dystopier

Jag skulle säga att i 1984 finns det både interna och externa konflikter. Den stora externa konflikten ur Winstons perspektiv är ju mellan honom och storeror, och hans parti eller hur man nu ska uttrycka sig, de som styr i Oceanien. Rättare sagt att Winston är emot storebror och vill göra uppror. Och självklart är krigen mellan Oceanien, Euasien och Ostanien en väldigt stor extern konflikt (det är det hela boken bygger på liksom) men just ur Winstons persepektiv dåra. Senare i boken, just denna femtedel kommer den interna konflikten. O´Brien ska ju "förvandla" Winston och göra så att han börjar dyrka och älska storebror och detta bidrar till en väldigt stor inre konflikt i Winston. Medan han behandlas brottas han med alla frågor, tankar och känslor. O´Brien använder tillochmed metoder så att han faktiskt tar sig in i Winstons huvud, och helt enkelt påverkar Winstons inre, väldigt hemskt! Redan i början när jag började läsa 1984 tänkte jag att det skulle handla om hur Winston skulle försöka motverka storebror, ja hela boken handlar om det, men också Julia och hans kärlek♥ till henne har en stor del av boken. Den interna konflikten kommer ju inte tills nu i slutet och jag tycker det faktiskt blir en liten vändning! Från allt det här med broderskapet och hur Winston ska motverka, jag blev så chockad när O´Brien visade sig vara på storebrors sida och de blev genast intressantare! Istället för att hela boken hade malt på om hur Winston skulle motverka och att han och Julia skulle offra sina liv, döda barn för broderskapet och så vidare. Inte för att jag uppskattar att Winston nu blir torterad och plågad, och att det känns som om han kommer falla för storebror vilken sekund som helst, men just att boken fick en liten twist. Det kändes så nytt i en ganska seg bok. Nu känns det iallafall som att det bara går utför. Jag tror inte detta kommer sluta väl...

 Redan i början av 1984 får man en väldigt dyster och tragisk bild i huvudet av hur miljön är. I Oceanien känns det som allt har ett tunt grått damm över sig. Det är kallt, blåsigt, riktig mat existerar inte längre, vilket bidrar till den hemska bilden man får. Själva staden beskrivs och känns som en liten, ihop tryckt stad. Ganska högljudd, och med mycket barn som springer omkring. Också den konstanta rädslan som finns, att ens egna barn kan närsomhelst bli sönderbombade. Winston går i mörka gränder, det finns mycket prostution på gatorna, och de flesta är mycket fattiga. Sträva tvålar, ihåliga kläder, kallvatten, husen är fallfärdiga, och så vidare. Allt är sammanfattningsvis väldigt dåligt. Dock finns det högre uppsatta personer (O´Brien) som har tillgång till bättre bostäder, vin, godare mat. Jag tycker George Orwell skriver bra, som jag sa, redan i början av boken får man en bild i huvudet över hur det ser ut, känns, luktar. Boken domineras helt klart av hur Winston tänker så det hade kunnat vara lite mer miljöbeskrivningar som väger upp det lite. Jag tycker å andra sidan att det är väldigt intressant att läsa hur Winston tänker så det gör inte så himla mycket. Winston själv beskriver miljön som dålig, men ändå som om han lärt sig leva med allt det hemska. Lite längre in i boken åker han och Julia till landsbygden. Jag blev ganska chockad, jag trodde knappt att det fanns någon landsbygd, någon skog. Här beskrivs det som väldigt vackert. Luften känns som kyssar, marken täckt av blå klockhyacinter, lövgrönska, och så vidare. Jag förstod först inte hur man, om det nu fanns en vacker och fridfull plats, ville envisas med att bo i smutsiga London. Och varför inte Winston kommit på den tanken. Fast kanske är det förbjudet i Oceanien eller något, plus att det nog är svårt att försörja sig där ute på landsbygden. Winstons miljö är alltså väldigt grå och dyster, men det finns vacker natur, riktigt kaffe, o.s.v bara att det inte finns i Winstons vardag (eller Julia har lyckats skaffa fram en gång) Men nu börjar det bli riktigt spännande…

Karaktärerna som jag har valt att skriva om är huvudpersonen Winston och Julia, som Winston blir förälskad i, och de skapas en omöjlig kärlekshistoria! Winston beskrivs inte så himla detaljrikt till utseendet, i boken står det: ”Han hade mycket blekt hår, ansiktet var rödlätt av naturen, hyn narig av grov tvål och slöa rakblad och kylan under den vintern som just var slut”. Så både till utseendet tycker jag, men också som person får jag känslan av att Winston är en ganska hård och fyrkantig man. Under hela boken så får man ta del av Winstons tankeställningar väldigt mycket, väldigt komplicerade och djupa tankar men på det sättet får man verkligen lära känna Winston, hans egenskaper, hans känslor. Så jag tycker verkligen att George Orwell har lyckats med att skapa en bild av Winston genom hans tankar.  På rak arm skulle jag säga att Winston är en snäll man, och att han är såkallad ”god” för att han inte är på storebrors sida. Men han har dock lite mörkare tankar också, såsom: ”Han skulle våldta henne och skära halsen av henne i orgasmens ögonblick”. Oj? Men vilken människa är helt god, rakt igenom om man tänker efter? Annars tänker jag att det nog är väldigt tröttsamt och påfrestande att bo i Oceanen, och att det måste påverka Winston mycket. Att aldrig ha tillräckligt med mat, att frysa konstant och att inte ha någon att prata med på riktigt. Nu i boken har jag precis kommit till när Julia kommer in i bilden. Jag har inte fått någon riktig uppfattning om henne, bara att hon verkligen gillar Winston (hon skickar en lapp till honom där det står, ”Jag älskar dig”). Som jag skrev i min första läslogg får jag en väldigt stark Romeo och Julia känsla. Den här omöjliga kärleken som är så stark, och att de inte kan säga högt till varandra vad de känner, så hemskt och det måste vara väldigt påfrestande! Nu måste jag läsa vidare och se hur de lyckas kommunicera med varandra!

Jag har valt boken 1984 och har nu läst cirka 60 sidor. Författaren heter George Orwell. Titeln tycker jag är ganska trist om jag ska vara ärlig. 1984 säger inte mig nånting, okej det var ett årtal för länge sedan. Boken är dock utgiven 1949 och då när den utgavs tror jag att det var en intressant titel. Då tänker man ju ”Vad ska ha hänt då?” Vad har förändrats?” Men nu, 2011 uppstår inte de frågorna. Första meningen i boken är ”Det var en kall aprildag, och klockorna visade tretton”. Denna första mening gav mig en väldigt målande bild i huvudet. Det var inte en så himla medryckande inledning men allt eftersom blev man nyfiken på vad som kommer härnäst. Det första kapitlet (eller stycket) beskrev mest hur huvudpersonen ”Winston” bodde och hur det såg ut runt omkring honom. Sakta målades en ganska tragisk bild upp hur det såg ut. Teleskärmen t ex, som ser och hör allt (inte riktigt) och affisherna med storebror. Redan på andra sidan i boken får man reda på storebrors partiets slagord: ”KRIG ÄR FRED FRIHET ÄR SLAVERI OKUNNIGHET ÄR STYRKA” Jag läste om den här meningen ett antal gånger faktiskt. Jag tänkte att det kanske fanns någon gömd god tanke bakom det hela, men nej, det var det som stod. Redan nu växte en ganska klar och otäck (!!!) bild av storebror upp. Jag tror att författarens knep att fånga läsarna var just att ha många öppna frågor. Vem är storebror? Vad är nyspråk? Vad är meningen med teleskärm? Man blir så nyfiken och vill att dessa öppna frågor ska få ett svar. Detta kan jag säga fungerade på mig och även om jag får en klarare bild allt eftersom finns det fortfarande många gömda svar.  Jag tycker detta är en väldigt vanlig metod att fånga sina läsare, just att låta en inte riktigt förstå, vilket gör att man vill läsa vidare! När man läser på baksidan av boken står det att ”Winston” blir förälskad i ”Julia” (Varför avslöjar de så hilma mycket på baksidan för?) och det tror jag boken kommer kretsa kring. Denna ”Julia” har dock inte dykt upp en. Först när jag började läsa boken trodde jag att det skulle handla om att ”Winston” skulle på något sätt besegra storebror, samhället skulle bli rättvist och alla skulle bli glada, men ganska snart ändrades det. 1984 är en så mörk och förvrängd dystopi så det ser inte det minsta ljust ut.Jag menar, ”Winston” kommer knappt ihåg hur det var innan storebror härskade. Men om jag backar tillbaka till ”Julia” och att ”Winston” blir kär fick jag med en gång Romeo och Julia känsla. Den här förbjudna kärleken som är så stark, i 1984 kommer de dock inte från olika familjer utan man kan bara älska storebror i flygbas 1, Oceanien. Nej, nu måste jag fortsätta läsa!