dystopier

Miljöbeskrivningarna är den del jag sett fram emot att skriva om, eftersom boken inte drar igång direkt med spännande intriger och konflikter så kan man koppla av med miljöbeskrivningarna.... eller, koppla av och koppla av, de bilder som McCarthy målar upp är inte oftast en bokskog med en porlande bäck och fåglar som sjunger, snarare tvärt om. En nedbrunnen bokskog med en bäck fylld av isande kallt , grumligt vatten och tystnaden som trycker på ens bröstkorg. Synd bara att just den HÄR femtedelen är fruktansvärt spännande och saker har verkligen börjat hända, så jag hinner knappt uppfatta de knep som andvänts för att fånga mig på det sätt som den här boken har fångat mig.

Något har hänt i den här boken som gör att det är fruktasvärt kallt i deras värld, och när jag läser den här boken börjar jag frysa själv. Härom dagen satt jag på svenskalektionen och huttrade av kyla. När jag läser den här boken är det som att alla mina celler ställer in sig på att överleva den starka kylan. Jag undrar om jag hade fångats så mycket som jag gjort nu om jag hade läst den här boken en varm sommardag?
Jag menar, nu är det december och skorna blir fyllda av slask och öronen blir röda av kyla. Och så är det mörkt också, när alla är lite deppiga och kroppen ställer in sig på att det är natt 24 timmar om dygnet är det perfekt att läsa den här boken, då blir plötsligt vägen till tunnelbanan en livslång vandring glödande av dystopi.

McCarthy har inte andvänt sig av många adjektiv direkt, men de adjektiv som finns där är så sprängfyllda av betydelse, känsla och stämning att de täcker upp tusen andra ord. Sedan älskar jag hur författaren har lyckats beskriva tystnaden, eller saker som INTE finns där, inte bara genom att säga det: Det hördes ingenting
utan att jobba sig runt det man egentligen vill säga: Deras andetag svaldes av tysnaden och de satt stilla och tittade på den glödande elden.
Nu var det inte ett sådant bra exempel men jag tror ni förstår.

Den här boken är svår att läsa, det är jobbigt att läsa om den ständiga kylan och det är jobbigt att läsa om rum fyllda med människor som bara väntar på att det ska bli uppätna och det är jobbigt att läsa om pojken som har en annan mans hjärnsubstans över sig och det är jobbigt att läsa, men det är ännu jobbigare att lägga ifrån sig boken utan att få veta vad som händer härnäst, hur mycket man än vill sluta läsa den och börja läsa Ture kokar soppa istället så går det inte.

"Jag vill verkligen inte somna utan bara sträckläsa tills jag är klar. När jag väl är klar kan jag inte somna"