Ellen N logg 2 1984
Karaktärerna i boken beskrivs lite då och då efter hand, det är inte alltid lång beskrivning om precis hur personen ser ut, dock brukar personer som sedan lämnas ganska snabbt beskrivas t.ex. den gamle prolen Winston möter på sin vandring. Han beskrivs så här: ”En mycket gammal gubbe, krokig men rörlig, med räkaktigt spretiga vita mustascher” ”Gubben, som såg ut att vara mins åttio” . Det är ganska beskrivande och ganska ofta kommer en sådan liten beskrivning till, invävd i texten, när man möter en person. Dock så smyger sig nya drag och egenheter sig på allt som oftast vilket ibland gör att den bild som i min hjärna målats upp av personen förstörs helt. Detta har sina för- och nackdelar. Det kan vara irriterande, även om det bara gäller utseendet, men samtidigt är det bra för vi människor visar inte alla våra sidor på en gång. Så var det med Julia (kvinnan som Winston förälskar sig i), först tänkte jag mig henne som en hård lite stram människa, sedan blev hon vacker och mystisk och till slut blev hon sprudlande, glad, rebellisk och fräknig. På ett sätt får hon mig att tänka på Marika Krook (?) i ”Underbara kvinnor vid vatten”. De båda känns ganska sprudlande och på något sätt vill de båda frigöra sig från samhället, göra något annat än de förväntas göra. Och de båda gör det också. Marika sticker ju då, för hon vill inte vara hemmafru. Julia däremot gör inte ett så öppet uppror, för det skulle inte funka, men bara genom att göra olagliga saker sätter hon sig upp mot partiet. Den som är nästan minst beskriven är huvudpersonen Winston. Inte mycket nämns om hans yttre och hans inre får man förstå av hans tankar och känslor, vilket jag absolut gillar! Precis som Julia börjar Winston tvivla och sätta sig lite upp mot partiet, och precis som det nämns i boken är deras kärlek mycket en politisk handling. Något de gör lite för att sätta sig upp mot partiet. Detta märks inte minst av att Winston gillar att Julia haft ihop det med många fler i (yttre) partiet. Idag skulle det kanske få en att känna sig som en i mängden, inte speciell för henne, men för Winston är det så starkt att hon har vågat sätta sig upp mot partiet och det hela så pass mycket en politisk handling att det bara stärker hans kärlek till henne. För övrigt vill jag tillägga att jag faktiskt tänkte att kvinnan som man senare får veta är Julia, kanske skulle vara Julia! För oss är att gå ute i skogen en så pass normal handling, och verkligen att höra en fågel sjunga, en så pass normal handling att vi inte tänker vidare på det. För Julia och Winston är det dock något stort och väldigt vackert när de hör en trast sjunga: ”… så började den avge en ström av sång. I eftermiddagens stillhet hade ljudet en häpnadsväckande mäktighet. Winston och Julia tryckte sig fascinerade intill varandra”. Kanske borde vi tänka mer på att det vackraste kanske finns i just när en trast sjunger och att vi kanske inte behöver åka jorden runt, handla en massa, bli rika och äga allt för att bli lyckliga. Att vi kanske kan bli lyckliga av bara trastsång, om vi bara låter den göra oss lyckliga. Språket i boken tillåter en verkligen att känna och även förstå karaktärernas känslor, att känna med. För i och med att det är så pass målande får man lätt grepp om hur i alla fall man SJÄLV tror att karaktärerna känner, man känner med. Prolerna ungefär som de ultimata extrem-svennarna. Bingo, öl, tävlingar, skrän o.s.v. Väldigt dumma, men samtidigt inte alls särskilt olika dagen människor (eller en del av dem). Är nog ändå de mest ”mänskliga”. Dumma men ändå inte försök till helgon som partimedlemmarna och särskilt inre partiets medlemmar är. Prolerna är lite som barn, tänker jag, som eviga barn. Som barn minns man bara det som man ansåg viktigt då, kanske små oviktiga handlingar och nästan aldrig ett helt perspektiv. Precis som prolerna och som exempel kan vi ta den gamle mannen i baren som bara minns små saker och inte alls hela sammanhang, och han kan verkligen inte jämföra samhället före och efter revolutionen som satte Storebror till makten. Det övergår hans förmåga helt. 85 % av befolkningen i Flygbas ett (England) är proler vilket gör att det är de dumma prolerna som är ”de vanliga människorna”. Å andra sidan är ju inte partiets medlemmar särskilt mycket bättre. De flesta av dem är också hjärntvättade och dumma. En speciell figur inom partiet är O’Brien. Han har inte varit med så mycket men krimtänk vilar lite i hans aura. Jag längtar efter att få veta mer om honom och hoppas att han snart kommer tillbaka. Den ultimata partimedlemmen är dock Parsons: han är dum, omedveten och i princip oförmögen att tänka själv. Det är mitt intrycka av honom. Om någon mot förmodan plöjt igenom denna logg och orkar plöja igenom lite till kan denna person gärna leta lite i min förra logg och ni kommer finna att jag nämnt lite mer om karaktärerna där. Där har jag t.ex. tagit upp barnen. Hur som helst är boken fortfarande mycket bra!
