dystopier

ursäktar förseningen, jag skyller på sjukdom och brist på dator

Den första vändpunkten är att Winston köper sin bok och börjar skriva i den. Sedan träffar han Julia och blir ännu mer radikal. De blir upptäckta och den sista stora vändpunkten är att de tas in på kärleksministeriet för förhör, och Winston omvänds till att älska partiet. I hela boken har kärleksministeriet funnits i bakgrunden, folk försvinner hela tiden men det påverkar inte Smith så mycket. Innerst inne vet man att han kommer att komma dit genom hela boken, han säger det själv och det är mest en fråga om tid. Jag tycker att scenen när de upptäcker teleskärmen i Charringtons lägenhet är väldigt smart, åtminstone det teleskärmen säger.

”Vi är de döda”, sa han.
”Vi är de döda”, upprepade Julia pliktskyldigt.
”Ni är de döda”, sade en järnröst bakom dem.
De for åtskils. Winston tyckte att hans inälvor frös till is. Han kunde se vitan på alla sidor om irisen i Julias ögon. Hennes ansikte hade blivit mjölkaktigt gult. Klicken av rouge som hon ännu hade kvar på kinderna avtecknade sig skarpt, nästan som fristående från hyn inunder.
”Ni är de döda”, upprepade järnrösten.
”Den var bakom tavlan”, flämtade Julia.
”Den var bakom tavlan”, sade rösten. ”Stanna kvar precis där ni står. Rör er inte förrän ni får order.”

Det där stenkalla upprepandet ger en bra och skrämmande effekt. Sen kommer delen på kärleksministeriet som jag tycker kan bli långdragen och enformig. Och rum 101 gjorde mig väldigt, väldigt besviken. Efter all hajp undrade man vad det skulle finnas därinne (återigen en sådan där sak som är med i bakgrunden hela tiden och som man vet väntar) och inget skulle riktigt kunna leva upp till ens förväntningar.
Men nog av cynismen, mycket är bra med slutet också. Jag älskar tanken på att de skjuter en i ryggen när man minst anar det, och ja, jag hoppades lite att det var så boken skulle sluta. Att Winston gick genom en korridor och plötsligt insåg sin kärlek, och att den sedan skulle ta slut och man fick anta själv vad som hände (pang.) Men det är ett väldigt lugnt slut, Winston sitter på ett kafé och spelar schack med sig själv. Både Julia och han har överlevt men kärleken är död. Han har accepterat Engsoss och han till och med älskar Storebror.  

Konflikterna i 1984 är många, alla historier består ju huvudsakligen av konflikter och i just den här boken är de väldigt tydliga.

Winston Smith vill stå upp i kampen mot partiet, men möts av ständigt motstånd. Där är exempel på en extern konflikt. Det enda Winston kan göra är att tänka, eventuellt prata med Julia men hon är inte fullt så intresserad av politik, hon vill mest göra uppror. Så han tänker. Men eftersom partiet har så stor kontroll över ens liv och kan bevaka allt man går de över gränsen från en fysisk till en rent psykologisk konflikt. De har till och med uppsyn på ens undermedvetna, som när Parson råkade mumla ’Ner med Storebror’ i sömnen och blev intagen till Kärleksministeriet. Så för att skydda sig själv startar man en sorts intern konflikt, man ljuger för sig själv och använder sig av dubbeltänk (ex. man vet att två plus två blir fyra, men partiet säger att det blir fem, så det blir den nya sanningen. Samtidigt vet man att två och två är fyra. För att kunna acceptera båda sanningarna måste man utöva dubbeltänk, verklighetsstyrning. Man lagrar den för nuvarande osanna informationen för att kunna använda den igen vid ett senare tillfälle. Men, för att kunna förstå dubbeltänk måste man bruka dubbeltänk. Det är verkligen komplicerat. Slutsatsen är i alla fall att lögnen alltid ska ligga ett steg framför sanningen, så att man inte börjar tvivla.)

En tydlig inre konflikt är Smiths vilja att stå upp emot Engsoss principer, men hans självbevarelsedrift är ju alltid ett hinder. Till slut, när han befinner sig under förhör och tortyr, väljer han att först låta förnuftet vinna – två plus två är fyra – men smärtan blir för mycket och efter många försök förstår han. Två plus två blir fem. (Dock får han hjälp av elchocker och hjärntvättning för att inse detta nya faktum.)

Så, slutsats. Partiet mot Winston; extern konflikt. Winstons vilja att stå emot Storebror mot hans livslust; intern konflikt. Med bara runt 30 sidor kvar av boken undrar jag vad som kommer att hända – kommer han att dö? Antagligen.

(har tyvärr glömt boken i skolan men ska försöka att göra så gott jag kan)

I 1984 är miljöbeskrivningarna väldigt viktiga, en utav de största delarna som beskriver hur det är och ser ut i samhället. Exempelvis alla affischer som sitter uppklistrade, på Storebror och den Eurasiska soldaten.

George Orwell lyckas bra med sin miljöbeskrivning, och en av sakerna som han återkommer till mest (som kanske inte riktigt hör till miljön) är brevpressen som Winston har köpt. Ganska ofta beskriver han dess skönhet, att glaset är som en himmel, men ändå hur opraktisk den är. Det är bara en glasklump med en korall i. Samtidigt kan jag förstå Winstons fascination över den, vi hade en liknande hemma hos oss när jag var liten som jag älskade att titta på.
På ett sätt kan jag känna att Orwells miljöbeskrivningar är lite framtvingade, som att han varje gång när han kommer till en ny plats måste skriva några rader om hur det ser ut, ofta rätt så detaljerat. Det är skickligare när beskrivningarna vävs in. Han framställer Sanningsministeriet på ett väldigt rättfram och koncist sätt, medan han beskriver ingående hur vacker och livfull naturen är, i hög kontrast till den gråa staden.

I miljöbeskrivningen ingår väl även personerna. Orwell beskriver alla människor som väldigt fula. Julia, till exempel. Han börjar med att skriva om hennes ungdomlighet och styrka, men sedan när Winston och hon är i lägenheten ovanför prylboden säger han något i stil med att ’hennes drag inte kunde anses vackra’. O’Brien också, beskrivs som ful. De flesta kvinnliga bikaraktärerna beskrivs som små och gråa. Winstons mamma beskrivs som kraftig och ful. Hans lillasyster apliknande. Winston själv klagar på allehanda små skröpler och leverfläckar på sig själv. Det är smått uttröttande.

I stora helheten är jag inte helt hundra på vad jag tycker om miljöbeskrivningarna i 1984. Det är någonting i dem som jag inte tycker om, men ändå lyckas de med sitt uppdrag och man vill läsa dem.

Det finns egentligen ingen riktig beskrivning av Winstons utseende i boken, men när jag läser ser jag John Hurt framför mig, som spelar honom i filmen (från 1984).

Winston är ganska velig. Man tänker sig att protagonisten i en sån här dystopi skulle vara rättfram och göra uppror direkt, men han går långsamt fram och drivs – till viss del – av överlevnadsinstinkt. Det bästa jag kan jämföra honom med är en tonåring som vill ”rebella” emot sina föräldrar, men inte riktigt vågar och istället gör små saker som den intalar sig är väldigt trotsiga. Winston, som skulle vilja göra motstånd och säga ifrån mot regimen, skriver istället dagbok och köper prydnadssaker från tiden innan revolutionen. Och han vet att han kommer att bli utplånad om han fortsätter, det står till och med i boken att ”bli dödad var vad man väntade sig”. Men ändå verkar han ha något att kämpa för, antagligen tron om att Storebror ska störtas och att han ska bli fri. Efter att han får lappen av Julia blir överlevnadsinstinkten ännu större. Jag tror att hon kommer visa honom hur man ska undvika att bli sedd av teleskärmar och spioner, och att de kommer att träffa fler regimmotståndare.
Smiths familj verkar vara till största delen död, men det står aldrig uttryckligen att hans pappa är det. Jag anar att han kommer få en roll i boken senare.
Jag tycker att Winston är en bra karaktär för historien, han för den framåt i rätt tempo så att Orwell hinner förklara livet i Flygbas 1 innan någonting börjar förändras.

Den andra karaktären jag tänkte skriva om är Charrington, butiksinnehavaren. Han beskrivs som en sextioårig gammal man, med en intellektuell atmosfär. Eftersom han har levt innan revolutionen förväntade jag mig att Winston skulle fråga ut honom – som han hade gjort med prolen i baren – men det gör han inte, fast jag tror att om Charrington har något att berätta om livet innan Storebror kommer han göra det med bokens gång. Han gör ju det redan lite när han berättar om barnramsan:

”Oranges and lemons, say the bells of St Clement’s
You owe me three farthings, say the bells of St Martin’s”

Än så länge är Charrington en väldigt sympatisk karaktär, och jag tycker om honom mycket.

"Det var en kall aprildag, och klockorna visade tretton. Winston Smith tryckte hakan mot bröstet och slank hastigt in genom glasdörren till Segerhuset, men inte tillräckligt hastigt för att hindra en virvel av dammfin sand att följa med in."
Så börjar 1984. Och det fortsätter i samma stil i några kapitel; man får följa Winstons vardagsliv i London under Storebrors regim. Redan från början får man veta att alla är ständigt bevakade. Gör man något minsta lilla olagligt eller regimkritiskt kan man bli vaporiserad. En enda tvivelaktig min som teleskärmen - en apparat som finns i varje rum, som ser och hör allt man gör, och samtidigt agerar som en radio som aldrig går att stänga av - snappar upp kan göra att man blir utraderad. Det är en obehaglig känsla, att Winston inte kan lita på någon i rädsla för att de ska anmäla honom. Det är också skrämmande men samtidigt fascinerande hur historien skrivs om hela tiden för att passa Partiet. En detalj som stör mig är att han säger att det inte går att fastställa ett datum eller årtal, men han jobbar med tidningar som är daterade.