Isa - Läslogg 2, 1984
Det finns egentligen ingen riktig beskrivning av Winstons utseende i boken, men när jag läser ser jag John Hurt framför mig, som spelar honom i filmen (från 1984).
Winston är ganska velig. Man tänker sig att protagonisten i en sån här dystopi skulle vara rättfram och göra uppror direkt, men han går långsamt fram och drivs – till viss del – av överlevnadsinstinkt. Det bästa jag kan jämföra honom med är en tonåring som vill ”rebella” emot sina föräldrar, men inte riktigt vågar och istället gör små saker som den intalar sig är väldigt trotsiga. Winston, som skulle vilja göra motstånd och säga ifrån mot regimen, skriver istället dagbok och köper prydnadssaker från tiden innan revolutionen. Och han vet att han kommer att bli utplånad om han fortsätter, det står till och med i boken att ”bli dödad var vad man väntade sig”. Men ändå verkar han ha något att kämpa för, antagligen tron om att Storebror ska störtas och att han ska bli fri. Efter att han får lappen av Julia blir överlevnadsinstinkten ännu större. Jag tror att hon kommer visa honom hur man ska undvika att bli sedd av teleskärmar och spioner, och att de kommer att träffa fler regimmotståndare.
Smiths familj verkar vara till största delen död, men det står aldrig uttryckligen att hans pappa är det. Jag anar att han kommer få en roll i boken senare.
Jag tycker att Winston är en bra karaktär för historien, han för den framåt i rätt tempo så att Orwell hinner förklara livet i Flygbas 1 innan någonting börjar förändras.
Den andra karaktären jag tänkte skriva om är Charrington, butiksinnehavaren. Han beskrivs som en sextioårig gammal man, med en intellektuell atmosfär. Eftersom han har levt innan revolutionen förväntade jag mig att Winston skulle fråga ut honom – som han hade gjort med prolen i baren – men det gör han inte, fast jag tror att om Charrington har något att berätta om livet innan Storebror kommer han göra det med bokens gång. Han gör ju det redan lite när han berättar om barnramsan:
”Oranges and lemons, say the bells of St Clement’s
You owe me three farthings, say the bells of St Martin’s”
Än så länge är Charrington en väldigt sympatisk karaktär, och jag tycker om honom mycket.
Kul att du jämför med filmen! Du berättar om två av bokens huvudpersoner och verkar ha fångat in dem ganska väl. Kanske kunde du ha förklarat mer hur och på vilket sätt författaren beskriver/inte beskriver sina personer.
