Isa - Läslogg 3, 1984
(har tyvärr glömt boken i skolan men ska försöka att göra så gott jag kan)
I 1984 är miljöbeskrivningarna väldigt viktiga, en utav de största delarna som beskriver hur det är och ser ut i samhället. Exempelvis alla affischer som sitter uppklistrade, på Storebror och den Eurasiska soldaten.
George Orwell lyckas bra med sin miljöbeskrivning, och en av sakerna som han återkommer till mest (som kanske inte riktigt hör till miljön) är brevpressen som Winston har köpt. Ganska ofta beskriver han dess skönhet, att glaset är som en himmel, men ändå hur opraktisk den är. Det är bara en glasklump med en korall i. Samtidigt kan jag förstå Winstons fascination över den, vi hade en liknande hemma hos oss när jag var liten som jag älskade att titta på.
På ett sätt kan jag känna att Orwells miljöbeskrivningar är lite framtvingade, som att han varje gång när han kommer till en ny plats måste skriva några rader om hur det ser ut, ofta rätt så detaljerat. Det är skickligare när beskrivningarna vävs in. Han framställer Sanningsministeriet på ett väldigt rättfram och koncist sätt, medan han beskriver ingående hur vacker och livfull naturen är, i hög kontrast till den gråa staden.
I miljöbeskrivningen ingår väl även personerna. Orwell beskriver alla människor som väldigt fula. Julia, till exempel. Han börjar med att skriva om hennes ungdomlighet och styrka, men sedan när Winston och hon är i lägenheten ovanför prylboden säger han något i stil med att ’hennes drag inte kunde anses vackra’. O’Brien också, beskrivs som ful. De flesta kvinnliga bikaraktärerna beskrivs som små och gråa. Winstons mamma beskrivs som kraftig och ful. Hans lillasyster apliknande. Winston själv klagar på allehanda små skröpler och leverfläckar på sig själv. Det är smått uttröttande.
I stora helheten är jag inte helt hundra på vad jag tycker om miljöbeskrivningarna i 1984. Det är någonting i dem som jag inte tycker om, men ändå lyckas de med sitt uppdrag och man vill läsa dem.
