Jag gillar nasse han är så dum. Jag tycker att författaren beskriver nasse lite som nasse i Nalle Puh. Blyg, Liten och den mobbade typen som ingen gillar från början. Sedan är det Ralph, ljushåriga killen som alla tycker om alla tror att han är supersmart men det är han inte, (och väldigt sjäv god) han bara gör det som är bra i nu läget tänker inte på konsekvenserna (som tiger ungefär)


t.ex. Dom har kommit till toppen av ett berg och kommer på att dem måste göra något för att människor i närheten ska se dem.

"Det var en sak till. Vi kan hjälpa dem att hitta oss. Om ett fartyg kommer i närheten av ön kanske dem inte märker oss. Så vi måste göra upp en eld.” sade Ralph.

”En eld! vi ska göra upp en eld!”

Hälften av pojkarna var genast uppe på fötter…

Ofta har Ralph har idéer som dem andra tycker är dem har svårt att lösa.

” ”Vill du tända elden?”

Nu när det absurda i situationen var uppenbar rodnade även jack. Han mumlade någonting lågt och obestämt.

”Man ska gnida två grenar mot varandra.”

 Han sneglade på Ralph. Det blev Ralph som slungade ut den yttersta inkompetensförklaringen.

”Är det någon som har tändstickor? ” ”

Tillslut kommer dom på en ide, och tar Nasses glasögon för att tända elden,  det är bra för tillfället men sedan ser inte Nasse med det ögat dom använde glaset på. Och när dem har idéer så är dem lite lata. Eller dem kanske var så år 1954 när boken kom ut??

Jag har valt att skriva om Prim och Cinna från Hungerspelen. Primrose"Prim" Everdeen är Katniss lillasyster och anldeningen till att hon hamnar i hungersplen. När de skulle lotta ut deltagarna till hungerspelen var det Prims lott de drog, men Katniss tog hennes plats. "Hon heter Prim. Hon är bara tolv år. Och jag älskar henne mer än något annat". Så svara Katniss när hon ska berätta om Prim, och man förstår varför hon tar Prims plats. Prim beskrivs också som omtäksam, söt och snäll, och hon är väldigt omtyck av andra. Man förstår ganska tidigt att Prim älskar djur, hon har en katt som heter Smörblomman och en get som heter Lady. Hon är även duktig på läkekonst, efter att ha hjälpt sin mamma att hjälpa sjuka sjuka och skadade. När Katniss tar Prims plats i hungerspelen, får hon Katniss att lova att göra sitt bästa under spelet. Ett löfte Katniss ofta tänker på. Prim är bara med kort i början så det finns inte så mycket att skriva om henne. Men hon verkar som en bra karaktär, därför ville jag skriva om henne.   
 
Cinna är Katniss stylist. Han är den som alltid stylar Katniss när hon ska vara med i olika evenemag. Han bara svarta kläder på sig och har mörktbrunt hår. Han är väldigt speciell av flera anledningar. T.ex. att han väljer att bli stylist åt en deltagare från distirkt 12, och kläderna han väljer är väldigt unika. Som kläderna till cermonin, när Karniss och Peeta (den andra deltagaren från distrikt 12) har på sig birnnande mantlar (de brinner inte riktigt såklart). Cinna hjälper Katniss mycket. Exempelvis när alla 24 deltagare ska intervjuas, och Cinna hjälper Katniss att komma på hur hon ska vara, och han säger att hon bara ska vara sig själv. Det funkar väldigt bra. Cinna är också den person som alltid finns där för Katniss, han blir hennes vän helt enkelt. Cinna är också den sista Katniss är med innan hon bokstavligern slängs ut på arenan. För att han ska ju styla henne. Han är med henne nästan hela tiden innan hungerspelen börjar. Jag gillar honom just för att han är lite annorluna, men ändå snäll. En sak jag har funerat på hur man uttalar hans namn. Om C:et uttalas som ett "K" eller ett "S". Någon som vet?    

Winston är en mycket alldaglig figur. I början tyckte jag att det var tråkigt eftersom jag hade förväntat mig mera, men efter ett tag insåg jag att jag hade fel.  Winston är inte så tråkig som man tror. I början är hans motstånd visserligen inte särskilt starkt, tillexempel när han skriver sin dagbok. Det är dock ett tecken på att han har en oppositionell sida inom sig, något som man märker mera senare. Att han är ihop med en mycket yngre tjej är dock ganska äckligt, i alla fall när han beskrivs som en vanlig gammal gubbe.

 Julia är en ganska motstridig karaktär. I början när man möter henne så verkar hon vara en riktig motståndare, någon som skulle kunna göra revolution. Efter ett tag så inser man dock att hon mest gillar att prata om det och göra mindre aktioner mot storebror. På något sätt känns hon inte som en särskilt sympatisk karaktär, även om hon antagligen ska framställas så. Hon blir dessutom kär i Winston, vilket får mig att fundera över hennes omdöme . Deras förhållande känns egentligen inte så väldigt romantiskt, istället så tänker jag på en rik gammal gubbe och en ung tjej. Hennes sista meningar i slutet får mig också att ogilla henne.

Jag vet att den här loggen egentligen ska handla om personer men jag måste bara säga det här först. Det märks tydligt att boken är skriven av en man när man inser att huvudpersonen (Winston) är typ 15-20 år yngre än flickan (Julia) han är kär i, hon är förövrigt kär i honom också. Här ett litet exempel:

”Jag är trettinie år. Jag har en fru som jag inte kan bli av med. Jag har åderbråck. Jag fem löständer.”

”Det bryr jag mig inte om sa flickan.”

Det finns säkert människor som tycker det är jätte sött att åldern inte spelar någon roll, men jag tycker det är ganska äckligt faktiskt. Jag gillar inte det faktum att hon är nästan 20 år yngre än honom, och jag kommer nog störas av det resten av boken.

Hur som helst, jag tänker skriva om den gamle mannen som äger antikvariatet. Jag gillar inte Winston och vill därför inte skriva om honom. I alla fall, Herr Charrington heter den gamle som äger antikvariatet. Han blir presenterad som väldigt trevlig, drygt 60 år. Han framstår som otroligt sympatisk, och han verkar veta lite om hur det var innan Revolutionen. Han är uppenbarligen emot storebror till viss mån. Han bor bland prolerna, prolerna är de som är emot storebror och hans sätt att styra. Förhoppningsvis så kommer han dyka upp igen längre in i boken. Den andra personen jag har valt är faktiskt storebror. Jag förstår inte vart han befinner sig, men sen kom jag att tänka på att folket i Oceanien antagligen inte heller vet exakt var han är. De enda gångerna man ser honom är på teleskärmarna. Jag skulle vilja att huvudpersonen träffade honom så man fick en känsla av hur han är att kommunicera med.

Nu tänkte jag också återkomma till det som gjorde mig partisk till den här boken, Winstons och Julias åldersskillnad och hur snabbt det gick. Hon ger alltså honom en lapp där det står ”Jag älskar dig”. Drygt en vecka senare möts de i hemlighet hånglar och som jag förstår det ligger med varandra.  

Men, om jag har tur stiger spänningen lite längre in i boken, just nu är det spännande men spännande i snigelfart.

Winston tvivlar mer och mer på Storebror och Partiet, men han kan inte minnas hur det var innan de fanns. Det märks att han vill ha förändring, men han försöker inte göra någonting, utan skriver bara i sin dagbok om sina funderingar. Jag tycker att Winston verkar vara en ganska negativ och nästan lite paranoid person, och det stör mig lite. Han tror hela tiden att tankepolisen kommer upptäcka att han ägnar sig åt "Krimtänk", att tänka förbjudna tankar och ifrågasätta samhället och Storebror. Och när han får kontakt med Julia första gången så tror han att hon är en spion eller en tankepolis.

Boken består av tre delar, och jag har nu läst den första och första kapitlet av den andra. I första delen så hände det inte så jättemycket, man fick mest följa Winstons vardagsliv och funderingar. Jag skulle tro att andra delen kommer bli mer händelserik, och att det kommer hända någonting med Julia, som Winston precis har träffat, och att det kommer bli mer och mer spännande, och så kommer upplösningen i tredje delen.

Det finns egentligen ingen riktig beskrivning av Winstons utseende i boken, men när jag läser ser jag John Hurt framför mig, som spelar honom i filmen (från 1984).

Winston är ganska velig. Man tänker sig att protagonisten i en sån här dystopi skulle vara rättfram och göra uppror direkt, men han går långsamt fram och drivs – till viss del – av överlevnadsinstinkt. Det bästa jag kan jämföra honom med är en tonåring som vill ”rebella” emot sina föräldrar, men inte riktigt vågar och istället gör små saker som den intalar sig är väldigt trotsiga. Winston, som skulle vilja göra motstånd och säga ifrån mot regimen, skriver istället dagbok och köper prydnadssaker från tiden innan revolutionen. Och han vet att han kommer att bli utplånad om han fortsätter, det står till och med i boken att ”bli dödad var vad man väntade sig”. Men ändå verkar han ha något att kämpa för, antagligen tron om att Storebror ska störtas och att han ska bli fri. Efter att han får lappen av Julia blir överlevnadsinstinkten ännu större. Jag tror att hon kommer visa honom hur man ska undvika att bli sedd av teleskärmar och spioner, och att de kommer att träffa fler regimmotståndare.
Smiths familj verkar vara till största delen död, men det står aldrig uttryckligen att hans pappa är det. Jag anar att han kommer få en roll i boken senare.
Jag tycker att Winston är en bra karaktär för historien, han för den framåt i rätt tempo så att Orwell hinner förklara livet i Flygbas 1 innan någonting börjar förändras.

Den andra karaktären jag tänkte skriva om är Charrington, butiksinnehavaren. Han beskrivs som en sextioårig gammal man, med en intellektuell atmosfär. Eftersom han har levt innan revolutionen förväntade jag mig att Winston skulle fråga ut honom – som han hade gjort med prolen i baren – men det gör han inte, fast jag tror att om Charrington har något att berätta om livet innan Storebror kommer han göra det med bokens gång. Han gör ju det redan lite när han berättar om barnramsan:

”Oranges and lemons, say the bells of St Clement’s
You owe me three farthings, say the bells of St Martin’s”

Än så länge är Charrington en väldigt sympatisk karaktär, och jag tycker om honom mycket.

Jag har nu läst 2/5 delar av ”Du sköna nya värld”. Det känns lite som att karaktärerna i denna bok inte är det viktigaste… Än så länge känns det som att dem bara är där som en förtydning för denna osköna, praktiska och denna hemskt lagom (Eller… Den är ju inte direkt lagom, men det är deras tanke!) värld.

Det var en del av boken där man fick lyssna på olika ställen efter ungefär varje replik, och jag tänkte skriva speciellt om Lenina som var en av dem som samtalade då; Lenina och Fanny (Leninas väninna) pratar på ett så absurt sätt om Leninas kärleksliv; hur ofint det är att Lenina på endast 17 år har fastnat lite för Henry och hur ofint det är att hon inte vart med någon annan man på flera månader, men trots att dem har vart ihop i flera månader verkar dem inte vara speciellt nära varandra… Fanny övertalar sedan Lenina att skaffa någon mer; så då söker Lenina upp Bernard.

Egentligen tycker jag inte om henne alls, hon är väldigt jobbig, känslolös och otroligt praktisk men hon är ändå väldigt populär, väluppfostrad, och den sorten som tar vad hon vill ha… Det låter som en väldigt konstig blandning, men hon är säkert som vem som helst i den sköna nya sköna världen.

”Hissen var full av män från alfaomklädningsrummet, och Lenina hälsades vid sitt inträde av många vänliga nickar och leenden. Hon var populär och hade vid ett eller annat tillfälle tillbragt en natt med nästan var och en av dem.”

(Alfa-, Epsilon-, och beta- människor är tre av dem olika samhällsklasserna som nämns i boken! Dem olika samhällsklasserna bär olika färg på kläderna vilket gör dem extra tydliga!)

Jag tycker att citatet tyder på att hon är populär, får vad hon vill ha, men ändå rätt väluppfostrad som jag skrev innan.

När man nu ska skriva om huvudkaraktärerna så tänker jag ju förstås på den ända huvudkaraktären i boken, Winston. Som jag skrev i första inlägget, så beskrivs allt mer eller mindre utifrån Winston. Det är inte skrivet i jagform, men man kommer ändå väldigt nära Winston och endast Winston. Winston känns som en väldigt intellektuell person, eftersom han är så smart och ser igenom allt som han stöter på. Winston är väldigt mån om att han är för kunnig för att överleva i samhället, men ändå så känns det som att han är väldigt nyfiken på vad som gömmer sig bakom alla lögner, han kan liksom inte låta bli att snoka runt. På något sätt är det viktigare för honom att få reda på hur det egentligen står till i världen, än att överleva.

Det är också väldigt fascinerande att Winston alltid är så himla lugn. Även fast det finns enorm risk för att han ska råka illa ut, så känns det aldrig som att han är så orolig. Det är till och med en sekvens där Winston promenerar bland utsatta kvarter och en bomb plötsligt faller ner. Bomben träffar marken bara några kvarter ifrån honom, men han bara lägger sig ner lugnt och när bomben slagit ner ställer han sig upp och går vidare. Trotts att glasspillror regnar över honom och att människor ligger skrikandes med avsprängda armar, så går han bara lugnt där ifrån med tankarna på annat. Skulle jag vart nära att bli träffad av en bomb skulle jag blivit hur skärrad som helst. Är det så att Winston är så pass van med krig så att han inte bryr sig eller är han bara otroligt lugn? Jag tycker att Winston är en klassisk huvudperson, som inte har så mycket svagheter. Han liknar på något sätt Tintin som alltid blandar sig in i trubbel, men aldrig har panik.

Bikaraktärerna i 1984 är väldigt svaga och oftast beskrivna ur Winstons perspektiv. Den ända karaktären som ofta återkommer förutom Winston är Storebror. Storebror är ledaren för det landet Winston lever i och hela han är väldigt mystisk. Det framgår inte riktigt om Storebror är diktator eller inte, men det är helt klart att han är ledaren för landet. Frågan är bara om han verkligen är den egentliga ledaren för landet. Eftersom nästan allt som lärs ut och skrivs är lögner, så borde ju också Storebror vara en lögn. Revolutionen i landet som verkar ha inträffat ungefär tjugo år tidigare drevs av många revolutionärer, men Storebror är den ända som klarade sig. Alla andra försvann eller blev dömda till döds av konstiga anledningar, vilket jag tycker känns väldigt suspekt.
Är det kanske de försvunna revolutionärerna som egentligen styr landet? Eller är det någon annan som använder Storebror för att få som den vill? Mystiken omkring Storebror ökar hela tiden och det ska bli spännande och se om Winston lyckas få reda på vem han egentligen är.  

Boken blir mer och mer intressant ju mer tiden går på ön. Man lär känna karaktärerna och karaktärerna lär känna varandra. I första kapitlet när Kören (som Jack är ledare i) precis har anlänt står det så här: I det samma föll en av pojkarna framstupa i sanden och leden upplöstes. De lyfte upp den kullfallna pojken på plattformen och lät honom ligga.
-Han ska jämt svimma, sa Merridew.
Den kullfallna pojken var Simon. Simon är en ganska intressant filur. Han nämns ofta i bakgrunden men står aldrig riktigt i centrum. Han beskrivs, som i det tidigare exemplet, ganska vek och även blygsam men alltid glad och omtyckt. När Jack och Ralph i början skulle gå och utforska ön så valde de att ta med Simon. Han kommer in i bilden mer och mer hela tiden och man märker mer och mer att Simon faktiskt inte är så dum trots allt, jämfört med vissa andra blodtörstiga knäppskallar på ön. T.ex när Jack och hans jägare för första gången fått tag på en gris och Jack vägrar ge något fläsk till Nasse (den tjocka pojken): Simon som satt mellan tvillingarna och Nasse torkade sig om munnen och hyvade iväg sitt fläskstycke till Nasse, som fångade upp det. Tvillingarna fnissade och Simon sänkkte huvudet i blygsel.
Men Simon är fortfarande omtyckt och blir snart försedd med en ny fläskkbit. Nasse är utstött och de flesta känner att de kan behandla honom hur de vill. Det var därför modigt och ädelt gjort av Simon att ge sin bit till honom. Såhär beskrivs Simon till utseendet: Han var liten och mager och hade spetsig haka och så klara ögon att Ralph hade narrats tro att han var härligt gladlynt och odygdig.
Han går in i djungeln ibland till något som de kallar ljusbuskar eller ljusknoppar, utan att någon vet. Överhuvudtaget verkar han lite mystisk och hemligt smart.
Förresten när det gäller Nasse så är det inte hans riktiga namn utan bara ett öknamn som de andra pojkarna, tack vare Ralph, tycker är roligt att kalla honom. Jag tror att man kommer få veta i slutet någon gång vad hans riktiga namn är, eller i alla fall någon gång.

 Karaktärerna i boken beskrivs lite då och då efter hand, det är inte alltid lång beskrivning om precis hur personen ser ut, dock brukar personer som sedan lämnas ganska snabbt beskrivas t.ex. den gamle prolen Winston möter på sin vandring. Han beskrivs så här: ”En mycket gammal gubbe, krokig men rörlig, med räkaktigt spretiga vita mustascher” ”Gubben, som såg ut att vara mins åttio” . Det är ganska beskrivande och ganska ofta kommer en sådan liten beskrivning till, invävd i texten, när man möter en person. Dock så smyger sig nya drag och egenheter sig på allt som oftast vilket ibland gör att den bild som i min hjärna målats upp av personen förstörs helt. Detta har sina för- och nackdelar. Det kan vara irriterande, även om det bara gäller utseendet, men samtidigt är det bra för vi människor visar inte alla våra sidor på en gång. Så var det med Julia (kvinnan som Winston förälskar sig i), först tänkte jag mig henne som en hård lite stram människa, sedan blev hon vacker och mystisk och till slut blev hon sprudlande, glad, rebellisk och fräknig. På ett sätt får hon mig att tänka på Marika Krook (?) i ”Underbara kvinnor vid vatten”. De båda känns ganska sprudlande och på något sätt vill de båda frigöra sig från samhället, göra något annat än de förväntas göra. Och de båda gör det också. Marika sticker ju då, för hon vill inte vara hemmafru. Julia däremot gör inte ett så öppet uppror, för det skulle inte funka, men bara genom att göra olagliga saker sätter hon sig upp mot partiet. Den som är nästan minst beskriven är huvudpersonen Winston. Inte mycket nämns om hans yttre och hans inre får man förstå av hans tankar och känslor, vilket jag absolut gillar! Precis som Julia börjar Winston tvivla och sätta sig lite upp mot partiet, och precis som det nämns i boken är deras kärlek mycket en politisk handling. Något de gör lite för att sätta sig upp mot partiet. Detta märks inte minst av att Winston gillar att Julia haft ihop det med många fler i (yttre) partiet. Idag skulle det kanske få en att känna sig som en i mängden, inte speciell för henne, men för Winston är det så starkt att hon har vågat sätta sig upp mot partiet och det hela så pass mycket en politisk handling att det bara stärker hans kärlek till henne. För övrigt vill jag tillägga att jag faktiskt tänkte att kvinnan som man senare får veta är Julia, kanske skulle vara Julia! För oss är att gå ute i skogen en så pass normal handling, och verkligen att höra en fågel sjunga, en så pass normal handling att vi inte tänker vidare på det. För Julia och Winston är det dock något stort och väldigt vackert när de hör en trast sjunga: ”… så började den avge en ström av sång. I eftermiddagens stillhet hade ljudet en häpnadsväckande mäktighet. Winston och Julia tryckte sig fascinerade intill varandra”. Kanske borde vi tänka mer på att det vackraste kanske finns i just när en trast sjunger och att vi kanske inte behöver åka jorden runt, handla en massa, bli rika och äga allt för att bli lyckliga. Att vi kanske kan bli lyckliga av bara trastsång, om vi bara låter den göra oss lyckliga. Språket i boken tillåter en verkligen att känna och även förstå karaktärernas känslor, att känna med. För i och med att det är så pass målande får man lätt grepp om hur i alla fall man SJÄLV tror att karaktärerna känner, man känner med.                                                                                         Prolerna ungefär som de ultimata extrem-svennarna. Bingo, öl, tävlingar, skrän o.s.v. Väldigt dumma, men samtidigt inte alls särskilt olika dagen människor (eller en del av dem). Är nog ändå de mest ”mänskliga”. Dumma men ändå inte försök till helgon som partimedlemmarna och särskilt inre partiets medlemmar är. Prolerna är lite som barn, tänker jag, som eviga barn. Som barn minns man bara det som man ansåg viktigt då, kanske små oviktiga handlingar och nästan aldrig ett helt perspektiv. Precis som prolerna och som exempel kan vi ta den gamle mannen i baren som bara minns små saker och inte alls hela sammanhang, och han kan verkligen inte jämföra samhället före och efter revolutionen som satte Storebror till makten. Det övergår hans förmåga helt. 85 % av befolkningen i Flygbas ett (England) är proler vilket gör att det är de dumma prolerna som är ”de vanliga människorna”.  Å andra sidan är ju inte partiets medlemmar särskilt mycket bättre. De flesta av dem är också hjärntvättade och dumma. En speciell figur inom partiet är O’Brien. Han har inte varit med så mycket men krimtänk vilar lite i hans aura. Jag längtar efter att få veta mer om honom och hoppas att han snart kommer tillbaka. Den ultimata partimedlemmen är dock Parsons: han är dum, omedveten och i princip oförmögen att tänka själv. Det är mitt intrycka av honom. Om någon mot förmodan plöjt igenom denna logg och orkar plöja igenom lite till kan denna person gärna leta lite i min förra logg och ni kommer finna att jag nämnt lite mer om karaktärerna där. Där har jag t.ex. tagit upp barnen. Hur som helst är boken fortfarande mycket bra!

Huvudpersonen i 1984 är Winston Smith. Man vet inte riktigt allt om honom än. Små delar av hans förflutna avslöjas lite i taget. Boken utspelar sig genom Winstons ögon, t.ex. hans syn på samhället och även hans syn på hur dem andra ser samhället. Han har en känsla om att något är fel och systemet och i den verklighet som Partiet målat upp. Orwell gör på de sättet att han målar inte upp hela karaktären på en gång, man får inte veta allt om honom på direkten, utan han ger en pusselbitar som man sedan nästan får sätta ihop.

I ett avsnitt står de om hur Winston måste få ut något som han döljer för sig själv. Men han an inte skrika de, eftersom att de skulle han bli tagen, så han skriver de i sin dagbok. Bit för bit får man hänga med medan han skriver stycket där han berättar som sin ”synd”. Han skriver en rad, stannar sedan upp och sen får man följa hans funderingar, sen börjar han skriva igen, etc.

Winston verkar inte vara någon person som levt ett vilt liv innan, och som nu gör ”ännu ett upptåg”. Eftersom hans rädsla för att bli påkommen med de han håller på med gång på gång upprepas.

Jag tycker person är målad på ett bra sett. Eftersom att man blir nyfiken om att veta mer om honom, och på så sett kan drivas till att läsa, men de kan bli lite frustrerade ibland. Winston känns som en person som blivit VÄLDIGT impulsiv på sistone. Jag nämnde tidigare att han inte känns som en person som gjort så mycket vilt i livet. Han kommer på idén, sen genomför han den så fort han kan så han inte blir rädd för konsekvenserna. Eller snarare att han redan vet om vad de är som kommer hända med honom, och att han nästan inte är rädd för de längre. Han är medveten om sitt öde, och gör lite vad han vill tills de händer. Lite som en elev efter att betygen satts. Alltså att han redan gjort allt och kan ägna sig åt att göra vad han vill för de kommer inte förändra något.

Puss Puss bloggen :*

Jag gillar Collins miljöbeskrivningar. En stor del av boken utspelar sig på en arena som påverkar hur länge spelarna kan överleva, så miljöbeskrivningar är väldigt viktiga också för att det är en dystopi (en dyster framtidsutsikt måste ju beskrivas så att läsaren kan föreställa sig hur den dystopiska världen ser ut). Collins ger bra beskrivningar, och jag kan föreställa mig hur det ser ut. Hon beskriver inte för mycket men inte heller för lite, utan alldeles lagom. När det stod att vi skulle tänka på att lukt och smak också ingår i miljöbeskrivningar så var min första tanke att det inte stod något om lukt framförallt. Men när jag läste vidare, och när jag tänker på det så har Suzanne Collins vävt in både lukt och smak i sina beskrivningar, men kanske mera lukt än smak trotts allt. Collins beskriver också med hjälp av tillbakablickar och känslor som t.ex. när det är kallt så står det att Katniss fryser, vilket kanske är ganska självklart eftersom det inte finns så många andra sätt att beskriva kyla när det är skrivet i jag form, men jag tror att ni fattar poängen. När Collins använder sig av tillbakablickar så är det kanske för att förklara någonting eller berätta om någon. T.ex. så finns det en fågel som heter Härmskrika och när den först kommer på tal så förklara Katniss i sitt huvud hur det kommer sig att det finns Härmskrikor. Eftersom miljöbeskrivningarna spelar en ganska viktig roll i boken så är det viktigt att de är genomtänkta och inte för långa och detaljerade för då tröttnar man efter ett tag, men de får inte heller vara för korta och slarvig för då hänger man inte riktigt med och bilden blir då för luddig för att fungera i just den här boken. Men som jag har sagt så gör Collins lagom målande, lagom långa och lagom detaljrika miljöbeskrivningar så att man har en bild om hur det ser ut och så som man kan utforma lite själv, känns det som. Om vi ska tala om ljud så är det lite som med lukt och smak, fast det nämns nog mer sällan, men det finns där, och det är klart att det blir extra tydligt om man tänker på det, men om man inte gör det så läser man av bara farten och då ser man kanske inte att det står om ljud just där och där. Det bara finns där och förstärker tillvaron utan att man riktigt lägger märket till det. Men det är samma sak med lukt och smak.

Här är andra läsloggen om Hungerspelen av Suzanne Collins.
Boken är fortfarande lite trög ingenting riktigt spännande har hänt men, tankarna som Kattniss har om Gale och Peeta den om man lägger till det som Peeta sa på intevjun gör så att folk verkligen får tänka. Är Kattniss kär i Gale eller är det bara bilden som en familj som påverkar hennes tankar? Jag tror inte hon har varit kär förut när hon inte ens litade på någon annan än Gale och Prim så hon kanske inte ens vet själv hur hon känner. Eller så kan det vara att hon har känslor för Peeta, eller så ser hon inte på Peeta utan pojken som räddade hennes liv. Och det Peeta sa på intervjun gjorde situationen inte enklare.
¨Jag tror inte det skulle fungera. Att vinna... Hjälper inte i mitt fall¨
¨Därför... därför att... hon kom hit tillsammans med mig.¨
Hans ¨kärleksförklaring¨ fick mig att undra var det där sann? Eller bara en stor fet lögn för att locka till sig sponsorer? Jag hade för mig att han var en av de som tänkte mycket, som när han hjälpte Kattniss när hon hamnade i problem med den rödhåriga flickan som hon verkade känna igen. Han verkar iallafall inte att vara en av sådana tankspridda personer som bara kommer med användbara kommentarer då och då.
Nu efter intervjun har den sjuttiofjärde Hungerspelen börjat nu hoppas jag att Kattniss fortfarande är hon själv efter spelen.

Karaktärerna som jag har valt att skriva om är huvudpersonen Winston och Julia, som Winston blir förälskad i, och de skapas en omöjlig kärlekshistoria! Winston beskrivs inte så himla detaljrikt till utseendet, i boken står det: ”Han hade mycket blekt hår, ansiktet var rödlätt av naturen, hyn narig av grov tvål och slöa rakblad och kylan under den vintern som just var slut”. Så både till utseendet tycker jag, men också som person får jag känslan av att Winston är en ganska hård och fyrkantig man. Under hela boken så får man ta del av Winstons tankeställningar väldigt mycket, väldigt komplicerade och djupa tankar men på det sättet får man verkligen lära känna Winston, hans egenskaper, hans känslor. Så jag tycker verkligen att George Orwell har lyckats med att skapa en bild av Winston genom hans tankar.  På rak arm skulle jag säga att Winston är en snäll man, och att han är såkallad ”god” för att han inte är på storebrors sida. Men han har dock lite mörkare tankar också, såsom: ”Han skulle våldta henne och skära halsen av henne i orgasmens ögonblick”. Oj? Men vilken människa är helt god, rakt igenom om man tänker efter? Annars tänker jag att det nog är väldigt tröttsamt och påfrestande att bo i Oceanen, och att det måste påverka Winston mycket. Att aldrig ha tillräckligt med mat, att frysa konstant och att inte ha någon att prata med på riktigt. Nu i boken har jag precis kommit till när Julia kommer in i bilden. Jag har inte fått någon riktig uppfattning om henne, bara att hon verkligen gillar Winston (hon skickar en lapp till honom där det står, ”Jag älskar dig”). Som jag skrev i min första läslogg får jag en väldigt stark Romeo och Julia känsla. Den här omöjliga kärleken som är så stark, och att de inte kan säga högt till varandra vad de känner, så hemskt och det måste vara väldigt påfrestande! Nu måste jag läsa vidare och se hur de lyckas kommunicera med varandra!

Jag har valt boken Vägen av Cormac McCarthy för att jag tyckte den verkade intressant och spännande. Jag har aldrig läst något som liknade baksidestexten förut.

Bokens yttre, alltså baksidestexten, recensionerna och designen speglar mycket av innehållet i boken. Bilden på framsidan föreställer en väg utan slut och döda träd vid sidan om. Bilden är ett negativ, det som är mörkt är ljust och tvärtom. Det fångar en spöklik känsla. När jag tittar på framsidan,  ovetande om innehållet, liknar det en svensk skräckroman som till ex. John Ajvide Lindquists bok Hanteringen av odöda. Det amerikanska originalets framsida är samma bild, bara att färgerna inte är inverta. Texten på baksidan är gripande och spännande, och den förklarar en del som inte nämns i början av boken, så har man läst baksidan så har man en bra start för att förstå boken. Boken har också fått många intressanta recensioner och priser, det är ett plus om man tvekar på att börja läsa den.

”När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet bredvid honom”
Så lyder första meningen i boken. Då avslöjas två karaktärer, det är en man och ett barn, man får också en överblick av kylan och natten samt att det inte är första gången han sover i skogen på grund av ”brukade”.
 I mening nummer två beskriver han hur dagarna blir allt gråare och nätterna allt mörkare. På bara två meningar har författaren lyckats lägga en grund för en dyster stämning och intressanta karaktärer.
När jag slutade läsa har de inte mött något annat levande på sin dystra vandring förrutom en döende man, men jag känner på mig att fler karaktärer kommer att dyka upp ju längre man läser. Pojken och Mannen talar inte mycket med varann, men de har en tyst kommunikation som är ganska lätt att tyda. De är också namnlösa, eller så har författaren inte velat tala om det för läsaren. Det är inget irritationsmoment för mig, jag tycker bara att det är skönt.




En bit in i boken förstärks dessa karaktärer och blir allt mer spännande, man undrar saker såsom ”hur kan det inte finnas någon där?” ,”varför har allting brunnit ned?” eller ”varför är det så kallt?”. De frågorna har jag inte fått svar på så långt jag har kommit, men de förstärks mer och mer och fler frågetecken dyker upp. I redan sida två nämns många tidsmarkörer såsom plastföremål, kundvagnar och backspeglar. Det gör att jag som läser får ett intryck av att boken utspelar sig i modern tid, eller kanske framtid. 

Jag tycker att boken är väldigt bra, men den är också väldigt ångestframkallande, det är jobbigt att läsa om en värld utan fågelkvitter, där allt är grått förrutom deras blod. Jag ser fram emot att läsa resten av boken, jag tror att det kommer börja hända saker, och jag tror att McCarthy kan skapa spänning på ett sätt som många andra författare inte kan.

Språket i boken är varierande, ibland kan jag tycka att de får en jobbig rytm, t ex när det inte kommer en punkt på allt för länge eller när det är för många och det gör att jag kan tröttna eller att det blir för ansträngt. Annars flyter boken på som en flod. McCarthy använder sig inte utav talsträck, det gör att dialogerna inte blir lika hackiga. Några meningar som jag fastnat för är ”De kala döda rhododendrongrenarna var förvridna och knotiga och svarta.” och ”Han skuggade ögonen för det skarpa skenet och då kunde han se nästan ända till bakersta delen av utrymmet. Människokroppar.”

Svenska omslaget, spöklikare

Amerikanska omslaget, mörkare och dystrare

Jag valde att läsa Flugornas herre och hittills har jag inte ångrat det. Titeln får en att undra vad boken handlar om, för flugor har en ganska negativ ton. Flugornas herre antyder att det är människor som titeln syftar på och då dyker nästa fråga upp, vem är det som är flugornas herre?

I de första meningarna kommer du direkt in i handlingen. I meningen ” I den långa revan som hade slitits upp i djungeln var det hett som i en bastu” får det en att undra vad som hade slitit upp en reva i djungelns vegetation. Man förstår att den ljushåriga pojken som finns med i början är i skolåldern pågrund av att en skolsweater nämns i samband med värmen, vilket för oss till miljön han befinner sig i. När man läser de första meningarna nämns en lagun, djungel, värme och klängerväxter, då förstår man att pojken befinner sig i ett tropiskt klimat . Författaren William Golding fångar ditt intresse genom att en skolpojke och djungeln inte är så vanliga ihop, kort sagt känns skolpojken lite malplacerad i djungeln.

 Det finns många böcker och filmer där du kommer direkt in i handlingen t.ex. Astrid Lindgrens bok ”Mästerdetektiven Blomkvist”, den börjar så här ”Blod! Inget tvivel om den saken! Han stirrade på den röda fläcken genom förstoringsglasset”. Även i filmen Amadeus av Milos Forman då Salieri som gammal man skriker att han inte har dödat Mozart och ber om förlåtelse. Man undrar om någon dödade den stora Wolfgang Amadeus Mozart.

Tillbaka till Flugornas herre, när du läser vidare får du veta mer om pojkens situation och allt du behöver veta framgår på de följande 40 sidorna. Mitt favoritstycke hittills är när ”Nasse” en tjock pojke som har betydligt lägre rang än pojken man läste om i början, frågar om pojkens namn. "Vad heter du?" 
"Ralph"
Den tjocka pojken väntade sig att i sin tur få samma fråga, men någon sådan invit till bekantskap kom inte.

Jag tycker att det här stycket visar väldigt tydligt hur rang och socialt spel fungerar och längre fram i boken kan du läsa mer om det, när flera pojkar på en öde ö ska försöka överleva tills räddning kommer och då deras rang kommer att avgöra deras ställning i deras egna lilla samhälle uppbyggt av enbart barn. Om större delen av boken kommer att bestå av sådana situationer och tankar, har jag utan tvekan hittat en till bok till mina favoriter. Boken handlar mycket om hierarki och makt, vilket helt är i min smak vad gäller böcker. Min framtida dystopi också kommer att bygga på sådant. Ett stycke i boken när pojkarna väljer ut ledare är också bra och där kan du gissa att för eller senare kommer gruppen att splittras för att det finns två ledare, Ralph och Jack. Ralph fick majoriteten av rösterna för sitt lugna sätt och att han hade en fin snäcka. Jack får inte lika många röster och blir arg men då lyckas Ralph effektivt lugna ner situationen genom att lova att Jack har befäl över kören eller jägarna. Jack blir en sorts VD eller betahanne i gruppen men Jacks personlighet är lite mer aggressiv än Ralphs och jag finner det troligt att det kommer att bli en konflikt på ön mellan pojkarna där de tar parti för antingen Ralph eller Jack.

 Ralphs första regel att den som håller i snäckan har ordet gör att ”Nasse” håller hårt i den som om han var rädd för att rätten att tala och få de andra att lyssna på honom skulle tas ifrån honom. Ett stycke där man kan se att det kan finnas skäl för den rädslan är när Jack kallar ”Nasse” tjockis,

”Han heter inte Tjockis, ropade Ralph. ”Hans riktiga namn är Nasse!”

”Nasse!”

”Nasse!”

”Oj Nasse!”

Det blev ett väldigt skratt och till och med de minsta stämde in. Just då utgjorde alla pojkar en sluten krets av samförstånd med Nasse utanför.

Men ”Nasse” är den enda som har en mer klarsynt syn på situationen och dess allvar, han tror inte att räddning kommer att komma så enkelt. Han är inte så impulsiv som de andra pojkarna. De bestämmer sig för att göra en brasa utan en tanke på dess konsekvenser, när de befinner sig i en djungel på en ö där större delen av ön kan brinna…

Jag hade väldigt svårt att välja vilka personer som jag skulle skriva om till den här uppgiften. Men jag läste lite till och beslutade mig tillsist att skriva om Peeta Mellark och Haymitch Abernathy. Det känns lite konstigt att inte skriva om huvudpersonen som är Katniss Everdeen men hon känns ganska blank för mig. Personerna jag valde har mycket mer personlighet och är mer spännande.
Anledningen varför jag valde Peeta är att jag tycker att det är ganska otroligt att även fast han vet att Katniss bara låtsades att vara "förblindad av kärleken" under Hungerspelen så är han fortfarande förälskad av henne och gör vad som helst för henne, det är nog ganska omöjligt att inte gilla Peeta. Man fattar verkligen att han bryr sig om Katniss. Jag vet att det är många som tycker att Peeta är alldeles för klängig och överbeskyddande och det är lite så författaren beskriver honom också. Peeta gestaltas verkligen av författaren som en räddare i nöden. Om Katniss är hungrig till exempel så är han där på en sekund och erbjuder henne kakor och bröd som kommer direkt ur ugnen. Jag skulle nog jämföra Peeta lite med Frodo i Sagan om ringen, en typisk hjältekaraktär som alltid ska offra sig för dom andra. Det kan bli lite uttjatat i längden.
Den andra karaktären, Haymitch Abernathy är en gammal vinnare av Hungerspelen. Han är nu handledare åt Katniss och Peeta. Alltså så är han med dom under hela resan och hjälper dom med alla intervjuer och sånt. Haymitch beskrivs som en väldigt barsk person som nästan aldrig är nykter. Jag uppfattar honom som en person som är väldigt sträng och inte vill ha något med en att göra. Men egentligen så är han en väldigt trygg person som gärna hjälper till och kommer med råd. Man förstår att han har vart med i Hungerspelen för han är alltid på sin vakt, han sover t.ex. med en kniv i handen ifall att någon skulle komma och överfalla honom. Jag kommer inte på någon som han liknar men det finns säkert många som författaren har hämtat inspiration av. Jag vet inte vad det är som gjorde att jag valde just honom och inte Katniss men som sagt tycker jag att han är mycket intressantare än henne.

Jag har valt flugornas herre av William Goldman. Boken har ett spännande namn som sätter i gång många tankar.  Till att börja med undrar jag varför just flugornas herre?  herre heter den nog  eftersom att dom bråka om vem som ska vara killarnas herre i början när dom träffas i boken, och flugornas ska nog kanske vara alla baren. Jag tycker att författare har en mycket bra inledning i boken. Jag gillar Lost och (och har när jag var mindre gillat) flyg 29 saknas mycket så boken är rätt så lik båda tv serierna , så det är en av anledningarna  till att jag valde boken. Jag har hört mycket om boken innan att den är en av dom böckerna man måste läsa innan man dör så det gör att jag har rätt höga förhoppningar , 3 kapitel in i bocken så lever den upp till mina förväntningar. En sak jag retar mig på är att alla var så korkade t.ex.

” ” Vi måste väl ta reda på vad alla heter och göra upp en lista” sade den tjocka pojken "vi borde ha ett möte."

Ralph brydde sig inte om vinken, utan den tjocka killen måste fortsätta.

”Vad dem kallar mig spelar ingen roll” sade han i en förtrolig ton,” bara dom inte kallar mej detsamma som dom gjorde i skolan.”

 Ralph blev en aning intresserad.

”Vad kallade dem dig där? ”

Den tjocka pojken såg sig över axeln och lutade sig sedan mot Ralph

 Sedan viskade han:

”dem kallade mig nasse.”

 Ralph tjöt av skratt...”

men sedan kom jag på att dem bara är 6-12 år så då var dom inte lika dumma längre. Jag tror boken kommer vara jätte bra. Jag får väl vänta och se.

Jag valde 1984, skriven av George Orwell. Om jag inte hade läst lite ur den och fått veta vad den handlade om hade jag nog inte valt den. Om jag hade sätt den på biblioteket hade jag nog trott att det var en bok om hur det var på 80-talet. Hur som helst så tycker jag att inledningen är bra. Det börjar med att huvudpersonen är på väg upp i sin lägenhet. Det som fångar ens uppmärksamhet är beskrivningen av affischen på diktatorn som styr landet (Storebror) och ju längre in i boken man kommer desto läskigare blir Storebror och hela denna sjuka värld huvudpersonen Winston bor i. Även om jag har läst många böcker som börjar på ett liknande sätt som den här så gjorde det ingenting. Jag har redan fått klart för mig att Winston kommer bli kär men det är inte många sidor in i boken som han också börjar ändra sin politiska åsikt och börjar avsky Storebror, Oceanien och Flygbas 1 där han bor. Verkligheten påminner lite, eller ganska mycket, om hur det var i Tyskland under andra världskriget. Vilket inte är så konstigt med tanke på att den är skrivet kort där efter. Förhoppningsvis så börjar Winston planera på att störta Storebror eller fly från Oceanien, för jag tror inte jag kommer palla läsa den här boken om han bara går runt och äcklas av Storebror med sina dystra tankar.

Det är så mycket som är så fel i Oceanien. Barn som anger sina föräldrar, den obehagliga kärleken som folket ger till Storebror. Manipuleringen av alla tidningar, historieböcker och litteratur som får Storebror att verka som den mest pålitliga människan som vandrar på Jorden. Det utvecklas också ett nytt språk i boken som heter Engsoss, eller nyspråk. Och de nämner att år 2050 kommer man bara prata det. Den här framtidsvisionen som George Orwell skriver om är skrämmande och väldigt obehaglig. Om jag var Winston hade jag försökt fly eller ta självmord för länge sen. Men, jag är väldigt nyfiken på att se hur den här boken kommer att utvecklas.

1984

1984 är hittills en välbeskriven framtidsbild, där alla människor ständigt blir övervakade av ”Storebror”. Det hårt styrda landet styrs av ”Partiet”. Människorna kan knappt tänka själva och blir konstant manipulerade och undanhållna information av regeringen. ”Det var en klar kall aprildag, och klockorna visade tretton. Winston Smith tryckte hakan mot bröstet för att slippa snålblåsten och slank hastigt in genom glasdörren till Segerhuset, men inte tillräckligt hastigt för att hindra en virvel av dammfin sand att följa med in” Så börjar 1984. Det är inte så mycket som egentligen händer i de första meningarna, men man börjar ändå undra vem denna Winston Smith är och vad han ska göra. Man följer honom då när han går hem till sitt ensamma hem, på väggarna står det STOREBROR SER DIG men Winston Smith verkar inte tycka det är onormalt. När man fortsätter läsa de första kapitlen så får man reda på att Winston Smith inte gillar Storebror och är på gränsen att göra något olagligt, han sitter dock i en svår situation. Eftersom allt han gör är bevakat och man inte ens får tänka olagliga tankar, så som ”ned med storebror” verkar Winston frustrerad. Han skriver ”Till framtiden eller det förflutna, till en tid då tanken är fri, då människor är olika varandra och inte lever ensamma – till en tid då sanningen finns till och det som är gjort inte kan göras ogjort: Från likriktningens tidsålder, från ensamhetens tidsålder, från Storebrors tidsålder, från dubbeltänkandes tidsålder – med hälsning!” Det finns inte mycket hopp i 1984… Winston Smith är det hopp man får, det hopp som kan ändra någon i Storebrors värld. Jag tror att Winston kommer att hitta på någonting och förändra världen på något sätt, förhoppningsvis med hjälp av andra. För han är väldigt ensam.

Krig är frihet

Frihet är slaveri

Okunnighet är styrka

är Storebrors slagord, vilket får mig att tro att världen fullkomligt vänts upp och ner. I de första kapitlen av boken blir man nästan deprimerad av den hemska, hatfulla värld Winston Smith bor i.

//Siri

LÄSLOGG. 1    Fahrenheit 451

Kapitel 1 i Fahrenheit 451  är en nästan fantasifull inledning på boken om Guy Montag, brandmannen som istället för att släcka bränder anlägger dem i en dystopisk värld där böcker är förbjudna och måste brännas upp. Bokens titel är en enkel men ändå talande titel som syftar på graderna när man bränner papper, något jag inte förstod tills jag fick det förklarat för mig. Antingen är det bara jag som är allmänt oallmänbildad eller så är det inte alla som förstår vad siffrorna 4-5-1 syftar till.

Jag kan inte undvika att bläddra vidare när Ray liknar brandslangen vid en pytonorm som spottar sitt giftiga fotogen över världen och hur Montag liknas vid en fantastisk dirigent ”som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnande ruiner”. Det är något vackert med hans sätt att skriva på som får den dystopiska berättelsen att ändå vara underbar och ganska bra, även om tillvaron är hemsk.

Han frågar sin fru Mildred när de möttes, men det är det ingen som minns eller kommer ihåg, och då undrar man naturligtvis hur det går att ens glömma bort…? Har det något med dystopin att göra i sig självt eller är det kanske så att de inte vill minnas? Att de kanske har blivit påverkade på något sätt av de stora tv-skärmarna som ständigt står påsatta i vardagsrummet och som kostar lika mycket som halva Montags årslön? Man undrar, men det lämnas oklart, något som irriterar. Tyvärr, men jag kan inte läsa mellan raderna i detta fall.

Man förstår ändå att Montag älskar henne, men kärleken verkar ändå svalnat. Jag kan förstå honom; de är inte lika varandra. Mildred verkar så ytlig, så tom på något sätt, som om allt hon önskar sig är en ännu en megastor tv-vägg som kommer tvinga henne och hennes man att leva på bröd och vatten i ett år. Hon är ytlig, egoistisk och självcentrerad. T.ex. när Montag kommer hem och uttrycker sitt samvetskval över kvinnan som vägrade lämna sina böcker så att han och brandmännen var tvungna att bränna upp både henne och böckerna. Han hade visserligen försökt att släpa ut kvinnan därifrån, men hon vägrade. Hon ville hellre dö martyrdöden med sina böcker än att lämna dem åt att brinna upp alldeles ensamma i hennes lägenhet. ”Vad spelar det för roll, vatten som rinner under en bro.” säger Mildred när han uttrycker sin ängslan. ”Vad bryr jag mig om henne, och hon fick ju inte ha böcker. Det gjorde hon på eget ansvar, det borde hon ha tänkt på. Jag hatar henne. Hon får dig att sluta jobbet och sen, det vet du, står vi snart på bar backe, inget hus, inget jobb, ingenting.”

Jag kan inte jämföra denna bok med någon annan, jag har aldrig lagt märke till något som  man kan jämföra med någon annan bok, och det gör den verkligen speciell. Jag ser ändock fram emot att läsa denna bok som fångar en med alla ord och möten mellan människor. Det är en mänsklig, dystopisk berättelse som lika gärna kunde varit verklighet.       

Jag har valt boken ”Du sköna nya värld” av Aldous Huxley, jag tycker att det är en bra och fin titel. De inledande meningarna ger mig intryck av en mekanisk och dyster värld som inte passar in på titeln: ”En lång, grå byggnad på endast trettiofyra våningar. Över huvudingången inlästes orden: ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”, och i en sköld världsstatens motto: ”Gemenskap, identitet, stabilitet.”.”. Jag tycker att de två första meningarna är opassande med titeln hittills, det känns för dystert, destruktivt, och mekaniskt; känns ju inte alls som en ny och skön värld, kanske möjligen ny, men mer på ett destruktivt sätt... Jag blir nyfiken, och vill få reda på varför titeln heter just ”Du nya sköna värld”. Författaren börjar med att beskriva allt mycket dystert, sedan så visar direktören oss runt på Londons centrala anstalt för kläckning och fostran, han visar t.ex. upp: befruktningsrummet (som har ansvar för befruktningen!), buteljeringsrummet (som har ansvar för harmonisk brådska, och en ordnad verksamhet!), osv… Det både skrämmer och intresserar mig! Däremot är det är ingen speciell bok eller film som dyker upp i huvudet när jag tänker på likheter till denna… Jag skulle säga att jag aldrig tidigare läst någon bok som denna... Men i början av förorden skrivs det om hur Aldous Huxley är överlägsen med ”Du sköna nya värld” över George Orwells ”1984”... Jag har inte läst ”1984” men jag antar att dem är jämförbara. Jag antar att den bl.a. är för att ”1984” är fast på ett specifikt årtal, medans ”Du sköna nya värld” är tidlös.

Jag tror att boken kommer att handla om en person som gör uppror emot det mekaniska, livslösa, och känslolösa samhälle... Men det är egentligen endast en vild chansning, men jag skriver ju trots allt om expositionen!... För troligen så kommer jag se den röda tråden mycketsnart. Jag hoppas också på en mer specifik handling, just nu är det väldigt allmänt!

Jag har stora förhoppningar på denna bok, jag tycker om alla avancerade meningar som jag kanske inte alltid förstår till 100%, vilket gör allt mycket mer spännande och roligt, för hur kul är det med en bok där man förstår allt och kan räkna ut allt?

Jag har valt boken 1984 av George Orwell (eller Eric Blair, som han heter egentligen). Det är ganska självklart att den handlar om år 1984, så titeln är inte jättespännande. Det hade varit en mer lockande titel om det inte hade varit år 1984 än, för det låter ju mer spännande om det är i framtiden än ett årtal som redan varit. När man läser boken så tänker man inte så mycket på att den utspelar sig 84, det känns mer som att den utspelar sig någon gång i framtiden. Boken börjar inte mitt i en händelse, utan man får i början mest följa huvudpersonen, Winston Smiths, vardagsliv. Även fast det inte händer jättemycket, man får mest följa Winstons liv och ”höra” hans tankar och funderingar om världen han lever i, så är jag fast i boken. Dels för att det är intressant att läsa om en så annorlunda vardag, och dels för att det känns som att det kommer att hända någonting snart. Jag tycker att det lätt blir tråkigt när det inte händer så mycket på en gång, men inte i den här boken. Den första meningen är intressant, ”Det var en klar kall aprildag, och klockorna visade tretton”, jag har inte läst så många böcker där författaren börjar med att tala om tid och datum.  Sedan beskrivs en trapphall, och stora planscher med texten ”Storebror ser dig”. Det hela känns lite mystiskt, och man blir nyfiken på vem Storebror är. Det är den frågan, och många andra frågor som får mig att vilja läsa vidare, jag vill veta allt om samhället som Winston lever i, hur det fungerar, varför det blev som det är och vilka planer det finns för framtiden.

Boken 1984 av George Orwell börjar inte storslaget. Efter allt man hört om boken så skulle man kunna vänta sig att man skulle fastna direkt, men jag fastnade inte i den. För det första så är namnet inte särskilt speciellt. Det kan mycket väll ha varit det på Orwells tid, men för mig som omges av böcker som 2034 och 2012 så är det inte en titel man lägger märke till. Boken inleds stillsamt, i början så beskriver den mest vilken sorts samhälle han lever i. Det är faktiskt intressant eftersom det är så olikt vårt, vilket får en att vilja läsa mera. Man får också snabbt möta O’brien som verkar vara en intressant karaktär. Efter några sidor så får märker man också att Winston är emot storebror och hans diktatur, vilket får en att tänka på olika saker som skulle kunna hända i boken. Jag tycker att det blev bättre och bättre, och jag ville verkligen läsa mer. Man märker varför den har blivit en sådan klassiker, den är väldigt välskriven.

Den har också många samhällsreferenser, jag känner ofta att deras stat på något sätt representerar Sovjetunionen, även om det finns många skillnader. Storebror påminner också på många sätt om Stalin, faktiskt också till utseendet. Man märker att Orwell åsikter ligger åt det anarkistiska hållet. Att han var en övertygad anti-stalinist lyser också igenom i boken.

Boken 1984 av George Orwell, släpptes 1948 och jag tror författaren bara bytte plats på siffrorna. Inget som går att göra i år. titeln berättar mycket om vad boken kommer handla om, eftersom de är en framtidsbild av hur livet kommer vara år 1984. Han inleder med att beskriva hur huvudpersonen sitter vid ett fönster och ser ut över Segerhuset. Han beskriver att miljön är väldigt gråmulen och nästan tråkig. Jag tyckte de var en väldigt bra inledning. Eftersom att den ger en bild av miljön som jag tror håller sig genom hela boken. Tidigt i boken kommer beskrivningar över det politiska läget och om partiets slagord. Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.” Boken har väldigt många politiska och samhällskritiska inslag, t.ex. om hur folk dör i slag för att gynna Storebror. George Orwell har skrivit andra böcker som varit väldigt samhällskritiska som Animalfarm som är en slags skildring av de politiska läget i många länder på den tiden. Jag tror bokens undermening i det här fallet är om hur världen blir om allt skulle fortsätta som de gjorde efter andra världskriget, boken skrevs 1948, tre år efter andra världskriget, många hade då bevittnat hur dem med mycket makt utnyttjade dem lägre stående för att göra upp sina egna problem, hur oskyldiga fick betala för dem med makts brott. Hela boken är lite som en ”mild fantasy bok”. Eftersom att han på ett sett delade sönder den värld han levde i på fyrtiotalet och byggde upp den på ett nytt sett. Han har även skapat ett språk, och gjort om världens gränser. Jag tycker boken känns väldigt mycket som ett parallellt universum.

Jag tycker boken likna Fahrenheit 451, i 1984 är de mycket om att man ändrar historia och litteraturen upphör, som när huvudpersonen Winston vaknar upp efter en dröm med namnet Shakespeare på läpparna, utan att veta vad de betyder. Huvudpersonen är Winston, han jobbar på nyhetsbyrån Times med jobbet att ändra historia, att göra om historian så de passar nutiden, om t.ex. Storebror givit ett uppenbarelse som sen visar sig falsk, är de Winstons jobb att ändra historian så den stämmer ihop.

I boken vakar ständigt storebror över alla, de läskiga är att i London har de satts ut kameror i varje hörn av staden, i Sverige har vi FRA och frågan är om Orwell bara hade fel med årtalet.

puss puss bloggen :*

Jag gillar titeln på boken, jag känner att den är lagom tilldragande och knasig. Men än har jag inte listat ut varför boken heter så fast jag vet att det kommer!

Jag tycker inte att expositionen är särskilt bra alls, jag tänker att hade detta varit en bok som jag valt själv skulle jag antagligen sluta nu, för den börjar tråkigt och man förstår inte riktigt. Som tur är, måste jag ju faktiskt läsa den här boken, och det är jag glad över, för det blev bättre.

Första kapitlet heter så djupt och vackert som ”Snäckan ljuder”, och det är ett utmärkt namn som passar till händelserna. I det kapitlet presenteras bikaraktären Nasse, och hela den presentationen av honom är så sorglig och tafatt att man både vill skratta och gråta; och det tyckte jag om.

Just det här att de är på en ö visste jag redan innan jag började läsa; det står på baksidan. Men hade jag inte vetat det skulle jag kanske inte förstått att de hade kraschat med flyget och att det bara var ungar som överlevde, förrän flera sidor framåt.

Karaktärerna säger själva i boken att deras situation liknar den i boken ”Skattkammarön”. Själv skulle jag likna det vid en programserie som gick på barnkanalen i somras; ”Flyg 29 saknas”. Jag tyckte mycket om det programmet, och jag hoppas att ”Flugornas herre” kan visa sig vara lika full av kärleksintriger och splittrade grupper.

Jag vet faktiskt att bråk kommer, dels för att det måste hända något spännande (!),OCH, så har jag fått det berättat för mig, hehe...

Språket och meningarna känns gamla och lite tråkiga, fast det går. Jag brukar tycka om böcker med ganska målande språk, och det här är lite stabbigare.

Men, det blir ju som sagt bättre (jag måste erkänna att det fanns en liten miljöbeskrivning som var så fin: ”`Ljusbuskar. Ljusknoppar.´ Det var mörka, eviggröna buskar med aromatisk doft, och de många knopparna var vaxaktigt gröna och slutna till skydd mot ljuset”). Det är som när man läser en bok på engelska! I början går det segt och man stoppas hela tiden av något speciellt ord som tycks komma hela tiden, men efter ett tag vänjer man sig och det jobbiga ordet har man antingen kollat upp eller bestämt sig för att strunta i.