Läslogg 5-Kallocain-Slut!
Jag ska berätta lite om hur den slutar:
Kallocain ska nu användas vid alla rättsförhör enligt lag, TANKAR KAN NU DÖMAS står det i tidningsrubrikerna. Med detta bestämmer sig Leo för att ange sin chef, Edo Rissen för statsfientlighet, under rättegången och påverkad av kallocainet berättar Edo om hur han länge letat efter en tidpunkt, en plats där man kan eller har kunnat välja en annan väg, en väg bort från statens förtryck. "...för då skulle ni se att ni var barskrapade, utblottade inpå nakna skelettet-och vem orkar se det! Vem vill se sin ynkedom innan han blir tvungen!" säger Edo och fortsätter att prata om gemenskap och sammansvetsning, hur man ska bygga vägar från människa till människa. Domaren dömer honom till döden.
Natten innan rättegången ägde rum utsatte Leo Linda för kallocain, med syfte att ta reda på om hon älskade Edo. Det gjorde hon inte, "han var bara olik". Leo går till Karrek för att försöka rädda Rissen, men Karrek nekar honom det. Samma kväll berättar Linda frivilligt om alla hennes känslor, hur rädd hon var, hur ledsen hon var över att deras barn skulle tas ifrån dem, hur hon hade känt inför sina barn. Det var väldigt gripande. Sedan försvinner hon. När Leo är på ett föredrag går han ut på grund av illamående, och allt är tyst, ljudet återkommer och det är ljudet av flygplan. Kemistaden 4 blir invaderad och Leo tillfångatagen levande på villkoret att han skulle ge bort kallocainet. Boken skrev han i fångenskap, den sista sidan heter "Censors efterskrift"; där berättar censorn i landet som håller Leo fången hur boken bör läsas kritiskt och hur den är ett exempel på den inre föruttnelse som Kemistaden hade blivit offer för.
Det är svårt att placera vändpunkten i Kallocain, men enligt mig var det när Leo anger Edo, det är efter det han inser hur fel han har haft och Linda försvinner. Upplösningen är attacken från grannstaten. I sin cell begrundar Leo Kemistadens öde, han hoppas att Linda fortfarande lever och att Edo inte hann bli avrättad.
Jag tänkte inte så mycket på hur boken skulle sluta från början, så jag har inte riktigt något att säga om det, men slutet var inte det mest oväntade. Det bästa med slutet är att det är så trovärdigt, så realistiskt utan att nånsin kännas cyniskt. Man kan inte säga att boken i sig hade ett lyckligt slut men när jag la ifrån mig den sista gången var det ändå med "peace of soul". Leo fick erkänna och sona allt han gjort fel trots allt.
Karin Boyes bok Kallocain är ett mästerverk rentav, den bästa boken jag läst på mycket länge. Jag kan varmt rekomendera den till vem som helst.
Tack och hej! Ivo
Läslogg 4-Kallocain-Konflikter!
Den otroligt kontrollerande och restriktiva staten som inte tillåter någon som helst privacy överhuvudtaget. Som nu ska göra Kallocainet till den enda förhörsmetoden. Denna konflikt är väldigt vanlig vad de gäller dystopier och verkar likna den i 1984 av George Orwell. Det är också i denna konflikt bokens samhällskritiska del representeras. Under andra världskriget uppfanns ett kemiskt preparat; Skopolamin. Detta är vad som anses vara vår världs sanningsserum. Jag har gjort lite research på bland annat "Illustrerad Vetenskaps" sajt och kommit fram till att det är väldigt ifrågasatt om man faktiskt kan kalla det för ett sanningsserum och att offrerna för ämnet ofta hittat på helt orimliga historier. Skopolamin har en förslöande effekt som sägs få offer att berätta saker som de vill dölja men den stimulerar också fantasin. Trots att man nu inte använder skopolamin och dess verkan är starkt diskuterad verkar Karin Boye ha skrivit ner en framtid/skräcksvision av ett samhälle som redan är så hemskt får tillgång till ett medel som får människor att tvingas tala sanning
Den interna konflikten i boken är Leo Kalls ständigt växande osäkerhet huruvida vems sida han verkligen befinner sig på. Låt mig förklara: som sagt är staten i mina ögon rentav ond, den styrs av hjärtlösa maktmänniskor som inte bryr sig om mänskliga rättigheter utan ser helheten som en stor mekanism där individerna bara är obetydliga små kugghjul. Om mekanismen behöver oljas är det helt normalt att offra några kugghjul här och där. Sedan har Leo och Edo med hjälp av upptäckt en slags sekt som verkar hålla fast vid traditioner som mer liknar våra, det är Leo och Edos jobb att luska ut mer om denna mystiska samling människor som verkar vara ganska etablerad trots allt. Dessa människor som berättar om hemliga möten, där människorna tar varandra i hand. (En för länge sedan glömd hälsningsform.) Där människorna sitter tysta och lyssnar, där människorna inte övervakas av Staten. Under tidens gång börjar Leo tveka mer och mer om vad som är rätt, till skillnad från hans bergsäkra lojalitet till staten i bokens början. Där jag slutade läsa drömde han drömmar om en fantastisk fristad från staten, en ökenstad som var bebodd av dessa mystiska människor.
Mellan staten och sekten står Edo Rissen, Leos chef. Han ställer hela tiden frågor som får Leo illa till mods och påverkar Leo väldigt mycket. Karin Boye framställer inte någon av dessa som direkt "ond" eller "god" men min instinktiva känsla säger att sekten är god. Jag tror att de flesta som läser denna bok skulle få den känslan också. Det intressanta är hur man får bestämma det själv.
Läslogg 3-Kallocain-Beskrivningar
Jag måste säga att just miljöbeskrivningarna i Kallocain inte är så många, vilket jag inte tycker är ett problem. Jag har lätt för att få en slags överdos av beskrivningar så den här boken passar mig perfekt. Boye verkar ha satsat snarare på andra sorters beskrivningar, som personligheter och utseende.
Trots denna "fattigdom" av miljöbeskrivningar har jag lyckats skapa mig otroligt rika bilder av hur världen i Kallocain ser ut. Det är nog det som jag uppskattar mest hos boken, att den är relativt "rakt på sak" men ändå tillåter den långa utsvävande tolkningar. Allt i boken känns mycket genomtänkt. Man får helt enkelt inte allt förklarat för sig direkt, kanske framförallt för att den är skriven ur första person och Leo (huvudpersonen) faktiskt inte vet så mycket.
Jag tänker mig att städerna ser ut ungefär såhär:
Det må vara en ganska klassisk tolkning av en dystopisk värld men den är ändå en väldigt fängslande tanke. Alla gråa väggar och höga geometriska hus, underjordsbanan med alla grått klädda medsoldater i, som sagt så har jag skapat miljöbeskrivningarna själv, boken lägger bara grunden. Man får inte veta så mycket om hur naturen ser ut, men den verkar vara ungefär som den i vår värld. En mycket välskriven mening enligt mig är när Leo se ut ur det fönsterlösa flygplanet han färdas till huvudstaden i:
"På film hade jag naturligtvis sett gula åkrar, gröna ängar, skogar, betande får och kor, till och med flygbilder, så jag hade strängt taget ingenting att vara nyfiken på, och ändå hade jag att kämpa med en löjlig och barnslig önskan, att planet skulle haft något enda litet titthål, som man i hemlighet kunde sett igenom..."
En originell idé i boken är att alla medsoldater måste ha en ovanjordslicens för att få tillstånd till att vistas ovanjord. Detta gör att jag undrar hur de bor, bor de kanske under jorden? Eller så bor de ovan jorden men de har inga fönster, de kanske kommer upp i husen från tunnlar. Det skulle vara rentav hemskt enligt mig, att inte ha tillgång till solljus i sitt hem, ve och fasa!
Läslogg 2 -Kallocain-Upplyst?
Nu när jag har läst ännu trettio sidor har jag verkligen fastnat för boken, det är svårt att inte läsa ut den direkt :P I detta inlägg ska jag berätta om karaktärerna i boken och jag vet att man inte får, men jag tänker vara rebellisk och skriva om hela TRE personer! Dessa heter Leo och Linda Kall och Edo Rissen. Leo Kall är huvudpersonen i boken och är forskare, Linda Kall är Leos fru. Leo verkar vara en ganska naiv person på något sätt, han verkar lita fullständigt på staten och göra allt med statens bästa i omtanke. Som jag skrev i mitt förra inlägg så tror jag att det kommer ändras. Han är en kemist och har fått ett genombrott i sin forskning. Han har uppfunnit ett sanningsserum och nästan hela de trettio sidor som jag nyligen läst handlar om hur han utför tester på frivilliga. Under testerna upptäcker han att alla i ”den frivilliga offertjänsten” inte var så lyckliga med sina jobb, eftersom de var utsatta för ett sanningsserum var de tvungna att tala sanning. Mot dem kände han förakt och det gjorde mig lite splittrad i fråga om vad jag tycker om honom. Han verkar ganska trångsynt, det känns dock som att han snart kommer ”se ljuset”.
Linda Kall tycker jag mycket om, hon är som den moraliska stöttepelaren i familjen, med sina alltid så korrekta uttalanden. Det som är spännande är att hon verkar vara mer kritisk än vad man tror, som att hon gömmer ett slags förakt mot staten.
Edo Rissen är betydligt äldre än Leo, som jag kan tänka mig är runt fyrtio år. Edo är Leos chef på kemiavdelningen och är närvarande under alla prover på s.k. testpersoner. Jag tänker mig honom som en ganska kort man med bruna kläder och ett snällt ansikte, som en psykolog. Han är mycket mer medveten om etik och moral än Leo och ställer frågor om vad Leo tror att medicinen kommer att ha för inverkan på samhället. Han säger också att ingen medsoldat över fyrtio år kan ha ett helt rent samvete, detta får Leo att grubbla länge.
Det var svårt att välja en eller två personer av dessa tre eftersom de är ungefär de enda som man ännu hört beskrivas. De är alla mycket intressanta och jag tycker att det är spännande att huvudpersonen inte är helt ”upplyst” från den första början, som i många andra dystopier. Jag läste lite om boken och kom fram till att den skrevs ungefär då ett sanningsserum i vår värld uppfanns så det framkommer ganska tydligt att boken är samhällskritisk, kanske speciellt riktad mot kommunismen. Jag drar den slutsatsen utifrån att staten är otroligt kontrollerande och alla invånare är medsoldater, istället för kamrater?
Läslogg 1-Kallocain-Wow!
Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många - om jag alls vågar tänka mig, att "många" får läsa den - eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte är riktigt på det klara med vad avsikten är. Jag vill och måste, det är alltsammans.
Dessa två meningar är enligt mig väldigt fångande, det verkar verkligen som att huvudpersonen måste lätta på hjärtat, jag tycker också att de är mycket välskrivna. Huvudpersonen heter Leo Kall och är kemist i Kemistaden nr:4, han har en fru som heter Linda och två barn. Leo och Linda verkar inte vara kära i varandra, om än tillgivna, och Leo tror att Linda älskar hans chef. Staten är otroligt kontrollerande och har mikrofoner och kameror överallt, alla individer kallas för "medsoldater". Jag har kommit till sida 39 av 150 och har fattat att boken kommer att handla om Leo. Leo har uppfunnit ett sanningsserum(en spruta som gör så att den som utsätts för den inte kan ljuga). Syftet med medicinen är att sålla bort de medsoldater som inte är trogna staten. Nu kan man inte bara dömas för sina handlingar utan också sina tankar. Han vill kalla den för Kallocain, efter sitt namn.
Boken känns hittills väldigt dystopisk och staten verkar vara antagonisten i boken. Staten är otroligt kontrollerande och paranoid emot svek och spionage. Leo verkar vara trogen staten men jag anar att han kommer börja tvivla på om det verkligen är rätt. Hittills är jag fascinerad över hur bra boken är, Karin boyes sätt att skriva är väldigt fängslande, den Kallocain verkar vara en lättläst bok men man måste nog ändå vara fokuserad för att förstå den.Det känns inte som om det finns så mycket mer att skriva just nu, efter som den första femtedelen av boken bara är 30 sidor lång och jag inte har fått reda på så mycket än.
