dystopier

Den externa konflikten är uppbenbar - en pojke och en pappa som försöker överleva i ett frostigt och dött landskap räcker gott och väl. Men det är mer komplicerat än så! Den lilla familjen är helt klart suicidial, och det enklaste är tydligt - att de skjuter sig båda två. Men då pappan slösar en pistolkula på en man som attackerar barnet, har de bara en kula kvar. Plötsligt blir frågan moralisk, det minst själviska vore för pappan att skjuta sonen och själv leva kvar i den här plågan, men klarar han det? Kan han verkligen fortsätta leva utan det lilla som håller honom uppe? Att pappan skjuter sig är uteslutet, han vill förstås inte lämna den lilla pojken kvar på jorden att svälta eller frysa ihjäl. Mamman hade tagit självmord redan innan historien hann börja, och tyckte att pappan i sin tur borde skjuta sonen och därefter sig själv, men han tordes inte göra det. Detta är en intern konflikt som sonen inte vet om, det är något mannen slits mellan - att låta pojken magra mer och mer för var dag som går, eller göra slut på sin sons lidande och sedan själv leva kvar med det på samvetet? Och, är inte det att ge upp?

Ännu har jag inte fått reda på vad som verkligen hänt, varför världen är så obefolkad och död, men jag hoppas en förklaring ges innan boken tar slut. Det börjar bli spännande nu, det går bättre för familjen som hittat ett litet underjordiskt skafferi, och det ger mig lusten (och styrkan) att läsa vidare. 

I den här loggen är det meningen att jag ska skriva om miljön i boken, och hur författaren bär sig åt för att beskriva den. Miljöbeskrivningen i boken är rätt speciell, författaren bakar in miljön på ett naturligt och ganska diskret sätt så att det inte blir för uppenbart och plastigt. Han lyckas också fånga känslan. När jag läser boken bakar jag alltid på ett undermedvetet vis in mig i ett tiotal filtar och tofflor och mössor och vantar för att kylan huvudkaraktärerna lever i är så påtaglig! Jag försöker hitta ett miljöbeskrivande utdrag från boken som jag kan visa med, men hittar inget, vilket är mycket lustigt då jag har en rätt tydlig bild över hur det ser ut. Jag tror  det har med att göra mer att man är så insatt i karaktärernas huvuden att skriver författaren "hus" ser jag ett hus lika detaljerat som huvudpersonerna som har huset framför sig gör. Att McCarthy inte ger några målande beskrivingar i ord gör ingenting, utan ger kanske bara en effekt i sig. Svälter och fryser man ihjäl i sin dagliga kamp om att överleva tänker man kanske inte i första hand på hur träden viner i vinden eller solen strålar ned på tallbarret genom vinternötta grangrenar, och det bidrar till att boken känns så fruktansvärt (bokstavligen) verklig! Jag tror det är ett medvetet trick från författaren för att göra läsaren mer inuti boken, så att säga.

Sammanfattning: miljöbeskrivningarna är ingenting som förekommer särskilt, men det är heller inget som stör läsaren, utan känns medvetet från författarens sida.

Jag läser Vägen. Kan inte säga att rubriken är överrumplande intressant direkt, det står VÄGEN i silverförgade versaler och så är det en bild på en väg. Träden saknar löv och vägen är frostig, det ser ganska deppigt ut. Man kommer rakt in i boken, den börjar med " När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet som sov bredvid honom". Först och främst undrar man vad en man och en pojke gör ute i skogen på natten. Varför de inte sover hemma, och vilka de är. Så då läser man vidare, i jakt på någon form av förklaring, men någon sådan ges inte. Inte direkt iallafall. Det bakas in små ledtrådar och man får själv pussla ihop sin egen uppfattning om vad som har hänt. Därför måste läsaren sitta superkoncentrerad när den läser, så att man inte missar något. Det är ganska ansträngande faktiskt. Det var mycket svårt att läsa på tunnelbanan. Den är väldigt djupt lagd, och ibland skrivs det meningar som är typ en hel filosofibok i sig. Typ: "Hur skiljer sig det som aldrig ska bli från det som aldrig blev?". När jag läste det fick jag stänga boken och tänka i fem stationer ungefär (utan att komma på något riktigt svar förstås, filosofiska meningar behöver mer tid än så (dessutom är de liksom inte till för att lösas)). Ibland blir det lite för filosofiskt och man får bara ont i huvudet och undrar vad som menas med att något "berövats dess underlag". Det är också i och för sig en del av charmen enligt mig, att man inte förstår allt alldeles, men att det tillsammans bildar en stämning i boken. Stämningen ja. Den är så jobbig! När man läser boken, känner man det som att man själv är med i den, och då den handlar om en pappa och en son som svälter och fryser ihjäl i en dystopisk framtidsvärld, är den mycket obehaglig att läsa. Jag kan läsa sju-åtta sidor, sen måste jag lägga ifrån mig den och titta på Disney Channel eller något ett tag - den blir lite för tung. Deras lidande är så påtagligt att man verkligen känner den själv! Jag visste redan innan jag började läsa boken att det skulle bli lite såhär, eftersom det är så kallt ute i riktiga världen också så är det lättare att leva sig in. Detta gör i alla fall att jag med en viss tveksamhet och bävan tar upp boken, som att jag helst skulle slippa. Men för boken är det ju positivt, att den är tillräckligt skickligt skriven för att man som läsare ska känna så. Man vill så intensivt och gärna att de ska klara sig, eller att det ska bli en riktigt varm sommar, att alla blir lyckliga och nöjda. Det som håller hoppet uppe och får en att trots allt läsa vidare är kärleken mellan sonen och pojken. Den är så påtaglig och man kan inte låta bli att bli rörd. Jag undrar vad som komma skall, de kan ju inte gå runt och lida i alla evighet, det skulle ingen roman klara sig på. Jag undrar vad, men något måste hända.