dystopier

Misslyckandet bränner sig fast i mig, det blir en del av mig. Jag är ett misslyckande. Jag har gjort bort mig, förnedrat det mänskliga släktet och jag har lämnat dem jag älskar i total ovisshet. Så misslyckande är en underdrift, men vad spelar det för roll nu? Gjort är gjort. Domen står fast. Jag har förlorat något oersättligt, och jag kommer aldrig få tillbaka det. Aldrig. Tiden har sprungit förbi mig, och jag kunde inte fånga den, och nu är det försent. Men jag önskar att jag hade lyckats, att jag hade vunnit, segrat... Men mina önskningar kommer inte att hjälpa mig nu, lika lite som de gjorde då. Jag är fast. Hängande i taket med söndertrasade kläder, utblottad, genomskådad, förnedrad, skuldbelagd, dränkt, uttorkad, rädd och förlorad. Men ändå är det inte över. Mina sista timmar ska tillbringas här, i en möglig, instängd, kvav och mörk källare. Utan mat, utan vatten, utan frihet och utan lycka eller kärlek. Det är inte så här jag vill dö.

Dong. Dong. Dong. Jag vaknar med ett ryck och ser mig vilt omkring. Det är tomt.

- Hallå! Hallå! Eskil! X-12! Hjälp! Mina ord ekar i det tomma rummet. Men ingen kan väl höra mig ändå? Jag är nog långt bortom hörhåll från alla som över huvud taget skulle bry sig. Men jag kan inte låta bli att ropa, att be att någon ska höra mig, att någon ska bry sig, att någon ska rädda mig.

- Mamma! Mamma! Jag sliter och rycker i kedjorna, men det enda som händer är att det svider och bränner i händerna och handlederna. Jag ger upp. Det är lönlöst. Men mormor skulle antagligen inte hålla med mig. Hon brukar alltid säga att man aldrig ska ge upp, men jag antar att hon inte hade planerat att det skulle sluta såhär, men det är hon inte ensam om.

Jag borde kanske ha förväntat mig det här, men det hade jag inte. Jag trodde inte att jag skulle åka fast. Jag hade på helt galna tankar trott att livet skulle bli som vanligt igen. Jag och Eskil skulle fortfarande leta efter vägar som ledde ut ur den underjordiska världen vi lever i, X-12 skulle gå upp igen och antagligen lära sig att leva till slut. Men hur kunde jag tro det? Det var korkat och omöjligt. Det fanns inte en chans att vi skulle klara oss ur det, men jag fortsatte och fortsatte. Nu har jag fått mitt pris. Eskil är borta. X-12 är troligen död. Min familj vet ingenting. Eskils familj vet ingenting. Jag är anhållen och jag ser ingen väg ut.

- Mormor? Om du hör mig nu så snälla, snälla, snälla hjälp mig. Visa mig något. Ge mig ett tecken. Snälla. Men jag får inget svar. Jag kan inte söka tröst hos mormor. Men jag har nog aldrig velat det så mycket som nu. Fast det förstås, det var en gång för ungefär fem år sen som jag trodde att jag aldrig skulle bli lyckligare än när mormor tröstade mig.

Jag och Eskil hade pallat kemiska äpplen från borgmästarens ”trädgård”, eller vi höll på med det, när husets bakdörr flög upp och den långa, krokiga och beniga gestallten av Inger reste sig ur skuggorna.

- Förbannade ungjävlar! Vad i helvetes skit fan håller ni på med! Ta och ge fan i Borgmästarens äpplen! Ge er av och dra skiten ur era jävla idiot fingrar innan jag ringer Polisjävlarna! Jag måste erkänna att jag aldrig har träffat en människa som svär så mycket som husan Inger. Jag blev livrädd och grep tag om Eskils arm och drog iväg med honom. Äpplena flög över marken och Inger var farligt nära med sin spjutvassa dammsugare. Eskil hade varit oerhört modig, eller snarare oerhört dum. när vi hade klättrat upp på muren igen, med möda, och hoppat ned på andra sidan så hade han vänt huvudet över axeln och ropat så högt han kunde:

- Kom och ta oss då om du kan! Jag hade nypt honom hårt, och Inger hade svurit så mycket att ens öron nästan började blöda. Vi gick aldrig dit igen.

Om vi hade gjort det hade vi troligen blivit flådda levande och hängts upp på Ingers slaktvägg.

Nu när jag tänker efter så fick jag aldrig bevisat för mig att den var påhittad. Det skulle inte förvåna mig om den var sann. Inger är kapabel till nästan vad som helst, om det är en fråga om tortyr av barn. Det kanske var hon som tog Tina. Kanske hänger Tina på Ingers slaktvägg?

Jag skakar av mig tanken. Nej, det är väl klart att Tina inte hänger på Ingers slaktvägg, eller?

Klonk. Klonk. Klonk. Jag rycker till och tittar runt i rummet. Ljudet av rasslande kättingar och rörliga kugghjul växer. Det dånar i den öde källaren. Klonk. Klonk. Klonk. Av ren instinkt återupptar jag mina hopplösa försök med att slita mig loss. Klonk. Klonk. Jag drar och sliter. Klonk. Klonk.

- Låt mig va! Klonk. Klonk. Tystnad. Väggen framför mig skjuts åt sidan och ren förskräckelse rusar igenom mig. Jag slutar genast att sprattla. Maskinen som står framför mig och stirrar in i mina ögon är en Bödel. Roboten i röd skall bli din död. Min mormors ord ringer i öronen. Roboten i röd skall bli din död. Roboten i röd skall bli din död. Roboten bryr sig inte om att jag hyperventilerar, den bryr sig inte om att jag är blek som ett spöke och att jag darrar av blota åsynen av den. Dess färg är en kall röd, en metallisk röd som inte fanns på den tiden då människor levde ovan. Men den finns nu, och den symboliserar döden. Döden för människor.

Roboten stirrar bara tomt in i mina ögon en stund, sedan talar den med en hög stämma som bär spår av de mekaniska stämbanden.

- Åtalad: Anja 31S42S01S RSMF (Robotarnas Sociala Maskin Förbund)

Familj: Mor Sara. säker. Far Tom. Säker. Mormor Vera. Osäker. Bror Emil. Efterlyst, straff eliminering. Syster Tina. Eliminerad.

Anställd: SFBI (Svenska fot och ben industrin).

Brott: Ogiltigt yttrande, frånvarande vid arbetstimmar samt olaga vandalisering och ogiltigt innehav av sprängämnen. Den skyldige kan också åtalas för olaga fritagning och olaga kommunikation samt ifrågasättanden gentemot regeringen.

Straff: Eliminering.

Framtid: Eliminerad.

Så fort Bödeln nämner det första brottet så inser jag att det är kört. Jag ska dö. Jag har tänkt på det hela tiden förstås, men nu är det bombsäkert. Jag ska dö. Slås bort. Elimineras.

Mitt liv tyckts snabbspola framför mina ögon. Alla de gånger jag hjälpte mamma att tvätta och alla de gånger då mormor berättade om världen ovan. Alla de gånger som jag gav Pipi hennes lunchlåda. Den gången Emil kom hem och talade om olika språk och människornas förtryck, pappas ledsna ögon som ber honom att tystna, Tina som aldrig kom hem igen, Eskils och mina galna äventyr, Snappgränd, mörkret, lamporna på betongväggarna, gråa gator, gråa kläder, hoppet. Alla minnen kommer som en störtvåg och jag kan inte hjälpa att jag gråter, ljudlöst. Men då slår det mig. Jag har inte begått hälften av de där brotten. Det är för högst två brott som jag håller skuld. Och i ren desperation kastar jag det ur mig

- Jag är oskyldig! Men jag kommer på att detta uttalande inte gör någon skillnad.

- Yttrande ej registrerat, svarar Bödeln. Jag spottar framför dess fötter. Bödeln vill tydligen inte registrera det här heller. Den glor bara på mig, med sina kalla digitala ögon.

- Ni människor är alla likadana. Avskyvärt avskum. Jag gapar av häpnad. Det tar några sekunder innan jag förstår att det inte är Bödeln som pratar, utan en annan robot som står precis bakom Bödeln. Den här roboten är vit och den talar i en mörkare, men samtidigt mänskligare röst.

- Vem är du!? Fräser jag.

- Lär ni er aldrig någonting. Jag är till skillnad från dig en respektabel skapelse som...

- Skitsnack! Du har ingen respekt! Jag ångrar inte vad jag säger. Jag kommer ändå att dö, och den förtjänar inget annat än smutskastning.

- Ni människor... Suckar roboten. Ni tror alltid att ni vet bäst, att ni kan mest och att ni är bäst. Era arroganta, falska, vidriga...

- Om du har kommit för att tala illa om människorna så kan du gå. Jag vet minsann vid ni tänker, men om ni inte redan har glömt det så var det människor som skapade er! Om inte vi hade funnits så hade ni aldrig skapats! Utan att jag märker det så drar jag i kedjorna medans mina ord flyter ut i rummet. Jag kommer på mig själv och slutar genast.

- Jag kom inte bara hit för att prata illa om människorna, sade roboten, jag kom hit för att få se den människa som underkastade sig till att tro att ni kan besegra oss. Jag vill se den människan i ögonen och visa den sitt totala misslyckande, den skrattar till, och försäkra mig om att den människan elimineras en gång för alla. Roboten har under sitt tal flyttat sig närmare mig. Dens ansikte är bara ett par centimeter ifrån mitt. Jag tar min chans. En stor spottloska slår emot robotens kalla huvud, och saliv rinner ner till dess ögon. Jag ler. Roboten mister inte sin kontroll. Den höjer sina metallfingrar, drar bort saliven från ansiktet och börjar tala på nytt.

- Du vet inte vad vi blev utsatta för. Du fanns inte ens då. Det fanns tre framgångsrika forskare som kom ihåg oss, som behandlade oss som människor. Tre, utav fyrahundra. Du vet inte hur det var. Vi levde som slavar och betjänter. Du är för ignorant och för tjockskallig för att ens acceptera att ni gjorde fel. Vi glömmer inte lika lätt som ni, och vi värnar om dem som värnar om oss. De tre forskarna har dött en efter en i mina armar. Det finns bara en kvar. Våra fäder dör p.g.a. ålderdom och utmatning och vi lämnas ensamma och hatade av alla andra. Ni människor får förtrycka allt och ingen bryr sig, men om ni får smaka på samma medicin själva så känner ni att er lott är orättvis och grym. Jag har förlorat två fäder. Två av tre. De kan inte leva för alltid. Robotens röst skakade, och om robotar kunde gråta så hade den gjort det nu. Det är jag helt säker på. Men jag kan inte acceptera deras behandling av oss. Det går inte.

- Ni borde inte straffa de oskyldiga.

- Ni alla är skyldiga. Roboten vänder sig bort från mig och lämnar rummet. Bödeln betraktar mig i någon sekund. Men nu närmar den sig med en spruta på den plats den borde ha en hand. Sprutan innehåller en turkos vätska. Jag vet vad det är. Helusinium. Jag sliter i kedjorna igen men roboten kommer allt närmare och jag kommer ingenstans.

- Snälla, jag ber till era känslor som robot!

- Människor har inga känslor.

- Men du har det! Snälla!

- Eliminera. Sprutans spets trycks in i min mage och det bränner i kroppen när Bödeln sprutar in Helusiniumet. Det gör så ont. Så ont. Jag skriker och rycker. Det gör så ont. Det måste sluta. Det gör så förfärligt ont. Det känns som om mitt blod kokar och fryser på samma gång. Min kropp vänder sig ut och in om och om igen och mina ådror späns och dras åt. Jag får inget syre men för mycket luft täpper igen min hals. Mina ben sparkar och flyger men de är samtidigt stela och värdelösa. Allting krampar och brister inom mig och mina ögon ser bara död, blod och mera död. Det gör ont. Så ont. Jag skriker högre och högre och jag börjar fanatiskt bita på kedjorna, men slutar så fort mina tänder kommer i kontakt med metallen. Ont. Det gör fruktansvärt ont.

- Sluta! Sluta! Jag gråter. Jag skriker. Jag vrider mig i smärtan. Allt är fel. Allt gör ont. Allt går sönder. Jag vill att det ska ta slut.

Blod rinner från min navel, från mina öron. Mina tårar är blod, min mun är full av blod. Jag kvävs i mitt eget blod. Jag spottar men det försvinner inte. Det smakar så äckligt.

- Schtob! Min kropp är trasig. Den ger vika. Blodet är överallt. Mina organ fräts sönder. Jag hostar. När som helst nu så kommer jag att dö. Om det bara slutade att göra så ont. BOM!

Taket börjar spricka. Bödeln märker ingenting. Allt jag ser är rött. Taket ger vika och rasar in. Bödeln krossas under den tunga betongen.

- Mamba! Jag ber, men mina böner suddas bort och smärtan tar helt över.

Jag öppnar ögonen. Luften är ren och fräsch. Det är något annorlunda med den. Jag känner inte igen den. Jag blöder fortfarande, men inte lika mycket. Jag tittar upp på hålet i taket. Ett ljus som inte liknar något jag har sett fyller nu rummet. Det är ett varmt och härligt ljus. Jag badar i det och det känns, underbart.

- Tack, mumlar jag. Jag hör vinden, den riktiga vinden. Den som bara finns i världen ovan. Jag ser en strimma av blått genom hålet, en ljus blå färg som ingen robot kan bära. Det måste vara taket på världen ovan. Mormor kallar det Himmelen. Jag tar ett så djupt andetag jag kan. Nu är allt äntligen över.

Jag tycker att det finns flera olika vändpunkter t.ex. när en ny spelregel slås i verket: Om de båda deltagarna från samma distrikt är de sista kvar så vinner båda två. Detta är en slags vändpunkt, eftersom utsikterna för både Katniss och Peeta ljusnar. De kan bilda ett lag och ingen av dem behöver döda den andre. En annan vänpunkt är när Katniss blir utnämnd som deltagare i Hungerspelen. Hennes liv förändras. Hon har inte levt ett lätt liv, men att hela tiden bära på en ångest att hon måste döda andra människor, andra barn för att överleva för att sedan möjligtvis återvända och för alltid bära minnen från det som hände inne på arenan. Även om hon alltid har levt med en medvetenhet om att det skulle kunna hända. Sen finns det ytterligare en vändpunkt. När det kungörs att den nya spelregeln som accepterade två vinnare inte längre gäller, och Peeta och Katniss är de två finalisterna, och Katniss kommer på att de båda ska dö, men trots allt så överlever de båda. De överlevde. Det är en vändpunkt.

 Katniss har börjat inse bördan hon sedan måste bära som vinnare, något som hon inte riktigt tänkt på tidigare (vilket är förståligt). Katniss och Peeta ska nu handleda de nya deltagarna när det blir valda och Katniss ser inte fram emot det tror jag.

Boken har alltså flera mindre vändpunkter som förändrar olika saker. Det finns fler som t.ex. när Katniss får veta att Peeta aldrig spelade kär, han var kär i henne hela tiden men det fattade hon aldrig. Det blev lite förvirrande för henne, för hon har inte riktigt koll på sina kännslor.

Jag gillar att det finns flera små vändpunkter och det är nog det som passar bäst i den här boken.

Boken slutar ganska öppet eftersom det finns två till som man ska läsa, och man vill veta mer. Kärlekshistorien är ett ända stort frågetecken. Man fick aldrig klart fört sig vad som ska hända med Peeta och Katniss nu, i kärleksväg alltså, det slutade mitt i den, vilket som sagt får en att vilja läsa nästa bok. Men jag tror att det inte kommer att bli något mer än väldigt stark vänskap mellan dem, vilket är synd. Det känns som om att Katniss kommer att inse att hon är kär i Gale och Gale kommer att besvara dessa känslor, medans Peeta är olyckligt förälskad i Katniss. Men Katniss och Peeta kommer att låsas vara ett par för att glädja de styrande och hålla dem någorlunda fredliga.

Jag visste att Peeta och Katniss skulle vinna redan innan jag läste boken, och jag har fått några avslöjanden om uppföljarna till Hungerspelen, men jag känner mig lite lurad av Katniss i alla fall. Jag trodde ett tag att hon var kär i Peeta men det var hon inte visade det sig och det var lite upprörande.

Jag tror att författaren vill förmedla flera budskap. Ett av dem skulle jag säga är att människor tittar på för mycket dålig TV. Ett annat att vi kanske börjar röra oss i riktning mot en liknande framtid, med all vår nya tekniska utveckling, vår misskötsel av jorden och av en del av människorna som bor på den, klasskillnader och i vissa delar av världen finns det förtryck.

På det stora hela så var boken bra och jag är glad över att jag har läst den.     

Samhället är konflikten. Folket i huvudstaden lever i lyx och har mycket pengar och går aldrig hungriga. Medans människorna i distrikten (i de fattiga distrikten i alla fall) går hungriga, är fattiga och lever under förtryck. Varje år ska distriktens låga ställning i samhället bevisas så att säga, genom att varje distrikt måste skicka två barn mellan 12 och 18 år till en arena där de ska döda varandra, också för att huvudstadsborna ska få underhållning. Detta är enligt min åsikt barbariskt. De är bara barn! Jag menar det kan bara inte vara roligt att titta på!

Men det kan vara så att ett av budskapen med boken är att vi tittar på just sådan TV, i en aning mildare form bara. Vem vet? Om 10 år sitter vi kanske och skrattar åt Hungerspelen på vår TV. Men jag hoppas inte på det direkt.

Handlingen. Boken handlar om Katniss och Hungerspelen men den handlar också om klass skillnader, förtryck, diktatur, (fattigdom) och svält.                                                                              Om vi börjar med Katniss och Hungerspelen så (som sagt) handlar det om Katniss som blir ett av de två barnen/ungdomarna från distrikt 12 som ska delta i Hungerspelen. Det andra barnet som skickas till spelen är Peeta, bagarens son. Så i stort sätt så handlar boken om hur Katniss förbereder sig inför Hungerspelen, och sedan hur hon kämpar för att överleva inne på arenan.

Om vi nu förflyttar oss till den mer djupa handlingen så handlar boken om (som jag också redan nämnt tidigare) hur människorna i distrikten lever under förtryck från huvudstaden. Om de olika klasskillnaderna som finns mellan de olika distrikten och huvudstaden, men även i själva distrikten. Författaren har inte skrivit ”Panem är en diktatur” men jag har mina aningar som säger att Panem är det. Och till slut så handlar boken även om (fattigdom) och svält, som Katniss familj lider av och även vissa av de barn som skickas ut på arenan för att spela Hungerspelen.

Jag tror att man skulle kunna tolka handlingarna och konflikterna på olika sätt, men jag är lite osäker på hur mycket man kan göra det.

Jag gillar Collins miljöbeskrivningar. En stor del av boken utspelar sig på en arena som påverkar hur länge spelarna kan överleva, så miljöbeskrivningar är väldigt viktiga också för att det är en dystopi (en dyster framtidsutsikt måste ju beskrivas så att läsaren kan föreställa sig hur den dystopiska världen ser ut). Collins ger bra beskrivningar, och jag kan föreställa mig hur det ser ut. Hon beskriver inte för mycket men inte heller för lite, utan alldeles lagom. När det stod att vi skulle tänka på att lukt och smak också ingår i miljöbeskrivningar så var min första tanke att det inte stod något om lukt framförallt. Men när jag läste vidare, och när jag tänker på det så har Suzanne Collins vävt in både lukt och smak i sina beskrivningar, men kanske mera lukt än smak trotts allt. Collins beskriver också med hjälp av tillbakablickar och känslor som t.ex. när det är kallt så står det att Katniss fryser, vilket kanske är ganska självklart eftersom det inte finns så många andra sätt att beskriva kyla när det är skrivet i jag form, men jag tror att ni fattar poängen. När Collins använder sig av tillbakablickar så är det kanske för att förklara någonting eller berätta om någon. T.ex. så finns det en fågel som heter Härmskrika och när den först kommer på tal så förklara Katniss i sitt huvud hur det kommer sig att det finns Härmskrikor. Eftersom miljöbeskrivningarna spelar en ganska viktig roll i boken så är det viktigt att de är genomtänkta och inte för långa och detaljerade för då tröttnar man efter ett tag, men de får inte heller vara för korta och slarvig för då hänger man inte riktigt med och bilden blir då för luddig för att fungera i just den här boken. Men som jag har sagt så gör Collins lagom målande, lagom långa och lagom detaljrika miljöbeskrivningar så att man har en bild om hur det ser ut och så som man kan utforma lite själv, känns det som. Om vi ska tala om ljud så är det lite som med lukt och smak, fast det nämns nog mer sällan, men det finns där, och det är klart att det blir extra tydligt om man tänker på det, men om man inte gör det så läser man av bara farten och då ser man kanske inte att det står om ljud just där och där. Det bara finns där och förstärker tillvaron utan att man riktigt lägger märket till det. Men det är samma sak med lukt och smak.

Cinna är Katniss stylist som först presenteras när Katniss och Peeta kommer till huvudstaden och skils åt för att först bli uppsnyggade och sen träffa sina stylister. Han är speciell, inte bara för att hans stil avviker från de andra huvudstadsborna utan också för att han för ovanlighetens skull valde att vara stylist för distrikt 12 självmant, vilket framstås vara mycket ovanligt, för hela distriktet verkar lågt rankad hos huvudstadsborna. En av de första meningarna Cinna säger är: ”Vad du måste förakta oss” och de här orden ger mig intrycket av att han är opartisk, alltså att han kan se hur Hungerspelen påverkar spelarna, Katniss i det här fallet, som kommer från ett till synes fattigt distrikt som fruktar den dag då deltagarna till hungerspelen ska väljas, och hans inställning och fortsatta vänlighet gör att jag gillar honom. Han är trevlig, han och hans partner kommer på helt otroliga idéer och gör fantastiska utstyrslar, han hjälper Katniss och han blir hennes vän. Egentligen så är vissa av Cinnas kommentarer och dialoger lite udda, eftersom han inte känner Katniss och hon verkar inte vara den typen av människa som lätt börjar lita på andra människor, vilket är till hennes fördel i och för sig, i alla fall i det här sammanhanget.

Peeta är pojken från distrikt 12 som blir vald till Hungerspelen, och han träder först fram i historien när hans namn ropas upp som den andra deltagaren till Hungerspelen. Han målas först upp som en snäll men inte allt för utåtriktad person. Men Katniss börjar snart fundera över om hon verkligen kan lita på Peeta och hans vänlighet, de ska ju ingå i ett spel där de måste döda varandra trotts allt. Bilden jag har av Peeta är att han är en snäll, god, klok, lite rolig, vänlig och gullig person som jag gillar mycket. I en bok eller film, kanske extra mycket i en dystopi, så dras man till de snälla och goda personerna automatiskt (t.ex. Jacob Jawkovski i water for elephants), för man kan nästan inte annat än gilla dem, och Peeta är just den där vänliga och goda personen som man bara gillar. Det är klart att när Katniss är misstänksam så blir även man själv det, men jag är ändå rätt så säker på att man kan lita på Peeta. Men en sak jag undrar över är hur man uttalar hans namn på engelska?

Suzanne Collins målar upp sina karaktärer lite eftersom, och hon använder sig ganska mycket av tillbakablickar när det kommer till personer som Katniss sett eller träffat från sitt liv i distrikt 12. Collins beskriver sina karaktärer med hjälp av händelser och även deras olika skickligheter. t.ex. när Peeta kommer in i bilden, så får Katniss en tillbakablick där han hjälpte henne med ett mat problem, vilket får mig (läsaren) att gilla honom från början. Även katniss visar att hon tycker att Peeta är snäll och att hon är glad åt att han hjälpte henne.

Jag har valt boken Hungerspelen av Suzanne Collins. Jag tycker att det är en bra titel som fångar läsaren, och boken heter ju Hungerspelen eftersom den ska handla om Hungerspelen som är en kamp på liv och död som direkt sänds på TV. De första raderna var ganska bra, men hela början i sig var kanske inte så jättebra, men jag är lite osäker. Men författaren fångar inte läsaren med storm om jag kan uttrycka mig så, det är mer som att hon drar in läsaren lite sakta och sen, efter någon sida så vill man läsa mera. Men intrycket jag får av de första meningarna är nog fattigdom . Författaren använder lite ”äldre” språk, t.ex. så säger/tänker Katniss, som är huvudpersonen, mor och far istället för mamma och pappa vilket jag tycker låter liten konstigt, i alla fall i den här ”typen” av bok. Men jag irriterar mig på att det ofta står ”säger” efter att någon har pratat t.ex. ”Titta vilka fina bär! Säger jag”

Den börjar mitt i alltihop, alltså att Katniss vaknar på morgonen och så hänger man på henne och hennes liv, och det skulle kunna vara ett sätt att fånga läsaren, men man får ju förklaringar på hur saker ligger till och hur hon träffade den och den personen, så att man förstår vad som händer, och för att komma till punkt så har jag nog definitivt läst eller sett filmer och böcker med liknande början, just att det börjar lite mitt i men att författaren ändå ser till att man hänger med.

Jag vet inte riktigt vad författaren vill säga med sin bok, men det lutar kanske åt att vi (människor) är upptagna med att titta på dålig och meningslös TV, om skillnader i samhällsklasser och förtryck, fast det finns nog något mera budskap som jag inte har hittat ännu.

Nu när jag har läst en bit så vill man ju läsa vidare för att få se hur allt går förstås, och jag tycker att författaren har lyckats bra hittills. Beskrivningarna är bra och, som jag redan nämnt, så gör det så att man hänger med. Det är lite som att Katniss förklarar för läsaren vad som har hänt när något man inte vet om kommer på tal. Så, för att göra en slags slutgiltig bedömning så tycker jag att boken verkar bra, alldeles i början så är den bra men ändå lite åt nja hållet, men jag vill absolut läsa klart den och se vad som händer. Den är ju spännande.