Läslogg 3, Flugornas herre, Towe
Jag tycker att William Golding är väldigt bra på miljöbeskrivningar, för jag kan tydligt se det han beskriver framför mig. I min första läslogg så skrev jag att jag tycker att språket i Flugornas Herre är väldigt stabbigt, men det tycker jag har förändrats, och faktiskt blivit sådär målande, som jag tycker om!
Det är lite svårt att förklara, men William beskriver liksom med känsla, inte med synen. Ex: ”En oändlig gryning plånade ut stjärnorna, och till sist silade ett grått, sorgset ljus in i hyddan” (observera ordet sorgset). Sådana ”känslomiljöbeskrivningar” dyker upp med lagom jämna mellanrum.
Ett annat knep författaren kör med, är att låta ungefär varenda miljöbeskrivning handla om solens upp -och nedgång. Hur ”solens tidiga strålar gjorde skuggor bakom hyddorna” t.ex.
I en liten del av boken blickar Ralph tillbaka på sitt gamla liv, alltså då han bodde hemma med sin familj. Då är det som en enda lång miljöbeskrivning och jag ska ta ett litet stycke från det:
”Vilda ponnyer kom fram till stenmuren längst bort i trädgården och det hade snöat. Strax bakom huset fanns det ett skjul, och där kunde man ligga på taket och se flingorna virvla förbi. Man kunde se den våta fläcken då varje flinga dog, och sedan kunde man ge akt på vilken flinga som först landade utan att smälta och se hur hela marken blev vit.”
Det känns som att miljöbeskrivningarna är väldigt viktiga för den här historien. Man vill känna hur pojkarna på ön verkligen känner sig i miljön: Hur de ormlika lianerna och ensamheten skrämmer dem, men också hur de njuter av friheten och de aromatiska blommorna på paradisön.
Han har en trevlig, känslosam och långsam rytm i sina miljöbeskrivningar, de kommer lagom ofta och är lagom långa för att man inte ska hinna tröttna. William Golding, har gjort ett bra jobb.
