dystopier

Nu har vad som verkar vara två huvudpersoner dykt upp i den sköna nya världen. Den ene är en ung man vid namn Bernard Marx. Bernard beskrivs i början av sin vistelse i romanen som ganska osäker, blyg, liten både till växten och i själen, men ju mer man bekantar sig med honom känns det som om han är den starkaste i romanen hittills. Han ifrågasätter hela tiden den tillvaro han lever i, vilket får alla andra att tycka att han är konstig. Det sägs att han vid sin kläckning fick för mycket alkohol i sig(hur detta gick till kan jag inte beskriva, det är alldeles för futuristiskt och komplicerat)och att det är därför han säger så konstiga saker och är så dyster, trots att lyckodrogen soma finns! Huxley använder ett ganska typiskt sätt för att få läsaren att känna sympati för Bernard, genom att ge Bernard dåligt självförtroende och göra honom liten och bekymrad. Jag är jag, och jag önskar, att jag inte vore det. tänker han på sida 71. Men som läsare tycker man, att han verkar vara den enda som inte blivit hjärntvättad av den nya världen, vilket också gör att man tycker mer om Bernard än dom andra karaktärerna. Själv började jag genast tycka väldigt mycket om Bernard och när jag tänker på honom ser jag framför mig en liten fint tecknad filur med melankoliskt ansikte i en barnbok, han skulle kunna dyka upp i Muminböckerna som en missförstådd författare eller något liknande. Han har ändå något rebelliskt över sig, och jag misstänker att han kommer att blomma ut och göra revolt innan romanen är slut.

Den andra huvudpersonen är den unga Lenina Crowne, som verkar vara en ganska obekymrad person som går hem i stugan hos män. Till skillnad från Bernard verkar hon inte ifrågasätta världen, hon är van vid den och tycker att den är som den är, helt normal. Man förstår lite vad hon är för en person genom hennes samtal med sin vännina Fanny Crowne, som har samma efternamn som Lenina("men eftersom de tvåtusen miljonerna invånarna på planeten inte hade mer än tvåtusen namn att samsas om, så var det inte något särskilt underligt sammanträffande"). Lenina har ihop det med x antal herrar, bland andra Bernard. I tiden som boken utspelar sig i verkar alla kärleksrelationer vara korta och anses ganska obetydliga. Alla verkar vara lite pollyamorösa och t ex så diskuterar Lenina med sin älskare Henry om "sin nye älskare", dvs Bernard, och Henry svarar obekymrat att den där Bernard är ju rätt knepig. Bernard själv säger till Lenina att "jag vill veta vad lidelse är, jag vill erfara starka känslor". Lenina avfärdar kommentaren, och när Bernard senare säger att han önskar att han vore fri och inte en slav under sin fostran, utbrister Lenina Men Bernard, du säger ju de allra förfärligaste saker!.

En rolig sak med boken är att den trots sin dystopiska och futuristiska stil berättas på 30-talsspråk. Karaktärerna använder ord som gräsligt, förtjusande, förfärligt, och charmant. Det blir lite gulligt i sammanhanget, och jag tänker på alla dystopier som skrivs nu och som man om 100 år kommer att skratta åt. Hahaha, som om man skulle använda det gamla uttycket "fett grymt" på 3020-talet!. Det gammaldags språket är inget som man störs av(jag är som bekant väldigt förtjust i det!)trots att historien utspelar sig i framtiden. Men ibland blir det lite komiskt. Tillexempel spelas vid ett tillfälle en väldigt hipp låt, som går såhär: