dystopier

"Jordbävningen måste ha stört alla dessa varelser som levde i djuphavsgraven men nu steg upp ur den, gnistrande och gliitrande i mörkret - havsjuveler allihop."

Oh my god! Mörkt liv av Kat Falls var sjukt bra! Så bra att jag faktiskt läste om den bara för att! Den är mystisk och långsökt- på ett positivt sätt! Så när jag väl förstod hela storyn fick jag en helt underbar känsla! Mörkt liv är en helt underbar bok som man inte kan stressläsa, utan den kräver lugn och tålamod. Det är då som den blir som bäst! Jag skriker just nu efter en uppföljare, men tyvärr tror jag det är förgäves…

Bokens peripeti och upplösning flyter lite ihop med varandra. Vändpunkten är nog när man får veta att Skuggan är Gemmas bror, och att Doktorn (han kallas bara Doktorn) är en ond vetenskapsman som bara är ute efter sin egen status. Han har listat ut att barn som tillbringar flera år under vattnet blir förändrade för att kunna leva så. De kallar det mörkergåvor, för att de som lever i mörkret får sådana gåvor.  Doktorn ville alltså undersöka alla ungdomar för att se om det var trycket som orsakade gåvorna.

”Jag var anledningen till att doktorn kom ner i havet. Så att han kunde bevisa sin teori om mörkergåvor.”

Upplösningen är fylld med action när de blir instängda över 30 meter ned i havet och glasväggarna spricker. När de väl kommer upp svävar Gemmas liv i fara. Med nöd och näppe lyckas de få liv i henne tack vare Zoes mörkergåva – Tys lillasyster. Fortsättningen blir lite cheesy, för de kommer på ett sätt att lösa ett ekonomiskt problem. Och det är lite skumt att de inte har kommit på ett bättre förslag tidigare.  

Den slutade inte riktigt som jag trodde, dels för att den handlade om något helt annat, och dels också för att boken är egentligen helt outsägbar.  Det slutar så klart med att Ty och Gemma finner kärleken hos varandra. Den påminner lite om andra böcker med att det är en kille och en tjej som är med om ett äventyr, men sedan blir de kära i varandra. Ungefär som Den mörka materian.

"Jag böjde mig fram och lät mina läppar nudda hennes. Hennes ögon blev stora av förvåning men hon drog sig inte undan, så jag tryckten min mun mot hennes som jag drömt om att göra ända sendan jag fann henne i den övergivna u-båten."

Kat Falls har lirkat in fakta om hur världen ser ut då som om det är det mest naturliga som fanns.  Därför tror jag att budskapet är att ta vara på jorden så mycket som möjligt, och att allt är möjligt.

Bort från allt

Med en tom blick stirrar jag ut genom pansarglaset. Jag vet inte vad jag förväntar mig att se, inte en susning ens. En lila giraff med vingar kanske? Ha! Knappast, chansen är lika stor att jag skulle se någon människa spatsera förbi. Eftersom våra syretabletter börjar ta slut och pappa vägrar att köpa fler än 20 på en månad, måste vi spara in på våra ”promenader”. Jag vänder mig surt om i rummet, för övrigt är det nog bara jag som kallar det ett ”rum”. Slussporten är så ful som den bara kan bli, med metalliska väggar och stålbultar överallt.

En sugande känsla efter något att äta tar över mitt intresse, och jag vänder om mot glasdörrarna som skjuts upp av sensorer på sidorna. Till skillnad från de sista som bor kvar på jorden har vi kvar möblering från 3000-talet och lite prydnader från tidigare sekel. Men där de för över 700 år sedan förvarade mat och dryck och som de kallade kylskåp, har vi bara vanliga näringspiller. Jag tar upp multikontrollen och håller upp den mot PAC-avläsaren och glaset skjuts åt sidan. Den lilla metallasken öppnar jag försiktigt och tar en av de små gula tabletterna mellan pekfingret och ringfingret. Jag tar även fram en liten plastbehållare, häller i mig vattnet samtidigt som tabletten. Jag strosar iväg och jag hör kylskåpet sluta sig bakom mig.

Utan att veta vart jag egentligen går, vimsar jag till min lilla hemliga lya. Ja, en hemlig lya i mitt eget hem. Förbi hissen som går upp till observatoriet, fast in bakom. Där finns det ett litet utrymme som ingen i min familj eller de få astronomer som kommer för att checka koordinatorerna någonsin kommer att upptäcka. Som någon amatör till agent gluttar jag efter någon i närheten, lyfter omsorgsfullt fram under en lös marmorskiva mitt lilla gyllene skrin jag fann i en jordhög. Drar ett mörkt långt hårstrå och lägger det på locket med en inbyggd sensor. Och med ett diskret ”klick” dras båda sidorna på locket ifrån varandra och avslöjar innehållet. Faktum är att jag fortfarande är helt mållös av den mekaniska boxen mellan mina händer, trots att jag ägt den i över tio år. Bland alla småsaker plockar jag upp en bekant liten tablett och sluter handen kring den. Jag lägger kärleksfullt ned lådan igen, puttar tillbaka marmorn på sin plats och vips kan ingen ana vad som döljer sig där. Jag ställer mig upp varsamt för att inte slå huvudet i det låga taket med det lilla dyrbara föremålet i min handflata. Eller… ja, enligt pappa ett dyrbart föremål.

Efter att ha dragit på mig min plastiga jacka med isolerande foder, stoppar jag tabletten i munnen. Under tungan, ja. På något sätt utlöser syret sig bättre då. Jag fattar egentligen inte hur alla piller och tabletter som vi jordbor håller på med nu. Regimen tvingar ju oss mer eller mindre till rymden och den nya planeten som jag hela tiden glömmer bort namnet på. Den nya planeten som föddes på 2500-talet där över 99,9 % av mänskligheten bor nu. Jag tar en gasmask från en krok, sätter den runt huvudet och drar upp multikontrollen ur fickan. Slussdörrarna stiger åt sidan och den miljö som ligger framför mina fötter är inget att hurra för. Fastän jag har mask och syretablett kan jag känna hur tung luften är. Mina ben för mig någonstans där jag aldrig satt mina fotspår. Jag ser ut över horisonten, jag önskar att jag kunde flyga, bort från jorden, bort från den trasiga värld vi lever i. Bort från allt.

Som varje gång jag går ut följer jag det lugna havet och undviker att gå i döda fiskars rester på strandkanten. Blicken fästs vid en liten udde jag aldrig sett lite längre bort. Havsörnarnas skrik ekar över havsytan medan jag med raska steg traskar förbi. När jag kommer närmare ser jag en gammal resekapsel på uddens spets. Jag går fram och sätter mig på knä med utforskande blick. Jag håller upp handen och scannern poppar fram. Bredvid sätet ligger en svart penna. Jag öppnar ett stort fack inuti kapseln. Med förundran drar jag ur en väska. Den ser ut att vara från 2000-talet. Ungefär. Hjärtat hoppar till när jag drar handen över det sträva materialet, och trummar som en galning när jag drar upp… Ja, vad det nu hette. Någonting med blixt i alla fall. Jag skjuter upp locket och till min besvikelse är det enda jag finner en sliten och fuktskadad anteckningsbok. Eller en dagbok. Så står det i alla fall på framsidan. Jag granskar väskan igen. Hur i all världen kan den ha hamnat här? Resekapslar används ju i turer till… Eurasia. Så heter den nya planeten, ja. De används ju till turer till Eurasia. Varför ligger då en helt strandad här? Jag lutar mig över kapseln, spanande efter märket med produktionssekel. Där. <TC-2500-649-FS> Vad ”2500” står för vet jag, den är alltså gjord på 2500-talet. Men resten fattar jag inte ett jota av. Med boken i en varsam fattning stegar jag någon meter upp på udden och slår mig ned på en brun stenbumling. Jag slår upp dagboken, som faktiskt är lite knepigt. Med tanke på att man slutade läsa i form av böcker för över 1000 år sedan, är det annorlunda att hålla i en. Hemma behöver man bara gå till lästavlan och säga till datorn vad man vill läsa. När mina tankar flödar vidare till honom slår jag upp boken.

”25 oktober

Jag är rädd. Ingen annan är det. Jag är den enda som vill stanna, jag förstår verkligen inte varför alla är så upphetsade över att åka till Eurasia. Idag sa dem på nyheterna att allting är klart och att man kan börja färdas ditt inom en månad. Jag gick ut i naturreservatet imorse. I böcker står det att på hösten börjar alla trädens löv färgas gula och orangea. Det är fel. 42 grader är för mycket för en sen dag i oktober. Bridlington shrieker fåglarnas ägg kläcktes igår. Ungarna är små och färgglada, men de verkar svaga. Jag hoppas de överlever vårat växlande klimat. Arten är så sällsynt.”

Natur. Har det ens funnits? Ja, för 1000 år sedan kanske. Men det enda som återstår nu är stammar, vissna växter och förgiftad luft.  Jag har aldrig hört talas om en fågelart vid namn Bridlington shrieker. Jag bestämmer mig för att söka på den när jag kommer hem igen, och vänder till nästa blad.

”4 december
Sophie och Kim har åkt nu. Även mamma och pappa vill fara nu, men jag stretar emot. Dem säger att Tellus är för farlig för oss. Neka kan jag inte, nästan alla fågelungar som fötts under det senaste halvåret har dött av klimatet. Vissa dagar är det torka, andra är det storm. Regimen har bestämt att hugga ned naturreservatet för att få mera material till Eurasia. Därför tvingar de oss att flytta på ett dolt sätt.”

”7 december
Nu är det försent. Jag sitter på en svävare på väg till rymdbasen. Färden kommer att ta 32 dagar. Jag kommer att sova i en enorm kapsel. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag förstår inte heller vad ma…”

Resten av texten är oläslig, jag anar att författaren var rädd, där med den skakiga handstilen. För mig har spänningen inte nått klimax än. Jag undrar hur den här personens första reaktion var när han eller hon landade på den då nyfödda planeten Eurasia. Ivrigt bläddrande slår jag upp nästa uppslag och finner att en hel bunt av det sköra tunna pappret är utrivet. Lång i ansiktet läser jag det enda som står med darrig skrift:
Jag är rädd. Hela farkosten skakar. Lamporna blinkar rött. Nödmegafonerna tjuter på väggarna. Jag blir tillsagt att hålla min lugn. Min syster gråter. Förlåt, men jag måste riva ut några sidor. Folk glor surt på hennes skakande axlar. Ingen sympati eller medkänsla. Alla tänker på sig själva. Jag vill hem…
Fuktskadorna är från blod. Rymdskeppet måste ha kränkt till ordentligt. Det skulle förklara blodet och m:et som fortsätter i en hackig linje. Men resekapseln var tom på lik. Det är lite egendomligt. För dagboken låg i en stängd väska, till skillnad från pennan och det övergivna sätet. Hasande krälar jag tillbaka till resekapseln, och sticker in huvudet för en bättre titt. Ja, mycket riktigt är det mögligt efter blod i kapselns innertak. Jag är uppriktigt glad för att jag tog på en mask trots allt. Den där stanken vill jag inte ens föreställa mig. Jag lirkar in dagboken i väskan, skjuter tillbaka väskan in i facket, ställer mig upp och granskar hela maskinen. Sedan för jag åter min hand mot sensorn och locket stängs sakta igen.

Väl hemma igen går jag raka vägen fram till läsväggen.

-          Sökning.

Bokstäverna ploppar upp på väggen: Vad önskar ni att söka?

-          Bridlington shrieker.

Just när texter och färgglada bilder målas upp på väggen framför mig hör jag ett namn:

-          Minna! Åh, ja just det. Det är mitt namn det.

Pappa har stormat in i rummet med håret stående åt alla håll och glasögonen på sniskan. Plötsligt slås jag av en tanke:

-          Har vi fått besked om Michael överlevde olyckan? Oj då. Jag skriker.

Pappas blick är vild, och han hasplar ur sig så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad han säger:

-          Minna, vi vet alla att Michael inte kan ha överlevt explosionen för fem år sedan.

Exakt. Min bror är död – Michael. I en krasch med en komet i rymden som ledde till en explosion.

-          Me… men vad är det då?

-          Minna. Hoppla, mitt namn för tredje gången på en dag!

Han måste ha märkt min okoncentration, för hans ögon grabbar fast mina.

-          Eurasia har gått ur sin bana. Planeten kommer kollidera med Jorden – med oss. Det blir undergången för båda planeterna. Undergången för mänskligheten.

”Framför oss, i det midnattsblå vattnet, sköt en skimrande mur upp ur havsbottnen som en gejser.”

Kat Falls – författare till Mörkt liv – har kryddat boken med miljöbeskrivningar i en lagom och perfekt mängd. Så fort Ty och Gemma förflyttar sig dyker det upp små, små men värdefulla gestaltningar av miljön. Och trots att de under den mesta tiden (hittills) har befunnit sig under vattnet har hon lyckats göra nästan obefintliga och varierande beskrivningar. En exotisk känsla väller över mig, och det känns som om jag sitter på någons axel och bara ser allting med egna ögon.

Men om jag ska vara lite kritisk så måste jag erkänna att det inte skulle skada med en aning mer havsbeskrivningar. För vi vet ingenting om hur det är att leva under vattnet som Ty har gjort i hela sitt liv. Och det skulle vara fascinerande att få läsa om en sådan tillvaro – som människan kanske en dag måste använda sig av.  Samtidigt om det fanns flera gestaltningar skulle det nog störa den aktuella händelsen, då skulle spänningen försvinna helt och fokuset skulle direkt hamna på den magnifika miljön de befinner sig på. Men, ibland tycker jag att beskrivningarna blir lite motbjudande, som:

”Landskapet nedanför var fullt av jättelika ben, omkringslängda av asätare…” ”… Brosk flöt omkring i vattnet i spöklika stråk…” ”… När våra dykstövlar vidrörde havsbotten väcktes slammet till liv… ” ”… Bottenslammet under våra fötter bestod av resterna av det ruttnade valköttet, som nu var så upplöst att pirålarna bara kunde suga upp det.”

Jag blev ganska äcklad, trots att det var skickligt skrivet. Och det passar ju perfekt, men kanske lite för perfekt. Från ”… det ruttnade valköttet, som nu var så upplöst att pirålarna bara kunde suga upp det.” fick jag en rysning, vilket jag får nu också. Hu!

”Förvånad vände jag ficklampan mot rösten. Men mitt svar fastnade i halsen på mig när en tjej i beslutsamhet kom gående mot mig med sin långa, mörka fläta svängande. ”

Huvudpersonen i Mörkt liv heter Ty. Man får inte veta så mycket om honom, däremot kan man skapa sig en bild av vad andra säger till honom. Egentligen vart det inte helt självklart att huvudpersonen var en kille förrän han träffade Gemma – en tjej i hans egen ålder – då han presenterar sig. Dock det sätt som han agerar, löser problem och tänker, påminner (dumt nog) om en killes sätt att vara. (Döm mig inte nu, allihopa…) Ty är den förste som någonsin fötts under vattnet – där han faktiskt bor. Tys familj är den första som flyttar ned under vattnet och lever på havets botten efter naturkatastroferna.

Gemma, vår andra huvudkaraktär kommer från Ovan - alltså ovanför vattnet. Hon är på jakt efter sin försvunne äldre bror, Richard Straight. ( är inte säker på att namnet är helt korrekt… hittar det inte i boken där det borde vara) Gemma kommer från ett internat, där bodde hon med sin bror tills han blev förflyttad till ett annat. Sedan försvann han helt. Så Gemma rymde för att leta reda på sin ende familjemedlem.

”Hon höll båda händerna i ett osäkert grepp, men det fanns en trotsig blick i hennes ljusblå ögon.”

Gemma framställs väldigt kaxig mot folk hon knappt känner, utmanar ständigt sig själv, samtidigt som hon är lite på sin vakt. Och i de tillfällena Ty förväntar sig att hon ska vara rädd, är hon inte det alls. Jag tycker att Gemma påminner väldigt mycket om Katniss från Hungerspelen, med sin personlighet framför allt.

”Jag heter Gemma.”

”Gemma.” Jag kunde inte låta bli att le. ”Som gem o’ the ocean, en havsjuvel… ” ”… Det är vad vi brukar säga när vi ser något riktigt vackert.” Jag insåg att det lät som om jag sa att hon var vacker, vilket jag inte gjorde – även om hon nu var det. Jag blev torr i munnen. ”Du vet, som en snäcka” Jag harklade mig. ”Eller en havssnigel.”

”Jag spanade ned i djuphavsgraven i hopp om att få syn på en nedstörtad skyskapa, kanske Frihetsgudinnan till och med. Men där fanns inget spår av den gamla östkusten, bara ett lodrätt stup ned i det mörka djupet.”

Min dystopibok heter Mörkt liv skriven av Kat Falls. Jag tycker att Falls har lyckats få till omslaget, titeln och expositionen riktigt bra! Framsidan föreställer en manet i mörkt vatten, och titelns stil är på något sätt ”maskinigt”… Titeln har ett stort typsnitt vilket också fångar ens blick. Mörkt liv. Jag får tankar om att boken kommer att handla om ett ”fantasy-äventyr” men någonstans en ledsen, deppig bakgrundshistoria, om en framtid så dyster att man egentligen inte vill läsa den.  Men det tillsammans med omslaget gav mig inget annat val än att grabba tag om den direkt! Boken speglade på något sätt en överjordisk och mystisk aura... En tanke är att det egentligen är en enorm undervattensbild, men istället för en glamorös fisk eller en grotesk haj blev det en vanlig manet.

När jag läste expositionen blev jag direkt säker på att boken utspelade sig under vattnet, och en liten hint om när också. Falls slänger sig direkt in i sin egen bok, samtidigt som hon lyckas lirka in små, men betydande miljöbeskrivningar. Expositionen antyder om en naturkatastrof, eftersom Ty (vår huvudperson) spanar lite hoppfullt efter något amerikanskt landsmärke. Redan då kan nog ingen människa missa att boken är en dystopi. Jag skulle tro att boken utspelar sig om en ungefär 1000 år. Men något runt 100 efter denna ”naturkatastrof” som har fått hela jorden ur balans, men tanke på att Ty överhuvudtaget känner till Frihetsgudinnan. Falls skriver östkusten och eftersom Frihetsgudinnan finns (nu) i New York måste han vara någonstans utanför Amerikas östra kust i Atlanten.