dystopier

Jag ska vara helt ärlig i min sista episka läslogg. Jag gillade inte den här boken, inte alls. Jag gillar inte att läsa obehagliga böcker som är ganska tröga och slutar oroväckande realistiskt, helt utan lyckligt slut utan tomt som ett eko. Slutet på 1984 är förvirrande, åtminstone för mig. Sista meningen är: "Han älskade Storebror". Visst är slutet pampigt, om en lite suddigt, men så otroligt deprimerande. Han kämpar hela boken mot Storebrors vrickade idéer och så slutar det med att han inte kan göra annat än ge efter. Upplösningen skulle jag vilja påstå kommer i början när han observerar O'Brien under 2 minuters hatet. Men den ultimata vändingen är när tankepolisen störtar in och arresterar de. Sen efter mycket tortyr vet han att 2+2 är 5 för att partiet säger så, altlting som han strävat mot i hela boken krossas av O'Briens händer. Jag vill inte läsa om mänskligheten som ett gäng Slytherinare, där det alltid gäller att överleva. Jag vill läsa om Gryffindor mod och odödlig kärlek som sträcker sig längre en döden. Om de onda som besegras med ljus, kärlek och vänskap. I 1984's värld existerar bara kärlek för Storebror och överlevnad där du blir tvungen att svika allt och alla för att överleva och stå ut. Om jag hade varit Winston så skulle jag nog gömma ett litet rakblad någonstans på kroppen för att kunna ta självmord innan jag utger alla mina älskade och tappar all min moral och alla mina ideal. Jag trodde att han skulle dö i slutet, men det som hände är mycket värre. Han blev ett tomt, hjärntvättat skal. Slutet påminner mig om en svensk (betoning på svensk) kärleks film. Deras kärlek blomstrar jätte bra i mitten av filmen och de är hur lyckliga som helst. Sen händer något i slutet, de glider ifrån varandra och kärleken splittras mellan de. Slutet av den här boken blev som ett eko i mitt huvud. Min första tanke var: Jaha, det var slöseri på många timmar.

1984 utspelar sig i en tid som ännu inte existerat, inte exakt. Världen är uppdelat på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt förstår. Det är oceanien där huvudpersonen befinner, sen finns ostasien och/eller eurasien. Man kan inte vara säker på om ostasien eller eurasien existerar. Den uppenbara interna konflikten är Winstons tankar om Storebror och Brödrarskapet; en hemlig organisation som kämpar mot Storebror, men som man inte säkert vet existerar. Winston vet inte om Storebror  ens existerar och sen blir han kär i en flicka, vilket är förbjudet för sex ska inte vara till för skojs skull och all ens kärlek ska gå direkt till storebror. Så Winston och Julia (flickan) blir tillsammans i hemlighet och gömmer det väl, men Winston inser att framtiden ligger hos prolerna (de som inte gått med på att leva efter Storebrors regler och lagar) och går med i, vad som tydligen är, brödrarskapet. Men när sen Julia och Winston blir upptäckta torteras de och jag blir inte riktigt säker på vad som händer förutom att Winston tappar mycket av sitt minne och sina utvecklade tankar. Han minns Julia, Storebror och hur man räknar men har till stor del glömt tankarna om brödrarskapet och att han var med. O'Brien som var den som presenterade brödrarskapet för Winston är också den som torterar och förhör honom, vilket förvirrar. Om han är en spion så pratar han väldigt  entusiastiskt och trovärdigt om Storebror och partiet. Winston kärlek för O*Brien är som en väldigt religiös persons kärlek för sin gud. Och när sen O'Brien verkar stå på Storebrors sida blir Winstons känslor ännu mer komplicerade, eftersom han ser sin torterare som någon som ska rädda honom, en Messias. Först beundrar han honom och tycker han är vacker och så vidare. Men efter en hel del torterande blir O'Biren mer mäktig och skrämmande, inte lika vacker och inte samma varma utstrålning.

Jag blir väldigt förvirrad under tortyr delen av boken, förhoppningsvis så klarnar det för mig. En extern konflikt är ju självklart kriget som oceanien är i. Problemet är att man kan inte vara helt säker på att det faktiskt är ett krig. Plus att fienden byts från ostasien och eurasien. Ibland krigar oceanien mot ostasien och är allierade med eurasien, sen 'r det plötsligt tvärtom. Man kan inte ens vara säker på att Storebror existerar. Här är en dialog mellan Winston och O'Brien:

' "Jag tror att jag existerar", sa han trött. "Jag är medveten om min identitet. Jag uppfyller ett visst rum. Inget annat fast föremål kan uppfylla samma rum på samma gång. Existerar Storebror i den meningen?"

"Det har ingen betydelse. Han existerar." '

Så det finns alla möjliga konflikter, både inuti människor, utanför landet och i landet. Partiet är alltid emot prolerna, de flesta medborgare också.

Partiet riktar sig också mycket till barnen, så ens egna barn blir villiga att lämna över en till tankepolisen för krimtänk (när man bryter mot partiets ideal, bara genom att tycka och tänka det). För partiet är tanke och handling samma sak.

1984 utspelar sig i en tid som ännu inte existerat, inte exakt. Världen är uppdelat på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt förstår. Det är oceanien där huvudpersonen befinner, sen finns ostasien och/eller eurasien. Man kan inte vara säker på om ostasien eller eurasien existerar. Den uppenbara interna konflikten är Winstons tankar om Storebror och Brödrarskapet; en hemlig organisation som kämpar mot Storebror, men som man inte säkert vet existerar. Winston vet inte om Storebror  ens existerar och sen blir han kär i en flicka, vilket är förbjudet för sex ska inte vara till för skojs skull och all ens kärlek ska gå direkt till storebror. Så Winston och Julia (flickan) blir tillsammans i hemlighet och gömmer det väl, men Winston inser att framtiden ligger hos prolerna (de som inte gått med på att leva efter Storebrors regler och lagar) och går med i, vad som tydligen är, brödrarskapet. Men när sen Julia och Winston blir upptäckta torteras de och jag blir inte riktigt säker på vad som händer förutom att Winston tappar mycket av sitt minne och sina utvecklade tankar. Han minns Julia, Storebror och hur man räknar men har till stor del glömt tankarna om brödrarskapet och att han var med. O'Brien som var den som presenterade brödrarskapet för Winston är också den som torterar och förhör honom, vilket förvirrar. Om han är en spion så pratar han väldigt  entusiastiskt och trovärdigt om Storebror och partiet. Winston kärlek för O*Brien är som en väldigt religiös persons kärlek för sin gud. Och när sen O'Brien verkar stå på Storebrors sida blir Winstons känslor ännu mer komplicerade, eftersom han ser sin torterare som någon som ska rädda honom, en Messias. Först beundrar han honom och tycker han är vacker och så vidare. Men efter en hel del torterande blir O'Biren mer mäktig och skrämmande, inte lika vacker och inte samma varma utstrålning.

Jag blir väldigt förvirrad under tortyr delen av boken, förhoppningsvis så klarnar det för mig. En extern konflikt är ju självklart kriget som oceanien är i. Problemet är att man kan inte vara helt säker på att det faktiskt är ett krig. Plus att fienden byts från ostasien och eurasien. Ibland krigar oceanien mot ostasien och är allierade med eurasien, sen 'r det plötsligt tvärtom. Man kan inte ens vara säker på att Storebror existerar. Här är en dialog mellan Winston och O'Brien:

' "Jag tror att jag existerar", sa han trött. "Jag är medveten om min identitet. Jag uppfyller ett visst rum. Inget annat fast föremål kan uppfylla samma rum på samma gång. Existerar Storebror i den meningen?"

"Det har ingen betydelse. Han existerar." '

Så det finns alla möjliga konflikter, både inuti människor, utanför landet och i landet. Partiet är alltid emot prolerna, de flesta medborgare också.

Partiet riktar sig också mycket till barnen, så ens egna barn blir villiga att lämna över en till tankepolisen för krimtänk (när man bryter mot partiets ideal, bara genom att tycka och tänka det). För partiet är tanke och handling samma sak.

Det är egentligen inte märkbart mycket miljöbeskrivningar, de är där, men man lägger inte riktigt märke till de. Författaren fokuserar mest på Winston, hur han ser händelser och vad det gör med hans tankar. Miljöbeskrivningarna är som tydligast i rummet ovanför Charringtons butik, O'briens lägenhet och baren som ligger i prolernas kvarter. De platserna fick jag i alla fall bilder av i huvudet. Hans jobb förstår jag nästan inte alls hur det ser ut. Men gatorna och husen får man klart för sig hur det ser ut. Också när bomberna faller får man en klar bild för sig hur det känns för Winston.
"Rummet där de stod var avlångt och mjukt upplyst. Teleskärmen var nerdämpad till ett svagt mummel; den tjocka mörkblå mattan kändes som sammet att trampa på.
"Nedanför fönstret var det någon som sjöng. Winston kikade ut, trygg bakom tyllgardinen. Junisolen stod fortfarande högt på himlen."

Jag tycker att miljöbeskrivningarna är bra i den här boken. Dock tycker jag Winstons tankar är ganska jobbiga och ointressanta. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i någon av karaktärerna, vilket bidrar till att jag inte riktigt gillar den här boken.

Jag vet att den här loggen egentligen ska handla om personer men jag måste bara säga det här först. Det märks tydligt att boken är skriven av en man när man inser att huvudpersonen (Winston) är typ 15-20 år yngre än flickan (Julia) han är kär i, hon är förövrigt kär i honom också. Här ett litet exempel:

”Jag är trettinie år. Jag har en fru som jag inte kan bli av med. Jag har åderbråck. Jag fem löständer.”

”Det bryr jag mig inte om sa flickan.”

Det finns säkert människor som tycker det är jätte sött att åldern inte spelar någon roll, men jag tycker det är ganska äckligt faktiskt. Jag gillar inte det faktum att hon är nästan 20 år yngre än honom, och jag kommer nog störas av det resten av boken.

Hur som helst, jag tänker skriva om den gamle mannen som äger antikvariatet. Jag gillar inte Winston och vill därför inte skriva om honom. I alla fall, Herr Charrington heter den gamle som äger antikvariatet. Han blir presenterad som väldigt trevlig, drygt 60 år. Han framstår som otroligt sympatisk, och han verkar veta lite om hur det var innan Revolutionen. Han är uppenbarligen emot storebror till viss mån. Han bor bland prolerna, prolerna är de som är emot storebror och hans sätt att styra. Förhoppningsvis så kommer han dyka upp igen längre in i boken. Den andra personen jag har valt är faktiskt storebror. Jag förstår inte vart han befinner sig, men sen kom jag att tänka på att folket i Oceanien antagligen inte heller vet exakt var han är. De enda gångerna man ser honom är på teleskärmarna. Jag skulle vilja att huvudpersonen träffade honom så man fick en känsla av hur han är att kommunicera med.

Nu tänkte jag också återkomma till det som gjorde mig partisk till den här boken, Winstons och Julias åldersskillnad och hur snabbt det gick. Hon ger alltså honom en lapp där det står ”Jag älskar dig”. Drygt en vecka senare möts de i hemlighet hånglar och som jag förstår det ligger med varandra.  

Men, om jag har tur stiger spänningen lite längre in i boken, just nu är det spännande men spännande i snigelfart.

Jag valde 1984, skriven av George Orwell. Om jag inte hade läst lite ur den och fått veta vad den handlade om hade jag nog inte valt den. Om jag hade sätt den på biblioteket hade jag nog trott att det var en bok om hur det var på 80-talet. Hur som helst så tycker jag att inledningen är bra. Det börjar med att huvudpersonen är på väg upp i sin lägenhet. Det som fångar ens uppmärksamhet är beskrivningen av affischen på diktatorn som styr landet (Storebror) och ju längre in i boken man kommer desto läskigare blir Storebror och hela denna sjuka värld huvudpersonen Winston bor i. Även om jag har läst många böcker som börjar på ett liknande sätt som den här så gjorde det ingenting. Jag har redan fått klart för mig att Winston kommer bli kär men det är inte många sidor in i boken som han också börjar ändra sin politiska åsikt och börjar avsky Storebror, Oceanien och Flygbas 1 där han bor. Verkligheten påminner lite, eller ganska mycket, om hur det var i Tyskland under andra världskriget. Vilket inte är så konstigt med tanke på att den är skrivet kort där efter. Förhoppningsvis så börjar Winston planera på att störta Storebror eller fly från Oceanien, för jag tror inte jag kommer palla läsa den här boken om han bara går runt och äcklas av Storebror med sina dystra tankar.

Det är så mycket som är så fel i Oceanien. Barn som anger sina föräldrar, den obehagliga kärleken som folket ger till Storebror. Manipuleringen av alla tidningar, historieböcker och litteratur som får Storebror att verka som den mest pålitliga människan som vandrar på Jorden. Det utvecklas också ett nytt språk i boken som heter Engsoss, eller nyspråk. Och de nämner att år 2050 kommer man bara prata det. Den här framtidsvisionen som George Orwell skriver om är skrämmande och väldigt obehaglig. Om jag var Winston hade jag försökt fly eller ta självmord för länge sen. Men, jag är väldigt nyfiken på att se hur den här boken kommer att utvecklas.