dystopier

Jag har valt boken Vägen av Cormac McCarthy för att jag tyckte den verkade intressant och spännande. Jag har aldrig läst något som liknade baksidestexten förut.

Bokens yttre, alltså baksidestexten, recensionerna och designen speglar mycket av innehållet i boken. Bilden på framsidan föreställer en väg utan slut och döda träd vid sidan om. Bilden är ett negativ, det som är mörkt är ljust och tvärtom. Det fångar en spöklik känsla. När jag tittar på framsidan,  ovetande om innehållet, liknar det en svensk skräckroman som till ex. John Ajvide Lindquists bok Hanteringen av odöda. Det amerikanska originalets framsida är samma bild, bara att färgerna inte är inverta. Texten på baksidan är gripande och spännande, och den förklarar en del som inte nämns i början av boken, så har man läst baksidan så har man en bra start för att förstå boken. Boken har också fått många intressanta recensioner och priser, det är ett plus om man tvekar på att börja läsa den.

”När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet bredvid honom”
Så lyder första meningen i boken. Då avslöjas två karaktärer, det är en man och ett barn, man får också en överblick av kylan och natten samt att det inte är första gången han sover i skogen på grund av ”brukade”.
 I mening nummer två beskriver han hur dagarna blir allt gråare och nätterna allt mörkare. På bara två meningar har författaren lyckats lägga en grund för en dyster stämning och intressanta karaktärer.
När jag slutade läsa har de inte mött något annat levande på sin dystra vandring förrutom en döende man, men jag känner på mig att fler karaktärer kommer att dyka upp ju längre man läser. Pojken och Mannen talar inte mycket med varann, men de har en tyst kommunikation som är ganska lätt att tyda. De är också namnlösa, eller så har författaren inte velat tala om det för läsaren. Det är inget irritationsmoment för mig, jag tycker bara att det är skönt.




En bit in i boken förstärks dessa karaktärer och blir allt mer spännande, man undrar saker såsom ”hur kan det inte finnas någon där?” ,”varför har allting brunnit ned?” eller ”varför är det så kallt?”. De frågorna har jag inte fått svar på så långt jag har kommit, men de förstärks mer och mer och fler frågetecken dyker upp. I redan sida två nämns många tidsmarkörer såsom plastföremål, kundvagnar och backspeglar. Det gör att jag som läser får ett intryck av att boken utspelar sig i modern tid, eller kanske framtid. 

Jag tycker att boken är väldigt bra, men den är också väldigt ångestframkallande, det är jobbigt att läsa om en värld utan fågelkvitter, där allt är grått förrutom deras blod. Jag ser fram emot att läsa resten av boken, jag tror att det kommer börja hända saker, och jag tror att McCarthy kan skapa spänning på ett sätt som många andra författare inte kan.

Språket i boken är varierande, ibland kan jag tycka att de får en jobbig rytm, t ex när det inte kommer en punkt på allt för länge eller när det är för många och det gör att jag kan tröttna eller att det blir för ansträngt. Annars flyter boken på som en flod. McCarthy använder sig inte utav talsträck, det gör att dialogerna inte blir lika hackiga. Några meningar som jag fastnat för är ”De kala döda rhododendrongrenarna var förvridna och knotiga och svarta.” och ”Han skuggade ögonen för det skarpa skenet och då kunde han se nästan ända till bakersta delen av utrymmet. Människokroppar.”

Svenska omslaget, spöklikare

Amerikanska omslaget, mörkare och dystrare