dystopier

Jag läser flugornas herre av William Golding. Boken inleds med att Ralph en tolvårig pojke, vandrar runt i en tropisk djungel och får syn på en lagun. När han är på väg mot lagunen kommer även en annan pojke in i bilden som är  tjock, har glasögon och har betydligt lägre status än Ralph vilket blir tydligt t.ex här:
"Vad heter du?"
"Ralph"
Den tjocka pojken väntade sig att i sin tur få samma fråga, men någon sådan invit till bekantskap kom inte.
Man förstår snart att dom har varit i ett flyplan, t.ex av meningen:
"Den där piloten"
"Han måtte ha flugit igen sen han hade släppt ner oss. Han kunde inte landa här. Inte med ett flygplan med hjul. eller:
"Och det här har flygkroppen gjort"
Den ljusa pojken sträckte ut handen och rörde vid en ojämt avbruten trädstam.
Jag tycker inledningen är helt okej och man blir inte utråkad eller så men jag har nu läst en femtedel av boken och det är lite irreterande att det fortfarande är så oklart hur de kom dit och vilka de här barnen är som åkt utan föräldrar och inte känner varandra. Jag förstår tanken att om man inte vet så vill man fortsätta läsa för att veta men jag tycker att ofta så blir det bara svårare att komma in i boken. Barnen är i början, av någon konstig anledning, på olika ställen men Ralph och den tjocka pojken hittar sedan en stor snäcka som man kan använda som en trumpet och med den samlar de alla. Boken är hittills ganska bra och man vill veta hur de kommer att klara sig och om de blir räddade. Handlingen är intressant men jag tycker det är lite jobbigt att författaren använder sig av så många Och. Här t.ex: till vänster om Ralph sträckte sig perspektivet av palmer och sand och vatten ut i oändligheten.
Den handlar mycket om statusskillnader och makt. Dom har redan röstat fram en ledare, dock röstade de utan så mycket vetskap om vem som verkligen skulle bli en bra ledare utan mer efter vem som såg ut att vara en bra ledare och kunde blåsa i snäckan. Det blev Ralph som är ganka odräglig och inte tänker på så mycket mer än att ha roligt. Jag tror att hur barnen agerar inte skulle förändras så mycket om det var vuxna istället. Jag tror bara att vuxna inte skulle vara lika tydliga men under ytan skulle de nog bete sig likadant. Jag syftar t.ex på hur de nedvärderar den tjocka pojken så tydligt och behandlar honom illa och om det varit vuxna så skulle samma sak kunna hända bara att man inte säger det högt utan låtsas att man behandlar alla lika utan att göra det.