dystopier

Fortsatt väldigt bra bok! Som jag har nämnt tidigare är den fylld av adjektiv överhuvud taget och inte minst i miljöbeskrivningarna. Man får verkligen en bild av platsen där det utspelar sig, hinner få en känsla av den och lära känna den lite. För att inte spoila något för någon tar jag ett exempel från den allra första sidan, "Trapphallen luktade kokt kål och gamla trasmattor. Ett flerfärgsplakat, överstort härinne, var uppsatt på bortre väggen"
Sedan fortsätter det men redan här tycker jag att man får känslan av att det är ett rätt trist och dystert ställe man har kommit till. Jag får en känsla av att det har varit viktigt för Orwell att beskriva hur hemskt och grått allt är. Boken innehåller mycket beskrivande, även människorna beskrivs väl och mycket. Ofta brukar jag bara kunna beskriva delar av personer i böcker med ord men just här tror jag nog att ja med ord skulle kunna sätta ord på hur jag tänker mig dem. Dock ändrar jag mig ofta i fråga om både utseende och personlighet så inget är särskilt beskrivande. Jag beskrev ju Julia i mitt förra inlägg men nu tycker jag hon har förändrats igen. När jag skrev förut tyckte jag hon verkade rebellisk och upprorisk. Jag trodde att hon ville göra uppror mot partiet, för att göra världen bättre. Men hon är inte alls sån. Hon gör bara saker som bryter mot lagen för att hon är sugen på att leva annorlunda än man får. Hon har inget för att sätta sig upp mot den för andra människors skull. Hon är egoistisk och bryr sig egentligen bara om att hon (och kanske Winston) ska få leva som de vill, hur andra människor har det intresserar henne inte alls. Ett krot exempel: "Vad spelar det för roll? Folk blir ju avlivade hela tiden, inte sant?"
Och såklart är det sant, folk blir avlivade hela tiden. Men kan man verkligen bli så okänslig att man inte bryr sig det minsta om det? Dessutom har hon ju börjat se fel i regeringen, kunde då inte hon förstå att de kan ha fel i annat också, att de kan göra helt fel i princip allt? Jag gillar inte Winston speciellt heller. Speciellt inte efter att man fick veta att han som barn (typ tretton) åt upp all mat hemma och snodde choklad från sitt döende småsyskon. Det är bara hemskt. Barn är barn, men så ung var han inte och lite vett kan man ha i skallen även om man inte har det allt för gott ställt. Det finns det exempel på, det är bara att se ut i verkligheten.
"Äntligen hade det hänt. Budskapet hade kommit." Ja äntligen har det hänt. O'Brien (en ganska högt uppsatt man med lite rebelliska tankar) är tillbaka! De har mött honom och så vidare. Han är strängare än jag tänkte mig men jag gillar honom starkt ändå! (Som sagt figurerna ändrar sig rätt ofta.) Jag vill inte spoila men det uppkommer frågor i boken som ska ta reda på om man klarar av att förråda partiet. Ungefär så här kan de låta: "Att begå sabotage som kan vålla hundra tals oskyldigas död?" "Om det till exempel av någon anledning skulle tjäna vårt intresse att kasta svavelsyra i ett ansiktet på ett barn - är ni beredda till det?"
Jag personligen skulle kunna dö för att världen skulle bli bättre om jag var i deras värld, men frågan är om jag skulle klara av det som man förväntas klara utifrån frågorna. Jag är inte så säker på det. Det är ju hemskt människokallt och förfärligt. Samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av att inte göra skillnad när jag visste att jag kunde. Jag är konfunderad och har inget svar på de frågorna, så be mig inte välja!
Den del där det är minst adjektiv är ju "Boken i boken" som egentligen är en faktabok. Den är ju lite torrare "Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som gegrafiskt tillhör Europa, eller det vore fullt möjligt för Oceanien att skjuta fram sin gräns till Rhen eller till och med Weichsel.". Men samtidigt är det intressant och roligt att få höra hur samhället är uppbyggt och varför saker är som de är i boken. Dessutom är det intressant att Orwell jämför med hu hans tids människor trodde att år 1984 skulle se ut och hur det blev i boken. "Dagens värld är kal, hungrig och sönderfallen jämfört med den värld som fanns före 1914, och är det i ännu högre grad om man jämför den med den framtid som den tidens människor föreställde sig och såg fram emot.". Efter det funderade jag på om Orwell fick någon slags oro för att världen skulle gå åt fanders, eftersom alla andra hade en väldig framtidstro efter andra världskriget. Kanske.
Hur som helst med tanke på frågorna jag nämnde och så vidare känns det som om alla är väldigt pessimistiska. Ingen tror egentligen att de kan göra skillnad. I alla fall inte förrän om väldigt länge. Det märks inte minst på O'Brien. " Ni blir tvugna att vänja er vid att leva utan resultat och utan hopp. Ni kommer arbeta en tid, ni kommer att åka fast, ni kommer bekänna, och sen kommer ni dö. Det finns ingen möjlighet att det kommer någon märkbar förändring inom vår egen livstid. Vi är de döda.".
Och ja också det är nog sant, men det känns ändå hemskt att de är så pessimistiska. Inte ett uns av glädje för att de (i alla fall försöker) gör världen bättre. Men de är i alla fall realister. 
Boken är, precis som jag förutspådde väldigt bra och spännande men inte pangpå, eller att det är en massa action eller annat hela tiden. väldigt bra bok!