dystopier

Hon, han, hen.


”Motståndsrörelse mördar djur i demonstration mot ”feministsamhället”. Säger att `det inte är humant att tvinga folk bli könlösa´. På det svarar vi: det här är ett demokratiskt samhälle, och vi tvingar ingen! Dessutom är könsbytet bara för en god sak; nämligen att det inte ska uppstå någon form av favorisering av kön, som det gjorde innan vi införde vår könsdiskrimineringsnorm.”

 

Den långa delikatessen var inte svår att hitta. Nuförtiden kryllade det av allt man kunde tänka sig vilja äta: blommor, smådjur och trädknoppar. Det var som om det hade varit vinter i decennier och äntligen blivit vår efter den långa tiden i en grå omgivning.

Hennes svarta fläderbärsögon drogs omedelbart till den lilla fläck bubblande jord på gräsmattan och med en liten vingjustering dök hon ner till den levande födan som skulle mätta hennes unges mage.

I näbben kände hon vibrationerna från maskens muskler när den ovetande snodde sig i spiraler.

Inte död men i fångens gap, fick masken sedan se sin värld från ovan. Syrefattig luft stormade i dess ögon. Men det var inte svårt att se ned; luften var frisk och lysande molnfri, doftade hav.

Träd, som såg ut som buskar ovanifrån, tycktes med jämna mellanrum ha pressats in mellan de olika stora människohusen. Hela landområdet var gräsbevuxet.

Asymmetriska och färgglada fyrkanter bleknade bort bakom fågeln. Bara en tallhöjd framåt kunde hon se sitt hem: trädet hon byggt upp sitt grenhus i om och om igen efter att det blivit förstört på nytt. Den hemtrevliga plats där hennes unge kunde vila på dagarna, den lilla kojan som betydde liv och värme under de kalla nätterna.

Och där var han, hennes fjunige lille unge!

-          Det värsta är det där med hen. Nu ska inte ens min mamma vara tjej längre. Killen kom objuden och överraskade med en kniv, för att skära bort det kvinnliga på´na!

Det var bara ett par tvåbeningar, men för säkerhets skull gled hon så långsamt in i sitt hem att de tysta bladen omärkligt gled åt sidan.

-          … ska föreställa ett demokratiskt samhälle där alla ska vara lika mycket värda, och vara hur förbaskat mäkta sig själva som helst. Men hur är det med mig då, jag vill inte bli kallad nån jävla hen, jag är ju en han! Könsdiskriminering säger dem... det finns två kön, och det är kvinna och man, fler än så behövs inte!

-          Jag vet, och nu ska vi visa vad vi tycker. Här är det. Boet.

Det blev tyst en stund, så fortsatte människan: Ska du eller jag?

Tvåbeningarna bytte något med varandra och innan klickknallen ljöd, yttrade en av männen ytterligare några ord: ”Jag tar den lilla, kommer väcka mer uppmärksamhet…”.

Boets två små varelser skakade så kraftigt att två grenar föll ned. Hon pustade ut.

Men… varför var det blött? En röd, tjock vätska fläckade hennes fjädrar och värmde sidan av hennes rygg.

Nej! Han var död! Hennes fågelunge var död!

Med hjässan mot sitt likbarn rann en tår ur hennes öga, försvann fort in i hennes mjuka ansiktsdun för att aldrig synas igen.

I sin sorg märkte inte den bevingade änkan att trädet skälvde till och innan hon hann reagera, var ungen borta.

-          Den här kommer få feministerna att förlora sin sans!

-          Och naturskyddsföreningen att totaldampa. Tror du att de kan ändra sig då?

Mannen fick ett högtidligt uttryck i ansiktet, svarade:

-          Ja. Nu måste de ändra sig. Det måste dem.

 

Och masken som fått flyga för första gången i sitt jordeliv, återgick till att hjälpa blommorna att andas under marken. Aningslös om, att han just undsluppit en abrupt död som var raka motsatsen till den död, som var skälet till att han fortfarande var vid liv.

 

Att Nasse dog, är en tydlig vändpunkt (- eller peripeti!), tycker jag. Den döden innebar så mycket - precis som Simons också gjorde fast på ett annat sätt. För när Nasse dör rasar Ralphs stam ihop, och Ralph blir ensam. Innan var det kanske bara en maktkamp, och frustration (som jag pratat om förut) att vara utan vuxna som kan hantera situationen, som var det största och i stort sett enda ”hotet”.

Men Jacks stam går plötsligt över en stor gräns: de begår mord. Mot en vän, dessutom. De förstår ju inte det förrän efteråt, men då är det för sent. Blodet och mordets upphetsning har redan satt in, och nu ska de döda Ralph också. ”Döda odjuret! Skär halsen av´et! Så blodet rinner!”, ljuder deras sjuka krigssång.

 

Ralph blir jagad och ska dö, men just som han rullar ut på stranden ser han räddningen! Den som han väntat på och som kom för att han sett det Ralph kämpat för: eldens rök.

Räddningen är en sjökapten + besättning och båt. Alla pojkar kliver fram på stranden och när de berättat för kaptenen om de två pojkarna som dog brister de allihop ut i gråt. Det var upplösningen. Förstås att det kom en räddning men också att det liksom kom fram att de ångrade vad de gjort och förstod allvaret i det. Att de liksom kunde känna sorg och blev de engelska pojkarna igen, när det valiga livet kom tillbaka.

Jag tyckte det var en fin och trovärdig upplösning som nästan slutade som jag trodde från början. I början av boken visste jag ju dock inte att alla mord skulle ske så i slutet trodde jag ett tag att Ralph skulle dö eller att de skulle få stanna på ön för evigt.

Slutet är lite halvöppet, tycker jag. Man vet att det kom en officer och hans besättning till ön, men man kan ju inte veta SÄKERT att pojkarna kommer hem. Då boken utspelar sig under andra världskriget (tror jag?) kan de ju lika gärna bli ihjälskjutna på vägen. Eller så är kaptenen lite konstig och tycker att han kan lämna kvar pojkarna där för att de ”redan är förlorade” eller nåt (men det tror jag dock inte; han verkade ganska pålitligt).

 

Författaren har definitivt ett budskap, det bara känner man i de sista orden: ”Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände bort blicken för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.” Det är liksom inget slut, och ingen epilog. Det är bara sådär djupt.

Det står att Ralph gråter över oskuldens död och människohjärtans mörker.

Att en människa kan påverka så många andra till sjuka idéer som de övertalade innan inte ens tänkt på innan - eller kanske t.o.m. varit emot - är en stor bedrift. Jack är som Hitler; det tog inte en natt att övertala människorna, men tillslut gjorde han det i alla fall. Båda använde de sig av våld och övertalning, vilket verkar ju vara en fungerande metod.

Eller som Voldermort, han var ju inte ond från början! Det måste bara varit någon som smällde i honom idén att mugglarfödda inte var lika mycket värda, eller så var det på grund av hans dåliga uppväxt som skruvade till det i hans huvud. Hur det än var, så är de alla lika varandra: Jack, Adolf Hitler och Voldermort.

Punkt.

Man kan absolut tolka konflikterna i Flugornas herre på olika sätt. Personligen tycker jag att det både finns interna och externa konflikter i boken.

Ett gäng unga pojkar – kanske 6 till 12 år - är de enda överlevarna i en flygkrasch. De hamnar på en öde och tvingas vänja sig vid tanken att klara sig själva, något som vår huvudperson Ralph inte har något problem med – till en början. (”så vaknade förtjusningen hos honom, den uppfyllda drömmens förtjusning – inga vuxna!”)

För med tiden blir det svårare att hålla sams, och pojkarnas relationer till varandra djupnar, och stupar.

 

Fram tills nu har gruppen lyckats göra upp eld, bygga hyddor och hitta drickbart vatten. Alla är ganska glada även om vissa struntar i sina arbetsuppgifter. Men, så märker pojkarna av en annan varelse, ett ODJUR. De blir rädda och i allt kaos splittras gruppen i två.

 

Det blir en ledare (eller hövding) i varje ”stam”. Den ena stammen leds av Jack, och den tillhör man om man vill jaga, festa och ha kul.

I Ralphs stam vill de hålla elden vid liv. Elden, som ger rök och förhoppningsvis räddning.

Medan Nasse och Ralph (som är de enda i den stammen förutom Samoeric, tvillingarna, och möjligtvis några små till) bestämmer sig för att hälsa på Jacks stam för att få lite kött, träffar Simon för första gången Flugornas herre. Flugornas herre är helt enkelt en av flugorna i en flugsvärm ovan ett ruttet och dött grishuvud. Som jag förstår det, inbillar sig Simon att både flugan och grishuvudet kan tala. Grisen vill att Simon ska gå och leka med de andra pojkarna medan Flugan är fett ond och säger att de stora pojkarna kommer ”att ta kål” på Simon. Det hemska är... (SPOILER, SPOILER!) att det faktiskt händer. Ja, Simon dör. För Simon hittade odjuret som är en rutten människa fastspänd i en fallskärm. För när odjuret rörde på sig var det bara vinden som reste den uppåt. Simon ska berätta det för de andra men misstas för odjuret och blir själv dödad och bortkastad i havet.

Efteråt förstår pojkarna vad de gjort, men förnekar det. ”`Jag var utanför.´ Nasse nickade ivrigt. `Just det. Vi var utanför. Vi har inte gjort nånting, vi har inte sett nånting.´”

 

Man kan se Flugornas Herres handling på två sätt: Antingen ser man bara vad det faktiskt står, det jag skrivit ovan. Att ett flygplan kraschar och de överlevande tvingas komma på sätt att rädda sig själva på. Däremellan även några konflikter mellan människorna om hur de ska sköta sitt samhälle.

Eller, så ser man det underliggande; att det här är en berättelse om hur människan kan förändras och förvildas i djunglernas djup. Det sorgliga och praktiska i människans natur: vi gör vad vi kan för att överleva.

 

Extern konflikt: Hela grejen att skaffa egen mat och skydd, och att hålla sams när man har så skilda åsikter.

 

Intern konflikt: Det finns ingen riktigt tydlig intern konflikt i boken, men lite små som t.ex. Ralphs val mellan att lyssna på Nasse eller bestämma själv. Också om han ska ta Nasse på allvar eller ej i början. Sedan har ju Simon haft det svårt att bli tagen på allvar hos dem andra, men det kanske är något annat än en intern konflikt.

Jag tycker att William Golding är väldigt bra på miljöbeskrivningar, för jag kan tydligt se det han beskriver framför mig. I min första läslogg så skrev jag att jag tycker att språket i Flugornas Herre är väldigt stabbigt, men det tycker jag har förändrats, och faktiskt blivit sådär målande, som jag tycker om!

 

Det är lite svårt att förklara, men William beskriver liksom med känsla, inte med synen. Ex: ”En oändlig gryning plånade ut stjärnorna, och till sist silade ett grått, sorgset ljus in i hyddan” (observera ordet sorgset). Sådana ”känslomiljöbeskrivningar” dyker upp med lagom jämna mellanrum.

Ett annat knep författaren kör med, är att låta ungefär varenda miljöbeskrivning handla om solens upp -och nedgång. Hur ”solens tidiga strålar gjorde skuggor bakom hyddorna” t.ex.

 

I en liten del av boken blickar Ralph tillbaka på sitt gamla liv, alltså då han bodde hemma med sin familj. Då är det som en enda lång miljöbeskrivning och jag ska ta ett litet stycke från det:

”Vilda ponnyer kom fram till stenmuren längst bort i trädgården och det hade snöat. Strax bakom huset fanns det ett skjul, och där kunde man ligga på taket och se flingorna virvla förbi. Man kunde se den våta fläcken då varje flinga dog, och sedan kunde man ge akt på vilken flinga som först landade utan att smälta och se hur hela marken blev vit.”

 

Det känns som att miljöbeskrivningarna är väldigt viktiga för den här historien. Man vill känna hur pojkarna på ön verkligen känner sig i miljön: Hur de ormlika lianerna och ensamheten skrämmer dem, men också hur de njuter av friheten och de aromatiska blommorna på paradisön.

 

Han har en trevlig, känslosam och långsam rytm i sina miljöbeskrivningar, de kommer lagom ofta och är lagom långa för att man inte ska hinna tröttna. William Golding, har gjort ett bra jobb.

Jag har valt att berätta om Ralph, bokens huvudperson (det är ”den ljushåriga pojken” som boken och min förra läslogg inleddes med).

 

Ralph är blond och kommer från England. Han blir, som jag förstått det, barnens ledare redan första dagen på ön.

 

Jag tycker han verkar rätt käck, Ralph. Han är en bra ledare som lyssnar på dem han bestämmer över, och han har idéer på hur saker ska genomföras och om dem ska genomföras. En gång säger Ralph: ”Vi kan hjälpa dem att hitta oss. Om ett fartyg kommer i närheten av ön kanske dem inte märker oss. Så vi måste göra upp en eld.” Det kallar jag ett bra resonemang, även om det inte gick så bra med den idén; de lyckades nämligen bränna upp skogen, och INTE locka fram en räddning.

 

Alla ser upp till honom, t.o.m. Nasse, som verkar bli någon slags motsats till Ralph ju längre jag kommer i boken. Kanske kan det bli så, att konflikten i boken blir relationerna till varandra, snarare än ”barnen mot djungeln”. Kanske kan det bli så, att Ralph får ett lag och Nasse ett annat, och så tävlar dem! På att överleva! Men jag hoppas fortfarande på lite kärlek.

 

När Ralph skrattar åt en unge som säger sig ha sett en farlig orm blir jag lite besviken på Ralph. MEN, jag gillar honom ändå, han är liksom tuff på ett ödmjukt sätt, och även om han var fett bitchig mot Nasse i början känns han rätt snäll innerst inne.

 

Ibland kan Ralph påminna lite om Harry Potter. Alltså då Harry är så arg jämt och brukar titta ned i marken så att håret döljer ansiktet. Eller kanske är Ralph en blandning av Malfoy och Harry förresten, med tanke på hans ledarbehov.

 

Jag upplever att författaren beskriver sina karaktärer genom deras handlingar, alltså att han INTE skriver typ: ”Jack var en snäll pojke som tyckte mycket om godis. I situationer som gjorde honom arg brukade han skrika. Och som den skrikande pojke han var, skrek han i den här situationen också.”, utan snarare använder sig av när karaktärerna pratar och vad deras reaktioner och handlingar blir. Precis som i verkliga livet, alltså.

”Den ljushåriga pojken hasade sig ner sista metern utför klippan och började försiktigt ta sig fram i riktning mot lagunen.” Så börjar boken `Flugornas Herre´(Lord of flies, på engelska). William Golding, författaren, inleder alltså sin bok mitt i händelsen.

Jag gillar titeln på boken, jag känner att den är lagom tilldragande och knasig. Men än har jag inte listat ut varför boken heter så fast jag vet att det kommer!

Jag tycker inte att expositionen är särskilt bra alls, jag tänker att hade detta varit en bok som jag valt själv skulle jag antagligen sluta nu, för den börjar tråkigt och man förstår inte riktigt. Som tur är, måste jag ju faktiskt läsa den här boken, och det är jag glad över, för det blev bättre.

Första kapitlet heter så djupt och vackert som ”Snäckan ljuder”, och det är ett utmärkt namn som passar till händelserna. I det kapitlet presenteras bikaraktären Nasse, och hela den presentationen av honom är så sorglig och tafatt att man både vill skratta och gråta; och det tyckte jag om.

Just det här att de är på en ö visste jag redan innan jag började läsa; det står på baksidan. Men hade jag inte vetat det skulle jag kanske inte förstått att de hade kraschat med flyget och att det bara var ungar som överlevde, förrän flera sidor framåt.

Karaktärerna säger själva i boken att deras situation liknar den i boken ”Skattkammarön”. Själv skulle jag likna det vid en programserie som gick på barnkanalen i somras; ”Flyg 29 saknas”. Jag tyckte mycket om det programmet, och jag hoppas att ”Flugornas herre” kan visa sig vara lika full av kärleksintriger och splittrade grupper.

Jag vet faktiskt att bråk kommer, dels för att det måste hända något spännande (!),OCH, så har jag fått det berättat för mig, hehe...

Språket och meningarna känns gamla och lite tråkiga, fast det går. Jag brukar tycka om böcker med ganska målande språk, och det här är lite stabbigare.

Men, det blir ju som sagt bättre (jag måste erkänna att det fanns en liten miljöbeskrivning som var så fin: ”`Ljusbuskar. Ljusknoppar.´ Det var mörka, eviggröna buskar med aromatisk doft, och de många knopparna var vaxaktigt gröna och slutna till skydd mot ljuset”). Det är som när man läser en bok på engelska! I början går det segt och man stoppas hela tiden av något speciellt ord som tycks komma hela tiden, men efter ett tag vänjer man sig och det jobbiga ordet har man antingen kollat upp eller bestämt sig för att strunta i.