dystopier

Alltså, egentligen handlar denna bok mest om Winstons konflikt med sig själv. Alltså han har alltid levat i Storebrors (SB) samhälle och vant sig vid att man ska tänka, tycka och tro precis som partiet. Men nu har han börjat tvivla, har partiet verkligen rätt i allt? Han märker att det finns problem och att partiet ofta har fel, och han upptäcker logiskheten. Man kan nog knappt få vara särskilt logisk i Oceanien eftersom man inte får förstå ologiskheten i partiets uttalanden och ageranden. Så huvudsakligen är konflikten Winstons tvivel, har partiet rätt eller fel? Sedan finns ju också Julia och Winstons förbjudna kärlek. Man får inte vara kär, för man ska bara älska SB. Hur det ska gå med den och så vidare, om tankepolisen ska ta dem, vad som händer i så fall m.m. När jag började läsa boken trodde jag att den skulle handla om att Winston och Brödraskapet (en grupp som kanske finns, och i så fall arbetar mot Partiet och samhället) kämpade mot samhället. Att det skulle vara lite av en Robin Hood eller liknande berättelse. Jag var inte säker på att de skulle vinna och jag trodde absolut inte att Winston skulle vara någon slags hjälte, men jag trodde det skulle handla mer om kamp. Så blev det inte. Istället är ju konflikten som sagt Winstons tvivel och det tillsammans med Julias och hans kärlekshistoria tar upp i princip hela boken. Jag har ju inte läst ut hela boken, men att trycka in en kamp på femtio sidor känns lite överdrivet trångt, så jag tror inte det blir något sånt. När jag kommit en bit in i boken började jag, i mitt undermedvetna förstå att tankepolisen skulle ta Winston. Kanske dels för att Winston pratade om det hela tiden (pessimist), men samtidigt var jag inte säker. Jag menar, i berättelser kan ju nästan vad som helst hända.
Sedan har tre karaktärer under sextio sidor förvånat mig väldigt mycket, vissa mer, vissa mindre. Först är det O'Brien. I mitt förra inlägg skrev jag att jag tyckte om honom även om han var strängare än jag trodde att han skulle vara. Nå, nu har han förbytts rätt mycket. Jag förstår inte alls längre vem han är, på vilken sida han står, partiets eller motståndets, eller åt vilket håll han egentligen spelar dubbelspel. Såhär var det, kortfattat: O'Brien var en man som Winston pratade lite med, som hade kontakt med Brödraskapet och var en krimtänkar av hög rang (en av de mäktigaste, alltså han jobbade i det inre partiet där de högsta posterna finns). Sedan blev Winston tillfångatagen av tankepolisen (de som tar fast alla som tänker annorlunda (krimtänkare)) och där på kärleksministreriet, där alla som tagits hamnar, träffade han O'Brien! Men O'Brien var inte en fånge utan han arbetade på kärleksministeriet. Han torterade Winston och har sagt såhär till Winston när Winston frågar varför de tar folk till kärleks ministeriet. Det är inte för att få dem att bekänna eller straffa dem utan: "Nej! Inte bara för att få fram din bekännelse, inte för att bestraffa dig. Ska jag tala om för dig varför vi har tagit dig hit? För att bota dig! För att ge dig ditt förnuft! Förstår du det, Winston att ingen som vi har tagit hit någonsin lämnar våra händer utan att vara botad? Vi är inte intresserad av de enfaldiga förbrytelser som du har begått. Partiet intresserar sig inte för öppen handling: tanken är allt vi bryr oss om. Vi nöjer oss inte med att förinta våra fiender, vi förändrar dem. Förstår du vad jag menar med det?" och lite senare säger O'Brien "Inbilla dig inte att du kan rädda dig, Winston, hur totalt du än kapitulerar för oss. Ingen som någonsin vikit av från oss får någonsin leva. Och också om vi skulle välja att låta dig leva din naturliga tid ut så skulle du aldrig slippa undan oss ändå. Det som händer med dig här är för alltid. Förstå den saken från första början. Vi kommer bryta ner dig så att det inte finns någon återvändo. Det kommer att hända dig saker som du inte skulle kunna hämta dig från ens om du levde i tusen år. Du kommer aldrig mer ha förmågan till vanliga mänskliga känslor. Allting kommer att vara dött inom dig. Du kommer aldrig att kunna känna kärlek eller vänskap eller livslust eller kunna skratta, vara nyfiken eller modig eller hederlig. Du kommer att vara urholkad. Vi kommer att kram dig tom och sedan fyller vi dig med oss själva."

Särskilt den sista raden gjorde mig illa till mots och började få mig att fundera på vem O'Brien var. Vems sidan har var på, vem han egntligen lurade. Jag menar han kunde ju vara en partimedlem som tjänade förklädd krimtänkare för att få fast riktiga krimtänkare. Eller så är han en riktig krimtänkare, kanske t.o.m. med kontakt med Brödraskapet (om det finns) som jobbar på Kärleksministreriet som någon slags täckmantel för att inte åka fast själv. Eller är det ännu krångligar som att han låtsas vara partiagent fast han egentligen är Brödraskapsagent, eller tvärt om? Jag vet inte längre alls var jag har honom! 
Nästa person jag tänkt på är herr Charrington. Herr charrington var en snäll gammal man som Winston i hemlighet hyrde ett rum av, för att få vara i fred eller med Julia. Sedan åker Winston och Julia fast i precis samma rum, och vem kommer inte inköivande med som en tankepolis om inte herr Charrington. En föryngrad version av herr Charrington! Jag förstår inte riktigt det här heller! Antingen har partiet en massa spioner överallt och herr Charrington var en av dem. Men i så fall förstår jag inte varför han väntade så läng med att sätta dit Winston och Julia? Jag menar de fick ju hyra och hänga i hans rum i månader. Först tänkte jag att han kanske ville ha säkra grunder för anklagelserna. Men så kom jag på, det brukar räcka med att man gör en annorlunda mi så blir man fasttagen, så varför tog herr Charrington inte fast dem tidigare? Och om herr Charrington är en i tankepolisen måste han ju ha sett att Winston och Julia var från partiet och också fattat att det var nåt lurt på gång. Jag har funderat på om herr Charrington har blivit utbytt mot någon som liknar honom mycket, som om han till exempel hade en son bland tankepoliserna eller något sånt. Men på något sätt kan jag inte riktigt köpa det heller... Kort sagt är jag förvirrad.
Och så den tredje personen. Herr Parson. Mannen som jag trodde var den idealiske partimedlemmen. Dum, godtrogen och jaa helt enkelt korkad. Han hamnar hos tankepolisen. Jag blev väldigt chockad när just HAN av alla karaktärer kom in till polisen!! Men för att vara en av partiets fångar är han nog ändå den mest idealiska av dem. Han är glad för att tankepolisen fick tag på honom innan det var försent, innan hans krimtänk hunnit längre. Samtidigt är han upprörd över vad han själv har tänkt, för det är hans omedvetna som har tänkt det och han har pratat i sömnen. 
Det verkar som om Orwell verkligen vill få en att bli överraskad genom att plötsligt sätta in karaktärer som man lärt känna i sammanhang som man inte alls hade väntat sig dem i. Samtidigt tycker jag att han lyckas behålla deras personligheter lite granna trots allt ( eller inte herr Charringtons då). Och Orwell lyckas, jag blir förvånad och överrumplad.
kärleksminstreriet (där man som sagt hamnar om man blir fasttagen och där O'Brien jobbar) är hemskt. jag tycker att det verkar värre att gå igenom det somde gör än att dö. Jag skulle mycket hellre vilja dö för det jag tror på, ja dö för att jag inte kan leva i deras samhälle än att bli den som ministeriet gör en till. De, precis som O'Brien sa, urholkar en till ingenting. Man blir bara ett skal, man själv (alltså sin själ) finns inte kvar i en längre. Man är tom och det enda man vill är att stödja och älska SB. Det skulle vara det hemskaste som skulle kunna hända en, att man skulle förlora sin själ. För då är man ingen. Usch vad hemskt! Och vad som mer är hemskt är att ministreriets lyckas urholka varena liten kotte de får tag på. De misslyckas inte, de gör bara inte det. De tar till alla medel, tortyr, psykisk och fysisk, elchockar och vad som än kan behövas. så hur mycket man än kämpar emot kommer man bli tom till slut. det är oundvikligt även om jag gärna vill tro att jag skulle klara det så skulle man väl inte det...   
Nej är det någonstans jag aldrig, aldrig vill hamna så är det i kärleksministreriet...