dystopier

LÄSLOGG.5 Fahrenheit 451

Jag tycker att vändpunkten i boken är väldigt tydlig. Mildred (hon är ännu mera dum i huvudet efter det här) ringer medvetet brandkåren och berättar att det finns böcker hemma hos henne och att det är Montag som lagt dem där. Hur kan man vara så elak så att man praktiskt taget förråder sin egen man!? Och vad skulle hon själv vinna på det hela? Är böcker verkligen så hemska?

Guy är på jobbet och får reda på att de måste rycka ut och fattar inte vinken förrän de är utan för hans port och går mot hans lägenhet. Där tvingar Beatty honom till att själv spruta fotogen över hela sin lägenhet vilket, som tur är, leder det till Beattys död, vilket antagligen var bäst för omvärlden och för Guy själv. Men problemen var inte över där, för när han vände sig om och stirrade in i tv-väggen såg han att den mekaniska hunden har släppts lös för att spåra upp Guy och sedan döda honom, något som resten av världen gladeligen sitter och tittar på med spänning.

Hur som helst så dör hunden när den hamnar i lågorna, men en ny hund skickas ut från ett annat distrikt och återigen börjar jakten. Montag flyr för sitt liv och springer hem till Faber som berättar att hans enda chans är att springa ner till floden och sedan till det övergivna järnvägsspåret, och följa det tills han möter några uteliggare som liksom han en gång var tvungna att fly för sina liv och hamnade där. Precis när Guy kommer nära floden kommer roboten och hoppar emot honom med den vassa gift tanden hängande ur munnen, och exakt när man tror att det är försent hoppar han i floden och försvinner. Då kom upplösningen – lättnaden av att han klarade det trots allt, trots att hunden var så nära från att hinna upp honom. Och man blir så glad när man läser det, att allt blev bra och att han fann männen längs järnvägsspåret och fick en viss frid. Men bara en liten stund senare sprängs allt i småbitar, hela staden han just flytt ifrån, allt, borta, förstört. Alla byggnader och allt som han någonsin haft där faller till små bitar, liksom hans fru Mildred, som han älskat så mycket och stöttat.

Just i den stunden kommer han på när de träffades första gången, i Chicago. Det är så hemskt att han kommer på det då, då när det inte längre fanns kvar. Men man förstår och vet att allt blev bra, att han förstod att han hörde hemma med dem till sist och blev lycklig.   

LÄSLOGG. 3    Fahrenheit 451

Det är inte svårt att lägga märke till miljön i Fahrenheit 451, den liksom strålar ur bladen, men inte på ett positivt sätt. Jag har tänkt på att Ray beskriver mycket i boken som en orm. Som när Montag sitter på tunnelbanan på väg till Faber och högtalare ekar ut reklam för tandkrämen Denhams, beskriver han det som ”en röst (som) drev efter honom. ’Denhams, Denhams, Denhams’, tåget väste som en orm. Tåget försvann i sin håla.” Samma sak gäller på första sidan i boken där munstycket spottar ut fotogen som en orm, något som jag pratade om i Logg 1.

Jag tycker att miljön är som en orm. Den är hemsk, giftig, den spottar. Den förstör människorna, förgiftar dem. Tv-väggar överallt, ens familj finns på teven. Det är så sjukt att ens riktiga familj inte längre är dem man älskar, nu älskar man sin fina och perfekta tv-familj istället. Det är det som är så skönt med Montag, att han inte tycker om det. Det är också det som får en att avsky hans fru. Han borde lämna henne, låta henne vara tillsammans med sin tv-familj istället.

Jag tror att miljön doftar bränt, att doften från lägenheterna där de bränner böckerna måste sprida sig ut på gatorna och påminna alla om hur fel det är att läsa. Det låter tyst, alla sköter sitt och gör sitt jobb som de ska. Man pratar inte med främlingar, man bara gör det man ska. Det känns så, men jag kanske har fel? Ray beskriver inte så mycket om just det, men man upplever det så. Jag tycker att han borde beskrivit ännu mer, det hade gett berättelsen mera liv. Fast samtidigt tycker jag inte att det förändrar själva berättelsen så mycket, det gör alltså inget. Många andra saker täcker över det, som t.ex. när han sitter på tåget och kommer att tänka på när han var barn och en gång hade ”suttit på en gul sandkulle vid havet mitt i en blå och het sommardag och försökt fylla ett såll med sand eftersom en elak kusin hade sagt: ’fyll det här sållet så ska du få tio cent’.” Så försökte han, men sanden var brännhet och sållet var tomt. Så han satt där själv och grät. Bradbury får en verkligen att väcka empati med Guy och inse vilken hemsk miljö han lever i. Därför behövs inte så mycket miljöbeskrivning.

Läslogg nr.2 Fahrenheit 451

Karaktären Beatty i Fahrenheit 451 är en otroligt irriterande karaktär som man inte riktigt förstår sig på. Vem är han egentligen? Vad gör han egentligen?

Beatty är (vad det verkar som) chef över brandmännen och är den som är hjärnan bakom den mekaniska hunden som används för att jaga ”kriminella” (eller vad han nu tänkt använda den till), något han är extremt entusiastisk över. Och ändå är det han som pratar om hur dåligt det är med böcker och frågar Guy om han minns den där ”grabben i din egen klass” som blev misshandlad för att han var intellektuell och kunde alla svar, som var ”ovanligt begåvad”. Är inte Beatty själv lite intellektuell i alla fall? Om man skall kunna uppfinna en slags smart mekanisk robot (som i och för sig används på ett ont sätt) måste man vara extremt begåvad. Beatty säger att man blir smart av böcker, men samtidigt erkänner han att han av nyfikenhet tog böcker som egentligen skulle brännas och så berättar han att de hade ”ingenting att säga. Ingenting man kan lära ut eller tro på. De handlar om folk som inte existerar, om de är romaner. Och om det är fackböcker är det ännu värre, den ene professorn kallar den andre idiot, den ene filosofen skäller ut den andre. Allihop rusar omkring och släcker stjärnor och utplånar solen. Man blir bara omtöcknad.” Nej, usch, fy. Beatty säger emot sig själv och beter sig illa, fastän han låter sååååååååå trevlig, i synnerhet när han talar om den mekaniska hunden, dödsmaskinen som på något sätt skall hjälpa samhället.

Då är frågan: mot vad i så fall?

Montag frågar Beatty om han vet var en sådan flicka som Clarisse kommer ifrån, den mystiska flickan som tillsammans med Guy är den enda som är normal, visserligen barnslig, men hon har fantasi och är den enda som visar kärlek, som visar att hon bryr sig. Efter en lång förklaring om att de har rapporter om henne och hennes familj säger Beatty att ”för den ’stackars’ flickan var det bäst att få dö”.  Och det är nog sant, i samhället de lever i är det nog bättre att dö. Men det är ändå orättvist. Bara för att hon var en sådan som tänkte, som undrade varför istället för hur, som faktiskt ville få svar och som älskade böcker, skulle hon dödas! En utav de två människor som hade förnuft var nu borta.

Jag tycker att det är fint att Montag tog ett tiotal böcker och gömde i ett trångt utrymme i väggen, som han skall läsa ut innan de tvunget måste brännas upp, för säkerhetsskull. Hoppas han lyckas, eller skall man säga: hinner?

LÄSLOGG. 1    Fahrenheit 451

Kapitel 1 i Fahrenheit 451  är en nästan fantasifull inledning på boken om Guy Montag, brandmannen som istället för att släcka bränder anlägger dem i en dystopisk värld där böcker är förbjudna och måste brännas upp. Bokens titel är en enkel men ändå talande titel som syftar på graderna när man bränner papper, något jag inte förstod tills jag fick det förklarat för mig. Antingen är det bara jag som är allmänt oallmänbildad eller så är det inte alla som förstår vad siffrorna 4-5-1 syftar till.

Jag kan inte undvika att bläddra vidare när Ray liknar brandslangen vid en pytonorm som spottar sitt giftiga fotogen över världen och hur Montag liknas vid en fantastisk dirigent ”som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnande ruiner”. Det är något vackert med hans sätt att skriva på som får den dystopiska berättelsen att ändå vara underbar och ganska bra, även om tillvaron är hemsk.

Han frågar sin fru Mildred när de möttes, men det är det ingen som minns eller kommer ihåg, och då undrar man naturligtvis hur det går att ens glömma bort…? Har det något med dystopin att göra i sig självt eller är det kanske så att de inte vill minnas? Att de kanske har blivit påverkade på något sätt av de stora tv-skärmarna som ständigt står påsatta i vardagsrummet och som kostar lika mycket som halva Montags årslön? Man undrar, men det lämnas oklart, något som irriterar. Tyvärr, men jag kan inte läsa mellan raderna i detta fall.

Man förstår ändå att Montag älskar henne, men kärleken verkar ändå svalnat. Jag kan förstå honom; de är inte lika varandra. Mildred verkar så ytlig, så tom på något sätt, som om allt hon önskar sig är en ännu en megastor tv-vägg som kommer tvinga henne och hennes man att leva på bröd och vatten i ett år. Hon är ytlig, egoistisk och självcentrerad. T.ex. när Montag kommer hem och uttrycker sitt samvetskval över kvinnan som vägrade lämna sina böcker så att han och brandmännen var tvungna att bränna upp både henne och böckerna. Han hade visserligen försökt att släpa ut kvinnan därifrån, men hon vägrade. Hon ville hellre dö martyrdöden med sina böcker än att lämna dem åt att brinna upp alldeles ensamma i hennes lägenhet. ”Vad spelar det för roll, vatten som rinner under en bro.” säger Mildred när han uttrycker sin ängslan. ”Vad bryr jag mig om henne, och hon fick ju inte ha böcker. Det gjorde hon på eget ansvar, det borde hon ha tänkt på. Jag hatar henne. Hon får dig att sluta jobbet och sen, det vet du, står vi snart på bar backe, inget hus, inget jobb, ingenting.”

Jag kan inte jämföra denna bok med någon annan, jag har aldrig lagt märke till något som  man kan jämföra med någon annan bok, och det gör den verkligen speciell. Jag ser ändock fram emot att läsa denna bok som fångar en med alla ord och möten mellan människor. Det är en mänsklig, dystopisk berättelse som lika gärna kunde varit verklighet.