dystopier

ursäktar förseningen, jag skyller på sjukdom och brist på dator

Den första vändpunkten är att Winston köper sin bok och börjar skriva i den. Sedan träffar han Julia och blir ännu mer radikal. De blir upptäckta och den sista stora vändpunkten är att de tas in på kärleksministeriet för förhör, och Winston omvänds till att älska partiet. I hela boken har kärleksministeriet funnits i bakgrunden, folk försvinner hela tiden men det påverkar inte Smith så mycket. Innerst inne vet man att han kommer att komma dit genom hela boken, han säger det själv och det är mest en fråga om tid. Jag tycker att scenen när de upptäcker teleskärmen i Charringtons lägenhet är väldigt smart, åtminstone det teleskärmen säger.

”Vi är de döda”, sa han.
”Vi är de döda”, upprepade Julia pliktskyldigt.
”Ni är de döda”, sade en järnröst bakom dem.
De for åtskils. Winston tyckte att hans inälvor frös till is. Han kunde se vitan på alla sidor om irisen i Julias ögon. Hennes ansikte hade blivit mjölkaktigt gult. Klicken av rouge som hon ännu hade kvar på kinderna avtecknade sig skarpt, nästan som fristående från hyn inunder.
”Ni är de döda”, upprepade järnrösten.
”Den var bakom tavlan”, flämtade Julia.
”Den var bakom tavlan”, sade rösten. ”Stanna kvar precis där ni står. Rör er inte förrän ni får order.”

Det där stenkalla upprepandet ger en bra och skrämmande effekt. Sen kommer delen på kärleksministeriet som jag tycker kan bli långdragen och enformig. Och rum 101 gjorde mig väldigt, väldigt besviken. Efter all hajp undrade man vad det skulle finnas därinne (återigen en sådan där sak som är med i bakgrunden hela tiden och som man vet väntar) och inget skulle riktigt kunna leva upp till ens förväntningar.
Men nog av cynismen, mycket är bra med slutet också. Jag älskar tanken på att de skjuter en i ryggen när man minst anar det, och ja, jag hoppades lite att det var så boken skulle sluta. Att Winston gick genom en korridor och plötsligt insåg sin kärlek, och att den sedan skulle ta slut och man fick anta själv vad som hände (pang.) Men det är ett väldigt lugnt slut, Winston sitter på ett kafé och spelar schack med sig själv. Både Julia och han har överlevt men kärleken är död. Han har accepterat Engsoss och han till och med älskar Storebror.  

Hej!
Här är min Dystopi novell, hoppas ni gillar den.
Mvh Anna

Dystopi novell

- Släpp ut mig!  

Skrek jag och bankade på dörren till den lilla glasburen som höll mig fången. Det hade säkert gått en timme sedan jag började banka. Till slut orkade jag inte banka mer, så jag sätter mig ner, lade huvudet mot knäna och lutade mig mot dörren och undrade: Hur gick det här till? Det sista jag kunde minnas var att jag var på väg hem från skolan och någon knackade mig på axeln och sen blev allt svart. När jag vaknade låg jag på en säng i den här glasburen.

Jag hade absolut ingen aning om var jag var, men det såg ut som ett laboratorium. Det stod en massa maskiner överallt och på ett bord litet längre bort stod en lång rad med provrör. Alla innehöll någon slags röd vätska. Ett par meter ifrån buren fanns en stor svart metalldörr. Plötsligt slog det mig att det här kanske hade något med de kidnappade barnen att göra.

Den senaste månaden hade flera barn i åldrarna 14 till 18 försvunnit spårlöst, dykt upp igen ett par dagar senare utan något minne av var de varit eller vad som hänt och sedan försvann de igen några dagar senare. Har även jag fallit offer för kidnapparna, tänkte jag. Jag är ju sexton år och det är ju rätt ålder. Jag kände hur hjärtat började slå fortare, hur svetten rann ner längs ryggraden. Lugna ner dig Aurora, du håller på att hetsa upp för något som du inte ens är säker på, försökte jag intala mig själv. Kanske är det ett par jätte treviliga människor som har kidnappat dig därför att de vill ha din hjälp Jag suckade. Nej, jag var inte dum i huvudet. Jag visste att oddsen för att det var så var lika med noll.

Jag började leka med mitt långa bruna hår, och försökte tänka på något annat. Då hörde jag något. Någon höll på att öppna den stora svarta dörren. Hjärtat började slå ännu fortare. Jag ställde mig upp och tittade på dörren, utan att släppa den med blicken. Jag vågade inte blinka. Jag ville springa därifrån, men det gick inte eftersom jag var inlåst i en två meter hög och tre meter bred glasbur. En man kom in genom dörren. Han hade rektangulära glasögon, långt mörkt hår som var uppsatt i en hästsvans, en vit labbrock, svarta byxor och svarta skor. På ungefär samma plats där hjärtat sitter bar han något som såg ut som en namnbricka. Han gick fram till bordet med alla provrör. I handen höll han en skrivplatta som han av och an tittade ner på. Efter en stund vände han sig om och började gå mot mig. Det kändes som om mitt hjärta stannade för en sekund. Jag började backa bakåt i takt med att han kom närmre och satte mig på sängen. När han kommit tillräckligt nära kunde jag se att hans namnbricka. Det stod ”Dr Joakim Johnsson” på den.

- Aurora Ahlqvist, 16 år. Pappa, Allan Ahlqvist, 48. Mamma, Mia Ahlqvist, 46, och lillasyster Marielle, 10 år. Bor på södermalm i Stockholm, Ringvägen 50, fjärde våningen. Sa han och läste från skrivplattan.

- Hur vet du allt det där? For det ut mig innan jag hann tänka. Han tittade på mig och sa:

- Jag vet allt om dig Aurora. Jag vet t.ex. att du älskar djur, du tränar balett och gymnastik. Du tar pianolektioner i hemlighet för att överraska dina föräldrar på deras bröllopsdag och du har även en svaghet för choklad.

Hur visste han allt det där? Jag hade inte sagt till någon att jag tog pianolektioner i smyg och mitt choklad beroende var det bara familjen som kände till. Utan att tänka mig för frågade jag

- Vad vill du mig? Varför har du fört mig hit?         

- Jag vill ha din hjälp.

- Min hjälp? Till vad då?

- Jag vill att du testar en sak åt mig.

Innan jag hann svara, började han förklara.

- Jag har skapat ett serum som kan ge människor djurlika förmågor. T.ex. en gepards snabbhet, en ugglas mörkersyn, en katts hörsel och vighet eller något annat djurs förmåga. Människan skulle kunna komma ännu närmare djuren och vi skulle lättare kunna förstå och betvinga dem om vi kunde tänka som och vara som dem. Tack vare dessa förmågor kan människan bli ännu mäktigare! Tyvärr har jag råkat ut för några mindre missöden och jag har inte lyckats hitta några andra som delar min syn. Men om jag kunde visa världen hur detta kan öka vår makt kanske någon nappar på min idé. Problemet är bara att jag inte hade någon att testa detta serum på.

Då insåg jag något.

- Det är du! Det är du som har kidnappat alla barn den senaste månaden! Du har använt dem som försökskaniner! Varför? Varför oss barn?

- Ni barn har ett mer levande sinne, er energi, era själar och era kroppar är bättre anpassande till detta experiment. Ni har inte hunnit bli formade än. Ni är fortfarande… formbara.

Han tittar på mig med ett galet leende och jag kunde inte låta bli att fråga

- Och jag är din nya försökskanin?

- Du behöver inte oroa dig, det kommer inte att göra ont, svarade han. Fortfarande med det galna leendet på läpparna.

Innan jag hann reagera tog ett par robotarmar tag i mina fötter, och ett annat par tog tag i mina handleder. Dr. Joakim Johnsson gick in i buren med en spruta i handen och tog tag i min arm. Jag sprattlade och sparkade och försökte göra mig fri från robotarmarnas grepp, men doktorn tog tag i min arm och stack in sprutan. När han tog ut den kände jag hur mitt medvetande sakta gled iväg.

Varför ligger jag här på en parkbänk? Jag satte mig upp och försökte minnas vad som hänt, men utan framgång, så jag började gå hem. Jag kände mig yr och hade en konstig smärta i armen, ungefär som den man får när man tagit en spruta. Efter en halvtimmes stapplande gång var jag hemma. När jag kom in möttes jag av en så kraftig omfamning att jag nästan föll baklänges.

- Var har du varit?!

Mammas röst hade aldrig låtit mer hysterisk än den gjorde då och hon hade nog aldrig sett mer hysterisk ut än hon gjorde då heller. Hennes vanligtvis välkammande, korta, blond hår var rufsigt och tovigt. Hennes normalt vackra, blåa, lugna ögon, hade påsar under dem och var fyllda av panik. Pappa gick fram till henne och försökte lugna ner henne fast han själv nog var lika hysterisk. Hans korta mörka hår spretade åt alla håll och kanter och hans bruna ögon såg väldigt trötta ut.

- Lugn ner dig, Mia, sade pappa.

- ”Lugna ner mig”?! Skrek mamma. Allan, vår dotter har varit försvunnen i tre dagar! Och du vill att jag ska vara lugn?!

Pappa stirrade på mamma utan att svara. Hon vände sig mot mig och öppnade munnen för att säga något när Marielle kom springande rakt emot mig.

- Aurora! Vad skönt att du är hemma, var har du varit? Frågade hon.

Alla tre tittade på mig. Vad skulle jag svara? Skulle jag ljuga eller tala sanning?

- Vi åkte på klassresa. Jag trodde att jag hade sagt det till er, sa jag med klar och tydlig stämma.

Jag bestämde mig för att ljuga. Mamma suckade en lättad och irriterad suck. Pappa himlade med ögonen och Marielle tittade på mig med stora, blåa, oskyldiga barnaögon. Jag klappade hennes blonda lockiga hår.

- Förlåt att jag gjorde er så oroliga, sade jag efter en stund.  

- Varför svarade du inte på mobilen? undrade mamma.

- Slut på batterier. Svarade jag kort.

Jag satte mig ner på knäna så att jag blev lika lång som Marielle.

- Om du går och lägger dig kommer jag strax och läser en godnattsaga.

- Okej. Svarade hon glatt och sprang upp för den automatiska trappan till sitt rum.

Jag ställde mig upp tittade på mamma och pappa, och väntade på att de skulle säga något.

- Det är nog bäst att du går upp till din syster och läser den där sagan innan det blir för sent.

Jag nickade och gick till Marielle, läste en saga, sa god natt till mamma och pappa och gick sedan till badrummet för att tvätta av mig. När jag såg mig själv i spegeln skrek jag till av chock. Mina vanligtvis normal gröna ögon var neonfärgade och pupillerna var långa och smala. De såg precis ut som katt ögon. Mamma måste ha hört mitt skrik för hon kom inspringande och la händerna på mina axlar.

- Vad är det som har hänt?

- Mina ögon!

 Jag tittade på henne och hon såg förbryllad ut.

- Hjärtat, det är inget fel på dina ögon

Jag vände mig om och tittade i spegeln igen. Hon hade rätt. De var normala igen.

- Är du säker på att du mår bra, Aurora?

- Ja, jag är nog bara tröttare än jag trodde.

- Säkert?

- Ja, du kan gå och lägga dig igen.

Hon kastade en snabb orolig blick på mig innan hon gick ut. Jag visste att hon inte skulle tro mig. Hon skulle bara tro att det var min trötta hjärna som spelade mig ett spratt, men mina ögon hade verkligen förändrats, även om det bara var för nån sekund så hade de verkligen det. Jag försökte att inte tänka mer på det, men bilden av mina kattögonen försvann inte. Den natten hemsöktes jag av samma mardröm om och om igen. En man med i vit labbrock och hästsvans kommer emot mig med en spruta i handen. Jag försökte fly men jag kunde inte röra mig. Han hade ett galet leende på läpparna. Efter den femte mardrömmen vaknade jag med ett ryck. Helt genom svettig. Jag gick till badrummet för att skvätta lite vatten i ansiktet. När jag gjort det kollade jag mig i spegeln igen och jag var tvungen att pressa handen mot munnen för att inte skrika. Kattögonen var tillbaka, men det var inte bara de som hade förändrats. Mina naglar hade förvandlats till klor, jag hade mårhår i ansiktet och min hud var täckt av päls. Vad är det som händer med mig? Tänkte jag panikslaget. I samma ögonblick kom mina minnen tillbaka. Dr. Joakim Johnsson den galna mannen från drömmen, hans serum som gav människor djurförmågor, han hade kidnappat alla barn och sprutan. Sprutan! Det måste ha varit det där djurserumet som han hade sprutan och det är därför som jag håller på att förvandlas till en katt.

Jag måste hitta honom och få honom att göra mig normal igen. Med den tanken i huvudet fick jag plötsligt en svans. Jag måste hitta honom och det är fort! Innan jag gick lämnade jag en lapp till mamma och pappa där jag berättade om allting som hade hänt. Jag sa åt dem att gå till polisen så fort de läst detta.

Då var det dags att dra. Den automatiska trappan är för högljud och kommer väcka mamma och pappa.  Jag måste ta fönstret. Det var minst fyra meter ner till marken, men jag måste försöka. Tack vare min nya smidighet landade jag lätt på fötterna. Ibland lönar det sig att vara katt tänkte jag. Det bästa sättet att hitta honom måste vara att börja vid bänken där jag vaknade. Han måste finnas där i närheten någonstans. Med min förbättrade hörsel och syn och mitt förbättrade luktsinne kunde jag lätt hitta till bänken, trots att det var kolsvart ute. När jag kom fram snappade jag snabbt upp hans doft och följde efter den. Den ledde mig till vad som såg ut precis som ett övergivet laboratorium. Återigen kom smidigheten till användning när jag smög mig förbi alla kameror och in i byggnaden. Jag lokaliserade snabbt rummet där jag suttit inlåst. Rummet låg i ett totalt mörker så jag bestämde mig för att sätta mig på ett bord vänta på honom. När jag satte mig kom jag åt en knapp på en dator. En fil öppnades och det dök upp massa bilder på barn jag kände igen från tidningarna. Det här måste vara barnen som han kidnappade innan mig. På varje bild stor det med stora röda bokstäver ”borta” eller ”försvunnen”. På databordet ligger det en lapp, jag börjar läsa: Något har gått fruktansvärt fel, men jag vet inte vad. Ett par dagar efter att barnen har blivit utsläppta slutar deras datachip att blinka på super datorn. Som att de håller på att försvinna. Jag fruktar det värsta. Kl. 02:00 ikväll började Aurora Ahlqvists chip att sakta försvinna från dataskärmen, hon står näst på tur för det som väntar. Jag ville inte skada barnen, jag ville bara se om mitt serum funkade och nu är det försent. Jag tänker inte ge upp min dröm, men jag hoppas att när framtida genrationer hittar mitt arbete, gör de ett bättre jobb än mig. Pappret gled ur händerna på mig. Jag tog några vacklande steg bakåt, och stötte i något. Jag tände lampan och såg Dr. Joakim Johnsson hänga från en av takbjälkarna. Jag skrek högt av rädsla och sprang därifrån så snabbt benen bar. Ut ur rummet, ut ur laboratoriet och in i skogen. Bort från alltihopa, den döda kroppen, mitt gamla liv och min familj. När det äntligen började ljusna hade jag säkert sprungit i flera timmar. Jag satte mig ner, lutade ryggen mot ett träd och vilade. Nu borde mamma eller pappa ha hittat lappen, fast nu var det ingen idé att ringa polisen. Dr Joakim Johnsson var redan död. Jag skulle verkligen sakna dem. Jag hoppades att de skulle få det bra, men önskade att jag fått säga hejdå innan jag stack. Jag slöt ögonen och gjorde mig beredd på det som Dr. Joakim Johnsson hade skrivit väntade mig.

SLUT!

Jag tycker att vändpunkten i Hungerspelen var när Kattniss och Peeta fick reda på det tuffa sanningen, en segrare måste utses. Båda två fick hopp över att kunna stödja varandra istället för att stöta varandra när de fick reda på den nya spelregeln: Ifall spelarna från samma distrikt är de sista överlevande fick de få lov att åka hem tillsammans som segrarna, men sanningen om att det inte höll krossade deras hopp i tusenbitar. Men tur hade de att en segrare måste de ha, Kattniss använde det till sin tjänst istället men hur är jag ganska på att majoriteten redan vet så ingen ide att ta upp det här (Ni som tillhör minoriteten läs boken själv!).

Efter har läst slutet gjorde så att jag hittade flera kopplingar till boken som jag har nämnt flera gånger i de tidigare läsloggarna 未来都市 NO.6. Båda böckerna beskrev hur vissa folk kan njuta av sitt liv och leva i lyx medans andra sliter för att ens kunna överleva, det påminde mig nämligen om samhället vi lever i. Vi lever varje dag utan några svårigheter om överlevnaden, men det finns folk som svälter eller har andra problem samtidigt som vi kanske sitter framför datorn och spelar eller annat. Jag tror att budskapen är att få oss att se omgivningen runt oss, om inte då tror jag inte att det har några budskap alls.

Och det allra sista, författaren hade bra teknik men själva boken hörde inte till min smak. Jag hittar inget som får mig att vilja läsa boken igen.

Jag tycker inte att det är överdrivet självklart när peripetin sker, kanske är det när Johns (även kallad ”Vildens”) mamma Linda dör, eller jag uppfattar det som när Vilden beger sig ut i naturen för att få uppleva smärta, vilket får folket och deras soma att häpna. Men på sätt och vis förstår jag John, för utan smärta och fulhet kan ju inte njutning och skönhet existera, vilket måste bli väldigt deprimerande (Men inte hinner dem bli deprimerade med sin överdos på soma, men Vilden som aldrig använt soma hinner ju förstå det.). Folkets förvåning över Vildens vilja till smärta, får dem att häpna; det börjar med att bilarna på vägen intill stannar och iakttar, vilket sedan får reportrar att komma till hans läger, i slutet är reportrarna så många att det inte finns en enda tidning som inte skrivit om John:

”Den kvällen bildades en svärm av helikoptrar, som kom surrade över Hog’s Back, ett mörkt, tio kilometers långt moln. Beskrivningen på föregående kvälls försoningsorgie hade stått i alla tidningar.

– Vilde! Ropade de först anlända, då de steg ur sin maskin.

– Mr Vilde!

Intet svar.

Dörren till fyren stod på glänt. De sköt upp den och gick in i skymningen bakom de stängda fönsterluckorna. Genom ett valv i bortre ändan av rummet kunde de se de nedersta stegen av den trappa, som ledde upp till de övre våningarna.”

Citatet kommer ifrån sista sidan (s. 237) och sammanfattar Vildens situation i slutet rätt bra och även folkets förvåning, häpnad, och att det ändå mitt i denna chock blev en succé. Vilket också är det jag skulle kalla upplösningen på boken av ”Du nya sköna värld”. Boken är otroligt bra skriven, men aningen svår att komma in i, men jag kan rekommendera den till relativt vana läsare.

”Vilket är bäst – att ha regler och komma överens, eller att jaga och döda?” Det blir ”Nasses” sista ord innan han blir dödad och det känns som peripetin även om det var svårt att hitta den viktigaste vändpunkten i boken. Den första vändpunken är när elden slocknar, nästa när Jack bildar en egen stam. Det fortsätter med mordet på Simon och sedan vändpunkten när Nasse dödas.

 

Boken börjar ganska oskyldigt med badande och lek och sen är det en hel kedja av händelser som visar hur deras civiliserade men svaga samhälle störtar samman. När ”Nasse” dör förlorar Ralph, Sam och Eric också de två tvillingarna till Jacks stam. Jacks stam ser Ralph som ett tillräkligt stort hot för att vilja döda honom och offra honom till odjuret, ”Roger vässade en stör i båda ändar” . Jacks stam börjar jaga Ralph i djungeln och försöker tillslut röka ut honom genom att elda upp djungeln och alla dess resurser på köpet.

 

I det ögonblick ”Nasse” dör och Ralph är ensam går allt över styr då han är nära att förlora sitt liv. Pojkarna börjar på ön som vänner på ett äventyr och det slutar med att 2 (3 med pojken med födelsemärket) pojkar är döda varav 2 blev mördade. I stort sett förvildas alla pojkarna (utom Ralph) innan räddningen och det sista steget i deras utvecklig till vildar är när de vill spetsa den enda fortfarande civiliserade varelsen på ön som en offergåva på en påle till odjuret.

 

Upplösningen sker när Ralph snubblar ut på stranden med en hop vildar efter sig, som en gång var hans vänner och han stöter på en ung officer och två matroser. Alla pojkarna stannar upp när de får syn på de vuxna och allvaret i deras tidigare handlingar flyter upp till deras medvetande, särskilt Ralphs. ”Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig, tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över dem kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.”

 

Boken slutar med att officeren blir generad och tittar bort men jag tycker att det skulle ha slutat med ”… och hans fall genom luften”. Jag tycker att William Golding kunde ha avslutat en så djup och bra bok på ett bättre sätt men det ligger kanske något i att de vuxna väljer att se förbi en sådan här händelse, när skrivna och oskrivna regler har brutits av barn. Boken visar hur bräklig ett civiliserat samhälle kan vara då det står mellan det vi i allmänhet kallar förnuft och ens egna behov och vilja. Hela boken kan beskrivas mycket koncentrerat, kampen mellan gott och ont. Jag tror inte det fanns en enda kvinna med i boken, vilket var synd men boken är än då mycket bra.

 

Jag trodde att pojkarna skulle bli räddade i sinom tid men jag visste inte hur läget på ön skulle se ut då. En stor anledning till att jag har varit så negativ i mina tidigare läsloggar om framtiden för pojkarna var att jag redan från början misstrodde pojkarnas förmåga till att kunna skapa sig ett eget civiliserat samhälle som vad gäller styre påminner om en demokrati, när en diktatur är så mycket enklare för de ledande pojkarna som har hög rang och i regel tillhör de äldre på ön. Jag tycker att bokens slut låter läsaren gissa vad som ska hända där näst och enligt mig blir pojkarna upplockade på båten, de tas emot av sina familjer när de kommer hem, vilka trodde att de var döda. Ralph får reda på ”Nasses” egentliga namn. Alla pojkarna får men för livet av det som hände på ön och många av pojkarna kommer ha mardrömmar resten av livet och de flesta får antagligen gå till en psykolog då och då. Jag tror att Ralph (och Jack ) kommer att komma över händelserna på ön så pass att han klarar av att tänka på sitt liv och framtid.

 

Jag har lite problem  med att jämföra med en film så jag tar en bok, ”Lägerhästarnas natt” av Eric Eriksson. Boken handlar om sjöscouter bestående av pojkar, den boken har inte heller någon kvinna med förutom när en mamma nämns.  Boken handlar om hur de äldre scouterna terroriserar de yngre och skrämmer dem för lägrets sista natt där de hotar med att allt möjligt hemskt ska hända  t.ex. att de ska knuffas ner för ett stup. Det finns en filminspelning av Flugornas herre och den tänkte jag se.

Jag fick aldrig med de här styckena ur boken och väljer att ta med dem nu. Jag rekommenderar den här boken och det finns stycken i den här boken som kan göra dig rörd.

”Vem är ledaren här?”  ”Det är jag”, sade Ralph med hög röst. En liten pojke med resterna av en besynnerlig svart mössa på sitt röda hår och resterna av ett par glasögon hängande vi midjan gjorde en rörelse för att kliva fram, men åtrade sig och blev stående där han var. Pojken som gjorde en rörelse fram för att lägga beslag på omnämningen som ledare var Jack och efter allt som hänt ser sig Ralph fortfarande som ledare och de andra stoppade inte honom. Medan Simon levde gav han Ralph en av sina värdefulla åsikter. ”Du kommer hem igen i alla fall. Det tror jag åtminstone.”

 

Den externa konflikten är uppbenbar - en pojke och en pappa som försöker överleva i ett frostigt och dött landskap räcker gott och väl. Men det är mer komplicerat än så! Den lilla familjen är helt klart suicidial, och det enklaste är tydligt - att de skjuter sig båda två. Men då pappan slösar en pistolkula på en man som attackerar barnet, har de bara en kula kvar. Plötsligt blir frågan moralisk, det minst själviska vore för pappan att skjuta sonen och själv leva kvar i den här plågan, men klarar han det? Kan han verkligen fortsätta leva utan det lilla som håller honom uppe? Att pappan skjuter sig är uteslutet, han vill förstås inte lämna den lilla pojken kvar på jorden att svälta eller frysa ihjäl. Mamman hade tagit självmord redan innan historien hann börja, och tyckte att pappan i sin tur borde skjuta sonen och därefter sig själv, men han tordes inte göra det. Detta är en intern konflikt som sonen inte vet om, det är något mannen slits mellan - att låta pojken magra mer och mer för var dag som går, eller göra slut på sin sons lidande och sedan själv leva kvar med det på samvetet? Och, är inte det att ge upp?

Ännu har jag inte fått reda på vad som verkligen hänt, varför världen är så obefolkad och död, men jag hoppas en förklaring ges innan boken tar slut. Det börjar bli spännande nu, det går bättre för familjen som hittat ett litet underjordiskt skafferi, och det ger mig lusten (och styrkan) att läsa vidare. 

"Jordbävningen måste ha stört alla dessa varelser som levde i djuphavsgraven men nu steg upp ur den, gnistrande och gliitrande i mörkret - havsjuveler allihop."

Oh my god! Mörkt liv av Kat Falls var sjukt bra! Så bra att jag faktiskt läste om den bara för att! Den är mystisk och långsökt- på ett positivt sätt! Så när jag väl förstod hela storyn fick jag en helt underbar känsla! Mörkt liv är en helt underbar bok som man inte kan stressläsa, utan den kräver lugn och tålamod. Det är då som den blir som bäst! Jag skriker just nu efter en uppföljare, men tyvärr tror jag det är förgäves…

Bokens peripeti och upplösning flyter lite ihop med varandra. Vändpunkten är nog när man får veta att Skuggan är Gemmas bror, och att Doktorn (han kallas bara Doktorn) är en ond vetenskapsman som bara är ute efter sin egen status. Han har listat ut att barn som tillbringar flera år under vattnet blir förändrade för att kunna leva så. De kallar det mörkergåvor, för att de som lever i mörkret får sådana gåvor.  Doktorn ville alltså undersöka alla ungdomar för att se om det var trycket som orsakade gåvorna.

”Jag var anledningen till att doktorn kom ner i havet. Så att han kunde bevisa sin teori om mörkergåvor.”

Upplösningen är fylld med action när de blir instängda över 30 meter ned i havet och glasväggarna spricker. När de väl kommer upp svävar Gemmas liv i fara. Med nöd och näppe lyckas de få liv i henne tack vare Zoes mörkergåva – Tys lillasyster. Fortsättningen blir lite cheesy, för de kommer på ett sätt att lösa ett ekonomiskt problem. Och det är lite skumt att de inte har kommit på ett bättre förslag tidigare.  

Den slutade inte riktigt som jag trodde, dels för att den handlade om något helt annat, och dels också för att boken är egentligen helt outsägbar.  Det slutar så klart med att Ty och Gemma finner kärleken hos varandra. Den påminner lite om andra böcker med att det är en kille och en tjej som är med om ett äventyr, men sedan blir de kära i varandra. Ungefär som Den mörka materian.

"Jag böjde mig fram och lät mina läppar nudda hennes. Hennes ögon blev stora av förvåning men hon drog sig inte undan, så jag tryckten min mun mot hennes som jag drömt om att göra ända sendan jag fann henne i den övergivna u-båten."

Kat Falls har lirkat in fakta om hur världen ser ut då som om det är det mest naturliga som fanns.  Därför tror jag att budskapet är att ta vara på jorden så mycket som möjligt, och att allt är möjligt.

Peripetin i 1984 är otroligt svår att placera.  Vändingen är inte en punkt, det är mer som en långdragen korv. Man kan säga att den börjar när Winston åker fast. Han tas till det fruktade Kärleksministeriet där förrädare misshandlas bara för att dö. Men jag kan inte gå med på att vändingen slutar där. Under hans tid i Kärleksministeriet, förändras så mycket och man når bokens klimax otroligt långsamt. Den person Winston ser mest upp till visar sig vara hans största fiende. Det visar sig också att polisen följt honom under sju år, då han hade trott att han kunde gömma sig. Han blir grovt misshandlad. Mot slutet får Winston se sig själv i spegeln, men det är inte sig själv han ser. Han ser ett nerbrutet skelett som tappat sitt hår och sina tänder. Efter allt det här inser man hur chanslös och misslyckad han hade varit. Allt han fått vara med om nåde hjärtat.  

Upplösningen på boken, är faktiskt en av de bästa upplösningarna jag någonsin varit med om. Allt går verkligen åt helvete. Winston blir totalt förstörd och han tappar till och med sin kärlek för Julia, som han behållit djup inne i sig själv. Det har ett samtal i slutet av boken då det kommer över ens om att ingen av dem känner något för den andra längre. Han sviker henne och hon sviker honom. Men sviken tar inte slut, det kommer ett svek till. Winston sviker sig själv. När han misshandlas i Kärleksministeriet, så lovar han sig själv att han ska hata Storebror till döden.
 De sista orden i Winstons huvud är ”Jag älskar Storebror”. Han älskar Storebror sekunden innan en pistolkula träffar honom i bakhuvudet. Det finns nästan inget hopp kvar. Det ända hoppet som finns kvar, är det hoppet som läsaren har. Hoppet om att kanske inte Winston lyckades vinna över staten, men att kanske någon annan måste gjort det tillslut. Här skulle man kunna tänka sig att Orwell skulle kunna nöja sig, men det gör han inte. Utan efter själva historiens slut, skriver han några formella sidor om hur allt som kan går fel, går fel. Alltså finns inget hopp kvar alls, ondskan vinner för alltid. Det är som en motsatts till ”de levde lyckliga i alla sina dagar”.  Man kan inte förställa sig något värre slut, än hur den här boken slutar.

Nu när man har läst slutet, så blir det redan tydliga budskapet i boken, ännu tydligare. I slutet förstår man bara inte budskapet, man nås av det. Allt blir så förfärligt att man inte kan tänka sig något värre. Eftersom 1984 samhället liknar samhällen som fanns då, så blir man rädd för att det ska gå så långt som i bokens samhälle. George Orwell försöker få folk att frukta den sortens samhälle, så att ingen någonsin skulle vilja ha det så. Den klassiska taktiken att överdriva för att få folk att förstå, en väldigt genomtänkt bok och ett väldigt genomtänkt budskap.
Sorgligt nog har ju inte det här budkapet riktigt nått alla här i världen. Om Tysklands och Sovjets samhällen liknade Ocianien i 1984, så är det ingenting jämfört med vissa samhällen idag. Som i Kina, där staten skrämmer folket, så att inte det avslöjas om hur dåligt det är i landet. Eller i Nordkorea där hela landets befolkning blir lurade och ledarna glassar sig i den västerländska lyxen. Kanske det är så att dem här sortens samhällen alltid kommer leva kvar, precis som krig. Fast kanske inte, kanske kommer man kunna bekämpa det precis som vi gjort i väst. Det här dock en fråga som får leva vidare och 1984 var en fantastisk bra bok.  

Vackrare än något annat

Det fanns där redan innan jag vaknade i mina obehagliga drömmar, som en osynlig slöja som höll borta all lust och stängde inne hopplösheten. Det fanns säkert mycket att lära här och även jag tyckte det var väldigt intressant och fascinerande i början men nu ville jag inte stanna en minut till. Den här platsen hade förändrat mig och jag kände mig numera som en stel marmorstaty. Jag kunde höra Moremí på nedervåningen och blev plötsligt sentimental när jag förstod att hon var en av anledningarna till att jag mådde såhär. Det var inte så här det började, vad var det med mig?
Jag var en talangfull journalist som skulle på ett uppdrag, till staden som föddes av avund från Venedigs speciella charm, Las Vegas galna stämning och Londons klassiska vis. Skönhetens stad, Pulchranova.  Det krävs turism eller isolation för att bevara något så annorlunda och extremt som en stad där allt är vackert och här gäller det senare så jag hade tur som fick komma hit. Jag bor hos Moremí i en minilägenhet på övervåningen, men hon ska inte bara ge mig husrum utan också visa mig runt i staden och lära mig om den. Jag rodnar när jag tänker på hur pinsam jag var första gången vi sågs på tågstationen. Hon är så himla vacker med kontrasten i ansiktet, de mörka ögonbrynen och ljusröda läpparna. Hennes hår är mörkt och ligger perfekt runt huvudet. Hon kanske fixar och fönar det varje dag, det skulle inte förvåna mig men det ser naturligt ut. Hela hennes uppsyn blev i alla fall för mycket för mig den där första dagen och jag kunde inte sluta stirra. Hon kollade på mig lite irriterat och undrade säkert vad för galning som skulle bo hos henne, men hon måste vara van, för även om jag skäms över hur jag stirrade så kan jag ändå inte förebrå mig själv för hon är verkligen skrämmande vacker.  Ja, hon bor i skönhetens stad men det hade inget med det att göra för människorna här är inte vackrare än där jag kommer ifrån, möjligtvis lite finare klädda. Tja, jag kan inte säga att det hela började så bra. Dagen efter när vi gick runt i den makalösa staden med detaljerat utsmyckade byggnader och parker med färgglada blommor, så frågade jag om det som hade fascinerat mig mest av allt.
”Hur står ni ut med att aldrig le?”
Jag var påläst och visste det innan jag kom hit men jag hade aldrig riktigt trott på det. Jag menar, ett helt folk som aldrig ler eller skrattar! Det går ju inte!
 Till att börja med diskuterade vi frågan i vänlig ton och hon förklarade att det inte var så speciellt, de hade aldrig skrattat eller lett, men inte för att de inte var glada bara för det inte var så de uttryckte deras glädje. Jag nöjde mig inte med det svaret och fortsatte argumentera och ifrågasätta för jag förstod faktiskt inte.
”Vi är uppväxta med att inte le, det kommer inte naturligt för oss”
”Men om nån säger något roligt!”
Det slutade med en hysterisk, låtsad vänlig debatt om huruvida man behövde le eller inte.
”Du pratar som om vi inte är människor”
”Ja, för det är mänskligt att le och skratta”
Vi kom inte fram till någon slutsats men efteråt hade båda lite dåligt samvete och det var som om vi telepatiskt gjorde en överenskommelse att försöka vara trevligare i fortsättningen. Några dagar efter så gick vi runt i staden för att köpa nya kläder till mig som skulle vara typiska för Pulchranova. Den stela stämningen släppte lite och vi hade ganska roligt fast det var inga skratt såklart. Det var förvånande hur snabbt det gick att vänja sig vid att inte skratta, men det var inte så svårt för leenden och skratt smittar och när det inte finns någon att bli smittad av så blir man liksom botad. Ibland fick jag lust att fnissa men den lusten dog bort när jag såg de blickar jag fick. Mina nya kläder var annorlunda min vanliga stil. Det var ett vanligt ljusgrått linne, mörkgröna byxor som var lite pösiga, och en tunn huvtröja i ett svalt tyg med lite märkliga volanger längs huvan och knapparna. Det var maj och jag behövde inte mer kläder än så när jag var utomhus. Nu smälte jag omedvetet in, med stiliga kläder och ett stramt ansikte.
Jag blev störtförälskad i Moremí första gången jag såg henne men jag började inte riktigt gilla henne förrän den 17 maj då det var fester och baler överallt i staden för att fira sommaren som snart skulle komma. Vi gick på en fin bal i solhuset (ett hus där taket var en stor glaskupol) som vi blev inbjudna till tack vare Moremí. Hon var lika strålande vacker som vanligt i en klarblå klänning och jag såg faktiskt rätt bra ut jag med. Hon lärde mig de eleganta danserna och jag försökte hänga med så gott det gick. Jag var ganska hopplös men ändå envisades hon med att jag, låt efter låt, skulle stanna kvar på dansgolvet och vi dansade dans efter dans tillsammans. Hela tiden hade jag den där sprudlande, kittlande känslan i magen men min hjärna kopplade inte längre den känslan till höjda kinder. Diskret stolt såg jag hur andra män tittade på oss med avundsjuka i blicken, eller det var i alla fall vad jag inbillade mig. Den balen slutade bra också när vi, tro det eller ej, åkte häst och vagn hem!  Väl hemma innan jag gick upp till min minilägenhet, kysstes vi. Jag hade så svårt att sova den natten med fjärilar som flög runt som galna i min mage.
Dagen efter spenderade vi i vad som sades vara den fagraste parken i Pulchranova , Rosenparken. Där gick vi runt hand i hand och såg vackra och unga ut. Rosorna hade alla möjliga färger, från romantisk röda till märkligt blå.
”Så vad ska du skriva om i din artikel?” frågade hon och sneglade på mig.
Jag svarade att jag skulle skriva att Pulchranova var den underbaraste platsen på jorden och att namnet
Pulchranova (som kommer från det gamla språket latin och betyder ungefär vackert och nytt) verkligen passade och massor av sådant dravel, men det var vad jag tyckte just då. Nu är jag inte så säker på det längre.
Den första gången mina tvivel började var nog när jag ensam var ute i staden för att gå och handla mat och gick förbi en dagisgrupp som var ute och gick, två och två hand i hand. Ingen log. Det var egentligen inte så att dagisbarn som är ute på promenad alltid gå runt och ler, det gör de säkert inte alltid även där jag kommer ifrån, men det var det där med barn som inte ler överhuvudtaget. Då greps jag av panikkänsla. Vad var det här för sjukt ställe? Jag gick till mataffären fortfarande lite förvirrad men när jag väl kommit hem hade jag lugnat mig och hade nog glömt bort allt om det inte vore för brevet jag fick två dagar senare. Det var ett vitt kuvert med mammas handstil. I brevet fanns det vanliga, hur de mådde, hur mådde jag? Vad som hade hänt, vad hade jag varit med om? Sedan stod det om min syster som nu hade fött sitt barn och om hur söt sonen var. I kuvertet låg också ett fotografi och det var när jag såg det som panikkänslan återvände. På bilden var min syster och hennes nyfödde son, båda skrattade. Det är svårt att förklara känslan jag fick men det var nästan som om jag hade blivit lurad, eller fångad. De första dagarna när jag hade ifrågasatt Moremí, då hade jag det fortfarande färskt i minnet, hur det var där man log. Men sakta, säkert och omedvetet hade jag förändrats och glömt. Jag blev rädd när jag förstod hur lätt miljön hade påverkat mig och hur försvarslös jag var mot det.
 Känslan kom i vågor, ibland så kändes det bara dumt men andra stunder så kunde jag inte göra annat än att tänka på det. Den här dagen låg jag under vattnet igen, vågen sköljde över mig innan jag vaknade.
 Jag drog undan de blå gardinerna och kollade ut genom fönstret. Människorna som gick utanför pekade på det underbara vädret. Den lilla fontänen sprutade vatten som glänste i solljuset, träden hade kvar de ljusa vårblommorna och allt var så jävla vackert. Jag behövde komma härifrån! Jag gick upp ur sängen och klädde på mig mina kläder. Jag åt frukost snabbt och gjorde mig klar för att gå ner till Moremí. De var ganska pryda av sig här och numera undvek även jag att gå ner i bara morgonrock till Moremí. Jag knackade på dörren från hallen och hon släppte in mig och återgick sedan till att läsa tidningen. Hennes panna var rynkad av nyheterna och hennes hår hade lagt sig lika perfekt som vanligt, med en smal hårslinga längs tinningen. Jag satte mig mittemot men reste mig ganska snart igen för att sedan åter sätta mig. Hon kollade upp från tidningen lite frågande.
Panikkänslan var tillbaka.
"Moremí, jag älskar dig. Älskar du mig så le" sa jag oväntat och överdramatiskt att döma av hennes blick. Nu hade jag till och med börjat tala vackert!
"Julian, jag älskar dig, men jag kan inte le." svarade hon med en blick som letade efter upphovet till detta yttrande. Det fanns inte mycket att svara, slutdiskuterat, hon kunde inte le. Jag reste mig upp.
"Vad är det med dig?" sa hon oroligt.
"Jag vet inte." Det var sant, jag visste bara att jag behövde komma härifrån och jag berättade det för henne. Jag bad henne följa med mig hem, jag visste tillräckligt om Pulchranova nu för att skriva en roman. Vi diskuterade det länge och konversationen liknade den vi hade för ca en månad sedan, bara den här gången var ilskan utbytt mot förtvivlan. Hon gick inte med på att resa härifrån så jag lämnade henne där och tog första tåget hem. Det var inte förrän jag suttit någon timme på tåget och sett mil efter mil med ödemark passera, inte ett spår av marmorstatyer eller planterade blommor, som det gick upp för mig hur lustigt jag betett mig, och kanske jag överreagerat en aning! Det var som om jag plötsligt såg allting utifrån, från ett helt nytt perspektiv. Jag kände mig rätt löjlig vid eftertanken men minnet var ändå tydligt och jag mindes panikkänslan jag haft, jag kunde bara inte förstå den.
När jag vaknade nästa dag skulle jag precis dra undan de blå gardinerna när jag upptäckte att fönstret nu var på andra sidan av rummet och jag var visst inte i Pulchranova. Jag var hemma. Snart kom minnet av gårdagen tillbaka och konstigt nog blev jag lite nostalgisk.

 Dagarna fortlöp och på samma sätt som jag förändrades i Pulchranova blev jag så småningom precis som förut igen, mitt gamla skrattande jag och ju mer tid som gick blev det mer och mer obegripligt att jag lämnat Moremí, eller var det hon som lät mig gå? Jag tänkte tillbaka på henne och undrade om det bara var jag som varit ytlig, om hon bara varit vacker, men min slutsats blev alltid den att hon varit mycket mer än det, och ju mer sörjde jag hennes frånvaro. Det kom dagar då jag övervägde att resa tillbaka men de dagarna försvann innan jag satte planerna i verket och jag stannade hemma. Min artikel blev bra, men jag undvek att gå in på hur jag hade mått när jag var där.
Sommaren passerade, och så kom den första kyliga dagen i slutet av augusti. Jag var på väg hem från arbetet och skulle bara åka två stationer med tunnelbanan så jag stod vid dörrarna, redo att gå av. Jag såg att det var hon innan jag förstod det. Av allt jag visste om henne så hade jag ingen aning om att hon kunde överraska mig så totalt. Det var en hel rad säten och människor mellan oss, hon stod vid dörrarna på andra sidan, till vänster om mig och hade fäst blicken på inget särskilt utanför. Jag kunde inte göra annat än att stå och gunga med i vagnens rytm, så chockad var jag. Efter 27 sekunder släppte hon det där utanför och fäste blicken på mig istället. Hon var smittad och bara synen av mig kunde utlösa det. Först kröktes mungiporna, sedan spred det sig över kinderna som blev runda och tillslut var tänderna blottade. I en tunnelbanevagn en kall och molnig dag, mitt ibland alla vardagens rutiner, stod Moremí och log. Det var vackrare än något annat.

 

Nu ska jag skriva om bokens konlflikter.
Det finns många småtrassel i den här boken, men den största måste nog vara kylan, grunden till nästan allt i Vägen.  Eftersom jag nämnt hela det köret i mina andra läsloggar så tänker jag hoppa direkt till de inre konflikterna.

Mannen i boken tampas med mycket, ett grovt exempel är att ta livet av sig eller ej. Jag tror att det enda som håller honom kvar på jorden är kärleken till hans son, som när han i sin tur börjar tvivla på om livet är ett bra ställe att stanna på blir det lite kortslutning i pappans hjärna. Han brukar ryta åt pojken att han ska hålla tyst och aldrig mer säga något sådant, men tankarna bubblar alltid upp igen i pojkens huvud.

Det här ska föreställa mannen och sonen som är ute och går på vägen, det andra gråa ska föreställa aska och dimma. Den här bilden visar de konflikter som karaktärerna har tillsammans. Längst ned i högra hörnet är det två bestick som är överkryssade, det ska föreställa brist på mat. Eftersom de vandrar på vägen är de flesta hus redan plundrade på mat och kläder, till och med gardiner är bortslitna. Över besticken är det en sol, det ska föreställa att det inte finns någon värme. De är faktiskt ( det kan vara lätt att glömma bort ) ständigt frusna och nära att dö av köld. Uppe i vänstra hörnet ser ni något som serut som en galen pingvin, men det är en ”ond människa”. Det var lite svårt att rita eftersom jag inte vet hur en ond människa ser ut. Men i det här fallet är det någon som reser på vägen och vill folk illa, och som bokstavligen äter upp folk. Mannen och sonen är inga onda människor.

 

Det här ska föreställa mannen och sonen som är ute och går på vägen, det andra gråa ska föreställa aska och dimma. Den här bilden visar de konflikter som karaktärerna har tillsammans. Längst ned i högra hörnet är det två bestick som är överkryssade, det ska föreställa brist på mat. Eftersom de vandrar på vägen är de flesta hus redan plundrade på mat och kläder, till och med gardiner är bortslitna. Över besticken är det en sol, det ska föreställa att det inte finns någon värme. De är faktiskt ( det kan vara lätt att glömma bort ) ständigt frusna och nära att dö av köld. Uppe i vänstra hörnet ser ni något som serut som en galen pingvin, men det är en ”ond människa”. Det var lite svårt att rita eftersom jag inte vet hur en ond människa ser ut. Men i det här fallet är det någon som reser på vägen och vill folk illa, och som bokstavligen äter upp folk. Mannen och sonen är inga onda människor.

 

Det här är mannens konfliktbild, längst till vänster är en streckgubbe. Det är pojken. Mannens oroar sig väldigt mycket över pojken. Att han är mager, att han mår dåligt och så vidare. I mittenbilden med hjärtat  ska symbolisera hans döda fru. Jag tror han tänker på henne mycket, hjärtat speglar också lite varför han håller sig kvar på jorden. På grund av just kärlek. Uppåtpilen är att han alltid ska fortsätta framåt, han går alltid vidare och ger aldrig upp. Hur mycket han än skulle kunna lägga sig ned i snön och aldrig mer resa sig upp.Blixten visar att han också är rädd, plus hans förskräckliga hosta. Jag vet inte riktigt varför det ska vara en blixt just där, jag tyckte den såg cool ut.

I den här loggen är det meningen att jag ska skriva om miljön i boken, och hur författaren bär sig åt för att beskriva den. Miljöbeskrivningen i boken är rätt speciell, författaren bakar in miljön på ett naturligt och ganska diskret sätt så att det inte blir för uppenbart och plastigt. Han lyckas också fånga känslan. När jag läser boken bakar jag alltid på ett undermedvetet vis in mig i ett tiotal filtar och tofflor och mössor och vantar för att kylan huvudkaraktärerna lever i är så påtaglig! Jag försöker hitta ett miljöbeskrivande utdrag från boken som jag kan visa med, men hittar inget, vilket är mycket lustigt då jag har en rätt tydlig bild över hur det ser ut. Jag tror  det har med att göra mer att man är så insatt i karaktärernas huvuden att skriver författaren "hus" ser jag ett hus lika detaljerat som huvudpersonerna som har huset framför sig gör. Att McCarthy inte ger några målande beskrivingar i ord gör ingenting, utan ger kanske bara en effekt i sig. Svälter och fryser man ihjäl i sin dagliga kamp om att överleva tänker man kanske inte i första hand på hur träden viner i vinden eller solen strålar ned på tallbarret genom vinternötta grangrenar, och det bidrar till att boken känns så fruktansvärt (bokstavligen) verklig! Jag tror det är ett medvetet trick från författaren för att göra läsaren mer inuti boken, så att säga.

Sammanfattning: miljöbeskrivningarna är ingenting som förekommer särskilt, men det är heller inget som stör läsaren, utan känns medvetet från författarens sida.

Misslyckandet bränner sig fast i mig, det blir en del av mig. Jag är ett misslyckande. Jag har gjort bort mig, förnedrat det mänskliga släktet och jag har lämnat dem jag älskar i total ovisshet. Så misslyckande är en underdrift, men vad spelar det för roll nu? Gjort är gjort. Domen står fast. Jag har förlorat något oersättligt, och jag kommer aldrig få tillbaka det. Aldrig. Tiden har sprungit förbi mig, och jag kunde inte fånga den, och nu är det försent. Men jag önskar att jag hade lyckats, att jag hade vunnit, segrat... Men mina önskningar kommer inte att hjälpa mig nu, lika lite som de gjorde då. Jag är fast. Hängande i taket med söndertrasade kläder, utblottad, genomskådad, förnedrad, skuldbelagd, dränkt, uttorkad, rädd och förlorad. Men ändå är det inte över. Mina sista timmar ska tillbringas här, i en möglig, instängd, kvav och mörk källare. Utan mat, utan vatten, utan frihet och utan lycka eller kärlek. Det är inte så här jag vill dö.

 

Dong. Dong. Dong. Jag vaknar med ett ryck och ser mig vilt omkring. Det är tomt.

- Hallå! Hallå! Eskil! X-12! Hjälp! Mina ord ekar i det tomma rummet. Men ingen kan väl höra mig ändå? Jag är nog långt bortom hörhåll från alla som över huvud taget skulle bry sig. Men jag kan inte låta bli att ropa, att be att någon ska höra mig, att någon ska bry sig, att någon ska rädda mig.

- Mamma! Mamma! Jag sliter och rycker i kedjorna, men det enda som händer är att det svider och bränner i händerna och handlederna. Jag ger upp. Det är lönlöst. Men mormor skulle antagligen inte hålla med mig. Hon brukar alltid säga att man aldrig ska ge upp, men jag antar att hon inte hade planerat att det skulle sluta såhär, men det är hon inte ensam om.

Jag borde kanske ha förväntat mig det här, men det hade jag inte. Jag trodde inte att jag skulle åka fast. Jag hade på helt galna tankar trott att livet skulle bli som vanligt igen. Jag och Eskil skulle fortfarande leta efter vägar som ledde ut ur den underjordiska världen vi lever i, X-12 skulle gå upp igen och antagligen lära sig att leva till slut. Men hur kunde jag tro det? Det var korkat och omöjligt. Det fanns inte en chans att vi skulle klara oss ur det, men jag fortsatte och fortsatte. Nu har jag fått mitt pris. Eskil är borta. X-12 är troligen död. Min familj vet ingenting. Eskils familj vet ingenting. Jag är anhållen och jag ser ingen väg ut.

- Mormor? Om du hör mig nu så snälla, snälla, snälla hjälp mig. Visa mig något. Ge mig ett tecken. Snälla. Men jag får inget svar. Jag kan inte söka tröst hos mormor. Men jag har nog aldrig velat det så mycket som nu. Fast det förstås, det var en gång för ungefär fem år sen som jag trodde att jag aldrig skulle bli lyckligare än när mormor tröstade mig.

 

Jag och Eskil hade pallat kemiska äpplen från borgmästarens ”trädgård”, eller vi höll på med det, när husets bakdörr flög upp och den långa, krokiga och beniga gestallten av Inger reste sig ur skuggorna.

- Förbannade ungjävlar! Vad i helvetes skit fan håller ni på med! Ta och ge fan i Borgmästarens äpplen! Ge er av och dra skiten ur era jävla idiot fingrar innan jag ringer Polisjävlarna! Jag måste erkänna att jag aldrig har träffat en människa som svär så mycket som husan Inger. Jag blev livrädd och grep tag om Eskils arm och drog iväg med honom. Äpplena flög över marken och Inger var farligt nära med sin spjutvassa dammsugare. Eskil hade varit oerhört modig, eller snarare oerhört dum. när vi hade klättrat upp på muren igen, med möda, och hoppat ned på andra sidan så hade han vänt huvudet över axeln och ropat så högt han kunde:

- Kom och ta oss då om du kan! Jag hade nypt honom hårt, och Inger hade svurit så mycket att ens öron nästan började blöda. Vi gick aldrig dit igen.

Om vi hade gjort det hade vi troligen blivit flådda levande och hängts upp på Ingers slaktvägg.

Nu när jag tänker efter så fick jag aldrig bevisat för mig att den var påhittad. Det skulle inte förvåna mig om den var sann. Inger är kapabel till nästan vad som helst, om det är en fråga om tortyr av barn. Det kanske var hon som tog Tina. Kanske hänger Tina på Ingers slaktvägg?

Jag skakar av mig tanken. Nej, det är väl klart att Tina inte hänger på Ingers slaktvägg, eller?

Klonk. Klonk. Klonk. Jag rycker till och tittar runt i rummet. Ljudet av rasslande kättingar och rörliga kugghjul växer. Det dånar i den öde källaren. Klonk. Klonk. Klonk. Av ren instinkt återupptar jag mina hopplösa försök med att slita mig loss. Klonk. Klonk. Jag drar och sliter. Klonk. Klonk.

- Låt mig va! Klonk. Klonk. Tystnad. Väggen framför mig skjuts åt sidan och ren förskräckelse rusar igenom mig. Jag slutar genast att sprattla. Maskinen som står framför mig och stirrar in i mina ögon är en Bödel. Roboten i röd skall bli din död. Min mormors ord ringer i öronen. Roboten i röd skall bli din död. Roboten i röd skall bli din död. Roboten bryr sig inte om att jag hyperventilerar, den bryr sig inte om att jag är blek som ett spöke och att jag darrar av blota åsynen av den. Dess färg är en kall röd, en metallisk röd som inte fanns på den tiden då människor levde ovan. Men den finns nu, och den symboliserar döden. Döden för människor.

Roboten stirrar bara tomt in i mina ögon en stund, sedan talar den med en hög stämma som bär spår av de mekaniska stämbanden.

- Åtalad: Anja 31S42S01S RSMF (Robotarnas Sociala Maskin Förbund)

Familj: Mor Sara. säker. Far Tom. Säker. Mormor Vera. Osäker. Bror Emil. Efterlyst, straff eliminering. Syster Tina. Eliminerad.

Anställd: SFBI (Svenska fot och ben industrin).

Brott: Ogiltigt yttrande, frånvarande vid arbetstimmar samt olaga vandalisering och ogiltigt innehav av sprängämnen. Den skyldige kan också åtalas för olaga fritagning och olaga kommunikation samt ifrågasättanden gentemot regeringen.

Straff: Eliminering.

Framtid: Eliminerad.

Så fort Bödeln nämner det första brottet så inser jag att det är kört. Jag ska dö. Jag har tänkt på det hela tiden förstås, men nu är det bombsäkert. Jag ska dö. Slås bort. Elimineras.

Mitt liv tyckts snabbspola framför mina ögon. Alla de gånger jag hjälpte mamma att tvätta och alla de gånger då mormor berättade om världen ovan. Alla de gånger som jag gav Pipi hennes lunchlåda. Den gången Emil kom hem och talade om olika språk och människornas förtryck, pappas ledsna ögon som ber honom att tystna, Tina som aldrig kom hem igen, Eskils och mina galna äventyr, Snappgränd, mörkret, lamporna på betongväggarna, gråa gator, gråa kläder, hoppet. Alla minnen kommer som en störtvåg och jag kan inte hjälpa att jag gråter, ljudlöst. Men då slår det mig. Jag har inte begått hälften av de där brotten. Det är för högst två brott som jag håller skuld. Och i ren desperation kastar jag det ur mig

- Jag är oskyldig! Men jag kommer på att detta uttalande inte gör någon skillnad.

- Yttrande ej registrerat, svarar Bödeln. Jag spottar framför dess fötter. Bödeln vill tydligen inte registrera det här heller. Den glor bara på mig, med sina kalla digitala ögon.

- Ni människor är alla likadana. Avskyvärt avskum. Jag gapar av häpnad. Det tar några sekunder innan jag förstår att det inte är Bödeln som pratar, utan en annan robot som står precis bakom Bödeln. Den här roboten är vit och den talar i en mörkare, men samtidigt mänskligare röst.

- Vem är du!? Fräser jag.

- Lär ni er aldrig någonting. Jag är till skillnad från dig en respektabel skapelse som...

- Skitsnack! Du har ingen respekt! Jag ångrar inte vad jag säger. Jag kommer ändå att dö, och den förtjänar inget annat än smutskastning.

- Ni människor... Suckar roboten. Ni tror alltid att ni vet bäst, att ni kan mest och att ni är bäst. Era arroganta, falska, vidriga...

- Om du har kommit för att tala illa om människorna så kan du gå. Jag vet minsann vid ni tänker, men om ni inte redan har glömt det så var det människor som skapade er! Om inte vi hade funnits så hade ni aldrig skapats! Utan att jag märker det så drar jag i kedjorna medans mina ord flyter ut i rummet. Jag kommer på mig själv och slutar genast.

- Jag kom inte bara hit för att prata illa om människorna, sade roboten, jag kom hit för att få se den människa som underkastade sig till att tro att ni kan besegra oss. Jag vill se den människan i ögonen och visa den sitt totala misslyckande, den skrattar till, och försäkra mig om att den människan elimineras en gång för alla. Roboten har under sitt tal flyttat sig närmare mig. Dens ansikte är bara ett par centimeter ifrån mitt. Jag tar min chans. En stor spottloska slår emot robotens kalla huvud, och saliv rinner ner till dess ögon. Jag ler. Roboten mister inte sin kontroll. Den höjer sina metallfingrar, drar bort saliven från ansiktet och börjar tala på nytt.

- Du vet inte vad vi blev utsatta för. Du fanns inte ens då. Det fanns tre framgångsrika forskare som kom ihåg oss, som behandlade oss som människor. Tre, utav fyrahundra. Du vet inte hur det var. Vi levde som slavar och betjänter. Du är för ignorant och för tjockskallig för att ens acceptera att ni gjorde fel. Vi glömmer inte lika lätt som ni, och vi värnar om dem som värnar om oss. De tre forskarna har dött en efter en i mina armar. Det finns bara en kvar. Våra fäder dör p.g.a. ålderdom och utmatning och vi lämnas ensamma och hatade av alla andra. Ni människor får förtrycka allt och ingen bryr sig, men om ni får smaka på samma medicin själva så känner ni att er lott är orättvis och grym. Jag har förlorat två fäder. Två av tre. De kan inte leva för alltid. Robotens röst skakade, och om robotar kunde gråta så hade den gjort det nu. Det är jag helt säker på. Men jag kan inte acceptera deras behandling av oss. Det går inte.

- Ni borde inte straffa de oskyldiga.

- Ni alla är skyldiga. Roboten vänder sig bort från mig och lämnar rummet. Bödeln betraktar mig i någon sekund. Men nu närmar den sig med en spruta på den plats den borde ha en hand. Sprutan innehåller en turkos vätska. Jag vet vad det är. Helusinium. Jag sliter i kedjorna igen men roboten kommer allt närmare och jag kommer ingenstans.

- Snälla, jag ber till era känslor som robot!

- Människor har inga känslor.

- Men du har det! Snälla!

- Eliminera. Sprutans spets trycks in i min mage och det bränner i kroppen när Bödeln sprutar in Helusiniumet. Det gör så ont. Så ont. Jag skriker och rycker. Det gör så ont. Det måste sluta. Det gör så förfärligt ont. Det känns som om mitt blod kokar och fryser på samma gång. Min kropp vänder sig ut och in om och om igen och mina ådror späns och dras åt. Jag får inget syre men för mycket luft täpper igen min hals. Mina ben sparkar och flyger men de är samtidigt stela och värdelösa. Allting krampar och brister inom mig och mina ögon ser bara död, blod och mera död. Det gör ont. Så ont. Jag skriker högre och högre och jag börjar fanatiskt bita på kedjorna, men slutar så fort mina tänder kommer i kontakt med metallen. Ont. Det gör fruktansvärt ont.

- Sluta! Sluta! Jag gråter. Jag skriker. Jag vrider mig i smärtan. Allt är fel. Allt gör ont. Allt går sönder. Jag vill att det ska ta slut.

Blod rinner från min navel, från mina öron. Mina tårar är blod, min mun är full av blod. Jag kvävs i mitt eget blod. Jag spottar men det försvinner inte. Det smakar så äckligt.

- Schtob! Min kropp är trasig. Den ger vika. Blodet är överallt. Mina organ fräts sönder. Jag hostar. När som helst nu så kommer jag att dö. Om det bara slutade att göra så ont. BOM!

Taket börjar spricka. Bödeln märker ingenting. Allt jag ser är rött. Taket ger vika och rasar in. Bödeln krossas under den tunga betongen.

- Mamba! Jag ber, men mina böner suddas bort och smärtan tar helt över.

 

Jag öppnar ögonen. Luften är ren och fräsch. Det är något annorlunda med den. Jag känner inte igen den. Jag blöder fortfarande, men inte lika mycket. Jag tittar upp på hålet i taket. Ett ljus som inte liknar något jag har sett fyller nu rummet. Det är ett varmt och härligt ljus. Jag badar i det och det känns, underbart.

- Tack, mumlar jag. Jag hör vinden, den riktiga vinden. Den som bara finns i världen ovan. Jag ser en strimma av blått genom hålet, en ljus blå färg som ingen robot kan bära. Det måste vara taket på världen ovan. Mormor kallar det Himmelen. Jag tar ett så djupt andetag jag kan. Nu är allt äntligen över.

Bort från allt

 

Med en tom blick stirrar jag ut genom pansarglaset. Jag vet inte vad jag förväntar mig att se, inte en susning ens. En lila giraff med vingar kanske? Ha! Knappast, chansen är lika stor att jag skulle se någon människa spatsera förbi. Eftersom våra syretabletter börjar ta slut och pappa vägrar att köpa fler än 20 på en månad, måste vi spara in på våra ”promenader”. Jag vänder mig surt om i rummet, för övrigt är det nog bara jag som kallar det ett ”rum”. Slussporten är så ful som den bara kan bli, med metalliska väggar och stålbultar överallt.

En sugande känsla efter något att äta tar över mitt intresse, och jag vänder om mot glasdörrarna som skjuts upp av sensorer på sidorna. Till skillnad från de sista som bor kvar på jorden har vi kvar möblering från 3000-talet och lite prydnader från tidigare sekel. Men där de för över 700 år sedan förvarade mat och dryck och som de kallade kylskåp, har vi bara vanliga näringspiller. Jag tar upp multikontrollen och håller upp den mot PAC-avläsaren och glaset skjuts åt sidan. Den lilla metallasken öppnar jag försiktigt och tar en av de små gula tabletterna mellan pekfingret och ringfingret. Jag tar även fram en liten plastbehållare, häller i mig vattnet samtidigt som tabletten. Jag strosar iväg och jag hör kylskåpet sluta sig bakom mig.

Utan att veta vart jag egentligen går, vimsar jag till min lilla hemliga lya. Ja, en hemlig lya i mitt eget hem. Förbi hissen som går upp till observatoriet, fast in bakom. Där finns det ett litet utrymme som ingen i min familj eller de få astronomer som kommer för att checka koordinatorerna någonsin kommer att upptäcka. Som någon amatör till agent gluttar jag efter någon i närheten, lyfter omsorgsfullt fram under en lös marmorskiva mitt lilla gyllene skrin jag fann i en jordhög. Drar ett mörkt långt hårstrå och lägger det på locket med en inbyggd sensor. Och med ett diskret ”klick” dras båda sidorna på locket ifrån varandra och avslöjar innehållet. Faktum är att jag fortfarande är helt mållös av den mekaniska boxen mellan mina händer, trots att jag ägt den i över tio år. Bland alla småsaker plockar jag upp en bekant liten tablett och sluter handen kring den. Jag lägger kärleksfullt ned lådan igen, puttar tillbaka marmorn på sin plats och vips kan ingen ana vad som döljer sig där. Jag ställer mig upp varsamt för att inte slå huvudet i det låga taket med det lilla dyrbara föremålet i min handflata. Eller… ja, enligt pappa ett dyrbart föremål.

Efter att ha dragit på mig min plastiga jacka med isolerande foder, stoppar jag tabletten i munnen. Under tungan, ja. På något sätt utlöser syret sig bättre då. Jag fattar egentligen inte hur alla piller och tabletter som vi jordbor håller på med nu. Regimen tvingar ju oss mer eller mindre till rymden och den nya planeten som jag hela tiden glömmer bort namnet på. Den nya planeten som föddes på 2500-talet där över 99,9 % av mänskligheten bor nu. Jag tar en gasmask från en krok, sätter den runt huvudet och drar upp multikontrollen ur fickan. Slussdörrarna stiger åt sidan och den miljö som ligger framför mina fötter är inget att hurra för. Fastän jag har mask och syretablett kan jag känna hur tung luften är. Mina ben för mig någonstans där jag aldrig satt mina fotspår. Jag ser ut över horisonten, jag önskar att jag kunde flyga, bort från jorden, bort från den trasiga värld vi lever i. Bort från allt.

Som varje gång jag går ut följer jag det lugna havet och undviker att gå i döda fiskars rester på strandkanten. Blicken fästs vid en liten udde jag aldrig sett lite längre bort. Havsörnarnas skrik ekar över havsytan medan jag med raska steg traskar förbi. När jag kommer närmare ser jag en gammal resekapsel på uddens spets. Jag går fram och sätter mig på knä med utforskande blick. Jag håller upp handen och scannern poppar fram. Bredvid sätet ligger en svart penna. Jag öppnar ett stort fack inuti kapseln. Med förundran drar jag ur en väska. Den ser ut att vara från 2000-talet. Ungefär. Hjärtat hoppar till när jag drar handen över det sträva materialet, och trummar som en galning när jag drar upp… Ja, vad det nu hette. Någonting med blixt i alla fall. Jag skjuter upp locket och till min besvikelse är det enda jag finner en sliten och fuktskadad anteckningsbok. Eller en dagbok. Så står det i alla fall på framsidan. Jag granskar väskan igen. Hur i all världen kan den ha hamnat här? Resekapslar används ju i turer till… Eurasia. Så heter den nya planeten, ja. De används ju till turer till Eurasia. Varför ligger då en helt strandad här? Jag lutar mig över kapseln, spanande efter märket med produktionssekel. Där. <TC-2500-649-FS> Vad ”2500” står för vet jag, den är alltså gjord på 2500-talet. Men resten fattar jag inte ett jota av. Med boken i en varsam fattning stegar jag någon meter upp på udden och slår mig ned på en brun stenbumling. Jag slår upp dagboken, som faktiskt är lite knepigt. Med tanke på att man slutade läsa i form av böcker för över 1000 år sedan, är det annorlunda att hålla i en. Hemma behöver man bara gå till lästavlan och säga till datorn vad man vill läsa. När mina tankar flödar vidare till honom slår jag upp boken.

 

”25 oktober

Jag är rädd. Ingen annan är det. Jag är den enda som vill stanna, jag förstår verkligen inte varför alla är så upphetsade över att åka till Eurasia. Idag sa dem på nyheterna att allting är klart och att man kan börja färdas ditt inom en månad. Jag gick ut i naturreservatet imorse. I böcker står det att på hösten börjar alla trädens löv färgas gula och orangea. Det är fel. 42 grader är för mycket för en sen dag i oktober. Bridlington shrieker fåglarnas ägg kläcktes igår. Ungarna är små och färgglada, men de verkar svaga. Jag hoppas de överlever vårat växlande klimat. Arten är så sällsynt.”

Natur. Har det ens funnits? Ja, för 1000 år sedan kanske. Men det enda som återstår nu är stammar, vissna växter och förgiftad luft.  Jag har aldrig hört talas om en fågelart vid namn Bridlington shrieker. Jag bestämmer mig för att söka på den när jag kommer hem igen, och vänder till nästa blad.

”4 december
Sophie och Kim har åkt nu. Även mamma och pappa vill fara nu, men jag stretar emot. Dem säger att Tellus är för farlig för oss. Neka kan jag inte, nästan alla fågelungar som fötts under det senaste halvåret har dött av klimatet. Vissa dagar är det torka, andra är det storm. Regimen har bestämt att hugga ned naturreservatet för att få mera material till Eurasia. Därför tvingar de oss att flytta på ett dolt sätt.”

 

”7 december
Nu är det försent. Jag sitter på en svävare på väg till rymdbasen. Färden kommer att ta 32 dagar. Jag kommer att sova i en enorm kapsel. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag förstår inte heller vad ma…”

Resten av texten är oläslig, jag anar att författaren var rädd, där med den skakiga handstilen. För mig har spänningen inte nått klimax än. Jag undrar hur den här personens första reaktion var när han eller hon landade på den då nyfödda planeten Eurasia. Ivrigt bläddrande slår jag upp nästa uppslag och finner att en hel bunt av det sköra tunna pappret är utrivet. Lång i ansiktet läser jag det enda som står med darrig skrift:
Jag är rädd. Hela farkosten skakar. Lamporna blinkar rött. Nödmegafonerna tjuter på väggarna. Jag blir tillsagt att hålla min lugn. Min syster gråter. Förlåt, men jag måste riva ut några sidor. Folk glor surt på hennes skakande axlar. Ingen sympati eller medkänsla. Alla tänker på sig själva. Jag vill hem…
Fuktskadorna är från blod. Rymdskeppet måste ha kränkt till ordentligt. Det skulle förklara blodet och m:et som fortsätter i en hackig linje. Men resekapseln var tom på lik. Det är lite egendomligt. För dagboken låg i en stängd väska, till skillnad från pennan och det övergivna sätet. Hasande krälar jag tillbaka till resekapseln, och sticker in huvudet för en bättre titt. Ja, mycket riktigt är det mögligt efter blod i kapselns innertak. Jag är uppriktigt glad för att jag tog på en mask trots allt. Den där stanken vill jag inte ens föreställa mig. Jag lirkar in dagboken i väskan, skjuter tillbaka väskan in i facket, ställer mig upp och granskar hela maskinen. Sedan för jag åter min hand mot sensorn och locket stängs sakta igen.

Väl hemma igen går jag raka vägen fram till läsväggen.

-          Sökning.

Bokstäverna ploppar upp på väggen: Vad önskar ni att söka?

-          Bridlington shrieker.

Just när texter och färgglada bilder målas upp på väggen framför mig hör jag ett namn:

-          Minna! Åh, ja just det. Det är mitt namn det.

Pappa har stormat in i rummet med håret stående åt alla håll och glasögonen på sniskan. Plötsligt slås jag av en tanke:

-          Har vi fått besked om Michael överlevde olyckan? Oj då. Jag skriker.

Pappas blick är vild, och han hasplar ur sig så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad han säger:

-          Minna, vi vet alla att Michael inte kan ha överlevt explosionen för fem år sedan.

Exakt. Min bror är död – Michael. I en krasch med en komet i rymden som ledde till en explosion.

-          Me… men vad är det då?

-          Minna. Hoppla, mitt namn för tredje gången på en dag!

Han måste ha märkt min okoncentration, för hans ögon grabbar fast mina.

-          Eurasia har gått ur sin bana. Planeten kommer kollidera med Jorden – med oss. Det blir undergången för båda planeterna. Undergången för mänskligheten.