dystopier

LÄSLOGG. 1    Fahrenheit 451

Kapitel 1 i Fahrenheit 451  är en nästan fantasifull inledning på boken om Guy Montag, brandmannen som istället för att släcka bränder anlägger dem i en dystopisk värld där böcker är förbjudna och måste brännas upp. Bokens titel är en enkel men ändå talande titel som syftar på graderna när man bränner papper, något jag inte förstod tills jag fick det förklarat för mig. Antingen är det bara jag som är allmänt oallmänbildad eller så är det inte alla som förstår vad siffrorna 4-5-1 syftar till.

Jag kan inte undvika att bläddra vidare när Ray liknar brandslangen vid en pytonorm som spottar sitt giftiga fotogen över världen och hur Montag liknas vid en fantastisk dirigent ”som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnande ruiner”. Det är något vackert med hans sätt att skriva på som får den dystopiska berättelsen att ändå vara underbar och ganska bra, även om tillvaron är hemsk.

Han frågar sin fru Mildred när de möttes, men det är det ingen som minns eller kommer ihåg, och då undrar man naturligtvis hur det går att ens glömma bort…? Har det något med dystopin att göra i sig självt eller är det kanske så att de inte vill minnas? Att de kanske har blivit påverkade på något sätt av de stora tv-skärmarna som ständigt står påsatta i vardagsrummet och som kostar lika mycket som halva Montags årslön? Man undrar, men det lämnas oklart, något som irriterar. Tyvärr, men jag kan inte läsa mellan raderna i detta fall.

Man förstår ändå att Montag älskar henne, men kärleken verkar ändå svalnat. Jag kan förstå honom; de är inte lika varandra. Mildred verkar så ytlig, så tom på något sätt, som om allt hon önskar sig är en ännu en megastor tv-vägg som kommer tvinga henne och hennes man att leva på bröd och vatten i ett år. Hon är ytlig, egoistisk och självcentrerad. T.ex. när Montag kommer hem och uttrycker sitt samvetskval över kvinnan som vägrade lämna sina böcker så att han och brandmännen var tvungna att bränna upp både henne och böckerna. Han hade visserligen försökt att släpa ut kvinnan därifrån, men hon vägrade. Hon ville hellre dö martyrdöden med sina böcker än att lämna dem åt att brinna upp alldeles ensamma i hennes lägenhet. ”Vad spelar det för roll, vatten som rinner under en bro.” säger Mildred när han uttrycker sin ängslan. ”Vad bryr jag mig om henne, och hon fick ju inte ha böcker. Det gjorde hon på eget ansvar, det borde hon ha tänkt på. Jag hatar henne. Hon får dig att sluta jobbet och sen, det vet du, står vi snart på bar backe, inget hus, inget jobb, ingenting.”

Jag kan inte jämföra denna bok med någon annan, jag har aldrig lagt märke till något som  man kan jämföra med någon annan bok, och det gör den verkligen speciell. Jag ser ändock fram emot att läsa denna bok som fångar en med alla ord och möten mellan människor. Det är en mänsklig, dystopisk berättelse som lika gärna kunde varit verklighet.