dystopier

ursäktar förseningen, jag skyller på sjukdom och brist på dator

Den första vändpunkten är att Winston köper sin bok och börjar skriva i den. Sedan träffar han Julia och blir ännu mer radikal. De blir upptäckta och den sista stora vändpunkten är att de tas in på kärleksministeriet för förhör, och Winston omvänds till att älska partiet. I hela boken har kärleksministeriet funnits i bakgrunden, folk försvinner hela tiden men det påverkar inte Smith så mycket. Innerst inne vet man att han kommer att komma dit genom hela boken, han säger det själv och det är mest en fråga om tid. Jag tycker att scenen när de upptäcker teleskärmen i Charringtons lägenhet är väldigt smart, åtminstone det teleskärmen säger.

”Vi är de döda”, sa han.
”Vi är de döda”, upprepade Julia pliktskyldigt.
”Ni är de döda”, sade en järnröst bakom dem.
De for åtskils. Winston tyckte att hans inälvor frös till is. Han kunde se vitan på alla sidor om irisen i Julias ögon. Hennes ansikte hade blivit mjölkaktigt gult. Klicken av rouge som hon ännu hade kvar på kinderna avtecknade sig skarpt, nästan som fristående från hyn inunder.
”Ni är de döda”, upprepade järnrösten.
”Den var bakom tavlan”, flämtade Julia.
”Den var bakom tavlan”, sade rösten. ”Stanna kvar precis där ni står. Rör er inte förrän ni får order.”

Dystopi novell

- Släpp ut mig!  

Skrek jag och bankade på dörren till den lilla glasburen som höll mig fången. Det hade säkert gått en timme sedan jag började banka. Till slut orkade jag inte banka mer, så jag sätter mig ner, lade huvudet mot knäna och lutade mig mot dörren och undrade: Hur gick det här till? Det sista jag kunde minnas var att jag var på väg hem från skolan och någon knackade mig på axeln och sen blev allt svart. När jag vaknade låg jag på en säng i den här glasburen.

Jag hade absolut ingen aning om var jag var, men det såg ut som ett laboratorium. Det stod en massa maskiner överallt och på ett bord litet längre bort stod en lång rad med provrör. Alla innehöll någon slags röd vätska. Ett par meter ifrån buren fanns en stor svart metalldörr. Plötsligt slog det mig att det här kanske hade något med de kidnappade barnen att göra.

Den senaste månaden hade flera barn i åldrarna 14 till 18 försvunnit spårlöst, dykt upp igen ett par dagar senare utan något minne av var de varit eller vad som hänt och sedan försvann de igen några dagar senare. Har även jag fallit offer för kidnapparna, tänkte jag. Jag är ju sexton år och det är ju rätt ålder. Jag kände hur hjärtat började slå fortare, hur svetten rann ner längs ryggraden. Lugna ner dig Aurora, du håller på att hetsa upp för något som du inte ens är säker på, försökte jag intala mig själv. Kanske är det ett par jätte treviliga människor som har kidnappat dig därför att de vill ha din hjälp Jag suckade. Nej, jag var inte dum i huvudet. Jag visste att oddsen för att det var så var lika med noll.

Jag började leka med mitt långa bruna hår, och försökte tänka på något annat. Då hörde jag något. Någon höll på att öppna den stora svarta dörren. Hjärtat började slå ännu fortare. Jag ställde mig upp och tittade på dörren, utan att släppa den med blicken. Jag vågade inte blinka. Jag ville springa därifrån, men det gick inte eftersom jag var inlåst i en två meter hög och tre meter bred glasbur. En man kom in genom dörren. Han hade rektangulära glasögon, långt mörkt hår som var uppsatt i en hästsvans, en vit labbrock, svarta byxor och svarta skor. På ungefär samma plats där hjärtat sitter bar han något som såg ut som en namnbricka. Han gick fram till bordet med alla provrör. I handen höll han en skrivplatta som han av och an tittade ner på. Efter en stund vände han sig om och började gå mot mig. Det kändes som om mitt hjärta stannade för en sekund. Jag började backa bakåt i takt med att han kom närmre och satte mig på sängen. När han kommit tillräckligt nära kunde jag se att hans namnbricka. Det stod ”Dr Joakim Johnsson” på den.

- Aurora Ahlqvist, 16 år. Pappa, Allan Ahlqvist, 48. Mamma, Mia Ahlqvist, 46, och lillasyster Marielle, 10 år. Bor på södermalm i Stockholm, Ringvägen 50, fjärde våningen. Sa han och läste från skrivplattan.

- Hur vet du allt det där? For det ut mig innan jag hann tänka. Han tittade på mig och sa:

- Jag vet allt om dig Aurora. Jag vet t.ex. att du älskar djur, du tränar balett och gymnastik. Du tar pianolektioner i hemlighet för att överraska dina föräldrar på deras bröllopsdag och du har även en svaghet för choklad.

Hur visste han allt det där? Jag hade inte sagt till någon att jag tog pianolektioner i smyg och mitt choklad beroende var det bara familjen som kände till. Utan att tänka mig för frågade jag

- Vad vill du mig? Varför har du fört mig hit?         

- Jag vill ha din hjälp.

- Min hjälp? Till vad då?

- Jag vill att du testar en sak åt mig.

Innan jag hann svara, började han förklara.

- Jag har skapat ett serum som kan ge människor djurlika förmågor. T.ex. en gepards snabbhet, en ugglas mörkersyn, en katts hörsel och vighet eller något annat djurs förmåga. Människan skulle kunna komma ännu närmare djuren och vi skulle lättare kunna förstå och betvinga dem om vi kunde tänka som och vara som dem. Tack vare dessa förmågor kan människan bli ännu mäktigare! Tyvärr har jag råkat ut för några mindre missöden och jag har inte lyckats hitta några andra som delar min syn. Men om jag kunde visa världen hur detta kan öka vår makt kanske någon nappar på min idé. Problemet är bara att jag inte hade någon att testa detta serum på.

Då insåg jag något.

- Det är du! Det är du som har kidnappat alla barn den senaste månaden! Du har använt dem som försökskaniner! Varför? Varför oss barn?

- Ni barn har ett mer levande sinne, er energi, era själar och era kroppar är bättre anpassande till detta experiment. Ni har inte hunnit bli formade än. Ni är fortfarande… formbara.

Han tittar på mig med ett galet leende och jag kunde inte låta bli att fråga

- Och jag är din nya försökskanin?

- Du behöver inte oroa dig, det kommer inte att göra ont, svarade han. Fortfarande med det galna leendet på läpparna.

Innan jag hann reagera tog ett par robotarmar tag i mina fötter, och ett annat par tog tag i mina handleder. Dr. Joakim Johnsson gick in i buren med en spruta i handen och tog tag i min arm. Jag sprattlade och sparkade och försökte göra mig fri från robotarmarnas grepp, men doktorn tog tag i min arm och stack in sprutan. När han tog ut den kände jag hur mitt medvetande sakta gled iväg.

Varför ligger jag här på en parkbänk? Jag satte mig upp och försökte minnas vad som hänt, men utan framgång, så jag började gå hem. Jag kände mig yr och hade en konstig smärta i armen, ungefär som den man får när man tagit en spruta. Efter en halvtimmes stapplande gång var jag hemma. När jag kom in möttes jag av en så kraftig omfamning att jag nästan föll baklänges.

- Var har du varit?!

Mammas röst hade aldrig låtit mer hysterisk än den gjorde då och hon hade nog aldrig sett mer hysterisk ut än hon gjorde då heller. Hennes vanligtvis välkammande, korta, blond hår var rufsigt och tovigt. Hennes normalt vackra, blåa, lugna ögon, hade påsar under dem och var fyllda av panik. Pappa gick fram till henne och försökte lugna ner henne fast han själv nog var lika hysterisk. Hans korta mörka hår spretade åt alla håll och kanter och hans bruna ögon såg väldigt trötta ut.

- Lugn ner dig, Mia, sade pappa.

- ”Lugna ner mig”?! Skrek mamma. Allan, vår dotter har varit försvunnen i tre dagar! Och du vill att jag ska vara lugn?!

Pappa stirrade på mamma utan att svara. Hon vände sig mot mig och öppnade munnen för att säga något när Marielle kom springande rakt emot mig.

- Aurora! Vad skönt att du är hemma, var har du varit? Frågade hon.

Alla tre tittade på mig. Vad skulle jag svara? Skulle jag ljuga eller tala sanning?

- Vi åkte på klassresa. Jag trodde att jag hade sagt det till er, sa jag med klar och tydlig stämma.

Jag bestämde mig för att ljuga. Mamma suckade en lättad och irriterad suck. Pappa himlade med ögonen och Marielle tittade på mig med stora, blåa, oskyldiga barnaögon. Jag klappade hennes blonda lockiga hår.

- Förlåt att jag gjorde er så oroliga, sade jag efter en stund.  

- Varför svarade du inte på mobilen? undrade mamma.

- Slut på batterier. Svarade jag kort.

Jag satte mig ner på knäna så att jag blev lika lång som Marielle.

- Om du går och lägger dig kommer jag strax och läser en godnattsaga.

- Okej. Svarade hon glatt och sprang upp för den automatiska trappan till sitt rum.

Jag ställde mig upp tittade på mamma och pappa, och väntade på att de skulle säga något.

- Det är nog bäst att du går upp till din syster och läser den där sagan innan det blir för sent.

Jag nickade och gick till Marielle, läste en saga, sa god natt till mamma och pappa och gick sedan till badrummet för att tvätta av mig. När jag såg mig själv i spegeln skrek jag till av chock. Mina vanligtvis normal gröna ögon var neonfärgade och pupillerna var långa och smala. De såg precis ut som katt ögon. Mamma måste ha hört mitt skrik för hon kom inspringande och la händerna på mina axlar.

- Vad är det som har hänt?

- Mina ögon!

 Jag tittade på henne och hon såg förbryllad ut.

- Hjärtat, det är inget fel på dina ögon

Jag vände mig om och tittade i spegeln igen. Hon hade rätt. De var normala igen.

- Är du säker på att du mår bra, Aurora?

- Ja, jag är nog bara tröttare än jag trodde.

- Säkert?

- Ja, du kan gå och lägga dig igen.

Hon kastade en snabb orolig blick på mig innan hon gick ut. Jag visste att hon inte skulle tro mig. Hon skulle bara tro att det var min trötta hjärna som spelade mig ett spratt, men mina ögon hade verkligen förändrats, även om det bara var för nån sekund så hade de verkligen det. Jag försökte att inte tänka mer på det, men bilden av mina kattögonen försvann inte. Den natten hemsöktes jag av samma mardröm om och om igen. En man med i vit labbrock och hästsvans kommer emot mig med en spruta i handen. Jag försökte fly men jag kunde inte röra mig. Han hade ett galet leende på läpparna. Efter den femte mardrömmen vaknade jag med ett ryck. Helt genom svettig. Jag gick till badrummet för att skvätta lite vatten i ansiktet. När jag gjort det kollade jag mig i spegeln igen och jag var tvungen att pressa handen mot munnen för att inte skrika. Kattögonen var tillbaka, men det var inte bara de som hade förändrats. Mina naglar hade förvandlats till klor, jag hade mårhår i ansiktet och min hud var täckt av päls. Vad är det som händer med mig? Tänkte jag panikslaget. I samma ögonblick kom mina minnen tillbaka. Dr. Joakim Johnsson den galna mannen från drömmen, hans serum som gav människor djurförmågor, han hade kidnappat alla barn och sprutan. Sprutan! Det måste ha varit det där djurserumet som han hade sprutan och det är därför som jag håller på att förvandlas till en katt.

Jag måste hitta honom och få honom att göra mig normal igen. Med den tanken i huvudet fick jag plötsligt en svans. Jag måste hitta honom och det är fort! Innan jag gick lämnade jag en lapp till mamma och pappa där jag berättade om allting som hade hänt. Jag sa åt dem att gå till polisen så fort de läst detta.

Då var det dags att dra. Den automatiska trappan är för högljud och kommer väcka mamma och pappa.  Jag måste ta fönstret. Det var minst fyra meter ner till marken, men jag måste försöka. Tack vare min nya smidighet landade jag lätt på fötterna. Ibland lönar det sig att vara katt tänkte jag. Det bästa sättet att hitta honom måste vara att börja vid bänken där jag vaknade. Han måste finnas där i närheten någonstans. Med min förbättrade hörsel och syn och mitt förbättrade luktsinne kunde jag lätt hitta till bänken, trots att det var kolsvart ute. När jag kom fram snappade jag snabbt upp hans doft och följde efter den. Den ledde mig till vad som såg ut precis som ett övergivet laboratorium. Återigen kom smidigheten till användning när jag smög mig förbi alla kameror och in i byggnaden. Jag lokaliserade snabbt rummet där jag suttit inlåst. Rummet låg i ett totalt mörker så jag bestämde mig för att sätta mig på ett bord vänta på honom. När jag satte mig kom jag åt en knapp på en dator. En fil öppnades och det dök upp massa bilder på barn jag kände igen från tidningarna. Det här måste vara barnen som han kidnappade innan mig. På varje bild stor det med stora röda bokstäver ”borta” eller ”försvunnen”. På databordet ligger det en lapp, jag börjar läsa: Något har gått fruktansvärt fel, men jag vet inte vad. Ett par dagar efter att barnen har blivit utsläppta slutar deras datachip att blinka på super datorn. Som att de håller på att försvinna. Jag fruktar det värsta. Kl. 02:00 ikväll började Aurora Ahlqvists chip att sakta försvinna från dataskärmen, hon står näst på tur för det som väntar. Jag ville inte skada barnen, jag ville bara se om mitt serum funkade och nu är det försent. Jag tänker inte ge upp min dröm, men jag hoppas att när framtida genrationer hittar mitt arbete, gör de ett bättre jobb än mig. Pappret gled ur händerna på mig. Jag tog några vacklande steg bakåt, och stötte i något. Jag tände lampan och såg Dr. Joakim Johnsson hänga från en av takbjälkarna. Jag skrek högt av rädsla och sprang därifrån så snabbt benen bar. Ut ur rummet, ut ur laboratoriet och in i skogen. Bort från alltihopa, den döda kroppen, mitt gamla liv och min familj. När det äntligen började ljusna hade jag säkert sprungit i flera timmar. Jag satte mig ner, lutade ryggen mot ett träd och vilade. Nu borde mamma eller pappa ha hittat lappen, fast nu var det ingen idé att ringa polisen. Dr Joakim Johnsson var redan död. Jag skulle verkligen sakna dem. Jag hoppades att de skulle få det bra, men önskade att jag fått säga hejdå innan jag stack. Jag slöt ögonen och gjorde mig beredd på det som Dr. Joakim Johnsson hade skrivit väntade mig.

SLUT!

Jag tycker att vändpunkten i Hungerspelen var när Kattniss och Peeta fick reda på det tuffa sanningen, en segrare måste utses. Båda två fick hopp över att kunna stödja varandra istället för att stöta varandra när de fick reda på den nya spelregeln: Ifall spelarna från samma distrikt är de sista överlevande fick de få lov att åka hem tillsammans som segrarna, men sanningen om att det inte höll krossade deras hopp i tusenbitar. Men tur hade de att en segrare måste de ha, Kattniss använde det till sin tjänst istället men hur är jag ganska på att majoriteten redan vet så ingen ide att ta upp det här (Ni som tillhör minoriteten läs boken själv!).

Efter har läst slutet gjorde så att jag hittade flera kopplingar till boken som jag har nämnt flera gånger i de tidigare läsloggarna 未来都市 NO.6. Båda böckerna beskrev hur vissa folk kan njuta av sitt liv och leva i lyx medans andra sliter för att ens kunna överleva, det påminde mig nämligen om samhället vi lever i. Vi lever varje dag utan några svårigheter om överlevnaden, men det finns folk som svälter eller har andra problem samtidigt som vi kanske sitter framför datorn och spelar eller annat. Jag tror att budskapen är att få oss att se omgivningen runt oss, om inte då tror jag inte att det har några budskap alls.

Och det allra sista, författaren hade bra teknik men själva boken hörde inte till min smak. Jag hittar inget som får mig att vilja läsa boken igen.

”Den kvällen bildades en svärm av helikoptrar, som kom surrade över Hog’s Back, ett mörkt, tio kilometers långt moln. Beskrivningen på föregående kvälls försoningsorgie hade stått i alla tidningar.

– Vilde! Ropade de först anlända, då de steg ur sin maskin.

– Mr Vilde!

Intet svar.

Dörren till fyren stod på glänt. De sköt upp den och gick in i skymningen bakom de stängda fönsterluckorna. Genom ett valv i bortre ändan av rummet kunde de se de nedersta stegen av den trappa, som ledde upp till de övre våningarna.”

Citatet kommer ifrån sista sidan (s. 237) och sammanfattar Vildens situation i slutet rätt bra och även folkets förvåning, häpnad, och att det ändå mitt i denna chock blev en succé. Vilket också är det jag skulle kalla upplösningen på boken av ”Du nya sköna värld”. Boken är otroligt bra skriven, men aningen svår att komma in i, men jag kan rekommendera den till relativt vana läsare.

”Vilket är bäst – att ha regler och komma överens, eller att jaga och döda?” Det blir ”Nasses” sista ord innan han blir dödad och det känns som peripetin även om det var svårt att hitta den viktigaste vändpunkten i boken. Den första vändpunken är när elden slocknar, nästa när Jack bildar en egen stam. Det fortsätter med mordet på Simon och sedan vändpunkten när Nasse dödas.

Boken börjar ganska oskyldigt med badande och lek och sen är det en hel kedja av händelser som visar hur deras civiliserade men svaga samhälle störtar samman. När ”Nasse” dör förlorar Ralph, Sam och Eric också de två tvillingarna till Jacks stam. Jacks stam ser Ralph som ett tillräkligt stort hot för att vilja döda honom och offra honom till odjuret, ”Roger vässade en stör i båda ändar” . Jacks stam börjar jaga Ralph i djungeln och försöker tillslut röka ut honom genom att elda upp djungeln och alla dess resurser på köpet.

I det ögonblick ”Nasse” dör och Ralph är ensam går allt över styr då han är nära att förlora sitt liv. Pojkarna börjar på ön som vänner på ett äventyr och det slutar med att 2 (3 med pojken med födelsemärket) pojkar är döda varav 2 blev mördade. I stort sett förvildas alla pojkarna (utom Ralph) innan räddningen och det sista steget i deras utvecklig till vildar är när de vill spetsa den enda fortfarande civiliserade varelsen på ön som en offergåva på en påle till odjuret.

Upplösningen sker när Ralph snubblar ut på stranden med en hop vildar efter sig, som en gång var hans vänner och han stöter på en ung officer och två matroser. Alla pojkarna stannar upp när de får syn på de vuxna och allvaret i deras tidigare handlingar flyter upp till deras medvetande, särskilt Ralphs. ”Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig, tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över dem kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.”

Boken slutar med att officeren blir generad och tittar bort men jag tycker att det skulle ha slutat med ”… och hans fall genom luften”. Jag tycker att William Golding kunde ha avslutat en så djup och bra bok på ett bättre sätt men det ligger kanske något i att de vuxna väljer att se förbi en sådan här händelse, när skrivna och oskrivna regler har brutits av barn. Boken visar hur bräklig ett civiliserat samhälle kan vara då det står mellan det vi i allmänhet kallar förnuft och ens egna behov och vilja. Hela boken kan beskrivas mycket koncentrerat, kampen mellan gott och ont. Jag tror inte det fanns en enda kvinna med i boken, vilket var synd men boken är än då mycket bra.

Jag trodde att pojkarna skulle bli räddade i sinom tid men jag visste inte hur läget på ön skulle se ut då. En stor anledning till att jag har varit så negativ i mina tidigare läsloggar om framtiden för pojkarna var att jag redan från början misstrodde pojkarnas förmåga till att kunna skapa sig ett eget civiliserat samhälle som vad gäller styre påminner om en demokrati, när en diktatur är så mycket enklare för de ledande pojkarna som har hög rang och i regel tillhör de äldre på ön. Jag tycker att bokens slut låter läsaren gissa vad som ska hända där näst och enligt mig blir pojkarna upplockade på båten, de tas emot av sina familjer när de kommer hem, vilka trodde att de var döda. Ralph får reda på ”Nasses” egentliga namn. Alla pojkarna får men för livet av det som hände på ön och många av pojkarna kommer ha mardrömmar resten av livet och de flesta får antagligen gå till en psykolog då och då. Jag tror att Ralph (och Jack ) kommer att komma över händelserna på ön så pass att han klarar av att tänka på sitt liv och framtid.

Jag har lite problem  med att jämföra med en film så jag tar en bok, ”Lägerhästarnas natt” av Eric Eriksson. Boken handlar om sjöscouter bestående av pojkar, den boken har inte heller någon kvinna med förutom när en mamma nämns.  Boken handlar om hur de äldre scouterna terroriserar de yngre och skrämmer dem för lägrets sista natt där de hotar med att allt möjligt hemskt ska hända  t.ex. att de ska knuffas ner för ett stup. Det finns en filminspelning av Flugornas herre och den tänkte jag se.

Jag fick aldrig med de här styckena ur boken och väljer att ta med dem nu. Jag rekommenderar den här boken och det finns stycken i den här boken som kan göra dig rörd.

”Vem är ledaren här?”  ”Det är jag”, sade Ralph med hög röst. En liten pojke med resterna av en besynnerlig svart mössa på sitt röda hår och resterna av ett par glasögon hängande vi midjan gjorde en rörelse för att kliva fram, men åtrade sig och blev stående där han var. Pojken som gjorde en rörelse fram för att lägga beslag på omnämningen som ledare var Jack och efter allt som hänt ser sig Ralph fortfarande som ledare och de andra stoppade inte honom. Medan Simon levde gav han Ralph en av sina värdefulla åsikter. ”Du kommer hem igen i alla fall. Det tror jag åtminstone.”

"Jordbävningen måste ha stört alla dessa varelser som levde i djuphavsgraven men nu steg upp ur den, gnistrande och gliitrande i mörkret - havsjuveler allihop."

Oh my god! Mörkt liv av Kat Falls var sjukt bra! Så bra att jag faktiskt läste om den bara för att! Den är mystisk och långsökt- på ett positivt sätt! Så när jag väl förstod hela storyn fick jag en helt underbar känsla! Mörkt liv är en helt underbar bok som man inte kan stressläsa, utan den kräver lugn och tålamod. Det är då som den blir som bäst! Jag skriker just nu efter en uppföljare, men tyvärr tror jag det är förgäves…

Bokens peripeti och upplösning flyter lite ihop med varandra. Vändpunkten är nog när man får veta att Skuggan är Gemmas bror, och att Doktorn (han kallas bara Doktorn) är en ond vetenskapsman som bara är ute efter sin egen status. Han har listat ut att barn som tillbringar flera år under vattnet blir förändrade för att kunna leva så. De kallar det mörkergåvor, för att de som lever i mörkret får sådana gåvor.  Doktorn ville alltså undersöka alla ungdomar för att se om det var trycket som orsakade gåvorna.

”Jag var anledningen till att doktorn kom ner i havet. Så att han kunde bevisa sin teori om mörkergåvor.”

Upplösningen är fylld med action när de blir instängda över 30 meter ned i havet och glasväggarna spricker. När de väl kommer upp svävar Gemmas liv i fara. Med nöd och näppe lyckas de få liv i henne tack vare Zoes mörkergåva – Tys lillasyster. Fortsättningen blir lite cheesy, för de kommer på ett sätt att lösa ett ekonomiskt problem. Och det är lite skumt att de inte har kommit på ett bättre förslag tidigare.  

Den slutade inte riktigt som jag trodde, dels för att den handlade om något helt annat, och dels också för att boken är egentligen helt outsägbar.  Det slutar så klart med att Ty och Gemma finner kärleken hos varandra. Den påminner lite om andra böcker med att det är en kille och en tjej som är med om ett äventyr, men sedan blir de kära i varandra. Ungefär som Den mörka materian.

"Jag böjde mig fram och lät mina läppar nudda hennes. Hennes ögon blev stora av förvåning men hon drog sig inte undan, så jag tryckten min mun mot hennes som jag drömt om att göra ända sendan jag fann henne i den övergivna u-båten."

Kat Falls har lirkat in fakta om hur världen ser ut då som om det är det mest naturliga som fanns.  Därför tror jag att budskapet är att ta vara på jorden så mycket som möjligt, och att allt är möjligt.

Peripetin i 1984 är otroligt svår att placera.  Vändingen är inte en punkt, det är mer som en långdragen korv. Man kan säga att den börjar när Winston åker fast. Han tas till det fruktade Kärleksministeriet där förrädare misshandlas bara för att dö. Men jag kan inte gå med på att vändingen slutar där. Under hans tid i Kärleksministeriet, förändras så mycket och man når bokens klimax otroligt långsamt. Den person Winston ser mest upp till visar sig vara hans största fiende. Det visar sig också att polisen följt honom under sju år, då han hade trott att han kunde gömma sig. Han blir grovt misshandlad. Mot slutet får Winston se sig själv i spegeln, men det är inte sig själv han ser. Han ser ett nerbrutet skelett som tappat sitt hår och sina tänder. Efter allt det här inser man hur chanslös och misslyckad han hade varit. Allt han fått vara med om nåde hjärtat.  

Upplösningen på boken, är faktiskt en av de bästa upplösningarna jag någonsin varit med om. Allt går verkligen åt helvete. Winston blir totalt förstörd och han tappar till och med sin kärlek för Julia, som han behållit djup inne i sig själv. Det har ett samtal i slutet av boken då det kommer över ens om att ingen av dem känner något för den andra längre. Han sviker henne och hon sviker honom. Men sviken tar inte slut, det kommer ett svek till. Winston sviker sig själv. När han misshandlas i Kärleksministeriet, så lovar han sig själv att han ska hata Storebror till döden.
 De sista orden i Winstons huvud är ”Jag älskar Storebror”. Han älskar Storebror sekunden innan en pistolkula träffar honom i bakhuvudet. Det finns nästan inget hopp kvar. Det ända hoppet som finns kvar, är det hoppet som läsaren har. Hoppet om att kanske inte Winston lyckades vinna över staten, men att kanske någon annan måste gjort det tillslut. Här skulle man kunna tänka sig att Orwell skulle kunna nöja sig, men det gör han inte. Utan efter själva historiens slut, skriver han några formella sidor om hur allt som kan går fel, går fel. Alltså finns inget hopp kvar alls, ondskan vinner för alltid. Det är som en motsatts till ”de levde lyckliga i alla sina dagar”.  Man kan inte förställa sig något värre slut, än hur den här boken slutar.

Nu när man har läst slutet, så blir det redan tydliga budskapet i boken, ännu tydligare. I slutet förstår man bara inte budskapet, man nås av det. Allt blir så förfärligt att man inte kan tänka sig något värre. Eftersom 1984 samhället liknar samhällen som fanns då, så blir man rädd för att det ska gå så långt som i bokens samhälle. George Orwell försöker få folk att frukta den sortens samhälle, så att ingen någonsin skulle vilja ha det så. Den klassiska taktiken att överdriva för att få folk att förstå, en väldigt genomtänkt bok och ett väldigt genomtänkt budskap.
Sorgligt nog har ju inte det här budkapet riktigt nått alla här i världen. Om Tysklands och Sovjets samhällen liknade Ocianien i 1984, så är det ingenting jämfört med vissa samhällen idag. Som i Kina, där staten skrämmer folket, så att inte det avslöjas om hur dåligt det är i landet. Eller i Nordkorea där hela landets befolkning blir lurade och ledarna glassar sig i den västerländska lyxen. Kanske det är så att dem här sortens samhällen alltid kommer leva kvar, precis som krig. Fast kanske inte, kanske kommer man kunna bekämpa det precis som vi gjort i väst. Det här dock en fråga som får leva vidare och 1984 var en fantastisk bra bok.  

Vackrare än något annat

Det fanns där redan innan jag vaknade i mina obehagliga drömmar, som en osynlig slöja som höll borta all lust och stängde inne hopplösheten. Det fanns säkert mycket att lära här och även jag tyckte det var väldigt intressant och fascinerande i början men nu ville jag inte stanna en minut till. Den här platsen hade förändrat mig och jag kände mig numera som en stel marmorstaty. Jag kunde höra Moremí på nedervåningen och blev plötsligt sentimental när jag förstod att hon var en av anledningarna till att jag mådde såhär. Det var inte så här det började, vad var det med mig?
Jag var en talangfull journalist som skulle på ett uppdrag, till staden som föddes av avund från Venedigs speciella charm, Las Vegas galna stämning och Londons klassiska vis. Skönhetens stad, Pulchranova.  Det krävs turism eller isolation för att bevara något så annorlunda och extremt som en stad där allt är vackert och här gäller det senare så jag hade tur som fick komma hit. Jag bor hos Moremí i en minilägenhet på övervåningen, men hon ska inte bara ge mig husrum utan också visa mig runt i staden och lära mig om den. Jag rodnar när jag tänker på hur pinsam jag var första gången vi sågs på tågstationen. Hon är så himla vacker med kontrasten i ansiktet, de mörka ögonbrynen och ljusröda läpparna. Hennes hår är mörkt och ligger perfekt runt huvudet. Hon kanske fixar och fönar det varje dag, det skulle inte förvåna mig men det ser naturligt ut. Hela hennes uppsyn blev i alla fall för mycket för mig den där första dagen och jag kunde inte sluta stirra. Hon kollade på mig lite irriterat och undrade säkert vad för galning som skulle bo hos henne, men hon måste vara van, för även om jag skäms över hur jag stirrade så kan jag ändå inte förebrå mig själv för hon är verkligen skrämmande vacker.  Ja, hon bor i skönhetens stad men det hade inget med det att göra för människorna här är inte vackrare än där jag kommer ifrån, möjligtvis lite finare klädda. Tja, jag kan inte säga att det hela började så bra. Dagen efter när vi gick runt i den makalösa staden med detaljerat utsmyckade byggnader och parker med färgglada blommor, så frågade jag om det som hade fascinerat mig mest av allt.
”Hur står ni ut med att aldrig le?”
Jag var påläst och visste det innan jag kom hit men jag hade aldrig riktigt trott på det. Jag menar, ett helt folk som aldrig ler eller skrattar! Det går ju inte!
 Till att börja med diskuterade vi frågan i vänlig ton och hon förklarade att det inte var så speciellt, de hade aldrig skrattat eller lett, men inte för att de inte var glada bara för det inte var så de uttryckte deras glädje. Jag nöjde mig inte med det svaret och fortsatte argumentera och ifrågasätta för jag förstod faktiskt inte.
”Vi är uppväxta med att inte le, det kommer inte naturligt för oss”
”Men om nån säger något roligt!”
Det slutade med en hysterisk, låtsad vänlig debatt om huruvida man behövde le eller inte.
”Du pratar som om vi inte är människor”
”Ja, för det är mänskligt att le och skratta”
Vi kom inte fram till någon slutsats men efteråt hade båda lite dåligt samvete och det var som om vi telepatiskt gjorde en överenskommelse att försöka vara trevligare i fortsättningen. Några dagar efter så gick vi runt i staden för att köpa nya kläder till mig som skulle vara typiska för Pulchranova. Den stela stämningen släppte lite och vi hade ganska roligt fast det var inga skratt såklart. Det var förvånande hur snabbt det gick att vänja sig vid att inte skratta, men det var inte så svårt för leenden och skratt smittar och när det inte finns någon att bli smittad av så blir man liksom botad. Ibland fick jag lust att fnissa men den lusten dog bort när jag såg de blickar jag fick. Mina nya kläder var annorlunda min vanliga stil. Det var ett vanligt ljusgrått linne, mörkgröna byxor som var lite pösiga, och en tunn huvtröja i ett svalt tyg med lite märkliga volanger längs huvan och knapparna. Det var maj och jag behövde inte mer kläder än så när jag var utomhus. Nu smälte jag omedvetet in, med stiliga kläder och ett stramt ansikte.
Jag blev störtförälskad i Moremí första gången jag såg henne men jag började inte riktigt gilla henne förrän den 17 maj då det var fester och baler överallt i staden för att fira sommaren som snart skulle komma. Vi gick på en fin bal i solhuset (ett hus där taket var en stor glaskupol) som vi blev inbjudna till tack vare Moremí. Hon var lika strålande vacker som vanligt i en klarblå klänning och jag såg faktiskt rätt bra ut jag med. Hon lärde mig de eleganta danserna och jag försökte hänga med så gott det gick. Jag var ganska hopplös men ändå envisades hon med att jag, låt efter låt, skulle stanna kvar på dansgolvet och vi dansade dans efter dans tillsammans. Hela tiden hade jag den där sprudlande, kittlande känslan i magen men min hjärna kopplade inte längre den känslan till höjda kinder. Diskret stolt såg jag hur andra män tittade på oss med avundsjuka i blicken, eller det var i alla fall vad jag inbillade mig. Den balen slutade bra också när vi, tro det eller ej, åkte häst och vagn hem!  Väl hemma innan jag gick upp till min minilägenhet, kysstes vi. Jag hade så svårt att sova den natten med fjärilar som flög runt som galna i min mage.
Dagen efter spenderade vi i vad som sades vara den fagraste parken i Pulchranova , Rosenparken. Där gick vi runt hand i hand och såg vackra och unga ut. Rosorna hade alla möjliga färger, från romantisk röda till märkligt blå.
”Så vad ska du skriva om i din artikel?” frågade hon och sneglade på mig.
Jag svarade att jag skulle skriva att Pulchranova var den underbaraste platsen på jorden och att namnet
Pulchranova (som kommer från det gamla språket latin och betyder ungefär vackert och nytt) verkligen passade och massor av sådant dravel, men det var vad jag tyckte just då. Nu är jag inte så säker på det längre.
Den första gången mina tvivel började var nog när jag ensam var ute i staden för att gå och handla mat och gick förbi en dagisgrupp som var ute och gick, två och två hand i hand. Ingen log. Det var egentligen inte så att dagisbarn som är ute på promenad alltid gå runt och ler, det gör de säkert inte alltid även där jag kommer ifrån, men det var det där med barn som inte ler överhuvudtaget. Då greps jag av panikkänsla. Vad var det här för sjukt ställe? Jag gick till mataffären fortfarande lite förvirrad men när jag väl kommit hem hade jag lugnat mig och hade nog glömt bort allt om det inte vore för brevet jag fick två dagar senare. Det var ett vitt kuvert med mammas handstil. I brevet fanns det vanliga, hur de mådde, hur mådde jag? Vad som hade hänt, vad hade jag varit med om? Sedan stod det om min syster som nu hade fött sitt barn och om hur söt sonen var. I kuvertet låg också ett fotografi och det var när jag såg det som panikkänslan återvände. På bilden var min syster och hennes nyfödde son, båda skrattade. Det är svårt att förklara känslan jag fick men det var nästan som om jag hade blivit lurad, eller fångad. De första dagarna när jag hade ifrågasatt Moremí, då hade jag det fortfarande färskt i minnet, hur det var där man log. Men sakta, säkert och omedvetet hade jag förändrats och glömt. Jag blev rädd när jag förstod hur lätt miljön hade påverkat mig och hur försvarslös jag var mot det.
 Känslan kom i vågor, ibland så kändes det bara dumt men andra stunder så kunde jag inte göra annat än att tänka på det. Den här dagen låg jag under vattnet igen, vågen sköljde över mig innan jag vaknade.
 Jag drog undan de blå gardinerna och kollade ut genom fönstret. Människorna som gick utanför pekade på det underbara vädret. Den lilla fontänen sprutade vatten som glänste i solljuset, träden hade kvar de ljusa vårblommorna och allt var så jävla vackert. Jag behövde komma härifrån! Jag gick upp ur sängen och klädde på mig mina kläder. Jag åt frukost snabbt och gjorde mig klar för att gå ner till Moremí. De var ganska pryda av sig här och numera undvek även jag att gå ner i bara morgonrock till Moremí. Jag knackade på dörren från hallen och hon släppte in mig och återgick sedan till att läsa tidningen. Hennes panna var rynkad av nyheterna och hennes hår hade lagt sig lika perfekt som vanligt, med en smal hårslinga längs tinningen. Jag satte mig mittemot men reste mig ganska snart igen för att sedan åter sätta mig. Hon kollade upp från tidningen lite frågande.
Panikkänslan var tillbaka.
"Moremí, jag älskar dig. Älskar du mig så le" sa jag oväntat och överdramatiskt att döma av hennes blick. Nu hade jag till och med börjat tala vackert!
"Julian, jag älskar dig, men jag kan inte le." svarade hon med en blick som letade efter upphovet till detta yttrande. Det fanns inte mycket att svara, slutdiskuterat, hon kunde inte le. Jag reste mig upp.
"Vad är det med dig?" sa hon oroligt.
"Jag vet inte." Det var sant, jag visste bara att jag behövde komma härifrån och jag berättade det för henne. Jag bad henne följa med mig hem, jag visste tillräckligt om Pulchranova nu för att skriva en roman. Vi diskuterade det länge och konversationen liknade den vi hade för ca en månad sedan, bara den här gången var ilskan utbytt mot förtvivlan. Hon gick inte med på att resa härifrån så jag lämnade henne där och tog första tåget hem. Det var inte förrän jag suttit någon timme på tåget och sett mil efter mil med ödemark passera, inte ett spår av marmorstatyer eller planterade blommor, som det gick upp för mig hur lustigt jag betett mig, och kanske jag överreagerat en aning! Det var som om jag plötsligt såg allting utifrån, från ett helt nytt perspektiv. Jag kände mig rätt löjlig vid eftertanken men minnet var ändå tydligt och jag mindes panikkänslan jag haft, jag kunde bara inte förstå den.
När jag vaknade nästa dag skulle jag precis dra undan de blå gardinerna när jag upptäckte att fönstret nu var på andra sidan av rummet och jag var visst inte i Pulchranova. Jag var hemma. Snart kom minnet av gårdagen tillbaka och konstigt nog blev jag lite nostalgisk.

 Dagarna fortlöp och på samma sätt som jag förändrades i Pulchranova blev jag så småningom precis som förut igen, mitt gamla skrattande jag och ju mer tid som gick blev det mer och mer obegripligt att jag lämnat Moremí, eller var det hon som lät mig gå? Jag tänkte tillbaka på henne och undrade om det bara var jag som varit ytlig, om hon bara varit vacker, men min slutsats blev alltid den att hon varit mycket mer än det, och ju mer sörjde jag hennes frånvaro. Det kom dagar då jag övervägde att resa tillbaka men de dagarna försvann innan jag satte planerna i verket och jag stannade hemma. Min artikel blev bra, men jag undvek att gå in på hur jag hade mått när jag var där.
Sommaren passerade, och så kom den första kyliga dagen i slutet av augusti. Jag var på väg hem från arbetet och skulle bara åka två stationer med tunnelbanan så jag stod vid dörrarna, redo att gå av. Jag såg att det var hon innan jag förstod det. Av allt jag visste om henne så hade jag ingen aning om att hon kunde överraska mig så totalt. Det var en hel rad säten och människor mellan oss, hon stod vid dörrarna på andra sidan, till vänster om mig och hade fäst blicken på inget särskilt utanför. Jag kunde inte göra annat än att stå och gunga med i vagnens rytm, så chockad var jag. Efter 27 sekunder släppte hon det där utanför och fäste blicken på mig istället. Hon var smittad och bara synen av mig kunde utlösa det. Först kröktes mungiporna, sedan spred det sig över kinderna som blev runda och tillslut var tänderna blottade. I en tunnelbanevagn en kall och molnig dag, mitt ibland alla vardagens rutiner, stod Moremí och log. Det var vackrare än något annat.

Nu ska jag skriva om bokens konlflikter.
Det finns många småtrassel i den här boken, men den största måste nog vara kylan, grunden till nästan allt i Vägen.  Eftersom jag nämnt hela det köret i mina andra läsloggar så tänker jag hoppa direkt till de inre konflikterna.

Mannen i boken tampas med mycket, ett grovt exempel är att ta livet av sig eller ej. Jag tror att det enda som håller honom kvar på jorden är kärleken till hans son, som när han i sin tur börjar tvivla på om livet är ett bra ställe att stanna på blir det lite kortslutning i pappans hjärna. Han brukar ryta åt pojken att han ska hålla tyst och aldrig mer säga något sådant, men tankarna bubblar alltid upp igen i pojkens huvud.

Det här ska föreställa mannen och sonen som är ute och går på vägen, det andra gråa ska föreställa aska och dimma. Den här bilden visar de konflikter som karaktärerna har tillsammans. Längst ned i högra hörnet är det två bestick som är överkryssade, det ska föreställa brist på mat. Eftersom de vandrar på vägen är de flesta hus redan plundrade på mat och kläder, till och med gardiner är bortslitna. Över besticken är det en sol, det ska föreställa att det inte finns någon värme. De är faktiskt ( det kan vara lätt att glömma bort ) ständigt frusna och nära att dö av köld. Uppe i vänstra hörnet ser ni något som serut som en galen pingvin, men det är en ”ond människa”. Det var lite svårt att rita eftersom jag inte vet hur en ond människa ser ut. Men i det här fallet är det någon som reser på vägen och vill folk illa, och som bokstavligen äter upp folk. Mannen och sonen är inga onda människor.

Det här ska föreställa mannen och sonen som är ute och går på vägen, det andra gråa ska föreställa aska och dimma. Den här bilden visar de konflikter som karaktärerna har tillsammans. Längst ned i högra hörnet är det två bestick som är överkryssade, det ska föreställa brist på mat. Eftersom de vandrar på vägen är de flesta hus redan plundrade på mat och kläder, till och med gardiner är bortslitna. Över besticken är det en sol, det ska föreställa att det inte finns någon värme. De är faktiskt ( det kan vara lätt att glömma bort ) ständigt frusna och nära att dö av köld. Uppe i vänstra hörnet ser ni något som serut som en galen pingvin, men det är en ”ond människa”. Det var lite svårt att rita eftersom jag inte vet hur en ond människa ser ut. Men i det här fallet är det någon som reser på vägen och vill folk illa, och som bokstavligen äter upp folk. Mannen och sonen är inga onda människor.

Det här är mannens konfliktbild, längst till vänster är en streckgubbe. Det är pojken. Mannens oroar sig väldigt mycket över pojken. Att han är mager, att han mår dåligt och så vidare. I mittenbilden med hjärtat  ska symbolisera hans döda fru. Jag tror han tänker på henne mycket, hjärtat speglar också lite varför han håller sig kvar på jorden. På grund av just kärlek. Uppåtpilen är att han alltid ska fortsätta framåt, han går alltid vidare och ger aldrig upp. Hur mycket han än skulle kunna lägga sig ned i snön och aldrig mer resa sig upp.Blixten visar att han också är rädd, plus hans förskräckliga hosta. Jag vet inte riktigt varför det ska vara en blixt just där, jag tyckte den såg cool ut.

Misslyckandet bränner sig fast i mig, det blir en del av mig. Jag är ett misslyckande. Jag har gjort bort mig, förnedrat det mänskliga släktet och jag har lämnat dem jag älskar i total ovisshet. Så misslyckande är en underdrift, men vad spelar det för roll nu? Gjort är gjort. Domen står fast. Jag har förlorat något oersättligt, och jag kommer aldrig få tillbaka det. Aldrig. Tiden har sprungit förbi mig, och jag kunde inte fånga den, och nu är det försent. Men jag önskar att jag hade lyckats, att jag hade vunnit, segrat... Men mina önskningar kommer inte att hjälpa mig nu, lika lite som de gjorde då. Jag är fast. Hängande i taket med söndertrasade kläder, utblottad, genomskådad, förnedrad, skuldbelagd, dränkt, uttorkad, rädd och förlorad. Men ändå är det inte över. Mina sista timmar ska tillbringas här, i en möglig, instängd, kvav och mörk källare. Utan mat, utan vatten, utan frihet och utan lycka eller kärlek. Det är inte så här jag vill dö.

Dong. Dong. Dong. Jag vaknar med ett ryck och ser mig vilt omkring. Det är tomt.

- Hallå! Hallå! Eskil! X-12! Hjälp! Mina ord ekar i det tomma rummet. Men ingen kan väl höra mig ändå? Jag är nog långt bortom hörhåll från alla som över huvud taget skulle bry sig. Men jag kan inte låta bli att ropa, att be att någon ska höra mig, att någon ska bry sig, att någon ska rädda mig.

- Mamma! Mamma! Jag sliter och rycker i kedjorna, men det enda som händer är att det svider och bränner i händerna och handlederna. Jag ger upp. Det är lönlöst. Men mormor skulle antagligen inte hålla med mig. Hon brukar alltid säga att man aldrig ska ge upp, men jag antar att hon inte hade planerat att det skulle sluta såhär, men det är hon inte ensam om.

Jag borde kanske ha förväntat mig det här, men det hade jag inte. Jag trodde inte att jag skulle åka fast. Jag hade på helt galna tankar trott att livet skulle bli som vanligt igen. Jag och Eskil skulle fortfarande leta efter vägar som ledde ut ur den underjordiska världen vi lever i, X-12 skulle gå upp igen och antagligen lära sig att leva till slut. Men hur kunde jag tro det? Det var korkat och omöjligt. Det fanns inte en chans att vi skulle klara oss ur det, men jag fortsatte och fortsatte. Nu har jag fått mitt pris. Eskil är borta. X-12 är troligen död. Min familj vet ingenting. Eskils familj vet ingenting. Jag är anhållen och jag ser ingen väg ut.

- Mormor? Om du hör mig nu så snälla, snälla, snälla hjälp mig. Visa mig något. Ge mig ett tecken. Snälla. Men jag får inget svar. Jag kan inte söka tröst hos mormor. Men jag har nog aldrig velat det så mycket som nu. Fast det förstås, det var en gång för ungefär fem år sen som jag trodde att jag aldrig skulle bli lyckligare än när mormor tröstade mig.

Jag och Eskil hade pallat kemiska äpplen från borgmästarens ”trädgård”, eller vi höll på med det, när husets bakdörr flög upp och den långa, krokiga och beniga gestallten av Inger reste sig ur skuggorna.

- Förbannade ungjävlar! Vad i helvetes skit fan håller ni på med! Ta och ge fan i Borgmästarens äpplen! Ge er av och dra skiten ur era jävla idiot fingrar innan jag ringer Polisjävlarna! Jag måste erkänna att jag aldrig har träffat en människa som svär så mycket som husan Inger. Jag blev livrädd och grep tag om Eskils arm och drog iväg med honom. Äpplena flög över marken och Inger var farligt nära med sin spjutvassa dammsugare. Eskil hade varit oerhört modig, eller snarare oerhört dum. när vi hade klättrat upp på muren igen, med möda, och hoppat ned på andra sidan så hade han vänt huvudet över axeln och ropat så högt han kunde:

- Kom och ta oss då om du kan! Jag hade nypt honom hårt, och Inger hade svurit så mycket att ens öron nästan började blöda. Vi gick aldrig dit igen.

Om vi hade gjort det hade vi troligen blivit flådda levande och hängts upp på Ingers slaktvägg.

Nu när jag tänker efter så fick jag aldrig bevisat för mig att den var påhittad. Det skulle inte förvåna mig om den var sann. Inger är kapabel till nästan vad som helst, om det är en fråga om tortyr av barn. Det kanske var hon som tog Tina. Kanske hänger Tina på Ingers slaktvägg?

Jag skakar av mig tanken. Nej, det är väl klart att Tina inte hänger på Ingers slaktvägg, eller?

Klonk. Klonk. Klonk. Jag rycker till och tittar runt i rummet. Ljudet av rasslande kättingar och rörliga kugghjul växer. Det dånar i den öde källaren. Klonk. Klonk. Klonk. Av ren instinkt återupptar jag mina hopplösa försök med att slita mig loss. Klonk. Klonk. Jag drar och sliter. Klonk. Klonk.

- Låt mig va! Klonk. Klonk. Tystnad. Väggen framför mig skjuts åt sidan och ren förskräckelse rusar igenom mig. Jag slutar genast att sprattla. Maskinen som står framför mig och stirrar in i mina ögon är en Bödel. Roboten i röd skall bli din död. Min mormors ord ringer i öronen. Roboten i röd skall bli din död. Roboten i röd skall bli din död. Roboten bryr sig inte om att jag hyperventilerar, den bryr sig inte om att jag är blek som ett spöke och att jag darrar av blota åsynen av den. Dess färg är en kall röd, en metallisk röd som inte fanns på den tiden då människor levde ovan. Men den finns nu, och den symboliserar döden. Döden för människor.

Roboten stirrar bara tomt in i mina ögon en stund, sedan talar den med en hög stämma som bär spår av de mekaniska stämbanden.

- Åtalad: Anja 31S42S01S RSMF (Robotarnas Sociala Maskin Förbund)

Familj: Mor Sara. säker. Far Tom. Säker. Mormor Vera. Osäker. Bror Emil. Efterlyst, straff eliminering. Syster Tina. Eliminerad.

Anställd: SFBI (Svenska fot och ben industrin).

Brott: Ogiltigt yttrande, frånvarande vid arbetstimmar samt olaga vandalisering och ogiltigt innehav av sprängämnen. Den skyldige kan också åtalas för olaga fritagning och olaga kommunikation samt ifrågasättanden gentemot regeringen.

Straff: Eliminering.

Framtid: Eliminerad.

Så fort Bödeln nämner det första brottet så inser jag att det är kört. Jag ska dö. Jag har tänkt på det hela tiden förstås, men nu är det bombsäkert. Jag ska dö. Slås bort. Elimineras.

Mitt liv tyckts snabbspola framför mina ögon. Alla de gånger jag hjälpte mamma att tvätta och alla de gånger då mormor berättade om världen ovan. Alla de gånger som jag gav Pipi hennes lunchlåda. Den gången Emil kom hem och talade om olika språk och människornas förtryck, pappas ledsna ögon som ber honom att tystna, Tina som aldrig kom hem igen, Eskils och mina galna äventyr, Snappgränd, mörkret, lamporna på betongväggarna, gråa gator, gråa kläder, hoppet. Alla minnen kommer som en störtvåg och jag kan inte hjälpa att jag gråter, ljudlöst. Men då slår det mig. Jag har inte begått hälften av de där brotten. Det är för högst två brott som jag håller skuld. Och i ren desperation kastar jag det ur mig

- Jag är oskyldig! Men jag kommer på att detta uttalande inte gör någon skillnad.

- Yttrande ej registrerat, svarar Bödeln. Jag spottar framför dess fötter. Bödeln vill tydligen inte registrera det här heller. Den glor bara på mig, med sina kalla digitala ögon.

- Ni människor är alla likadana. Avskyvärt avskum. Jag gapar av häpnad. Det tar några sekunder innan jag förstår att det inte är Bödeln som pratar, utan en annan robot som står precis bakom Bödeln. Den här roboten är vit och den talar i en mörkare, men samtidigt mänskligare röst.

- Vem är du!? Fräser jag.

- Lär ni er aldrig någonting. Jag är till skillnad från dig en respektabel skapelse som...

- Skitsnack! Du har ingen respekt! Jag ångrar inte vad jag säger. Jag kommer ändå att dö, och den förtjänar inget annat än smutskastning.

- Ni människor... Suckar roboten. Ni tror alltid att ni vet bäst, att ni kan mest och att ni är bäst. Era arroganta, falska, vidriga...

- Om du har kommit för att tala illa om människorna så kan du gå. Jag vet minsann vid ni tänker, men om ni inte redan har glömt det så var det människor som skapade er! Om inte vi hade funnits så hade ni aldrig skapats! Utan att jag märker det så drar jag i kedjorna medans mina ord flyter ut i rummet. Jag kommer på mig själv och slutar genast.

- Jag kom inte bara hit för att prata illa om människorna, sade roboten, jag kom hit för att få se den människa som underkastade sig till att tro att ni kan besegra oss. Jag vill se den människan i ögonen och visa den sitt totala misslyckande, den skrattar till, och försäkra mig om att den människan elimineras en gång för alla. Roboten har under sitt tal flyttat sig närmare mig. Dens ansikte är bara ett par centimeter ifrån mitt. Jag tar min chans. En stor spottloska slår emot robotens kalla huvud, och saliv rinner ner till dess ögon. Jag ler. Roboten mister inte sin kontroll. Den höjer sina metallfingrar, drar bort saliven från ansiktet och börjar tala på nytt.

- Du vet inte vad vi blev utsatta för. Du fanns inte ens då. Det fanns tre framgångsrika forskare som kom ihåg oss, som behandlade oss som människor. Tre, utav fyrahundra. Du vet inte hur det var. Vi levde som slavar och betjänter. Du är för ignorant och för tjockskallig för att ens acceptera att ni gjorde fel. Vi glömmer inte lika lätt som ni, och vi värnar om dem som värnar om oss. De tre forskarna har dött en efter en i mina armar. Det finns bara en kvar. Våra fäder dör p.g.a. ålderdom och utmatning och vi lämnas ensamma och hatade av alla andra. Ni människor får förtrycka allt och ingen bryr sig, men om ni får smaka på samma medicin själva så känner ni att er lott är orättvis och grym. Jag har förlorat två fäder. Två av tre. De kan inte leva för alltid. Robotens röst skakade, och om robotar kunde gråta så hade den gjort det nu. Det är jag helt säker på. Men jag kan inte acceptera deras behandling av oss. Det går inte.

- Ni borde inte straffa de oskyldiga.

- Ni alla är skyldiga. Roboten vänder sig bort från mig och lämnar rummet. Bödeln betraktar mig i någon sekund. Men nu närmar den sig med en spruta på den plats den borde ha en hand. Sprutan innehåller en turkos vätska. Jag vet vad det är. Helusinium. Jag sliter i kedjorna igen men roboten kommer allt närmare och jag kommer ingenstans.

- Snälla, jag ber till era känslor som robot!

- Människor har inga känslor.

- Men du har det! Snälla!

- Eliminera. Sprutans spets trycks in i min mage och det bränner i kroppen när Bödeln sprutar in Helusiniumet. Det gör så ont. Så ont. Jag skriker och rycker. Det gör så ont. Det måste sluta. Det gör så förfärligt ont. Det känns som om mitt blod kokar och fryser på samma gång. Min kropp vänder sig ut och in om och om igen och mina ådror späns och dras åt. Jag får inget syre men för mycket luft täpper igen min hals. Mina ben sparkar och flyger men de är samtidigt stela och värdelösa. Allting krampar och brister inom mig och mina ögon ser bara död, blod och mera död. Det gör ont. Så ont. Jag skriker högre och högre och jag börjar fanatiskt bita på kedjorna, men slutar så fort mina tänder kommer i kontakt med metallen. Ont. Det gör fruktansvärt ont.

- Sluta! Sluta! Jag gråter. Jag skriker. Jag vrider mig i smärtan. Allt är fel. Allt gör ont. Allt går sönder. Jag vill att det ska ta slut.

Blod rinner från min navel, från mina öron. Mina tårar är blod, min mun är full av blod. Jag kvävs i mitt eget blod. Jag spottar men det försvinner inte. Det smakar så äckligt.

- Schtob! Min kropp är trasig. Den ger vika. Blodet är överallt. Mina organ fräts sönder. Jag hostar. När som helst nu så kommer jag att dö. Om det bara slutade att göra så ont. BOM!

Taket börjar spricka. Bödeln märker ingenting. Allt jag ser är rött. Taket ger vika och rasar in. Bödeln krossas under den tunga betongen.

- Mamba! Jag ber, men mina böner suddas bort och smärtan tar helt över.

Jag öppnar ögonen. Luften är ren och fräsch. Det är något annorlunda med den. Jag känner inte igen den. Jag blöder fortfarande, men inte lika mycket. Jag tittar upp på hålet i taket. Ett ljus som inte liknar något jag har sett fyller nu rummet. Det är ett varmt och härligt ljus. Jag badar i det och det känns, underbart.

- Tack, mumlar jag. Jag hör vinden, den riktiga vinden. Den som bara finns i världen ovan. Jag ser en strimma av blått genom hålet, en ljus blå färg som ingen robot kan bära. Det måste vara taket på världen ovan. Mormor kallar det Himmelen. Jag tar ett så djupt andetag jag kan. Nu är allt äntligen över.

Bort från allt

Med en tom blick stirrar jag ut genom pansarglaset. Jag vet inte vad jag förväntar mig att se, inte en susning ens. En lila giraff med vingar kanske? Ha! Knappast, chansen är lika stor att jag skulle se någon människa spatsera förbi. Eftersom våra syretabletter börjar ta slut och pappa vägrar att köpa fler än 20 på en månad, måste vi spara in på våra ”promenader”. Jag vänder mig surt om i rummet, för övrigt är det nog bara jag som kallar det ett ”rum”. Slussporten är så ful som den bara kan bli, med metalliska väggar och stålbultar överallt.

En sugande känsla efter något att äta tar över mitt intresse, och jag vänder om mot glasdörrarna som skjuts upp av sensorer på sidorna. Till skillnad från de sista som bor kvar på jorden har vi kvar möblering från 3000-talet och lite prydnader från tidigare sekel. Men där de för över 700 år sedan förvarade mat och dryck och som de kallade kylskåp, har vi bara vanliga näringspiller. Jag tar upp multikontrollen och håller upp den mot PAC-avläsaren och glaset skjuts åt sidan. Den lilla metallasken öppnar jag försiktigt och tar en av de små gula tabletterna mellan pekfingret och ringfingret. Jag tar även fram en liten plastbehållare, häller i mig vattnet samtidigt som tabletten. Jag strosar iväg och jag hör kylskåpet sluta sig bakom mig.

Utan att veta vart jag egentligen går, vimsar jag till min lilla hemliga lya. Ja, en hemlig lya i mitt eget hem. Förbi hissen som går upp till observatoriet, fast in bakom. Där finns det ett litet utrymme som ingen i min familj eller de få astronomer som kommer för att checka koordinatorerna någonsin kommer att upptäcka. Som någon amatör till agent gluttar jag efter någon i närheten, lyfter omsorgsfullt fram under en lös marmorskiva mitt lilla gyllene skrin jag fann i en jordhög. Drar ett mörkt långt hårstrå och lägger det på locket med en inbyggd sensor. Och med ett diskret ”klick” dras båda sidorna på locket ifrån varandra och avslöjar innehållet. Faktum är att jag fortfarande är helt mållös av den mekaniska boxen mellan mina händer, trots att jag ägt den i över tio år. Bland alla småsaker plockar jag upp en bekant liten tablett och sluter handen kring den. Jag lägger kärleksfullt ned lådan igen, puttar tillbaka marmorn på sin plats och vips kan ingen ana vad som döljer sig där. Jag ställer mig upp varsamt för att inte slå huvudet i det låga taket med det lilla dyrbara föremålet i min handflata. Eller… ja, enligt pappa ett dyrbart föremål.

Efter att ha dragit på mig min plastiga jacka med isolerande foder, stoppar jag tabletten i munnen. Under tungan, ja. På något sätt utlöser syret sig bättre då. Jag fattar egentligen inte hur alla piller och tabletter som vi jordbor håller på med nu. Regimen tvingar ju oss mer eller mindre till rymden och den nya planeten som jag hela tiden glömmer bort namnet på. Den nya planeten som föddes på 2500-talet där över 99,9 % av mänskligheten bor nu. Jag tar en gasmask från en krok, sätter den runt huvudet och drar upp multikontrollen ur fickan. Slussdörrarna stiger åt sidan och den miljö som ligger framför mina fötter är inget att hurra för. Fastän jag har mask och syretablett kan jag känna hur tung luften är. Mina ben för mig någonstans där jag aldrig satt mina fotspår. Jag ser ut över horisonten, jag önskar att jag kunde flyga, bort från jorden, bort från den trasiga värld vi lever i. Bort från allt.

Som varje gång jag går ut följer jag det lugna havet och undviker att gå i döda fiskars rester på strandkanten. Blicken fästs vid en liten udde jag aldrig sett lite längre bort. Havsörnarnas skrik ekar över havsytan medan jag med raska steg traskar förbi. När jag kommer närmare ser jag en gammal resekapsel på uddens spets. Jag går fram och sätter mig på knä med utforskande blick. Jag håller upp handen och scannern poppar fram. Bredvid sätet ligger en svart penna. Jag öppnar ett stort fack inuti kapseln. Med förundran drar jag ur en väska. Den ser ut att vara från 2000-talet. Ungefär. Hjärtat hoppar till när jag drar handen över det sträva materialet, och trummar som en galning när jag drar upp… Ja, vad det nu hette. Någonting med blixt i alla fall. Jag skjuter upp locket och till min besvikelse är det enda jag finner en sliten och fuktskadad anteckningsbok. Eller en dagbok. Så står det i alla fall på framsidan. Jag granskar väskan igen. Hur i all världen kan den ha hamnat här? Resekapslar används ju i turer till… Eurasia. Så heter den nya planeten, ja. De används ju till turer till Eurasia. Varför ligger då en helt strandad här? Jag lutar mig över kapseln, spanande efter märket med produktionssekel. Där. <TC-2500-649-FS> Vad ”2500” står för vet jag, den är alltså gjord på 2500-talet. Men resten fattar jag inte ett jota av. Med boken i en varsam fattning stegar jag någon meter upp på udden och slår mig ned på en brun stenbumling. Jag slår upp dagboken, som faktiskt är lite knepigt. Med tanke på att man slutade läsa i form av böcker för över 1000 år sedan, är det annorlunda att hålla i en. Hemma behöver man bara gå till lästavlan och säga till datorn vad man vill läsa. När mina tankar flödar vidare till honom slår jag upp boken.

”25 oktober

Jag är rädd. Ingen annan är det. Jag är den enda som vill stanna, jag förstår verkligen inte varför alla är så upphetsade över att åka till Eurasia. Idag sa dem på nyheterna att allting är klart och att man kan börja färdas ditt inom en månad. Jag gick ut i naturreservatet imorse. I böcker står det att på hösten börjar alla trädens löv färgas gula och orangea. Det är fel. 42 grader är för mycket för en sen dag i oktober. Bridlington shrieker fåglarnas ägg kläcktes igår. Ungarna är små och färgglada, men de verkar svaga. Jag hoppas de överlever vårat växlande klimat. Arten är så sällsynt.”

Natur. Har det ens funnits? Ja, för 1000 år sedan kanske. Men det enda som återstår nu är stammar, vissna växter och förgiftad luft.  Jag har aldrig hört talas om en fågelart vid namn Bridlington shrieker. Jag bestämmer mig för att söka på den när jag kommer hem igen, och vänder till nästa blad.

”4 december
Sophie och Kim har åkt nu. Även mamma och pappa vill fara nu, men jag stretar emot. Dem säger att Tellus är för farlig för oss. Neka kan jag inte, nästan alla fågelungar som fötts under det senaste halvåret har dött av klimatet. Vissa dagar är det torka, andra är det storm. Regimen har bestämt att hugga ned naturreservatet för att få mera material till Eurasia. Därför tvingar de oss att flytta på ett dolt sätt.”

”7 december
Nu är det försent. Jag sitter på en svävare på väg till rymdbasen. Färden kommer att ta 32 dagar. Jag kommer att sova i en enorm kapsel. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag förstår inte heller vad ma…”

Resten av texten är oläslig, jag anar att författaren var rädd, där med den skakiga handstilen. För mig har spänningen inte nått klimax än. Jag undrar hur den här personens första reaktion var när han eller hon landade på den då nyfödda planeten Eurasia. Ivrigt bläddrande slår jag upp nästa uppslag och finner att en hel bunt av det sköra tunna pappret är utrivet. Lång i ansiktet läser jag det enda som står med darrig skrift:
Jag är rädd. Hela farkosten skakar. Lamporna blinkar rött. Nödmegafonerna tjuter på väggarna. Jag blir tillsagt att hålla min lugn. Min syster gråter. Förlåt, men jag måste riva ut några sidor. Folk glor surt på hennes skakande axlar. Ingen sympati eller medkänsla. Alla tänker på sig själva. Jag vill hem…
Fuktskadorna är från blod. Rymdskeppet måste ha kränkt till ordentligt. Det skulle förklara blodet och m:et som fortsätter i en hackig linje. Men resekapseln var tom på lik. Det är lite egendomligt. För dagboken låg i en stängd väska, till skillnad från pennan och det övergivna sätet. Hasande krälar jag tillbaka till resekapseln, och sticker in huvudet för en bättre titt. Ja, mycket riktigt är det mögligt efter blod i kapselns innertak. Jag är uppriktigt glad för att jag tog på en mask trots allt. Den där stanken vill jag inte ens föreställa mig. Jag lirkar in dagboken i väskan, skjuter tillbaka väskan in i facket, ställer mig upp och granskar hela maskinen. Sedan för jag åter min hand mot sensorn och locket stängs sakta igen.

Väl hemma igen går jag raka vägen fram till läsväggen.

-          Sökning.

Bokstäverna ploppar upp på väggen: Vad önskar ni att söka?

-          Bridlington shrieker.

Just när texter och färgglada bilder målas upp på väggen framför mig hör jag ett namn:

-          Minna! Åh, ja just det. Det är mitt namn det.

Pappa har stormat in i rummet med håret stående åt alla håll och glasögonen på sniskan. Plötsligt slås jag av en tanke:

-          Har vi fått besked om Michael överlevde olyckan? Oj då. Jag skriker.

Pappas blick är vild, och han hasplar ur sig så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad han säger:

-          Minna, vi vet alla att Michael inte kan ha överlevt explosionen för fem år sedan.

Exakt. Min bror är död – Michael. I en krasch med en komet i rymden som ledde till en explosion.

-          Me… men vad är det då?

-          Minna. Hoppla, mitt namn för tredje gången på en dag!

Han måste ha märkt min okoncentration, för hans ögon grabbar fast mina.

-          Eurasia har gått ur sin bana. Planeten kommer kollidera med Jorden – med oss. Det blir undergången för båda planeterna. Undergången för mänskligheten.

Läslogg 5 Av: Mathilde Ahlström

Enligt mig finns det många olika vändpunkter. T.ex. när Katniss inte mår så jättebra och har blivit stucken av getingar så blir Rue och Katniss vänner och de börjar hjälpas åt. Men sedan gör Katniss och Rue en plan för hur det ska förstöra de andras matförråd och Rue dör. Det är en mindre vändpunkt. Men en av de två större vändpunkterna är när den nya regeln bestäms, det vill säga att om två deltagare från samma distrikt kommer till finalen så kommer båda vinna. Katniss letar därför upp Peeta som inte befinner sig i så bra skick och hon hjälper honom så att han inte ska dö. Men sen i finalen kommer den andra stora vändpunkten när regeln tas bort och Katniss och Peeta måste döda varandra. De bestämmer sig för att förgifta sig själva genom att äta giftiga bär så att de inte ska behöva döda varandra. Det här gör så att spelledningen ändrar tillbaka regeln och ropar ut i högtalarna att de genast ska sluta för att de båda har vunnit Hungerspelen.

Jag gillar att det finns flera små vändpunkter och det är nog det som passar bäst i den här boken. Jag trodde i och för sig att Katniss skulle överleva men aldrig att Peeta skulle göra det och det gjorde mig förvånad. Denna bok var verkligen jättespännande. Man levde verkligen in sig i miljön och jag kommer säkert läsa fortsättningen om hur det går för Katniss och Peeta hemma i Distrikt 12.

Det var som vanligt solsken i den inglasade värld, vari denna berättelse utspelar sig. Det var femtio grader varmt, men trots detta varma faktum var glastrottoarerna fyllda med folk, som inte besvärades ett dugg av värmen. Man hade nämligen för länge sedan, när jordens temperatur började stiga oerhört men ingen orkade göra någonting åt det, uppfunnit ett piller, som gjorde att kroppstemperaturen sjönk från 37 till 29 grader. Därför var det nästan skönt för de frusna människorna att vara ute när det var femtio grader varmt. De kunde obekymrat vandra omkring i den värld av glas de levde i.

Inuti glasvillorna stod hemmafruarna och lagade middagen. De agerade allihop som om de var med i ett matlagningsprogram; de log, gjorde små charmanta rörelser när de saltade på maten, skrattade glatt och rättade till sina förkläden så att de skulle se bra ut - alltihop ifall någon ute på gatan eller i någon annat glashus skulle kika in på dem. De var alla utstuderat noga med att synas, för de visste alla, vad som hände med den, som trodde att den inte syntes.

Männen var på väg hem från sina jobb och barnen var på väg ifrån skolorna. De vandrade över trottoarerna likt fotomodeller på en catwalk. Barnen svängde på sina ännu oexisterande höfter och männen hade armbågarna riktade utåt och armarna spända för att visa för alla vilka enorma muskler de hade. På ålderdomshemmet, som låg beläget i en liten dunge av glasträd vilkas löv någon hade krossat, stod en naken gammal tant i en dusch och utförde en liten dans. I rummet under henne försökte en ännu äldre man, som trodde att han var en fågel, flyga framför glasväggen ut mot gatan och visa sina flygfärdigheter, medan några andra gamla män och kvinnor satt i matsalen och leende tuggade i sig middagen med löständerna på sned, alltmedan de tittade ut på människorna som gick omkring ute på gatan, och som när som helst kunde titta upp och få se, vad som hände på ålderdomshemmet idag.

Men så började plötsligt temperaturen stiga. Mitt denna vanliga, fullkomligt normala dag, började temperaturen stiga tills människorna började svettas. Kallt vatten förvandlades till hett te på några sekunder. Och det värsta var, att allt glas började smälta.

Först smälte de vackra träden, sedan gräset, och så bilarna, tunnelbanorna, och husen. Några av de moln, som också var gjorda av glas, föll ner och folk fick dem i huvudena. Människor rusade ut från sina välstädade hem, rädda för att begravas under det smälta glaset. De såg med förskräckelse på hur alla deras tillbehörigheter smälte ner till ingenting och på hur en hel skog krympte till en sjö av gegga. Ingenting fanns längre kvar. Hela jorden var tom på saker, kvar fanns bara miljontals förskräckta människor, som alla frågade sig: Vem skall nu titta på mig genom en vägg av glas? Det fanns inget glas kvar, och det skulle heller aldrig kunna skapas något nytt om temperaturen fortsatte hålla sig på sjuttio grader. Skulle de bygga nya hus skulle de behöva vara gjorda av sten eller trä, och då skulle ingen synas, väggarna skulle vara i vägen! Och syntes man inte, försvann man!

Så började den världsomvälvande självmordsvågen, som tömde jorden på alla dess invånare. För vad var det för mening med att leva om man ändå inte syntes?

/Hilda

Jag tycker inte att det fanns någon speciellt tydlig vändpunkt, snarare många små. Men när Vildens mamma Linda dör så kom ändå en ganska tydlig vändpunkt. Han blir upprörd och enligt min uppfattning skrämd av hur folket på sjukhuset ser på Linda(det kommer in en kvinna med en massa barn som skall få sin ”dödsfostran” mitt när Linda håller på att dö)och det känns som om han inte kommer kunna klara sig själv utan mamman. Upplösningen kommer när Vilden flyttar in i en fyr och Bernard skickas till Falklandsöarna under stora protester. Jag tycker förövrigt att det kändes lite konstigt att man inte fick veta mer om vad som hände med Bernard och Lenina, även om boken mer och mer började handla om Vilden. Det hela slutar med, enligt min tolkning, att Vilden tar livet av sig. Men det är lite öppet, även om man fattar rätt fort att det är det han har gjort. Det står inte direkt ”där låg han, blodig och dan, han hade tagit livet av sig”, utan det beskrivs hur några människor kommer in i fyren och ropar efter Vilden, för att upptäcka att alldeles under valvets hjässa dinglade ett par fötter. De allra sista meningarna känns nästan lite olika resten av boken, de har något skräckfilmsartat över sig, då de beskriver hur Vildens fötter långsamt liksom två dröjande kompassnålar, svängde fötterna åt höger, nord, nordost, ost, sydost, syd, sydväst, stannade sedan, och efter några sekunder svängde lika dröjande tillbaka åt vänster. Sydsydväst, syd, sydost, ost…

Ofta i boken tänkte jag att det fanns många likheter med vår värld, tillexempel, som jag nämnde i min förra läslogg, så är det oerhört viktigt att passa in i den sköna nya världen, och de som inte gör det skickas till olika öar där de får leva för sig själva(detta blev alltså den gode Bernards öde). En annan sak som jag tycker stämmer mycket överens med hur det är nu, är hur det inte ”fick finnas” några fula eller gamla människor i den sköna nya världen. När folk såg Linda blev de äcklade pågrund av att hon både var gammal och ful. Nuförtiden håller ju alla på att göra skönhetsoperationer etc, nästan som om man inte får vara ful eller som om fula människor vore äckliga. Och jag kan tänka mig att om flera hundra år, skulle det kunna finnas någon medicin som gör att ingen blir gammal. Det vore typiskt den här världen, tycker jag.

Och ja… nu har jag alltså läst Du sköna nya värld(vilket ni alla förmodligen redan visste…)och jag måste säga att jag hade svårt att inte lägga den ifrån mig pågrund av dess seghet. Men på något sett blev jag ändå indragen, och det känns som om den är en sådan där bok som man ”måste” ha läst, och den var trots det lite sega tempot bra.

Hon, han, hen.


”Motståndsrörelse mördar djur i demonstration mot ”feministsamhället”. Säger att `det inte är humant att tvinga folk bli könlösa´. På det svarar vi: det här är ett demokratiskt samhälle, och vi tvingar ingen! Dessutom är könsbytet bara för en god sak; nämligen att det inte ska uppstå någon form av favorisering av kön, som det gjorde innan vi införde vår könsdiskrimineringsnorm.”

Den långa delikatessen var inte svår att hitta. Nuförtiden kryllade det av allt man kunde tänka sig vilja äta: blommor, smådjur och trädknoppar. Det var som om det hade varit vinter i decennier och äntligen blivit vår efter den långa tiden i en grå omgivning.

Hennes svarta fläderbärsögon drogs omedelbart till den lilla fläck bubblande jord på gräsmattan och med en liten vingjustering dök hon ner till den levande födan som skulle mätta hennes unges mage.

I näbben kände hon vibrationerna från maskens muskler när den ovetande snodde sig i spiraler.

Inte död men i fångens gap, fick masken sedan se sin värld från ovan. Syrefattig luft stormade i dess ögon. Men det var inte svårt att se ned; luften var frisk och lysande molnfri, doftade hav.

Träd, som såg ut som buskar ovanifrån, tycktes med jämna mellanrum ha pressats in mellan de olika stora människohusen. Hela landområdet var gräsbevuxet.

Asymmetriska och färgglada fyrkanter bleknade bort bakom fågeln. Bara en tallhöjd framåt kunde hon se sitt hem: trädet hon byggt upp sitt grenhus i om och om igen efter att det blivit förstört på nytt. Den hemtrevliga plats där hennes unge kunde vila på dagarna, den lilla kojan som betydde liv och värme under de kalla nätterna.

Och där var han, hennes fjunige lille unge!

-          Det värsta är det där med hen. Nu ska inte ens min mamma vara tjej längre. Killen kom objuden och överraskade med en kniv, för att skära bort det kvinnliga på´na!

Det var bara ett par tvåbeningar, men för säkerhets skull gled hon så långsamt in i sitt hem att de tysta bladen omärkligt gled åt sidan.

-          … ska föreställa ett demokratiskt samhälle där alla ska vara lika mycket värda, och vara hur förbaskat mäkta sig själva som helst. Men hur är det med mig då, jag vill inte bli kallad nån jävla hen, jag är ju en han! Könsdiskriminering säger dem... det finns två kön, och det är kvinna och man, fler än så behövs inte!

-          Jag vet, och nu ska vi visa vad vi tycker. Här är det. Boet.

Det blev tyst en stund, så fortsatte människan: Ska du eller jag?

Tvåbeningarna bytte något med varandra och innan klickknallen ljöd, yttrade en av männen ytterligare några ord: ”Jag tar den lilla, kommer väcka mer uppmärksamhet…”.

Boets två små varelser skakade så kraftigt att två grenar föll ned. Hon pustade ut.

Men… varför var det blött? En röd, tjock vätska fläckade hennes fjädrar och värmde sidan av hennes rygg.

Nej! Han var död! Hennes fågelunge var död!

Med hjässan mot sitt likbarn rann en tår ur hennes öga, försvann fort in i hennes mjuka ansiktsdun för att aldrig synas igen.

I sin sorg märkte inte den bevingade änkan att trädet skälvde till och innan hon hann reagera, var ungen borta.

-          Den här kommer få feministerna att förlora sin sans!

-          Och naturskyddsföreningen att totaldampa. Tror du att de kan ändra sig då?

Mannen fick ett högtidligt uttryck i ansiktet, svarade:

-          Ja. Nu måste de ändra sig. Det måste dem.

Och masken som fått flyga för första gången i sitt jordeliv, återgick till att hjälpa blommorna att andas under marken. Aningslös om, att han just undsluppit en abrupt död som var raka motsatsen till den död, som var skälet till att han fortfarande var vid liv.

LÄSLOGG.5 Fahrenheit 451

Jag tycker att vändpunkten i boken är väldigt tydlig. Mildred (hon är ännu mera dum i huvudet efter det här) ringer medvetet brandkåren och berättar att det finns böcker hemma hos henne och att det är Montag som lagt dem där. Hur kan man vara så elak så att man praktiskt taget förråder sin egen man!? Och vad skulle hon själv vinna på det hela? Är böcker verkligen så hemska?

Guy är på jobbet och får reda på att de måste rycka ut och fattar inte vinken förrän de är utan för hans port och går mot hans lägenhet. Där tvingar Beatty honom till att själv spruta fotogen över hela sin lägenhet vilket, som tur är, leder det till Beattys död, vilket antagligen var bäst för omvärlden och för Guy själv. Men problemen var inte över där, för när han vände sig om och stirrade in i tv-väggen såg han att den mekaniska hunden har släppts lös för att spåra upp Guy och sedan döda honom, något som resten av världen gladeligen sitter och tittar på med spänning.

Hur som helst så dör hunden när den hamnar i lågorna, men en ny hund skickas ut från ett annat distrikt och återigen börjar jakten. Montag flyr för sitt liv och springer hem till Faber som berättar att hans enda chans är att springa ner till floden och sedan till det övergivna järnvägsspåret, och följa det tills han möter några uteliggare som liksom han en gång var tvungna att fly för sina liv och hamnade där. Precis när Guy kommer nära floden kommer roboten och hoppar emot honom med den vassa gift tanden hängande ur munnen, och exakt när man tror att det är försent hoppar han i floden och försvinner. Då kom upplösningen – lättnaden av att han klarade det trots allt, trots att hunden var så nära från att hinna upp honom. Och man blir så glad när man läser det, att allt blev bra och att han fann männen längs järnvägsspåret och fick en viss frid. Men bara en liten stund senare sprängs allt i småbitar, hela staden han just flytt ifrån, allt, borta, förstört. Alla byggnader och allt som han någonsin haft där faller till små bitar, liksom hans fru Mildred, som han älskat så mycket och stöttat.

Just i den stunden kommer han på när de träffades första gången, i Chicago. Det är så hemskt att han kommer på det då, då när det inte längre fanns kvar. Men man förstår och vet att allt blev bra, att han förstod att han hörde hemma med dem till sist och blev lycklig.   

Det finns väldigt många vändpunkter enligt min mening. Både stora och små, t.ex. den nya regeln om att två deltagare från samma distrikt kommer till finalen kommer båda att vinna. I finalen tas regeln bort, och alla tror att Kattins och Peeta måste döda varandra. Den största vändpunkten är nog när Katniss och Peeta är på väg att begå självmod genom att äta de giftiga bären, för att den ena inte ska behöva döda den andre. Då ropas det ut i högtalarna "Sluta! Sluta! Mina damer och herrar, jag har den äran att presentera segrarna i de sjuttiofjärde hungerspelen: Katniss Everdeen och Peeta Mellark!" Även om jag visste att de skulle vinna var det jätte spännande att läsa om det. Problmet genom hela boken har ju varit i fall Katniss skulle vinna eller inte, så man trodde ju att allt skulle vara frid och fröjd när spelen var slut. Icke så nicke. Det uppstår nämligen ett nytt problem. Tydligen blev regimen ursinniga på Katniss (och Peetas) självmordsförsök, de tyckte att de blev förlöjligade. Vilket är något de inte tolererade, eftersom hungerspelen skapades för att inte någon skulle sätta sig emot dem som Katniss gjorde. Hennes ända försvar är att hon blev kär och galen och därför inte kunde hållas ansvarig för sin handlig. Personen hon blev galen och kär i var ju Peeta, så nu måste de spela ännu mer förälskade. Vilket för oss till problem två. Peeta har aldrig spelat han har verkligen varit kär Katniss hela tiden. Hon har av någon anledning inte har fattat det, så när hon berättade för Peeta att hon bara låsades blir han såklart väldigt ledsen. Det är väldigt synd om honom då. Boken slutar lite öppet, men eftersom det finns två böcker till är det inte så konstigt. Man kan säga att boken slutar halv lyckligt, både Katniss och Peeta klarade sig, de får åka hem och träffa sina familjer igen. Men det dycker ju upp nya problem med regimen och Peeta, så det är lite svårt att säga att säga hur det slutar. En sak som är säkert är att Katniss måste lära sig att förstå sina känslor bättre, och förstå när minnskor bara spelar och när de menar allvar. Om jag ska säga min åsikt om boken så tytcker jag att den var väldigt bra, välidgt spännande och det var kul att läsa den. Jag kanske till och med läser de andra böckerna, man vill ju se hur det går Katniss när regimin är sura på henne. Såklart vill man ju också veta hur det går mellan henne och Peeta. Jag ska i alla fall definitvt se filmen när den kommer.     

Jag skulle nog säga att vändpunkten är när Jacks jägargrupp kommer som tjuvar i natten och stjäl Nasses glasögon. Jack och hans grupp har bestämt att de ska festa, jaga och ha kul och befinner sig i sitt stenfort på andra sidan ön, medan Ralph och hans gäng som består av fyra pers plus några småttningar, ska hålla elden vid liv. Elden, deras enda chans att bli sedda av ett fartyg och bli räddade. Det enda sättet som de känner till att göra upp en eld, är att hålla Nasses glasögon mot solen. När Jacks grupp också behöver eld beslutar de sig för att stjäla glasögonen istället för att fråga om de kan låna dem, för det skulle ju vara löjligt att göra det nu när de var jägare och såg på andra gruppen som sina fiender. Nu har Ralphs grupp ingen eld = ingen räddning för någon på hela ön för Jacks grupp har inte förstått alvaret med elden och ska bara använda den till att steka sina döda grisar över. Alltså behöver de, vad som än sker, få tillbaka glasögonen. När de är där blir Roger, som står ovanför alla på en klippa med en hävstång och klippblock redo, som maktgalen och häver ner klippblocket som dödar Nasse. Efter det blir allt kaos och det är jobbigt bara att läsa. Ralph blir den enda som lyckas klara sig undan från jägargruppen men blir jagad nästa dag och det är inget tvivel om saken: De tänker döda honom. Tillslut är de så dumdristiga och blodtörstiga att de sätter eld på hela ön i hopp om att han ska brinna upp eller lockas ut på stranden. Så Ralph är ensam mot en hel grupp som vill döda homon, på en ö som det inte finns en möjlighet att ta sig ifrån, det är bara en tidsfråga nu. DÅ kommer räddningen: Han kom stapplande upp på fötter, på spänn inför nya fasor, och det första han fick se när han tittade upp var en väldig mössa med skärm. Den hade en vit kulle och ovanför skärmen syntes en krona, ett ankare och löv av guld. Han såg vitt linne,epåletter, en pistol, en rad förgyllda knappar på en uniformsjacka. På stranden stod en sjöofficer och såg häpet och försiktigt ner på honom.Bakom honom låg en slup uppdragen i sanden och fasthållen av två matroser.

Hur jag trodde det skulle sluta ändrades lite då och då. Ibland trodde jag de skulle bli räddade men ett tag kändes det som om alla skulle dö. Jag tycker slutet var bra, att i alla fall Ralph klarade sig. Slutet var inte lyckligt även om Ralph klarade sig ifrån de andra för det var egentligen inte så att Jacks grupp var onda människor, inte ens Jack var genomond, de påverkades bara av miljön och gruppen och förvandlades till vildar. De var egentligen bara barn som inte hade lärt sig så mycket och det som hände på ön förstörde alla deras liv. Roger var riktigt dum när han dödade Nasse men det var inte helt och hållet hans fel och jag tror att den ånger han måste fått senare fanns kvar för alltid. Boken var hemsk från början till slut fast det stegrades hela tiden och blev fruktansvärt i slutet. Trots det var den bra och spännande :)

Konflikterna i 1984 är många, alla historier består ju huvudsakligen av konflikter och i just den här boken är de väldigt tydliga.

Winston Smith vill stå upp i kampen mot partiet, men möts av ständigt motstånd. Där är exempel på en extern konflikt. Det enda Winston kan göra är att tänka, eventuellt prata med Julia men hon är inte fullt så intresserad av politik, hon vill mest göra uppror. Så han tänker. Men eftersom partiet har så stor kontroll över ens liv och kan bevaka allt man går de över gränsen från en fysisk till en rent psykologisk konflikt. De har till och med uppsyn på ens undermedvetna, som när Parson råkade mumla ’Ner med Storebror’ i sömnen och blev intagen till Kärleksministeriet. Så för att skydda sig själv startar man en sorts intern konflikt, man ljuger för sig själv och använder sig av dubbeltänk (ex. man vet att två plus två blir fyra, men partiet säger att det blir fem, så det blir den nya sanningen. Samtidigt vet man att två och två är fyra. För att kunna acceptera båda sanningarna måste man utöva dubbeltänk, verklighetsstyrning. Man lagrar den för nuvarande osanna informationen för att kunna använda den igen vid ett senare tillfälle. Men, för att kunna förstå dubbeltänk måste man bruka dubbeltänk. Det är verkligen komplicerat. Slutsatsen är i alla fall att lögnen alltid ska ligga ett steg framför sanningen, så att man inte börjar tvivla.)

En tydlig inre konflikt är Smiths vilja att stå upp emot Engsoss principer, men hans självbevarelsedrift är ju alltid ett hinder. Till slut, när han befinner sig under förhör och tortyr, väljer han att först låta förnuftet vinna – två plus två är fyra – men smärtan blir för mycket och efter många försök förstår han. Två plus två blir fem. (Dock får han hjälp av elchocker och hjärntvättning för att inse detta nya faktum.)

Så, slutsats. Partiet mot Winston; extern konflikt. Winstons vilja att stå emot Storebror mot hans livslust; intern konflikt. Med bara runt 30 sidor kvar av boken undrar jag vad som kommer att hända – kommer han att dö? Antagligen.

Jag tycker att det finns flera olika vändpunkter t.ex. när en ny spelregel slås i verket: Om de båda deltagarna från samma distrikt är de sista kvar så vinner båda två. Detta är en slags vändpunkt, eftersom utsikterna för både Katniss och Peeta ljusnar. De kan bilda ett lag och ingen av dem behöver döda den andre. En annan vänpunkt är när Katniss blir utnämnd som deltagare i Hungerspelen. Hennes liv förändras. Hon har inte levt ett lätt liv, men att hela tiden bära på en ångest att hon måste döda andra människor, andra barn för att överleva för att sedan möjligtvis återvända och för alltid bära minnen från det som hände inne på arenan. Även om hon alltid har levt med en medvetenhet om att det skulle kunna hända. Sen finns det ytterligare en vändpunkt. När det kungörs att den nya spelregeln som accepterade två vinnare inte längre gäller, och Peeta och Katniss är de två finalisterna, och Katniss kommer på att de båda ska dö, men trots allt så överlever de båda. De överlevde. Det är en vändpunkt.

 Katniss har börjat inse bördan hon sedan måste bära som vinnare, något som hon inte riktigt tänkt på tidigare (vilket är förståligt). Katniss och Peeta ska nu handleda de nya deltagarna när det blir valda och Katniss ser inte fram emot det tror jag.

Boken har alltså flera mindre vändpunkter som förändrar olika saker. Det finns fler som t.ex. när Katniss får veta att Peeta aldrig spelade kär, han var kär i henne hela tiden men det fattade hon aldrig. Det blev lite förvirrande för henne, för hon har inte riktigt koll på sina kännslor.

Jag gillar att det finns flera små vändpunkter och det är nog det som passar bäst i den här boken.

Boken slutar ganska öppet eftersom det finns två till som man ska läsa, och man vill veta mer. Kärlekshistorien är ett ända stort frågetecken. Man fick aldrig klart fört sig vad som ska hända med Peeta och Katniss nu, i kärleksväg alltså, det slutade mitt i den, vilket som sagt får en att vilja läsa nästa bok. Men jag tror att det inte kommer att bli något mer än väldigt stark vänskap mellan dem, vilket är synd. Det känns som om att Katniss kommer att inse att hon är kär i Gale och Gale kommer att besvara dessa känslor, medans Peeta är olyckligt förälskad i Katniss. Men Katniss och Peeta kommer att låsas vara ett par för att glädja de styrande och hålla dem någorlunda fredliga.

Jag visste att Peeta och Katniss skulle vinna redan innan jag läste boken, och jag har fått några avslöjanden om uppföljarna till Hungerspelen, men jag känner mig lite lurad av Katniss i alla fall. Jag trodde ett tag att hon var kär i Peeta men det var hon inte visade det sig och det var lite upprörande.

Jag tror att författaren vill förmedla flera budskap. Ett av dem skulle jag säga är att människor tittar på för mycket dålig TV. Ett annat att vi kanske börjar röra oss i riktning mot en liknande framtid, med all vår nya tekniska utveckling, vår misskötsel av jorden och av en del av människorna som bor på den, klasskillnader och i vissa delar av världen finns det förtryck.

På det stora hela så var boken bra och jag är glad över att jag har läst den.     

Nu är man färdigläst med 1984 och har mycket att säga. Vändningen i historien tror jag inte är riktigt ”pang på”. alltså, att de inte är en direkt handling eller scen. Utan historien byggs upp genom Winstons hat och tankar gentemot partiet, och vändningen var att de bit för bit ändrade Winstons tankar.När man får reda på att O’Brian är på Storebrors sida är en stor vändning. Att de var han som skrev boken. Den vändningen ändrade ens syn på O’Brian, och gjorde det här om Goldstein existerar eller inte lite snurrigare. Vändningen stämde överens med hur jag trodde den skulle vara, att ingenting stämde. Att han skulle vända sig mot sig själv.

Jag tycker inte att när Julia och Winston blir infångade och satta i Kärleksministeriet att de är någon vändning i historien. Jag ser de bara som en händelse, historien bygger inte på en storyline med händelse, utan snarare vad som händer i Winstons huvud, när han ska bli ”råttmat”, finns de ingen vändning i den yttre historien, utan bara i den inre (Winstons huvud). Jag har jämfört boken med ”Naiv Super” innan, för jag tycker den inre historien är lik, och den är de även här, att historien handlar om de som händer i Winstons huvud, och inte de runt om, men de som händer i Winstons huvud är pga de som händer runt om kring, till skillnad från Naiv Super, där de mer handlar om att hans egna tankar.

Historien slutar väldigt bra, tycker jag, de tycker inte Linn, med att han blir skjuten, vilket är något han gått runt och väntat på. De var bra och realistiskt, 1984 kunde inte sluta med att Winston ensam lyckas göra uppror gentemot Storebror och blir den nya ledaren av Oceanien. De skulle vara ett alldeles för orealistisk slut och som läsare skulle man bli lite besviken. Den lämnade även många luckor öppna, t.ex. om storebror verkligen fanns eller inte. Men O’Brian bekräftade att storebror aldrig kommer dö, de kan betyda att han inte finns som riktig person, men de betyder också att de kan vara en titel. Eller att de är som Nordkorea, där Kim II-sung är landets ledare, fast än han varit död sen 1994, hans titel är/var eternal president of the Republic. Sen om dem satte Julia i råttburen eller inte, det var lite oklart, det kan vara så att de var där ifrån hon fick ärret som hon hade på kinden när dem träffade varandra efteråt.

1984 är väldigt lik animalfarm på många sett, men jag läste gammal kritik från 1983, som sa att den största skillnaden mellan dessa två böcker var de att man inte kunde skratta år något i 1984, de stämmer, de var en rå dystopi, som inte släppte in något spår av utopi överhuvudtaget.

Boken handlar om en grupp pojkar i skolåldern 6- 12 år som hamnar på en öde ö efter en flygplanskrasch, antagligen under 1950- talet. Helt befriade från civilisationen och utan några vuxna ska pojkarna överleva och skapa sig ett eget samhälle på ön. Huvudpersonen Ralph blir, till att börja med vald till ledare för han har snäckan, är en av de äldre pojkarna och inger förtroende hos de yngre. ”Men det var en stillhet kring Ralph där han satt som skilde honom från de övriga, vidare var det hans storlek och hans sympatiska utseende, och slutligen - det dunklaste men starkaste skälet av alla – snäckan.”

Ralph är en framsynt ledare som längre fram i boken kan ta råd från, den socialt sett uteslutna, ”Nasse” som är mycket smart men saknar respekt från de andra. Ralph har även problem med interna konflikter, om han ska lyssna på ”Nasse”, eller inte. Dessutom tänker Ralph att han är för ung för att ta ett så stort ansvar och fatta beslut för gruppen.

 En konflikt är att Nasse är mobbad. Det är ofta så vid mobbning att några få mobbar och de andra hänger på, alltså så har pojkarna problem med grupptryck. Ralph och ”Nasse” tänker praktiskt och vill bygga hyddor för värmens skull och hålla en eld brinnande för att de ska kunna bli räddade. Jack, som är mer primitiv, vill ägna mest tid åt att jaga och ha kul och han nöjer sig inte hur länge om helst med att vara ”vice ledare”. Det är som bäddat för en extern konflikt mellan Ralph och Jack, eftersom båda har starka viljor, vilka skiljer sig åt. Den konflikten verkar vara den viktigaste i berättelsen. En kamp mellan det onda och det goda. Den kloka, moderna människan och den onda primitiva människan. Naturligtvis ifrågasätter Jack till slut öppet Ralphs ledarskap. Jack startar en ny grupp som vill ha mer kul och vill jaga och äta kött och de flesta av pojkarna går med i ”stammen”. ”Vi ger fan i reglerna! Vi är starka – vi jagar! Om det finns nåt odjur ska vi spåra upp det! Vi ska ringa in det och slå och slå och slå-!

En annan konflikt är den mellan vidskepelse och förnuft. Redan från början pratas det om ett odjur bland pojkarna och efter ett tag blir skräcken större och större, när det egentligen är deras egen rädsla och osäkerhet som skapar ett odjur.

Jacks stam dödar en gris och sätter upp huvudet på en påle som offer till odjuret. Simon har ett anfall av något slag och hör hur grishuvudet pratar med honom. ”Att inbilla sig att odjuret var någonting man kunde jaga och döda!” och ”Men du förstod det, inte sant? Att jag är en del av er själva? Så nära, så nära! Att det är på mig det beror att ingenting tjänar nåt till? Att saker och ting är som det är?". Simon vågar gå upp på berget och ser ”odjuret” som Ralph och Jack såg tidigare, och upptäcker att det är en död uniformsklädd man som fortfarande har sin fallskärm på sig. Trots att flugornas herre, alltså grishuvudet varnade Simon för att de andra skulle döda honom så försöker Simon meddela de andra om odjuret men blir ihjäl- slagen av de andra som har en middag, eller fest som spårar ut, ”Döda grisen – skär av halsen - så han blöder.” mm. Simon blir dödad i dansen som tack för besväret.

Odjuret blir som en slags religion för pojkarna, och då menar jag inte en religion som judendom, kristendom och islam utan en religiös grupp, en sekt mer lik satanister eller något sådant. Jag har läst 4/5 av boken och det är troligt att någon mer kan dö nu, när den gränsen är passerad. Jack kommer säkert att utnyttja pojkarnas rädsla till sin fördel, det skulle inte vara den första gången i världshistorien som religion och rädsla används som ett redskap för mer makt.

Siri, Läslogg 4 – Okunnighet är styrka, Winston och Julia

Att Nasse dog, är en tydlig vändpunkt (- eller peripeti!), tycker jag. Den döden innebar så mycket - precis som Simons också gjorde fast på ett annat sätt. För när Nasse dör rasar Ralphs stam ihop, och Ralph blir ensam. Innan var det kanske bara en maktkamp, och frustration (som jag pratat om förut) att vara utan vuxna som kan hantera situationen, som var det största och i stort sett enda ”hotet”.

Men Jacks stam går plötsligt över en stor gräns: de begår mord. Mot en vän, dessutom. De förstår ju inte det förrän efteråt, men då är det för sent. Blodet och mordets upphetsning har redan satt in, och nu ska de döda Ralph också. ”Döda odjuret! Skär halsen av´et! Så blodet rinner!”, ljuder deras sjuka krigssång.

Ralph blir jagad och ska dö, men just som han rullar ut på stranden ser han räddningen! Den som han väntat på och som kom för att han sett det Ralph kämpat för: eldens rök.

Räddningen är en sjökapten + besättning och båt. Alla pojkar kliver fram på stranden och när de berättat för kaptenen om de två pojkarna som dog brister de allihop ut i gråt. Det var upplösningen. Förstås att det kom en räddning men också att det liksom kom fram att de ångrade vad de gjort och förstod allvaret i det. Att de liksom kunde känna sorg och blev de engelska pojkarna igen, när det valiga livet kom tillbaka.

Jag tyckte det var en fin och trovärdig upplösning som nästan slutade som jag trodde från början. I början av boken visste jag ju dock inte att alla mord skulle ske så i slutet trodde jag ett tag att Ralph skulle dö eller att de skulle få stanna på ön för evigt.

Slutet är lite halvöppet, tycker jag. Man vet att det kom en officer och hans besättning till ön, men man kan ju inte veta SÄKERT att pojkarna kommer hem. Då boken utspelar sig under andra världskriget (tror jag?) kan de ju lika gärna bli ihjälskjutna på vägen. Eller så är kaptenen lite konstig och tycker att han kan lämna kvar pojkarna där för att de ”redan är förlorade” eller nåt (men det tror jag dock inte; han verkade ganska pålitligt).

Författaren har definitivt ett budskap, det bara känner man i de sista orden: ”Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände bort blicken för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.” Det är liksom inget slut, och ingen epilog. Det är bara sådär djupt.

Det står att Ralph gråter över oskuldens död och människohjärtans mörker.

Att en människa kan påverka så många andra till sjuka idéer som de övertalade innan inte ens tänkt på innan - eller kanske t.o.m. varit emot - är en stor bedrift. Jack är som Hitler; det tog inte en natt att övertala människorna, men tillslut gjorde han det i alla fall. Båda använde de sig av våld och övertalning, vilket verkar ju vara en fungerande metod.

Eller som Voldermort, han var ju inte ond från början! Det måste bara varit någon som smällde i honom idén att mugglarfödda inte var lika mycket värda, eller så var det på grund av hans dåliga uppväxt som skruvade till det i hans huvud. Hur det än var, så är de alla lika varandra: Jack, Adolf Hitler och Voldermort.

Punkt.

I boken har det hittills bara gestaltats två personer mer ingående - pappan och pojken. Det ges inga målande beskrivningar om fladdrande hår och rådjursögon direkt, så jag som läsare har ingen tydlig bild över hur de i detalj ser ut. Jag vet att de förmodligen har på sig tjockt med kläder och mannen är säkert mycket skäggig. (Okejdå, en gång fick jag en snabb, snabb glimt på omslaget till filmen som är baserad på boken, och jag hann uppfatta en hel del skäggväxt från faderns sida. Det kan ha påverkat min bild av pappan mindes jag nu).  Det enda jag egentligen kan minnas såhär på rak arm som författaren överhuvudtaget nämnt om en karaktärs utseende är när pappan oroar sig över hur mager hans son blivit. Men det var nog inte i syftet att beskriva ytan i första hand, utan mer en detalj i deras situation. Över hur svårt det måste vara för en förälder att se hur ens barn tynar bort, utan att kunna direkt göra något för att hjälpa sin son. Det är också det mycket boken kretsar kring, det lilla hoppet i dystopin, kärleken mellan pappan och hans lilla barn. Det gör att det inte gör det enfaldigt eller tråkigt med bara två personer i huvudrollen, deras relation är så gripande.

Ibland blickar pappan tillbaka på tiden då mamman levde, fina gestaltningar ges av henne, men också av pappan och barnet, hur de reagerade när hon dog t.ex. Man lär känna karaktärerna på ett inte allt för uppenbart sätt, utan mer som genom riktiga livet, jag förstår hurdan pappan är genom hans handlingar, inte genom några beskrivningar av honom. Det tycker jag är mycket skickligt gjort av författaren.

Att det just inte finns så mycket fler folk i boken ger också en sorts effekt i sig, de pratar om "onda" och "goda" människor. Alla de stött på hittills har velat de illa, och man undrar vilken bild lilla pojken egentligen behövt få av människan! Så avsaknaden av annat folks närhet ger stor plats i boken, man märker att de känner sig ensamma trots att de är två.

En grupp barn, mellan 6 och 12 år gamla är ensamma på en öde ö och måste klara sig själva och samtidigt försöka komma ifrån ön och bli räddade. Det är väl huvudkonflikten men boken innehåller många andra konflikter, t.ex. om vem som ska vara ledaren (extern konflikt). Jack och Ralph är båda bland de äldsta och kampen står mellan dem. Ralph är naturligt självsäker och har hittat en snäcka som låter som en trumbon när man blåser i den ,så det är han som samlar alla i början, och på så vis blir han röstad till ledare vilket upprör Jack som var ledare för kören och gillar makt i största allmänhet. Den konflikten fortsätter och till slut så delas gruppen itu och Jack blir hövding i den största gruppen. Jacks grupp är jägare och hetsar upp varandra så att de bara blir blodtörstigare och blodtörstigare. De har en dans som de dansar medan de mässar: Döda odjuret! Skär halsen avét! Så blodet rinner! Ha ihjälét!
En natt då det är oväder över ön och båda grupperna samlats igen för att hövdingen Jack har kött och han använder det som en muta för att även Ralph ska vara med i gruppen där han bestämmer, då går allting verkligen långt över gränsen...
En annan mer intern konflikt är hur Ralph ett tag måste behandla Nasse som skit för att inte förlora sin egen värdighet hos Jack och de andra.
Det handlar väldigt mycket om grupptryck och maktspel. Ingen vågar tycka olikt de andra eller säga till när de behandlar någon fel. Simon är, som jag sagt förut, lite annorlunda och han vill ofta säga till men har inte tillräckligt med mod, eller han verkar har scenskräck.
Det blir riktigt obehagligt ibland när en hel grupp är emot ett ensamt offer, t.ex. när Roger (jag tror det var han) låtsas vara grisen som de precis dödat och de andra ska visa hur de dödade den. Tillslut blir alla så uppjagade och hårdhänta att Roger blir livrädd på riktigt och börjar skrika och gråta.
Jag har läst 4/5 av boken och den är hittills väldigt hemsk och obehaglig. Jag tror att saker och ting skulle sett helt annorlunda ut om t.ex. Jack inte varit där.

Ett gäng unga pojkar – kanske 6 till 12 år - är de enda överlevarna i en flygkrasch. De hamnar på en öde och tvingas vänja sig vid tanken att klara sig själva, något som vår huvudperson Ralph inte har något problem med – till en början. (”så vaknade förtjusningen hos honom, den uppfyllda drömmens förtjusning – inga vuxna!”)

För med tiden blir det svårare att hålla sams, och pojkarnas relationer till varandra djupnar, och stupar.

Fram tills nu har gruppen lyckats göra upp eld, bygga hyddor och hitta drickbart vatten. Alla är ganska glada även om vissa struntar i sina arbetsuppgifter. Men, så märker pojkarna av en annan varelse, ett ODJUR. De blir rädda och i allt kaos splittras gruppen i två.

Det blir en ledare (eller hövding) i varje ”stam”. Den ena stammen leds av Jack, och den tillhör man om man vill jaga, festa och ha kul.

I Ralphs stam vill de hålla elden vid liv. Elden, som ger rök och förhoppningsvis räddning.

Medan Nasse och Ralph (som är de enda i den stammen förutom Samoeric, tvillingarna, och möjligtvis några små till) bestämmer sig för att hälsa på Jacks stam för att få lite kött, träffar Simon för första gången Flugornas herre. Flugornas herre är helt enkelt en av flugorna i en flugsvärm ovan ett ruttet och dött grishuvud. Som jag förstår det, inbillar sig Simon att både flugan och grishuvudet kan tala. Grisen vill att Simon ska gå och leka med de andra pojkarna medan Flugan är fett ond och säger att de stora pojkarna kommer ”att ta kål” på Simon. Det hemska är... (SPOILER, SPOILER!) att det faktiskt händer. Ja, Simon dör. För Simon hittade odjuret som är en rutten människa fastspänd i en fallskärm. För när odjuret rörde på sig var det bara vinden som reste den uppåt. Simon ska berätta det för de andra men misstas för odjuret och blir själv dödad och bortkastad i havet.

Efteråt förstår pojkarna vad de gjort, men förnekar det. ”`Jag var utanför.´ Nasse nickade ivrigt. `Just det. Vi var utanför. Vi har inte gjort nånting, vi har inte sett nånting.´”

Man kan se Flugornas Herres handling på två sätt: Antingen ser man bara vad det faktiskt står, det jag skrivit ovan. Att ett flygplan kraschar och de överlevande tvingas komma på sätt att rädda sig själva på. Däremellan även några konflikter mellan människorna om hur de ska sköta sitt samhälle.

Eller, så ser man det underliggande; att det här är en berättelse om hur människan kan förändras och förvildas i djunglernas djup. Det sorgliga och praktiska i människans natur: vi gör vad vi kan för att överleva.

Extern konflikt: Hela grejen att skaffa egen mat och skydd, och att hålla sams när man har så skilda åsikter.

Intern konflikt: Det finns ingen riktigt tydlig intern konflikt i boken, men lite små som t.ex. Ralphs val mellan att lyssna på Nasse eller bestämma själv. Också om han ska ta Nasse på allvar eller ej i början. Sedan har ju Simon haft det svårt att bli tagen på allvar hos dem andra, men det kanske är något annat än en intern konflikt.

Det finns inte särkilt många karaktärer värda att nämna en så länge eftersom människorna görs identiskt lika och har ingen som helst uppfattning om att dom är individer, därför så finns det inte några som helst karaktäristiska drag hos människorna i Du sköna nya värld, med några få undantag.
Bernad Marx är ett sådant undantag. Ryktet går att han föddes på ett naturligt sett, alltså från en mamma. Han är dessutom några centimeter kortare än alla dom i hans egen klass. Bernad har alltid vetat om att han var annorlunda, liksom Helmholt Watson, en vän till Bernad. De är båda plågsamt medvetna om att de är individer. Helmholt är journalist och känner sig hela tilden begränsad i sitt skrivande, som om det finns så mycket mer att skriva, så många olika sätt bara att han inte känner till dom. Han känner alltså en stor vanmakt. Bernad å andra sidan har alltid kännt sig otillräcklig och fel, som om alla andra hade nått han inte hade. Det finns också några andra karaktärer som inte är speciellt viktige. Lenina Crowne och Henry Foster. Henry Foster är en sorts chef eller ordningsman på uppfödningscentret och Lenina arbetar där. Lenina och Henry är tillsammans och Bernad är förälskad i Lenina.
Det var väll ungefär det som man kunde säga om karaktärerna i boken än sålänge.

Jag skulle säga att i 1984 finns det både interna och externa konflikter. Den stora externa konflikten ur Winstons perspektiv är ju mellan honom och storeror, och hans parti eller hur man nu ska uttrycka sig, de som styr i Oceanien. Rättare sagt att Winston är emot storebror och vill göra uppror. Och självklart är krigen mellan Oceanien, Euasien och Ostanien en väldigt stor extern konflikt (det är det hela boken bygger på liksom) men just ur Winstons persepektiv dåra. Senare i boken, just denna femtedel kommer den interna konflikten. O´Brien ska ju "förvandla" Winston och göra så att han börjar dyrka och älska storebror och detta bidrar till en väldigt stor inre konflikt i Winston. Medan han behandlas brottas han med alla frågor, tankar och känslor. O´Brien använder tillochmed metoder så att han faktiskt tar sig in i Winstons huvud, och helt enkelt påverkar Winstons inre, väldigt hemskt! Redan i början när jag började läsa 1984 tänkte jag att det skulle handla om hur Winston skulle försöka motverka storebror, ja hela boken handlar om det, men också Julia och hans kärlek♥ till henne har en stor del av boken. Den interna konflikten kommer ju inte tills nu i slutet och jag tycker det faktiskt blir en liten vändning! Från allt det här med broderskapet och hur Winston ska motverka, jag blev så chockad när O´Brien visade sig vara på storebrors sida och de blev genast intressantare! Istället för att hela boken hade malt på om hur Winston skulle motverka och att han och Julia skulle offra sina liv, döda barn för broderskapet och så vidare. Inte för att jag uppskattar att Winston nu blir torterad och plågad, och att det känns som om han kommer falla för storebror vilken sekund som helst, men just att boken fick en liten twist. Det kändes så nytt i en ganska seg bok. Nu känns det iallafall som att det bara går utför. Jag tror inte detta kommer sluta väl...

Jag tror att vändpunkten i den här boken var när Vildens mamma dör. Jag tror att Vilden redan hade börjat känna sig obekväm med situationen i den sköna nya världen, men när hans kära mamma dog, och han såg hur hon blev behandlad av barnen på sjukhuset, så bara släpptes allt löst och han blev alldeles… vild? Haha.
Upplösningen: Bernard och Helmholtz åker till en ö, och Vilden flyttar till en fyr. Vilden plågar gärna sig själv, och jag tror att han kommer fram till att det är bättre att vara olycklig, att liksom känna något, än att vara sådär platt och stillsamt lycklig. På slutet så händer något mycket dramatiskt, *spoiler alert* och Vilden tar livet av sig. Ska jag vara 100% ärlig, så läste jag inte de sista sidorna jättenoga, så jag är heller inte helt säker på meningen med detta, men jag tror att han kanske inte orkade leva i den platta nya världen. Eller bara ville vara ensam, eller med sin mamma.

Likheterna med Du sköna nya värld och världen vi lever i idag är flera, men jag tänkte mest på två stycken. Det första är det motbjudande faktum att människorna redan som foster blir manipulerade att passa in i en viss samhällsklass, att se ut på ett visst sätt och ha vissa egenskaper. Men det läskiga är att allt fler utför selektiva aborter, d.v.s. gör abort p.g.a. speciella egenskaper, gener eller missbildningar.  Några anser att vi bör manipulera bort ”brister” på människor, t.ex. den här filosofiprofessorn: http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0001/30/gen.html.
Visst, det är inte fullt så extremt eller organiserat som i Du sköna nya värld, men vi är en bit på vägen.Den andra saken var en ganska liten sak, nämligen att alla blir så himla äcklade och förskräckta när de ser Linda, som är fet och finnig. Henne vill de inte kolla på! Hon är ju ful! Då tänkte jag på alla TV-serier och filmer som finns, och hur sällan det är feta/det som vi anser vara fula människor med, och ännu mer sällan, om inte aldrig, är dessa ovanliga karaktärer huvudpersoner. Eller jo, föresten, jag har sett en. Men den handlade liksom om att hon var ful, och på slutet fick hon en make over och blev – såklart - snygg.

Överlag så tyckte jag boken bitvis var ganska seg, men jag är glad att jag verkligen läste igenom allt för det var värt det.

Jag ska vara helt ärlig i min sista episka läslogg. Jag gillade inte den här boken, inte alls. Jag gillar inte att läsa obehagliga böcker som är ganska tröga och slutar oroväckande realistiskt, helt utan lyckligt slut utan tomt som ett eko. Slutet på 1984 är förvirrande, åtminstone för mig. Sista meningen är: "Han älskade Storebror". Visst är slutet pampigt, om en lite suddigt, men så otroligt deprimerande. Han kämpar hela boken mot Storebrors vrickade idéer och så slutar det med att han inte kan göra annat än ge efter. Upplösningen skulle jag vilja påstå kommer i början när han observerar O'Brien under 2 minuters hatet. Men den ultimata vändingen är när tankepolisen störtar in och arresterar de. Sen efter mycket tortyr vet han att 2+2 är 5 för att partiet säger så, altlting som han strävat mot i hela boken krossas av O'Briens händer. Jag vill inte läsa om mänskligheten som ett gäng Slytherinare, där det alltid gäller att överleva. Jag vill läsa om Gryffindor mod och odödlig kärlek som sträcker sig längre en döden. Om de onda som besegras med ljus, kärlek och vänskap. I 1984's värld existerar bara kärlek för Storebror och överlevnad där du blir tvungen att svika allt och alla för att överleva och stå ut. Om jag hade varit Winston så skulle jag nog gömma ett litet rakblad någonstans på kroppen för att kunna ta självmord innan jag utger alla mina älskade och tappar all min moral och alla mina ideal. Jag trodde att han skulle dö i slutet, men det som hände är mycket värre. Han blev ett tomt, hjärntvättat skal. Slutet påminner mig om en svensk (betoning på svensk) kärleks film. Deras kärlek blomstrar jätte bra i mitten av filmen och de är hur lyckliga som helst. Sen händer något i slutet, de glider ifrån varandra och kärleken splittras mellan de. Slutet av den här boken blev som ett eko i mitt huvud. Min första tanke var: Jaha, det var slöseri på många timmar.

I 1984 skulle jag säga att det finns flera konflikter och konflikterna förändras genom bokens gång. Till en början är den stora konflikten intern hos huvudkaraktären Winston. Då Winston börjar förstå att det samhälle han lever i måste vara en lögn. Han vet inte om han har rätt eller om han bara är galen. Winston funderar mycket på om han kanske är den ända i världen som tror på det här. Långsamt men motstridigt börjar han snoka i information och låter sig tänka och skriva saker som inte är tillåtna, så kallat krimtänk. Krimtänk är när man tänker kritiserat på staten och krimtänker man, är det i lika med dödsstraff, det är i princip det värsta man kan göra. Man får då följa hur hans oro för den misshandel och tragiska död som väntar honom, hur han hela tiden motstrider sig själv för sin vilja att kämpa mot samhället.
Senare i boken ändras dock den här konflikten, då Winston börjar få reda på mer. Han träffar även andra som tycker lika dant som honom och långsamt men säkert börjar han bli säker på att han inte är galen. Kampen mellan honom och samhället blir tydligare och snart visar det sig också att det även finns en hemlig organisation, kallad broderskapet som bekämpar Storebror i det gömda. Winston träffar Julia, som också har samma åsikt som honom och då känner han sig som en stolt revolutionär. Konflikten förändras då till en extern konflikt mellan Winston och samhället. Ändå är den här konflikten inte en kamp Winston kan vinna utan det blir snarare en skildring av vad Winston får reda på, om hur allt egentligen ligger till. Hans tankar om ett samhälle skapat av lögner, visar sig vara ren fakta och inte bara en mans funderingar. Jag skulle säga att boken blir mer och mer av en ren samhällsskildring, ju längre fram i boken man kommer. Det är som en deckare där man får reda på mer och mer om vem och vad som låg bakom morden genom bokens gång, fast istället så är det inte mord som skingras utan ett samhälle.

I sig är samhället Winston lever i, ett samhälle som går ut på interna konflikter. Även fast krimtänk är otillåtet, så bygger samhället på det som kallas dubbeltänk. Dubbeltänk är väldigt likt krimtänk. Ordet dubbeltänk står för när en person egentligen vet att samhället är en lögn, men ändå vet att det är en hård död den står för, om man skulle våga kritisera samhället på riktigt. Den här sortens tänk gör att alla är medvetna, men ändå är det inte någon som gör någonting åt det. Om alla skulle börja kritisera staten så skulle det inte finnas någon som kunde försvara den. Men det här händer inte, för människorna är rädda för Storebror och ledningen. I själva verket är inte Storebror så värst mäktig, den ända faran för folket är dem själva.
Samhällets konflikt är alltså en extern konflikt byggd på interna konflikter. Även revolutionärerna, som består av de som lyckats ta sig igenom deras interna konflikt, uppbyggt på samma princip. Varför broderskapet (som revulutionärerna kallas) lyckats hålla sig vid liv, är för att ingen vet någonting om någon av de andra. Alltså kan de häller inte avslöja någonting om de blir fasttagna. I och med det här, så kan man konstatera att broderskapet också är beroende av ovetande vetande.

I 1984 hittar jag tre sorters konflikter. Ena sorten är Winston mot Winston, andra är Winston mot samhället, tredje är Brödraskapet mot samhället. Winston slåss alltid lite med sig själv. T.ex. ifrågasätter han sig själv ofta. De finns många exempel i boken där han ställer frågan om hans drömmar är sanna, om dem är minnen, eller rent påhitt. När Winston skriver dagbok, är de nästan som om att han bekräftar sin inre kamp, han bekräftar vissa saker som han själv förträngt. Ett bra exempel är när han skriver om hur han förlorade oskulden. Där berättar han om hur han möter upp en prostituerad bland prolerna. Men han ser aldrig hennes ansikte i ljuset, sedan visar det sig att den prostituerade är gammal nog för att vara den unge Winstons mor. Den inre konflikten går att jämföra med boken Naiv Super. I den vet karaktären inte riktigt varför har kämpar mot sig själv, bara att någonting är fel. Samma sak i 1984. Winston är i början inte riktigt säker på vad han försöker komma fram till. ”Han går efter magkänslan”.

Den andra kampen, Winston mot samhället, är kärnan av historien. Hur Han och Julia försöker undgå samhällets gränser. I 1984 har staten satt många gränser för vad människor får, och inte får göra. Man får inte skilja sig, och man är under ständig övervakning. Staten har som mål att styra över den fria människan. Något som kärlek är inte tillåtet, och giftermålets ända grund är att producera barn.

Grundkonflikten i historien tror jag är att Winston och Julia går emot samhället genom att känna något som staten har som mål att ta bort, här är de kärlek.

De finns även en tredje kamp nämligen Brödraskapet mot samhället. Den går att jämföra med början av vilken revolution som helst. Som när Fidel Castro var missnöjd med Batistas kapitalistiska sätt att syra Kuba. Han organiserade en motståndsrörelse. Jag påstår inte att de är gerilla krig i 1984. Men de är ett tyst krig. Kanske som Kalla Kriget mellan USA och Sovjetunionen. Ingen riktigt visste vad som hände. Men det är inte så att Brödraskapet sitter på kärnvapen. I 1984 berättar dem hur de finns ett toppskick i samhället. Om man bortser från den ständiga övervakningen är de precis som i Kina. Där finns de ett yttre parti och ett inre. De inre partiet består bara av något tiotal människor, som styr över miljarder av människor.

Jag tror att bokens yttre konflikter går att koppla till inbördeskrigen i Spanien. Kriget mellan socialism och fascism. Orwell var själv med i de krigen på socialismens sida, och var en av dem som såg hur vanligt folk fick ta konsekvenserna av vad ”toppskicket”. Något som han sen tog med i sina berättelser.

I 1984 hittar jag tre sorters konflikter. Ena sorten är Winston mot Winston, andra är Winston mot samhället, tredje är Brödraskapet mot samhället. Winston slåss alltid lite med sig själv. T.ex. ifrågasätter han sig själv ofta. De finns många exempel i boken där han ställer frågan om hans drömmar är sanna, om dem är minnen, eller rent påhitt. När Winston skriver dagbok, är de nästan som om att han bekräftar sin inre kamp, han bekräftar vissa saker som han själv förträngt. Ett bra exempel är när han skriver om hur han förlorade oskulden. Där berättar han om hur han möter upp en prostituerad bland prolerna. Men han ser aldrig hennes ansikte i ljuset, sedan visar det sig att den prostituerade är gammal nog för att vara den unge Winstons mor. Den inre konflikten går att jämföra med boken Naiv Super. I den vet karaktären inte riktigt varför har kämpar mot sig själv, bara att någonting är fel. Samma sak i 1984. Winston är i början inte riktigt säker på vad han försöker komma fram till. ”Han går efter magkänslan”.

Den andra kampen, Winston mot samhället, är kärnan av historien. Hur Han och Julia försöker undgå samhällets gränser. I 1984 har staten satt många gränser för vad människor får, och inte får göra. Man får inte skilja sig, och man är under ständig övervakning. Staten har som mål att styra över den fria människan. Något som kärlek är inte tillåtet, och giftermålets ända grund är att producera barn.

Grundkonflikten i historien tror jag är att Winston och Julia går emot samhället genom att känna något som staten har som mål att ta bort, här är de kärlek.

De finns även en tredje kamp nämligen Brödraskapet mot samhället. Den går att jämföra med början av vilken revolution som helst. Som när Fidel Castro var missnöjd med Batistas kapitalistiska sätt att syra Kuba. Han organiserade en motståndsrörelse. Jag påstår inte att de är gerilla krig i 1984. Men de är ett tyst krig. Kanske som Kalla Kriget mellan USA och Sovjetunionen. Ingen riktigt visste vad som hände. Men det är inte så att Brödraskapet sitter på kärnvapen. I 1984 berättar dem hur de finns ett toppskick i samhället. Om man bortser från den ständiga övervakningen är de precis som i Kina. Där finns de ett yttre parti och ett inre. De inre partiet består bara av något tiotal människor, som styr över miljarder av människor.

Jag tror att bokens yttre konflikter går att koppla till inbördeskrigen i Spanien. Kriget mellan socialism och fascism. Orwell var själv med i de krigen på socialismens sida, och var en av dem som såg hur vanligt folk fick ta konsekvenserna av vad ”toppskicket”. Något som han sen tog med i sina berättelser.

Konflikterna i den här boken tycker jag är flera. Att Bernard inte passar in i samhället. Att Bernard är kär i Lenina, som är helt annorlunda från honom. Men kanske framförallt att det är meningen att det ska vara en värld där alla är lyckliga, men att ingen riktigt är det ändå. För hur vet man om man är lycklig om man aldrig vetat något annat? När folket i den sköna nya världen pratar så låter det liksom falskt och ytligt. T.ex ska alltid någon flika in små "visdomsord" och kalla varandra Kära du o.sv. till exempel lämnar Fanny och Lenina omklädningsrummet såhär:
"Soma förtära är bättre än svära! De gick skrattandes iväg." Eller när Fanny pratar med Henry, hennes dejt för kvällen "Åh, det påminner mig om, att Fanny Crowe vill veta, var du hittat det där förtjusande patronbältet av grön marokängsurrogat, du givit mig."
I den sköna nya världen betyder, egentligen, ingen någonting, om man kan säga så.  Direktören på Bernards arbets plats uttrycker tydligt "...och vad är en individ, när allt kommer omkring? Med en svepande rörelse visade han på raderna av mikroskop, provrören och inkubatorerna. Med allra största lätthet kan vi göra en ny - så många vi vill"
Som invånarna ofta påpekar; "Varje människa tillhör alla andra."
Det är så viktigt att passa in och vara samhället till lags att man liksom inte tänker själv. När Bernard och Vilden/John besöker skolan (där rektorn förfärat fnyser på Johns fråga om de har skakespeare, här uppmuntrar vi inte våra ungdomar att hänge sig åt några nöjen i ensamhet!) t.ex. så går de in på en lektion där de pratar om reservaten. När Vilden/John får se en bild av sin gamla gud så börjar han be, och alla börjar skratta. När han frågar varför de skrattar svarar rektorn något i stil med "Varför vi skrattar? Varför? För att det är så roligt!" Ungefär samma sak händer när han kallar direktören sin far.
Vad är det egentligen som är så kul?
Nu när jag pratar om Vilden/John måste jag bara påpeka en sak om honom. Gradvis från att han lämnar naturreservatet kallas han allt mindre John, och allt mer Vilden. Folket i London tycker han är så annorlunda att han inte ens får behålla sitt namn, jag tror dom vill ha honom lite på avstånd eftersom han inte är som dom. Han är lite som ett cirkusdjur man kan betrakta och diskutera, tycker dom. En sak som jag tycker är lite intressant är att man själv tillslut börjar tänka på honom som Vilden. Lite läskigt.

1984 utspelar sig i en tid som ännu inte existerat, inte exakt. Världen är uppdelat på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt förstår. Det är oceanien där huvudpersonen befinner, sen finns ostasien och/eller eurasien. Man kan inte vara säker på om ostasien eller eurasien existerar. Den uppenbara interna konflikten är Winstons tankar om Storebror och Brödrarskapet; en hemlig organisation som kämpar mot Storebror, men som man inte säkert vet existerar. Winston vet inte om Storebror  ens existerar och sen blir han kär i en flicka, vilket är förbjudet för sex ska inte vara till för skojs skull och all ens kärlek ska gå direkt till storebror. Så Winston och Julia (flickan) blir tillsammans i hemlighet och gömmer det väl, men Winston inser att framtiden ligger hos prolerna (de som inte gått med på att leva efter Storebrors regler och lagar) och går med i, vad som tydligen är, brödrarskapet. Men när sen Julia och Winston blir upptäckta torteras de och jag blir inte riktigt säker på vad som händer förutom att Winston tappar mycket av sitt minne och sina utvecklade tankar. Han minns Julia, Storebror och hur man räknar men har till stor del glömt tankarna om brödrarskapet och att han var med. O'Brien som var den som presenterade brödrarskapet för Winston är också den som torterar och förhör honom, vilket förvirrar. Om han är en spion så pratar han väldigt  entusiastiskt och trovärdigt om Storebror och partiet. Winston kärlek för O*Brien är som en väldigt religiös persons kärlek för sin gud. Och när sen O'Brien verkar stå på Storebrors sida blir Winstons känslor ännu mer komplicerade, eftersom han ser sin torterare som någon som ska rädda honom, en Messias. Först beundrar han honom och tycker han är vacker och så vidare. Men efter en hel del torterande blir O'Biren mer mäktig och skrämmande, inte lika vacker och inte samma varma utstrålning.

Jag blir väldigt förvirrad under tortyr delen av boken, förhoppningsvis så klarnar det för mig. En extern konflikt är ju självklart kriget som oceanien är i. Problemet är att man kan inte vara helt säker på att det faktiskt är ett krig. Plus att fienden byts från ostasien och eurasien. Ibland krigar oceanien mot ostasien och är allierade med eurasien, sen 'r det plötsligt tvärtom. Man kan inte ens vara säker på att Storebror existerar. Här är en dialog mellan Winston och O'Brien:

' "Jag tror att jag existerar", sa han trött. "Jag är medveten om min identitet. Jag uppfyller ett visst rum. Inget annat fast föremål kan uppfylla samma rum på samma gång. Existerar Storebror i den meningen?"

"Det har ingen betydelse. Han existerar." '

Så det finns alla möjliga konflikter, både inuti människor, utanför landet och i landet. Partiet är alltid emot prolerna, de flesta medborgare också.

Partiet riktar sig också mycket till barnen, så ens egna barn blir villiga att lämna över en till tankepolisen för krimtänk (när man bryter mot partiets ideal, bara genom att tycka och tänka det). För partiet är tanke och handling samma sak.

1984 utspelar sig i en tid som ännu inte existerat, inte exakt. Världen är uppdelat på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt förstår. Det är oceanien där huvudpersonen befinner, sen finns ostasien och/eller eurasien. Man kan inte vara säker på om ostasien eller eurasien existerar. Den uppenbara interna konflikten är Winstons tankar om Storebror och Brödrarskapet; en hemlig organisation som kämpar mot Storebror, men som man inte säkert vet existerar. Winston vet inte om Storebror  ens existerar och sen blir han kär i en flicka, vilket är förbjudet för sex ska inte vara till för skojs skull och all ens kärlek ska gå direkt till storebror. Så Winston och Julia (flickan) blir tillsammans i hemlighet och gömmer det väl, men Winston inser att framtiden ligger hos prolerna (de som inte gått med på att leva efter Storebrors regler och lagar) och går med i, vad som tydligen är, brödrarskapet. Men när sen Julia och Winston blir upptäckta torteras de och jag blir inte riktigt säker på vad som händer förutom att Winston tappar mycket av sitt minne och sina utvecklade tankar. Han minns Julia, Storebror och hur man räknar men har till stor del glömt tankarna om brödrarskapet och att han var med. O'Brien som var den som presenterade brödrarskapet för Winston är också den som torterar och förhör honom, vilket förvirrar. Om han är en spion så pratar han väldigt  entusiastiskt och trovärdigt om Storebror och partiet. Winston kärlek för O*Brien är som en väldigt religiös persons kärlek för sin gud. Och när sen O'Brien verkar stå på Storebrors sida blir Winstons känslor ännu mer komplicerade, eftersom han ser sin torterare som någon som ska rädda honom, en Messias. Först beundrar han honom och tycker han är vacker och så vidare. Men efter en hel del torterande blir O'Biren mer mäktig och skrämmande, inte lika vacker och inte samma varma utstrålning.

Jag blir väldigt förvirrad under tortyr delen av boken, förhoppningsvis så klarnar det för mig. En extern konflikt är ju självklart kriget som oceanien är i. Problemet är att man kan inte vara helt säker på att det faktiskt är ett krig. Plus att fienden byts från ostasien och eurasien. Ibland krigar oceanien mot ostasien och är allierade med eurasien, sen 'r det plötsligt tvärtom. Man kan inte ens vara säker på att Storebror existerar. Här är en dialog mellan Winston och O'Brien:

' "Jag tror att jag existerar", sa han trött. "Jag är medveten om min identitet. Jag uppfyller ett visst rum. Inget annat fast föremål kan uppfylla samma rum på samma gång. Existerar Storebror i den meningen?"

"Det har ingen betydelse. Han existerar." '

Så det finns alla möjliga konflikter, både inuti människor, utanför landet och i landet. Partiet är alltid emot prolerna, de flesta medborgare också.

Partiet riktar sig också mycket till barnen, så ens egna barn blir villiga att lämna över en till tankepolisen för krimtänk (när man bryter mot partiets ideal, bara genom att tycka och tänka det). För partiet är tanke och handling samma sak.