dystopier

Peripetin i 1984 är otroligt svår att placera.  Vändingen är inte en punkt, det är mer som en långdragen korv. Man kan säga att den börjar när Winston åker fast. Han tas till det fruktade Kärleksministeriet där förrädare misshandlas bara för att dö. Men jag kan inte gå med på att vändingen slutar där. Under hans tid i Kärleksministeriet, förändras så mycket och man når bokens klimax otroligt långsamt. Den person Winston ser mest upp till visar sig vara hans största fiende. Det visar sig också att polisen följt honom under sju år, då han hade trott att han kunde gömma sig. Han blir grovt misshandlad. Mot slutet får Winston se sig själv i spegeln, men det är inte sig själv han ser. Han ser ett nerbrutet skelett som tappat sitt hår och sina tänder. Efter allt det här inser man hur chanslös och misslyckad han hade varit. Allt han fått vara med om nåde hjärtat.  

Upplösningen på boken, är faktiskt en av de bästa upplösningarna jag någonsin varit med om. Allt går verkligen åt helvete. Winston blir totalt förstörd och han tappar till och med sin kärlek för Julia, som han behållit djup inne i sig själv. Det har ett samtal i slutet av boken då det kommer över ens om att ingen av dem känner något för den andra längre. Han sviker henne och hon sviker honom. Men sviken tar inte slut, det kommer ett svek till. Winston sviker sig själv. När han misshandlas i Kärleksministeriet, så lovar han sig själv att han ska hata Storebror till döden.
 De sista orden i Winstons huvud är ”Jag älskar Storebror”. Han älskar Storebror sekunden innan en pistolkula träffar honom i bakhuvudet. Det finns nästan inget hopp kvar. Det ända hoppet som finns kvar, är det hoppet som läsaren har. Hoppet om att kanske inte Winston lyckades vinna över staten, men att kanske någon annan måste gjort det tillslut. Här skulle man kunna tänka sig att Orwell skulle kunna nöja sig, men det gör han inte. Utan efter själva historiens slut, skriver han några formella sidor om hur allt som kan går fel, går fel. Alltså finns inget hopp kvar alls, ondskan vinner för alltid. Det är som en motsatts till ”de levde lyckliga i alla sina dagar”.  Man kan inte förställa sig något värre slut, än hur den här boken slutar.

Nu när man har läst slutet, så blir det redan tydliga budskapet i boken, ännu tydligare. I slutet förstår man bara inte budskapet, man nås av det. Allt blir så förfärligt att man inte kan tänka sig något värre. Eftersom 1984 samhället liknar samhällen som fanns då, så blir man rädd för att det ska gå så långt som i bokens samhälle. George Orwell försöker få folk att frukta den sortens samhälle, så att ingen någonsin skulle vilja ha det så. Den klassiska taktiken att överdriva för att få folk att förstå, en väldigt genomtänkt bok och ett väldigt genomtänkt budskap.
Sorgligt nog har ju inte det här budkapet riktigt nått alla här i världen. Om Tysklands och Sovjets samhällen liknade Ocianien i 1984, så är det ingenting jämfört med vissa samhällen idag. Som i Kina, där staten skrämmer folket, så att inte det avslöjas om hur dåligt det är i landet. Eller i Nordkorea där hela landets befolkning blir lurade och ledarna glassar sig i den västerländska lyxen. Kanske det är så att dem här sortens samhällen alltid kommer leva kvar, precis som krig. Fast kanske inte, kanske kommer man kunna bekämpa det precis som vi gjort i väst. Det här dock en fråga som får leva vidare och 1984 var en fantastisk bra bok.  

I 1984 skulle jag säga att det finns flera konflikter och konflikterna förändras genom bokens gång. Till en början är den stora konflikten intern hos huvudkaraktären Winston. Då Winston börjar förstå att det samhälle han lever i måste vara en lögn. Han vet inte om han har rätt eller om han bara är galen. Winston funderar mycket på om han kanske är den ända i världen som tror på det här. Långsamt men motstridigt börjar han snoka i information och låter sig tänka och skriva saker som inte är tillåtna, så kallat krimtänk. Krimtänk är när man tänker kritiserat på staten och krimtänker man, är det i lika med dödsstraff, det är i princip det värsta man kan göra. Man får då följa hur hans oro för den misshandel och tragiska död som väntar honom, hur han hela tiden motstrider sig själv för sin vilja att kämpa mot samhället.
Senare i boken ändras dock den här konflikten, då Winston börjar få reda på mer. Han träffar även andra som tycker lika dant som honom och långsamt men säkert börjar han bli säker på att han inte är galen. Kampen mellan honom och samhället blir tydligare och snart visar det sig också att det även finns en hemlig organisation, kallad broderskapet som bekämpar Storebror i det gömda. Winston träffar Julia, som också har samma åsikt som honom och då känner han sig som en stolt revolutionär. Konflikten förändras då till en extern konflikt mellan Winston och samhället. Ändå är den här konflikten inte en kamp Winston kan vinna utan det blir snarare en skildring av vad Winston får reda på, om hur allt egentligen ligger till. Hans tankar om ett samhälle skapat av lögner, visar sig vara ren fakta och inte bara en mans funderingar. Jag skulle säga att boken blir mer och mer av en ren samhällsskildring, ju längre fram i boken man kommer. Det är som en deckare där man får reda på mer och mer om vem och vad som låg bakom morden genom bokens gång, fast istället så är det inte mord som skingras utan ett samhälle.

I sig är samhället Winston lever i, ett samhälle som går ut på interna konflikter. Även fast krimtänk är otillåtet, så bygger samhället på det som kallas dubbeltänk. Dubbeltänk är väldigt likt krimtänk. Ordet dubbeltänk står för när en person egentligen vet att samhället är en lögn, men ändå vet att det är en hård död den står för, om man skulle våga kritisera samhället på riktigt. Den här sortens tänk gör att alla är medvetna, men ändå är det inte någon som gör någonting åt det. Om alla skulle börja kritisera staten så skulle det inte finnas någon som kunde försvara den. Men det här händer inte, för människorna är rädda för Storebror och ledningen. I själva verket är inte Storebror så värst mäktig, den ända faran för folket är dem själva.
Samhällets konflikt är alltså en extern konflikt byggd på interna konflikter. Även revolutionärerna, som består av de som lyckats ta sig igenom deras interna konflikt, uppbyggt på samma princip. Varför broderskapet (som revulutionärerna kallas) lyckats hålla sig vid liv, är för att ingen vet någonting om någon av de andra. Alltså kan de häller inte avslöja någonting om de blir fasttagna. I och med det här, så kan man konstatera att broderskapet också är beroende av ovetande vetande.

Det är svårt att avgöra hur mycket miljöbeskrivning det egentligen är i 1984. Det känns inte som att det är för mycket miljöbeskrivningar, men häller inte för få. Jag försökte översikts läsa lite i boken för att kolla om det fanns några tydliga miljöbeskrivningar, men jag tyckte mig inte hitta några. Ändå har jag absolut en bild av hur det London som Winston lever i ser ut. George Orwell har inte använt sig så mycket av exakta miljöbeskrivningar hur staden ser ut, men han har använt sig mycket av känsla och lukt. Det beskrivs mycket om hur tråkigt Winston tycker allt är och hur äckligt maten smakar. På så sätt bildas en bild av ett väldigt tråkigt och grått samhälle.
En sektion som gjorde det tydligt hur medveten jag ändå var om hur deprimerat det var i staden, var när Winston och hans förälskelse flyr ut utanför staden till någon slags skogs dunge för att få privat tid. Då när de var i skogsdungen, så fick man direkt en känsla av ren luft och vacker miljö. Det var som om man tog sig ur en grå bubbla som ligger över staden och gör allt grått. Den ångestfyllda stämningen försvann iväg, men så fort de var tillbaks i staden, så fanns den gråa bubblan där igen.

I 1984 så tycker jag att miljöbeskrivningarna hör ihop med bevakningen och rädslan som följer med varenda människa i staden där de lever. Den rädslan liksom präglar hur upplevelserna av staden är. I och med att ingen egentligen kan uttrycka känslor, så finns det inte riktigt någon glädje någonstans. När det inte blir någon glädje någonstans, så blir också staden väldigt grå och tråkig. När Winston ligger i ett rum som han hyrt i hemlighet, frågar han sig själv om någon någonsin hade kunnat lägga sig ner och slappna av, medan man lyssnade på ljuden vid gatan utanför fönstret.  Bara en sådan sak visar ju att folket i staden inte ens har tid eller tillåtelse att ens ta in och reflektera över vad de ser, hör och luktar. Samhällets fokus ligger inte på kulturen och människor roande. Det finns nästan ingen kultur, all musik och konst handlar bara om saker som har med politiken att göra.

Om man ska sammanfatta miljöbeskrivningarna i boken, så är det klart att George Orwell inte fokuserat på hur det ser ut i det London de bor i. Ändå så får han med det igenom de trista upplevelserna och genom hur samhället fungerar. Det är klart att han beskriver hur folk ser ut och liknande, men det är ganska kort draget och det har inte lagds ner någon jätte tid på det.
Annars tycker jag att boken har tagit en väldigt intressant vändning, då Winston träffar Julia och boken förvandlas till en romantisk berättelse. Tidigare har det mer varit om Winstons tankar vad det gäller samhället, men nu så har det fokuserats mer på hans kärlek till Julia. Ändå lever mystiken kvar och Winston ser ju hans kärlek med Julia som en hemlig aktion mot regeringen. I och med den aktionen lever också Winston mycket farligare än förut. Bara ett ända litet misstag och det är kört, nu är det mer spännande en någonsin!

Så här kanske det kan se ut.

När man nu ska skriva om huvudkaraktärerna så tänker jag ju förstås på den ända huvudkaraktären i boken, Winston. Som jag skrev i första inlägget, så beskrivs allt mer eller mindre utifrån Winston. Det är inte skrivet i jagform, men man kommer ändå väldigt nära Winston och endast Winston. Winston känns som en väldigt intellektuell person, eftersom han är så smart och ser igenom allt som han stöter på. Winston är väldigt mån om att han är för kunnig för att överleva i samhället, men ändå så känns det som att han är väldigt nyfiken på vad som gömmer sig bakom alla lögner, han kan liksom inte låta bli att snoka runt. På något sätt är det viktigare för honom att få reda på hur det egentligen står till i världen, än att överleva.

Det är också väldigt fascinerande att Winston alltid är så himla lugn. Även fast det finns enorm risk för att han ska råka illa ut, så känns det aldrig som att han är så orolig. Det är till och med en sekvens där Winston promenerar bland utsatta kvarter och en bomb plötsligt faller ner. Bomben träffar marken bara några kvarter ifrån honom, men han bara lägger sig ner lugnt och när bomben slagit ner ställer han sig upp och går vidare. Trotts att glasspillror regnar över honom och att människor ligger skrikandes med avsprängda armar, så går han bara lugnt där ifrån med tankarna på annat. Skulle jag vart nära att bli träffad av en bomb skulle jag blivit hur skärrad som helst. Är det så att Winston är så pass van med krig så att han inte bryr sig eller är han bara otroligt lugn? Jag tycker att Winston är en klassisk huvudperson, som inte har så mycket svagheter. Han liknar på något sätt Tintin som alltid blandar sig in i trubbel, men aldrig har panik.

Bikaraktärerna i 1984 är väldigt svaga och oftast beskrivna ur Winstons perspektiv. Den ända karaktären som ofta återkommer förutom Winston är Storebror. Storebror är ledaren för det landet Winston lever i och hela han är väldigt mystisk. Det framgår inte riktigt om Storebror är diktator eller inte, men det är helt klart att han är ledaren för landet. Frågan är bara om han verkligen är den egentliga ledaren för landet. Eftersom nästan allt som lärs ut och skrivs är lögner, så borde ju också Storebror vara en lögn. Revolutionen i landet som verkar ha inträffat ungefär tjugo år tidigare drevs av många revolutionärer, men Storebror är den ända som klarade sig. Alla andra försvann eller blev dömda till döds av konstiga anledningar, vilket jag tycker känns väldigt suspekt.
Är det kanske de försvunna revolutionärerna som egentligen styr landet? Eller är det någon annan som använder Storebror för att få som den vill? Mystiken omkring Storebror ökar hela tiden och det ska bli spännande och se om Winston lyckas få reda på vem han egentligen är.