dystopier

Dystopi novell

- Släpp ut mig!  

Skrek jag och bankade på dörren till den lilla glasburen som höll mig fången. Det hade säkert gått en timme sedan jag började banka. Till slut orkade jag inte banka mer, så jag sätter mig ner, lade huvudet mot knäna och lutade mig mot dörren och undrade: Hur gick det här till? Det sista jag kunde minnas var att jag var på väg hem från skolan och någon knackade mig på axeln och sen blev allt svart. När jag vaknade låg jag på en säng i den här glasburen.

Jag hade absolut ingen aning om var jag var, men det såg ut som ett laboratorium. Det stod en massa maskiner överallt och på ett bord litet längre bort stod en lång rad med provrör. Alla innehöll någon slags röd vätska. Ett par meter ifrån buren fanns en stor svart metalldörr. Plötsligt slog det mig att det här kanske hade något med de kidnappade barnen att göra.

Den senaste månaden hade flera barn i åldrarna 14 till 18 försvunnit spårlöst, dykt upp igen ett par dagar senare utan något minne av var de varit eller vad som hänt och sedan försvann de igen några dagar senare. Har även jag fallit offer för kidnapparna, tänkte jag. Jag är ju sexton år och det är ju rätt ålder. Jag kände hur hjärtat började slå fortare, hur svetten rann ner längs ryggraden. Lugna ner dig Aurora, du håller på att hetsa upp för något som du inte ens är säker på, försökte jag intala mig själv. Kanske är det ett par jätte treviliga människor som har kidnappat dig därför att de vill ha din hjälp Jag suckade. Nej, jag var inte dum i huvudet. Jag visste att oddsen för att det var så var lika med noll.

Jag började leka med mitt långa bruna hår, och försökte tänka på något annat. Då hörde jag något. Någon höll på att öppna den stora svarta dörren. Hjärtat började slå ännu fortare. Jag ställde mig upp och tittade på dörren, utan att släppa den med blicken. Jag vågade inte blinka. Jag ville springa därifrån, men det gick inte eftersom jag var inlåst i en två meter hög och tre meter bred glasbur. En man kom in genom dörren. Han hade rektangulära glasögon, långt mörkt hår som var uppsatt i en hästsvans, en vit labbrock, svarta byxor och svarta skor. På ungefär samma plats där hjärtat sitter bar han något som såg ut som en namnbricka. Han gick fram till bordet med alla provrör. I handen höll han en skrivplatta som han av och an tittade ner på. Efter en stund vände han sig om och började gå mot mig. Det kändes som om mitt hjärta stannade för en sekund. Jag började backa bakåt i takt med att han kom närmre och satte mig på sängen. När han kommit tillräckligt nära kunde jag se att hans namnbricka. Det stod ”Dr Joakim Johnsson” på den.

- Aurora Ahlqvist, 16 år. Pappa, Allan Ahlqvist, 48. Mamma, Mia Ahlqvist, 46, och lillasyster Marielle, 10 år. Bor på södermalm i Stockholm, Ringvägen 50, fjärde våningen. Sa han och läste från skrivplattan.

- Hur vet du allt det där? For det ut mig innan jag hann tänka. Han tittade på mig och sa:

- Jag vet allt om dig Aurora. Jag vet t.ex. att du älskar djur, du tränar balett och gymnastik. Du tar pianolektioner i hemlighet för att överraska dina föräldrar på deras bröllopsdag och du har även en svaghet för choklad.

Hur visste han allt det där? Jag hade inte sagt till någon att jag tog pianolektioner i smyg och mitt choklad beroende var det bara familjen som kände till. Utan att tänka mig för frågade jag

- Vad vill du mig? Varför har du fört mig hit?         

- Jag vill ha din hjälp.

- Min hjälp? Till vad då?

- Jag vill att du testar en sak åt mig.

Innan jag hann svara, började han förklara.

- Jag har skapat ett serum som kan ge människor djurlika förmågor. T.ex. en gepards snabbhet, en ugglas mörkersyn, en katts hörsel och vighet eller något annat djurs förmåga. Människan skulle kunna komma ännu närmare djuren och vi skulle lättare kunna förstå och betvinga dem om vi kunde tänka som och vara som dem. Tack vare dessa förmågor kan människan bli ännu mäktigare! Tyvärr har jag råkat ut för några mindre missöden och jag har inte lyckats hitta några andra som delar min syn. Men om jag kunde visa världen hur detta kan öka vår makt kanske någon nappar på min idé. Problemet är bara att jag inte hade någon att testa detta serum på.

Då insåg jag något.

- Det är du! Det är du som har kidnappat alla barn den senaste månaden! Du har använt dem som försökskaniner! Varför? Varför oss barn?

- Ni barn har ett mer levande sinne, er energi, era själar och era kroppar är bättre anpassande till detta experiment. Ni har inte hunnit bli formade än. Ni är fortfarande… formbara.

Han tittar på mig med ett galet leende och jag kunde inte låta bli att fråga

- Och jag är din nya försökskanin?

- Du behöver inte oroa dig, det kommer inte att göra ont, svarade han. Fortfarande med det galna leendet på läpparna.

Innan jag hann reagera tog ett par robotarmar tag i mina fötter, och ett annat par tog tag i mina handleder. Dr. Joakim Johnsson gick in i buren med en spruta i handen och tog tag i min arm. Jag sprattlade och sparkade och försökte göra mig fri från robotarmarnas grepp, men doktorn tog tag i min arm och stack in sprutan. När han tog ut den kände jag hur mitt medvetande sakta gled iväg.

Varför ligger jag här på en parkbänk? Jag satte mig upp och försökte minnas vad som hänt, men utan framgång, så jag började gå hem. Jag kände mig yr och hade en konstig smärta i armen, ungefär som den man får när man tagit en spruta. Efter en halvtimmes stapplande gång var jag hemma. När jag kom in möttes jag av en så kraftig omfamning att jag nästan föll baklänges.

- Var har du varit?!

Mammas röst hade aldrig låtit mer hysterisk än den gjorde då och hon hade nog aldrig sett mer hysterisk ut än hon gjorde då heller. Hennes vanligtvis välkammande, korta, blond hår var rufsigt och tovigt. Hennes normalt vackra, blåa, lugna ögon, hade påsar under dem och var fyllda av panik. Pappa gick fram till henne och försökte lugna ner henne fast han själv nog var lika hysterisk. Hans korta mörka hår spretade åt alla håll och kanter och hans bruna ögon såg väldigt trötta ut.

- Lugn ner dig, Mia, sade pappa.

- ”Lugna ner mig”?! Skrek mamma. Allan, vår dotter har varit försvunnen i tre dagar! Och du vill att jag ska vara lugn?!

Pappa stirrade på mamma utan att svara. Hon vände sig mot mig och öppnade munnen för att säga något när Marielle kom springande rakt emot mig.

- Aurora! Vad skönt att du är hemma, var har du varit? Frågade hon.

Alla tre tittade på mig. Vad skulle jag svara? Skulle jag ljuga eller tala sanning?

- Vi åkte på klassresa. Jag trodde att jag hade sagt det till er, sa jag med klar och tydlig stämma.

Jag bestämde mig för att ljuga. Mamma suckade en lättad och irriterad suck. Pappa himlade med ögonen och Marielle tittade på mig med stora, blåa, oskyldiga barnaögon. Jag klappade hennes blonda lockiga hår.

- Förlåt att jag gjorde er så oroliga, sade jag efter en stund.  

- Varför svarade du inte på mobilen? undrade mamma.

- Slut på batterier. Svarade jag kort.

Jag satte mig ner på knäna så att jag blev lika lång som Marielle.

- Om du går och lägger dig kommer jag strax och läser en godnattsaga.

- Okej. Svarade hon glatt och sprang upp för den automatiska trappan till sitt rum.

Jag ställde mig upp tittade på mamma och pappa, och väntade på att de skulle säga något.

- Det är nog bäst att du går upp till din syster och läser den där sagan innan det blir för sent.

Jag nickade och gick till Marielle, läste en saga, sa god natt till mamma och pappa och gick sedan till badrummet för att tvätta av mig. När jag såg mig själv i spegeln skrek jag till av chock. Mina vanligtvis normal gröna ögon var neonfärgade och pupillerna var långa och smala. De såg precis ut som katt ögon. Mamma måste ha hört mitt skrik för hon kom inspringande och la händerna på mina axlar.

- Vad är det som har hänt?

- Mina ögon!

 Jag tittade på henne och hon såg förbryllad ut.

- Hjärtat, det är inget fel på dina ögon

Jag vände mig om och tittade i spegeln igen. Hon hade rätt. De var normala igen.

- Är du säker på att du mår bra, Aurora?

- Ja, jag är nog bara tröttare än jag trodde.

- Säkert?

- Ja, du kan gå och lägga dig igen.

Hon kastade en snabb orolig blick på mig innan hon gick ut. Jag visste att hon inte skulle tro mig. Hon skulle bara tro att det var min trötta hjärna som spelade mig ett spratt, men mina ögon hade verkligen förändrats, även om det bara var för nån sekund så hade de verkligen det. Jag försökte att inte tänka mer på det, men bilden av mina kattögonen försvann inte. Den natten hemsöktes jag av samma mardröm om och om igen. En man med i vit labbrock och hästsvans kommer emot mig med en spruta i handen. Jag försökte fly men jag kunde inte röra mig. Han hade ett galet leende på läpparna. Efter den femte mardrömmen vaknade jag med ett ryck. Helt genom svettig. Jag gick till badrummet för att skvätta lite vatten i ansiktet. När jag gjort det kollade jag mig i spegeln igen och jag var tvungen att pressa handen mot munnen för att inte skrika. Kattögonen var tillbaka, men det var inte bara de som hade förändrats. Mina naglar hade förvandlats till klor, jag hade mårhår i ansiktet och min hud var täckt av päls. Vad är det som händer med mig? Tänkte jag panikslaget. I samma ögonblick kom mina minnen tillbaka. Dr. Joakim Johnsson den galna mannen från drömmen, hans serum som gav människor djurförmågor, han hade kidnappat alla barn och sprutan. Sprutan! Det måste ha varit det där djurserumet som han hade sprutan och det är därför som jag håller på att förvandlas till en katt.

Jag måste hitta honom och få honom att göra mig normal igen. Med den tanken i huvudet fick jag plötsligt en svans. Jag måste hitta honom och det är fort! Innan jag gick lämnade jag en lapp till mamma och pappa där jag berättade om allting som hade hänt. Jag sa åt dem att gå till polisen så fort de läst detta.

Då var det dags att dra. Den automatiska trappan är för högljud och kommer väcka mamma och pappa.  Jag måste ta fönstret. Det var minst fyra meter ner till marken, men jag måste försöka. Tack vare min nya smidighet landade jag lätt på fötterna. Ibland lönar det sig att vara katt tänkte jag. Det bästa sättet att hitta honom måste vara att börja vid bänken där jag vaknade. Han måste finnas där i närheten någonstans. Med min förbättrade hörsel och syn och mitt förbättrade luktsinne kunde jag lätt hitta till bänken, trots att det var kolsvart ute. När jag kom fram snappade jag snabbt upp hans doft och följde efter den. Den ledde mig till vad som såg ut precis som ett övergivet laboratorium. Återigen kom smidigheten till användning när jag smög mig förbi alla kameror och in i byggnaden. Jag lokaliserade snabbt rummet där jag suttit inlåst. Rummet låg i ett totalt mörker så jag bestämde mig för att sätta mig på ett bord vänta på honom. När jag satte mig kom jag åt en knapp på en dator. En fil öppnades och det dök upp massa bilder på barn jag kände igen från tidningarna. Det här måste vara barnen som han kidnappade innan mig. På varje bild stor det med stora röda bokstäver ”borta” eller ”försvunnen”. På databordet ligger det en lapp, jag börjar läsa: Något har gått fruktansvärt fel, men jag vet inte vad. Ett par dagar efter att barnen har blivit utsläppta slutar deras datachip att blinka på super datorn. Som att de håller på att försvinna. Jag fruktar det värsta. Kl. 02:00 ikväll började Aurora Ahlqvists chip att sakta försvinna från dataskärmen, hon står näst på tur för det som väntar. Jag ville inte skada barnen, jag ville bara se om mitt serum funkade och nu är det försent. Jag tänker inte ge upp min dröm, men jag hoppas att när framtida genrationer hittar mitt arbete, gör de ett bättre jobb än mig. Pappret gled ur händerna på mig. Jag tog några vacklande steg bakåt, och stötte i något. Jag tände lampan och såg Dr. Joakim Johnsson hänga från en av takbjälkarna. Jag skrek högt av rädsla och sprang därifrån så snabbt benen bar. Ut ur rummet, ut ur laboratoriet och in i skogen. Bort från alltihopa, den döda kroppen, mitt gamla liv och min familj. När det äntligen började ljusna hade jag säkert sprungit i flera timmar. Jag satte mig ner, lutade ryggen mot ett träd och vilade. Nu borde mamma eller pappa ha hittat lappen, fast nu var det ingen idé att ringa polisen. Dr Joakim Johnsson var redan död. Jag skulle verkligen sakna dem. Jag hoppades att de skulle få det bra, men önskade att jag fått säga hejdå innan jag stack. Jag slöt ögonen och gjorde mig beredd på det som Dr. Joakim Johnsson hade skrivit väntade mig.

SLUT!

Det finns väldigt många vändpunkter enligt min mening. Både stora och små, t.ex. den nya regeln om att två deltagare från samma distrikt kommer till finalen kommer båda att vinna. I finalen tas regeln bort, och alla tror att Kattins och Peeta måste döda varandra. Den största vändpunkten är nog när Katniss och Peeta är på väg att begå självmod genom att äta de giftiga bären, för att den ena inte ska behöva döda den andre. Då ropas det ut i högtalarna "Sluta! Sluta! Mina damer och herrar, jag har den äran att presentera segrarna i de sjuttiofjärde hungerspelen: Katniss Everdeen och Peeta Mellark!" Även om jag visste att de skulle vinna var det jätte spännande att läsa om det. Problmet genom hela boken har ju varit i fall Katniss skulle vinna eller inte, så man trodde ju att allt skulle vara frid och fröjd när spelen var slut. Icke så nicke. Det uppstår nämligen ett nytt problem. Tydligen blev regimen ursinniga på Katniss (och Peetas) självmordsförsök, de tyckte att de blev förlöjligade. Vilket är något de inte tolererade, eftersom hungerspelen skapades för att inte någon skulle sätta sig emot dem som Katniss gjorde. Hennes ända försvar är att hon blev kär och galen och därför inte kunde hållas ansvarig för sin handlig. Personen hon blev galen och kär i var ju Peeta, så nu måste de spela ännu mer förälskade. Vilket för oss till problem två. Peeta har aldrig spelat han har verkligen varit kär Katniss hela tiden. Hon har av någon anledning inte har fattat det, så när hon berättade för Peeta att hon bara låsades blir han såklart väldigt ledsen. Det är väldigt synd om honom då. Boken slutar lite öppet, men eftersom det finns två böcker till är det inte så konstigt. Man kan säga att boken slutar halv lyckligt, både Katniss och Peeta klarade sig, de får åka hem och träffa sina familjer igen. Men det dycker ju upp nya problem med regimen och Peeta, så det är lite svårt att säga att säga hur det slutar. En sak som är säkert är att Katniss måste lära sig att förstå sina känslor bättre, och förstå när minnskor bara spelar och när de menar allvar. Om jag ska säga min åsikt om boken så tytcker jag att den var väldigt bra, välidgt spännande och det var kul att läsa den. Jag kanske till och med läser de andra böckerna, man vill ju se hur det går Katniss när regimin är sura på henne. Såklart vill man ju också veta hur det går mellan henne och Peeta. Jag ska i alla fall definitvt se filmen när den kommer.     

I 1984 hittar jag tre sorters konflikter. Ena sorten är Winston mot Winston, andra är Winston mot samhället, tredje är Brödraskapet mot samhället. Winston slåss alltid lite med sig själv. T.ex. ifrågasätter han sig själv ofta. De finns många exempel i boken där han ställer frågan om hans drömmar är sanna, om dem är minnen, eller rent påhitt. När Winston skriver dagbok, är de nästan som om att han bekräftar sin inre kamp, han bekräftar vissa saker som han själv förträngt. Ett bra exempel är när han skriver om hur han förlorade oskulden. Där berättar han om hur han möter upp en prostituerad bland prolerna. Men han ser aldrig hennes ansikte i ljuset, sedan visar det sig att den prostituerade är gammal nog för att vara den unge Winstons mor. Den inre konflikten går att jämföra med boken Naiv Super. I den vet karaktären inte riktigt varför har kämpar mot sig själv, bara att någonting är fel. Samma sak i 1984. Winston är i början inte riktigt säker på vad han försöker komma fram till. ”Han går efter magkänslan”.

Den andra kampen, Winston mot samhället, är kärnan av historien. Hur Han och Julia försöker undgå samhällets gränser. I 1984 har staten satt många gränser för vad människor får, och inte får göra. Man får inte skilja sig, och man är under ständig övervakning. Staten har som mål att styra över den fria människan. Något som kärlek är inte tillåtet, och giftermålets ända grund är att producera barn.

Grundkonflikten i historien tror jag är att Winston och Julia går emot samhället genom att känna något som staten har som mål att ta bort, här är de kärlek.

De finns även en tredje kamp nämligen Brödraskapet mot samhället. Den går att jämföra med början av vilken revolution som helst. Som när Fidel Castro var missnöjd med Batistas kapitalistiska sätt att syra Kuba. Han organiserade en motståndsrörelse. Jag påstår inte att de är gerilla krig i 1984. Men de är ett tyst krig. Kanske som Kalla Kriget mellan USA och Sovjetunionen. Ingen riktigt visste vad som hände. Men det är inte så att Brödraskapet sitter på kärnvapen. I 1984 berättar dem hur de finns ett toppskick i samhället. Om man bortser från den ständiga övervakningen är de precis som i Kina. Där finns de ett yttre parti och ett inre. De inre partiet består bara av något tiotal människor, som styr över miljarder av människor.

Jag tror att bokens yttre konflikter går att koppla till inbördeskrigen i Spanien. Kriget mellan socialism och fascism. Orwell var själv med i de krigen på socialismens sida, och var en av dem som såg hur vanligt folk fick ta konsekvenserna av vad ”toppskicket”. Något som han sen tog med i sina berättelser.

Beskrivningarna Collins har gjort är väldigt detaljerade. Hon beskriver alltid saker i detalj, nästan lite äckligt ibland. T.ex. när Katniss beskriver en brännskada. "Jag såg en skymt av det gapande såret på hans lår innan jag flydde från huset. Låret var bränt ända in i benet." Eller när hon ska beskriva ett getingstick, fast det är inte av några vanliga getingar. "Bulan på mitt knä är faktiskt mer lik en apelsin än ett plommon i storleken. En illaluktande grön vätska sipprar fram där jag drog ut gaddarna. Svullnad. Smärta. Framsipprande grön vätska." Jag måste erkänna, jag mådde ganska illa när jag läste det. Collins beskriver miljön, och platserna de är på väldigt bra. Man kan verkligen föreställa sig hur det ser ut. Miljön och personerna hon beskriver känns äkta, eftersom hon beskriver hon även lukt, smak, ljud mm, vilket såklart hjälper dig som läsare att föreställa dig platserna och personerna ännu bättre. En sak som Ellen H hjälpte mig att komma ihåg är att Katniss ofta jämför saker med sånt hon har varit med om eller sett förut, t.ex. när hon har fått medicin från sina sponsorer och jämför den med en liknande medicin som hennes mamma hade gjort. "Det är inte ett hopkok av örter som mor brukar göra, det är ett högteknologisk medicin ihopkokad i ett labratorium i huvudstaden." Mer hinner jag tyvärr inte skriva nu. 

Jag har valt att skriva om Prim och Cinna från Hungerspelen. Primrose"Prim" Everdeen är Katniss lillasyster och anldeningen till att hon hamnar i hungersplen. När de skulle lotta ut deltagarna till hungerspelen var det Prims lott de drog, men Katniss tog hennes plats. "Hon heter Prim. Hon är bara tolv år. Och jag älskar henne mer än något annat". Så svara Katniss när hon ska berätta om Prim, och man förstår varför hon tar Prims plats. Prim beskrivs också som omtäksam, söt och snäll, och hon är väldigt omtyck av andra. Man förstår ganska tidigt att Prim älskar djur, hon har en katt som heter Smörblomman och en get som heter Lady. Hon är även duktig på läkekonst, efter att ha hjälpt sin mamma att hjälpa sjuka sjuka och skadade. När Katniss tar Prims plats i hungerspelen, får hon Katniss att lova att göra sitt bästa under spelet. Ett löfte Katniss ofta tänker på. Prim är bara med kort i början så det finns inte så mycket att skriva om henne. Men hon verkar som en bra karaktär, därför ville jag skriva om henne.   
 
Cinna är Katniss stylist. Han är den som alltid stylar Katniss när hon ska vara med i olika evenemag. Han bara svarta kläder på sig och har mörktbrunt hår. Han är väldigt speciell av flera anledningar. T.ex. att han väljer att bli stylist åt en deltagare från distirkt 12, och kläderna han väljer är väldigt unika. Som kläderna till cermonin, när Karniss och Peeta (den andra deltagaren från distrikt 12) har på sig birnnande mantlar (de brinner inte riktigt såklart). Cinna hjälper Katniss mycket. Exempelvis när alla 24 deltagare ska intervjuas, och Cinna hjälper Katniss att komma på hur hon ska vara, och han säger att hon bara ska vara sig själv. Det funkar väldigt bra. Cinna är också den person som alltid finns där för Katniss, han blir hennes vän helt enkelt. Cinna är också den sista Katniss är med innan hon bokstavligern slängs ut på arenan. För att han ska ju styla henne. Han är med henne nästan hela tiden innan hungerspelen börjar. Jag gillar honom just för att han är lite annorluna, men ändå snäll. En sak jag har funerat på hur man uttalar hans namn. Om C:et uttalas som ett "K" eller ett "S". Någon som vet?    

Winston är en mycket alldaglig figur. I början tyckte jag att det var tråkigt eftersom jag hade förväntat mig mera, men efter ett tag insåg jag att jag hade fel.  Winston är inte så tråkig som man tror. I början är hans motstånd visserligen inte särskilt starkt, tillexempel när han skriver sin dagbok. Det är dock ett tecken på att han har en oppositionell sida inom sig, något som man märker mera senare. Att han är ihop med en mycket yngre tjej är dock ganska äckligt, i alla fall när han beskrivs som en vanlig gammal gubbe.

 Julia är en ganska motstridig karaktär. I början när man möter henne så verkar hon vara en riktig motståndare, någon som skulle kunna göra revolution. Efter ett tag så inser man dock att hon mest gillar att prata om det och göra mindre aktioner mot storebror. På något sätt känns hon inte som en särskilt sympatisk karaktär, även om hon antagligen ska framställas så. Hon blir dessutom kär i Winston, vilket får mig att fundera över hennes omdöme . Deras förhållande känns egentligen inte så väldigt romantiskt, istället så tänker jag på en rik gammal gubbe och en ung tjej. Hennes sista meningar i slutet får mig också att ogilla henne.

Här är andra läsloggen om Hungerspelen av Suzanne Collins.
Boken är fortfarande lite trög ingenting riktigt spännande har hänt men, tankarna som Kattniss har om Gale och Peeta den om man lägger till det som Peeta sa på intevjun gör så att folk verkligen får tänka. Är Kattniss kär i Gale eller är det bara bilden som en familj som påverkar hennes tankar? Jag tror inte hon har varit kär förut när hon inte ens litade på någon annan än Gale och Prim så hon kanske inte ens vet själv hur hon känner. Eller så kan det vara att hon har känslor för Peeta, eller så ser hon inte på Peeta utan pojken som räddade hennes liv. Och det Peeta sa på intervjun gjorde situationen inte enklare.
¨Jag tror inte det skulle fungera. Att vinna... Hjälper inte i mitt fall¨
¨Därför... därför att... hon kom hit tillsammans med mig.¨
Hans ¨kärleksförklaring¨ fick mig att undra var det där sann? Eller bara en stor fet lögn för att locka till sig sponsorer? Jag hade för mig att han var en av de som tänkte mycket, som när han hjälpte Kattniss när hon hamnade i problem med den rödhåriga flickan som hon verkade känna igen. Han verkar iallafall inte att vara en av sådana tankspridda personer som bara kommer med användbara kommentarer då och då.
Nu efter intervjun har den sjuttiofjärde Hungerspelen börjat nu hoppas jag att Kattniss fortfarande är hon själv efter spelen.

Boken 1984 av George Orwell börjar inte storslaget. Efter allt man hört om boken så skulle man kunna vänta sig att man skulle fastna direkt, men jag fastnade inte i den. För det första så är namnet inte särskilt speciellt. Det kan mycket väll ha varit det på Orwells tid, men för mig som omges av böcker som 2034 och 2012 så är det inte en titel man lägger märke till. Boken inleds stillsamt, i början så beskriver den mest vilken sorts samhälle han lever i. Det är faktiskt intressant eftersom det är så olikt vårt, vilket får en att vilja läsa mera. Man får också snabbt möta O’brien som verkar vara en intressant karaktär. Efter några sidor så får märker man också att Winston är emot storebror och hans diktatur, vilket får en att tänka på olika saker som skulle kunna hända i boken. Jag tycker att det blev bättre och bättre, och jag ville verkligen läsa mer. Man märker varför den har blivit en sådan klassiker, den är väldigt välskriven.

Den har också många samhällsreferenser, jag känner ofta att deras stat på något sätt representerar Sovjetunionen, även om det finns många skillnader. Storebror påminner också på många sätt om Stalin, faktiskt också till utseendet. Man märker att Orwell åsikter ligger åt det anarkistiska hållet. Att han var en övertygad anti-stalinist lyser också igenom i boken.