Läslogg nr.3 av: Vanessa
LÄSLOGG. 3 Fahrenheit 451
Det är inte svårt att lägga märke till miljön i Fahrenheit 451, den liksom strålar ur bladen, men inte på ett positivt sätt. Jag har tänkt på att Ray beskriver mycket i boken som en orm. Som när Montag sitter på tunnelbanan på väg till Faber och högtalare ekar ut reklam för tandkrämen Denhams, beskriver han det som ”en röst (som) drev efter honom. ’Denhams, Denhams, Denhams’, tåget väste som en orm. Tåget försvann i sin håla.” Samma sak gäller på första sidan i boken där munstycket spottar ut fotogen som en orm, något som jag pratade om i Logg 1.
Jag tycker att miljön är som en orm. Den är hemsk, giftig, den spottar. Den förstör människorna, förgiftar dem. Tv-väggar överallt, ens familj finns på teven. Det är så sjukt att ens riktiga familj inte längre är dem man älskar, nu älskar man sin fina och perfekta tv-familj istället. Det är det som är så skönt med Montag, att han inte tycker om det. Det är också det som får en att avsky hans fru. Han borde lämna henne, låta henne vara tillsammans med sin tv-familj istället.
Jag tror att miljön doftar bränt, att doften från lägenheterna där de bränner böckerna måste sprida sig ut på gatorna och påminna alla om hur fel det är att läsa. Det låter tyst, alla sköter sitt och gör sitt jobb som de ska. Man pratar inte med främlingar, man bara gör det man ska. Det känns så, men jag kanske har fel? Ray beskriver inte så mycket om just det, men man upplever det så. Jag tycker att han borde beskrivit ännu mer, det hade gett berättelsen mera liv. Fast samtidigt tycker jag inte att det förändrar själva berättelsen så mycket, det gör alltså inget. Många andra saker täcker över det, som t.ex. när han sitter på tåget och kommer att tänka på när han var barn och en gång hade ”suttit på en gul sandkulle vid havet mitt i en blå och het sommardag och försökt fylla ett såll med sand eftersom en elak kusin hade sagt: ’fyll det här sållet så ska du få tio cent’.” Så försökte han, men sanden var brännhet och sållet var tomt. Så han satt där själv och grät. Bradbury får en verkligen att väcka empati med Guy och inse vilken hemsk miljö han lever i. Därför behövs inte så mycket miljöbeskrivning.
