dystopier

Jag tycker inte att det är överdrivet självklart när peripetin sker, kanske är det när Johns (även kallad ”Vildens”) mamma Linda dör, eller jag uppfattar det som när Vilden beger sig ut i naturen för att få uppleva smärta, vilket får folket och deras soma att häpna. Men på sätt och vis förstår jag John, för utan smärta och fulhet kan ju inte njutning och skönhet existera, vilket måste bli väldigt deprimerande (Men inte hinner dem bli deprimerade med sin överdos på soma, men Vilden som aldrig använt soma hinner ju förstå det.). Folkets förvåning över Vildens vilja till smärta, får dem att häpna; det börjar med att bilarna på vägen intill stannar och iakttar, vilket sedan får reportrar att komma till hans läger, i slutet är reportrarna så många att det inte finns en enda tidning som inte skrivit om John:

”Den kvällen bildades en svärm av helikoptrar, som kom surrade över Hog’s Back, ett mörkt, tio kilometers långt moln. Beskrivningen på föregående kvälls försoningsorgie hade stått i alla tidningar.

– Vilde! Ropade de först anlända, då de steg ur sin maskin.

– Mr Vilde!

Intet svar.

Dörren till fyren stod på glänt. De sköt upp den och gick in i skymningen bakom de stängda fönsterluckorna. Genom ett valv i bortre ändan av rummet kunde de se de nedersta stegen av den trappa, som ledde upp till de övre våningarna.”

Citatet kommer ifrån sista sidan (s. 237) och sammanfattar Vildens situation i slutet rätt bra och även folkets förvåning, häpnad, och att det ändå mitt i denna chock blev en succé. Vilket också är det jag skulle kalla upplösningen på boken av ”Du nya sköna värld”. Boken är otroligt bra skriven, men aningen svår att komma in i, men jag kan rekommendera den till relativt vana läsare.

Jag har nu kommit till min fjärde läslogg, vilket betyder att det är dags för mig att skriva om konflikter, och jag tänkte först och främst skriva om en extern konflikt; det är om när John (också kallad ”Vilden”); som bor i detta reservat med sin mor Linda (Där dem lever naturligt, alltså ungefär som oss här och nu!) där de är utstötta av dess befolkning, vilket också beror på att alla i det samhället är indianer förutom John och hans mamma Linda. De var tvungna att bo i reservatet för att John föddes där (Linda bodde ju utanför reservatet innan honom, som hon längtar efter och skyller därför det på John.). Men när Bernard och Lenina var på resa där skapades en vänskap mellan John och Bernard och samtidigt ett intresse emellan John och Lenina, så när Linda och John fick chansen att komma ifrån reservatet av Bernard var svaret självklart ja, de trodde också att det var svaret på befrielse men i den sköna nya världen tar olyckliga Linda överdoser på lyckodrogen Soma vilket senare i boken leder till hennes död.

John har fått nog, han vägrar att gå på Bernards viktiga dag och bryter i stort sett deras vänskap så gott han kan. Sedan så läser John olaglig poesi för Helmholtz (Han läser ”Romeo och Julia” vilket är skönlitterärt; alltså olagligt.) Helmholtz visar först stort intresse för det och blir imponerad, vilket leder till att Johns och Helmholtzs vänskap växer tills texten John läser innehåller ord som ”mor” och ”far”. Det får hans kamrat att döskratta, för i den världen är födseln konstgjord och att John har fötts naturligt får honom också att känna sig mer utanför och hata hela den världen ännu mer.

När rynkiga, finniga, och dessutom feta Linda är döende (P.g.a. överdosen på Soma.), är John såklart förtvivlad så när han springer in på Park Lanes sjukhus och viskar tyst: ”Hon är min mor.” På sjukhuset visar han sig mänsklig på olika sätt t.ex. när hans temperament höjs p.g.a. sjuksköterskan.

Men jag tycker att det är gulligt när John sjunger visor som Linda sjungit för honom i hans barndom: A, B, C, vitamin D I hopp om att hon ska vakna, dock har jag inte kommit långt nog för att vara säker på om hon ska överleva.

Först när jag tänkte efter om ”Du sköna nya världs” miljöbeskrivningar tänkte jag att det var mycket få, men i själva verket är det fler än vad jag tänkte på (Jag läste alltså uppgiften innan jag läst klart 3/5.). Miljöbeskrivningarna är relativt diskreta, man tänker alltså inte på dem speciellt mycket, men det är inte heller överflöd på dem… Men de är överallt, rätt ofta så beskriver de för varandra ibland inte direkt berättade utan återberättade, som här:

 

”/…/- hon brukade berätta för honom om den förtjusande musiken, som kom ur en låda, och alla de trevliga spel, man kunde spela, och de läckra saker, man hade att äta och dricka, och ljuset, som kom, när man tryckte på en liten sak i väggen, och bilder, som man höra och känna och förnimma doften av såväl som se, och en annan låda, som frambragte ljusa dofter, och de skära och gröna och blå och silverfärgade husen, höga som berg, och alla människor var lyckliga, och ingen var någonsin ledsen eller ond, och varje människa tillhörde alla andra, och lådorna, där man kunde se och höra, vad som tilldrog sig i andra ändan av världen, och barn i vackra, rena flaskor.”

Citatet ovan kommer från när Linda berättar för sin son om den sköna nya världen, som hon varit tvungen att ”ge opp” när hon födde sonen John i detta reservat (Eller är det verkligen ett reservat?) där indianer lever ytterst naturligt. I reservatet är Lina och John utstötta och tanken på att flytta därifrån är otroligt lockande (Som Bernard sedan föreslår!), men Linda får inte flytta till den civiliserade världen p.g.a. John, vilket också är anledningen till att hon agar honom vid ett tillfälle i boken.

 

I berättelsen skildras även saker och händelser på andra sätt, t.ex. när Lenina och Bernard är på resa i reservatet, beskrivs känslor med ljud:

 

”Lenina tyckte om trummorna. Hon slöt ögonen och hängav sig åt deras dova, oavbrutna mullrande och lät mer och mer intränga sitt medvetande, tills det slutligen inte fanns något kvar i världen än detta enda, djupa, pulserande ljud.”

Lenina som är mycket kritisk åt allt på den platsen, hon är t.ex. chockad över rynkorna som bl.a. Linda har, vilket är roligt att se… Hon beskriver rynkorna som äckliga, vilket nästan är roande!

Jag har nu läst 2/5 delar av ”Du sköna nya värld”. Det känns lite som att karaktärerna i denna bok inte är det viktigaste… Än så länge känns det som att dem bara är där som en förtydning för denna osköna, praktiska och denna hemskt lagom (Eller… Den är ju inte direkt lagom, men det är deras tanke!) värld.

Det var en del av boken där man fick lyssna på olika ställen efter ungefär varje replik, och jag tänkte skriva speciellt om Lenina som var en av dem som samtalade då; Lenina och Fanny (Leninas väninna) pratar på ett så absurt sätt om Leninas kärleksliv; hur ofint det är att Lenina på endast 17 år har fastnat lite för Henry och hur ofint det är att hon inte vart med någon annan man på flera månader, men trots att dem har vart ihop i flera månader verkar dem inte vara speciellt nära varandra… Fanny övertalar sedan Lenina att skaffa någon mer; så då söker Lenina upp Bernard.

Egentligen tycker jag inte om henne alls, hon är väldigt jobbig, känslolös och otroligt praktisk men hon är ändå väldigt populär, väluppfostrad, och den sorten som tar vad hon vill ha… Det låter som en väldigt konstig blandning, men hon är säkert som vem som helst i den sköna nya sköna världen.

”Hissen var full av män från alfaomklädningsrummet, och Lenina hälsades vid sitt inträde av många vänliga nickar och leenden. Hon var populär och hade vid ett eller annat tillfälle tillbragt en natt med nästan var och en av dem.”

(Alfa-, Epsilon-, och beta- människor är tre av dem olika samhällsklasserna som nämns i boken! Dem olika samhällsklasserna bär olika färg på kläderna vilket gör dem extra tydliga!)

Jag tycker att citatet tyder på att hon är populär, får vad hon vill ha, men ändå rätt väluppfostrad som jag skrev innan.

Jag stör mig dock på att alla är så osympatiska och ytliga... Men vem vet vad som händer i framtiden om vi inte tar hand om vår värld?

 

Jag har valt boken ”Du sköna nya värld” av Aldous Huxley, jag tycker att det är en bra och fin titel. De inledande meningarna ger mig intryck av en mekanisk och dyster värld som inte passar in på titeln: ”En lång, grå byggnad på endast trettiofyra våningar. Över huvudingången inlästes orden: ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”, och i en sköld världsstatens motto: ”Gemenskap, identitet, stabilitet.”.”. Jag tycker att de två första meningarna är opassande med titeln hittills, det känns för dystert, destruktivt, och mekaniskt; känns ju inte alls som en ny och skön värld, kanske möjligen ny, men mer på ett destruktivt sätt... Jag blir nyfiken, och vill få reda på varför titeln heter just ”Du nya sköna värld”. Författaren börjar med att beskriva allt mycket dystert, sedan så visar direktören oss runt på Londons centrala anstalt för kläckning och fostran, han visar t.ex. upp: befruktningsrummet (som har ansvar för befruktningen!), buteljeringsrummet (som har ansvar för harmonisk brådska, och en ordnad verksamhet!), osv… Det både skrämmer och intresserar mig! Däremot är det är ingen speciell bok eller film som dyker upp i huvudet när jag tänker på likheter till denna… Jag skulle säga att jag aldrig tidigare läst någon bok som denna... Men i början av förorden skrivs det om hur Aldous Huxley är överlägsen med ”Du sköna nya värld” över George Orwells ”1984”... Jag har inte läst ”1984” men jag antar att dem är jämförbara. Jag antar att den bl.a. är för att ”1984” är fast på ett specifikt årtal, medans ”Du sköna nya värld” är tidlös.

Jag tror att boken kommer att handla om en person som gör uppror emot det mekaniska, livslösa, och känslolösa samhälle... Men det är egentligen endast en vild chansning, men jag skriver ju trots allt om expositionen!... För troligen så kommer jag se den röda tråden mycketsnart. Jag hoppas också på en mer specifik handling, just nu är det väldigt allmänt!

Jag har stora förhoppningar på denna bok, jag tycker om alla avancerade meningar som jag kanske inte alltid förstår till 100%, vilket gör allt mycket mer spännande och roligt, för hur kul är det med en bok där man förstår allt och kan räkna ut allt?