dystopier

De första meningarna i boken ger en känsla av nyfikenhet. Man blir förbryllad och lite chockad, som om författaren kastar orden i ansiktet på en. Så här lyder de två första meningarna: "En låg, grå byggnad på endast trettiofyra våningar. Över huvudingången läses orden: "Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran", och i en sköld världsstatens motto: "Gemenskap, identitet, stabilitet.""

Huxley väljer att inleda boken mitt i en händelse vilket förstärker känslan av nyfikenhet. Att göra detta har nästan blivit en självklarhet i böcker och filmer och jag tycker det börjar bli lite tråkigt och uttjatat eftersom det förekommer så ofta som det gör. I första meningen beskrivs en "låg, grå byggnad med endast trettiofyra våningar", det får en att undra vad detta är för slags stad där en låg byggnad är på trettiofyra våningar och hur höga är de andra byggnaderna isåfall? Då för man en föraning om att denna bok måste utspela sig i en ganska avlägsen framtid. Genom att Huxley beskriver att byggnaden är grå får man en omedveten deprimerande känsla då grå är en dyster färg. Jag tror det är meningen att man ska få en deprimerande känsla eftersom detta trots allt är en dystopi.

I andra meningen upplyses man om att platsen för själva byggnaden är London och att denna byggnad är en centralanstalt för kläckning och fostran. Med detta menas då att barnen inte blir förlösta och uppfostrade av sina föräldrar (som i boken anses som någonting konstigt och historiskt) utan kläckta och uppfostrade på en anstalt vilket ger en klar känsla av abnormalitet och man blir ställd inför en helt annan verklighet bara efter två meningar in i boken. Det gör en väldigt gripen och man vill verkligen läsa vidare. Boken har än så länge ingen huvudperson men i de första få kapitlen får man läsa om Mr. Foster som visar runt en hop unga människor på anstalten och visar de runt hur de arbetar och hur barnen växer upp där.

Någonting som iallafall för mig känns negativt, är att författaren använder sig av väldigt många komplicerade ord som gör att man hoppar över dessa för att man inte orkar läsa och ta reda på vad orden betyder och detta kan leda till att man känner sig lite förvirrad och måste i vissa fall gå tillbaka i texten för att man inte förstår vad som skrivs.

Nu när jag har läst några få kapitel ur Du Sköna Nya Värld tror jag att boken kommer vara en beskrivning på den här "sköna" världen som ur min synvinkel hittills har varit extremt enformig, kall och dyster och människorna som lever i den som jag inte kan känna någon sympati för.

Jag tycker att Huxley är en brilliant författare och ser fram emot att fortsätta läsa!!