dystopier

Fortsatt väldigt bra bok! Som jag har nämnt tidigare är den fylld av adjektiv överhuvud taget och inte minst i miljöbeskrivningarna. Man får verkligen en bild av platsen där det utspelar sig, hinner få en känsla av den och lära känna den lite. För att inte spoila något för någon tar jag ett exempel från den allra första sidan, "Trapphallen luktade kokt kål och gamla trasmattor. Ett flerfärgsplakat, överstort härinne, var uppsatt på bortre väggen"
Sedan fortsätter det men redan här tycker jag att man får känslan av att det är ett rätt trist och dystert ställe man har kommit till. Jag får en känsla av att det har varit viktigt för Orwell att beskriva hur hemskt och grått allt är. Boken innehåller mycket beskrivande, även människorna beskrivs väl och mycket. Ofta brukar jag bara kunna beskriva delar av personer i böcker med ord men just här tror jag nog att ja med ord skulle kunna sätta ord på hur jag tänker mig dem. Dock ändrar jag mig ofta i fråga om både utseende och personlighet så inget är särskilt beskrivande. Jag beskrev ju Julia i mitt förra inlägg men nu tycker jag hon har förändrats igen. När jag skrev förut tyckte jag hon verkade rebellisk och upprorisk. Jag trodde att hon ville göra uppror mot partiet, för att göra världen bättre. Men hon är inte alls sån. Hon gör bara saker som bryter mot lagen för att hon är sugen på att leva annorlunda än man får. Hon har inget för att sätta sig upp mot den för andra människors skull. Hon är egoistisk och bryr sig egentligen bara om att hon (och kanske Winston) ska få leva som de vill, hur andra människor har det intresserar henne inte alls. Ett krot exempel: "Vad spelar det för roll? Folk blir ju avlivade hela tiden, inte sant?"
Och såklart är det sant, folk blir avlivade hela tiden. Men kan man verkligen bli så okänslig att man inte bryr sig det minsta om det? Dessutom har hon ju börjat se fel i regeringen, kunde då inte hon förstå att de kan ha fel i annat också, att de kan göra helt fel i princip allt? Jag gillar inte Winston speciellt heller. Speciellt inte efter att man fick veta att han som barn (typ tretton) åt upp all mat hemma och snodde choklad från sitt döende småsyskon. Det är bara hemskt. Barn är barn, men så ung var han inte och lite vett kan man ha i skallen även om man inte har det allt för gott ställt. Det finns det exempel på, det är bara att se ut i verkligheten.
"Äntligen hade det hänt. Budskapet hade kommit." Ja äntligen har det hänt. O'Brien (en ganska högt uppsatt man med lite rebelliska tankar) är tillbaka! De har mött honom och så vidare. Han är strängare än jag tänkte mig men jag gillar honom starkt ändå! (Som sagt figurerna ändrar sig rätt ofta.) Jag vill inte spoila men det uppkommer frågor i boken som ska ta reda på om man klarar av att förråda partiet. Ungefär så här kan de låta: "Att begå sabotage som kan vålla hundra tals oskyldigas död?" "Om det till exempel av någon anledning skulle tjäna vårt intresse att kasta svavelsyra i ett ansiktet på ett barn - är ni beredda till det?"
Jag personligen skulle kunna dö för att världen skulle bli bättre om jag var i deras värld, men frågan är om jag skulle klara av det som man förväntas klara utifrån frågorna. Jag är inte så säker på det. Det är ju hemskt människokallt och förfärligt. Samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att inte göra skillnad när jag visste att jag kunde. Jag är konfunderad och har inget svar på de frågorna, så be mig inte välja!
Den del där det är minst adjektiv är ju "Boken i boken" som egentligen är en faktabok. Den är ju lite torrare "Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som gegrafiskt tillhör Europa, eller det vore fullt möjligt för Oceanien att skjuta fram sin gräns till Rhen eller till och med Weichsel.". Men samtidigt är det intressant och roligt att få höra hur samhället är uppbyggt och varför saker är som de är i boken. Dessutom är det intressant att Orwell jämför med hu hans tids människor trodde att år 1984 skulle se ut och hur det blev i boken. "Dagens värld är kal, hungrig och sönderfallen jämfört med den värld som fanns före 1914, och är det i ännu högre grad om man jämför den med den framtid som den tidens människor föreställde sig och såg fram emot.". Efter det funderade jag på om Orwell fick någon slags oro för att världen skulle gå åt fanders, eftersom alla andra hade en väldig framtidstro efter andra världskriget. Kanske.
Hur som helst med tanke på frågorna jag nämnde och så vidare känns det som om alla är väldigt pessimistiska. Ingen tror egentligen att de kan göra skillnad. I alla fall inte förrän om väldigt länge. Det märks inte minst på O'Brien. " Ni blir tvugna att vänja er vid att leva utan resultat och utan hopp. Ni kommer arbeta en tid, ni kommer att åka fast, ni kommer bekänna, och sen kommer ni dö. Det finns ingen möjlighet att det kommer någon märkbar förändring inom vår egen livstid. Vi är de döda.".
Och ja också det är nog sant, men det känns ändå hemskt att de är så pessimistiska. Inte ett uns av glädje för att de (i alla fall försöker) gör världen bättre. Men de är i alla fall realister. 
Boken är, precis som jag förutspådde väldigt bra och spännande men inte pangpå, eller att det är en massa action eller annat hela tiden. väldigt bra bok! 

 Karaktärerna i boken beskrivs lite då och då efter hand, det är inte alltid lång beskrivning om precis hur personen ser ut, dock brukar personer som sedan lämnas ganska snabbt beskrivas t.ex. den gamle prolen Winston möter på sin vandring. Han beskrivs så här: ”En mycket gammal gubbe, krokig men rörlig, med räkaktigt spretiga vita mustascher” ”Gubben, som såg ut att vara mins åttio” . Det är ganska beskrivande och ganska ofta kommer en sådan liten beskrivning till, invävd i texten, när man möter en person. Dock så smyger sig nya drag och egenheter sig på allt som oftast vilket ibland gör att den bild som i min hjärna målats upp av personen förstörs helt. Detta har sina för- och nackdelar. Det kan vara irriterande, även om det bara gäller utseendet, men samtidigt är det bra för vi människor visar inte alla våra sidor på en gång. Så var det med Julia (kvinnan som Winston förälskar sig i), först tänkte jag mig henne som en hård lite stram människa, sedan blev hon vacker och mystisk och till slut blev hon sprudlande, glad, rebellisk och fräknig. På ett sätt får hon mig att tänka på Marika Krook (?) i ”Underbara kvinnor vid vatten”. De båda känns ganska sprudlande och på något sätt vill de båda frigöra sig från samhället, göra något annat än de förväntas göra. Och de båda gör det också. Marika sticker ju då, för hon vill inte vara hemmafru. Julia däremot gör inte ett så öppet uppror, för det skulle inte funka, men bara genom att göra olagliga saker sätter hon sig upp mot partiet. Den som är nästan minst beskriven är huvudpersonen Winston. Inte mycket nämns om hans yttre och hans inre får man förstå av hans tankar och känslor, vilket jag absolut gillar! Precis som Julia börjar Winston tvivla och sätta sig lite upp mot partiet, och precis som det nämns i boken är deras kärlek mycket en politisk handling. Något de gör lite för att sätta sig upp mot partiet. Detta märks inte minst av att Winston gillar att Julia haft ihop det med många fler i (yttre) partiet. Idag skulle det kanske få en att känna sig som en i mängden, inte speciell för henne, men för Winston är det så starkt att hon har vågat sätta sig upp mot partiet och det hela så pass mycket en politisk handling att det bara stärker hans kärlek till henne. För övrigt vill jag tillägga att jag faktiskt tänkte att kvinnan som man senare får veta är Julia, kanske skulle vara Julia! För oss är att gå ute i skogen en så pass normal handling, och verkligen att höra en fågel sjunga, en så pass normal handling att vi inte tänker vidare på det. För Julia och Winston är det dock något stort och väldigt vackert när de hör en trast sjunga: ”… så började den avge en ström av sång. I eftermiddagens stillhet hade ljudet en häpnadsväckande mäktighet. Winston och Julia tryckte sig fascinerade intill varandra”. Kanske borde vi tänka mer på att det vackraste kanske finns i just när en trast sjunger och att vi kanske inte behöver åka jorden runt, handla en massa, bli rika och äga allt för att bli lyckliga. Att vi kanske kan bli lyckliga av bara trastsång, om vi bara låter den göra oss lyckliga. Språket i boken tillåter en verkligen att känna och även förstå karaktärernas känslor, att känna med. För i och med att det är så pass målande får man lätt grepp om hur i alla fall man SJÄLV tror att karaktärerna känner, man känner med.                                                                                         Prolerna ungefär som de ultimata extrem-svennarna. Bingo, öl, tävlingar, skrän o.s.v. Väldigt dumma, men samtidigt inte alls särskilt olika dagen människor (eller en del av dem). Är nog ändå de mest ”mänskliga”. Dumma men ändå inte försök till helgon som partimedlemmarna och särskilt inre partiets medlemmar är. Prolerna är lite som barn, tänker jag, som eviga barn. Som barn minns man bara det som man ansåg viktigt då, kanske små oviktiga handlingar och nästan aldrig ett helt perspektiv. Precis som prolerna och som exempel kan vi ta den gamle mannen i baren som bara minns små saker och inte alls hela sammanhang, och han kan verkligen inte jämföra samhället före och efter revolutionen som satte Storebror till makten. Det övergår hans förmåga helt. 85 % av befolkningen i Flygbas ett (England) är proler vilket gör att det är de dumma prolerna som är ”de vanliga människorna”.  Å andra sidan är ju inte partiets medlemmar särskilt mycket bättre. De flesta av dem är också hjärntvättade och dumma. En speciell figur inom partiet är O’Brien. Han har inte varit med så mycket men krimtänk vilar lite i hans aura. Jag längtar efter att få veta mer om honom och hoppas att han snart kommer tillbaka. Den ultimata partimedlemmen är dock Parsons: han är dum, omedveten och i princip oförmögen att tänka själv. Det är mitt intrycka av honom. Om någon mot förmodan plöjt igenom denna logg och orkar plöja igenom lite till kan denna person gärna leta lite i min förra logg och ni kommer finna att jag nämnt lite mer om karaktärerna där. Där har jag t.ex. tagit upp barnen. Hur som helst är boken fortfarande mycket bra!