Läslogg nummer tre, 1984, Lina
Även fast miljön i 1984 inte beskrivs jättemycket i boken så kan jag verkligen se nittonhundra åttiofyras London framför mig när jag läser boken. Dock så föreställer jag mig oftast miljöer ganska annorlunda mot hur det beskrivs i böcker, jag vet liksom hur det "egentligen" (enligt författaren ser ut) men jag målar hellre upp en egen bild.
Hursomhelst, London känns väldigt slitet och smutsigt, jag tänker mig inte att det är så klassiskt "dystopigrått", utan mer vitt, fast väldigt smutsigt. Området lite utanför innerstan, där prolerna bor, verkar mera grått, men inte riktigt på ett deprimerande sätt, med gamla, slitna, risiga hus och små gränder. "Han kom gående längs en smal stenlagd gata med små tvåvåningshus med nötta dörrar som vette direkt ut mot trottoaren och på något underligt vis erinrade om råtthål. Här och där bland gatstenarna låg pölar av smutsigt vatten. In och ut genom de mörka dörröppningarna och i de smala gränderna vimlade en förvånansvärd massa människor -..."
Där jag är just nu i boken så beskrivs det att det är sommar och varmt, och jag kan verkligen se det framför mig. Solen skiner, så det är väldigt ljust (somsagt, inte alls så "dystopigrått"!). Luften dallrar av den fuktiga värmen, gatorna är fulla med folk och det luktar så som en varm storstad luktar.
Huset som Winston bor i verkar inte så trevligt, redan på första sidan får man veta att "Trapphallen luktade kokt kål och gamla trasmattor". Hans lägenhet är liten och fyrkantig, och teleskärmen ( en apparat som hör och ser allt som man gör när man är i närheten av den) är ständigt på. Den ger förmodligen ett blåaktigt ljus ifrån sig, vilket får lägenheten att verka ännu kalare och tråkigare.
Det är en väldigt bra bok, och den gråa, tråkiga Winston som jag beskrev i min förra läslogg är nästan helt borta efter att han träffat Julia. Det är bra eftersom det blir mycket roligare att läsa när han är glad och gör saker som han faktiskt gillar.
