Det finns inte särkilt många karaktärer värda att nämna en så länge eftersom människorna görs identiskt lika och har ingen som helst uppfattning om att dom är individer, därför så finns det inte några som helst karaktäristiska drag hos människorna i Du sköna nya värld, med några få undantag.
Bernad Marx är ett sådant undantag. Ryktet går att han föddes på ett naturligt sett, alltså från en mamma. Han är dessutom några centimeter kortare än alla dom i hans egen klass. Bernad har alltid vetat om att han var annorlunda, liksom Helmholt Watson, en vän till Bernad. De är båda plågsamt medvetna om att de är individer. Helmholt är journalist och känner sig hela tilden begränsad i sitt skrivande, som om det finns så mycket mer att skriva, så många olika sätt bara att han inte känner till dom. Han känner alltså en stor vanmakt. Bernad å andra sidan har alltid kännt sig otillräcklig och fel, som om alla andra hade nått han inte hade. Det finns också några andra karaktärer som inte är speciellt viktige. Lenina Crowne och Henry Foster. Henry Foster är en sorts chef eller ordningsman på uppfödningscentret och Lenina arbetar där. Lenina och Henry är tillsammans och Bernad är förälskad i Lenina.
Det var väll ungefär det som man kunde säga om karaktärerna i boken än sålänge.
Jag valde boken eftersom jag tyckte att det var intressant att historien handlar om ett samhälle där alla är anpassade och lyckliga, och hur det skulle vara en dålig sak.
Inledningen i boken är lite förbryllande tycker jag. Boken börjar med ett gigantisk uppfödningscenter där man skapar barn och anpassar dom till den klass/yrkesgren som dom kommer att tillhöra. I inledningen får man se själva föreståndaren på uppfödningscentralen som heter Mr.Foster leda runt ett gäng studenter på alla labben och beskriva alla maskiner osv.Varför jag blev så förbryllad i början var därför att man kan liksom inte få ett grepp om vad som pågår, det är bara en massa maskiner som beskrivs huller om buller och fosternas väldigt komplexa process förklaras inte riktigt så att man förstår. Allting är liksom ett virrvarr av långa, svåra ord.
Alla barn föds alltså på sådana centraler i boken och man manipulerar barnen till ett visst beteende som är anpassat till vad just dom barnen kommer att hålla på med och på så sätt blir barnen lyckligare människor. Människorna i den här dystopiska värden resonerar så att det är på alla sätt bäst för samhället om alla bara finner sig i det dom är menade att göra och vara. Barnen sorteras in 5 olika grupper: Alfa, Beta, Delta, Epsilon och en annan som jag inte kommer ihåg namnet på. Grupperingarna är för att sortera barnen efter intelligens, status och klass. Texten är inte lika målande och beskrivande som jag trodde att den skulle vara, skriven med få adjektiv och inte så många detaljer så någon riktig känsla infinner sig inte, därför är det lite svårt att fatta intresse för boken. Men boken är baserad på en så pass bra idé så att därför känner jag att man vill läsa vidare ändå.
Det finns vissa äckligt obehagliga saker som att barnen manipuleras genom nån sorts sömnhypnos till att tycka och känna på olika sätt. Det finns också vissa överdrivna scenarier i boken som när man på fostringscentralen lär barnen att rygga tillbaka och tycka illa om böcker och rosor genom att leda ström igenom deras kroppar vilket ger effekt, jovisst, men det får också boken att verka orimlig vilket i sin tur dämpar obehagskänslan. Titeln på boken var inget särskilt som jag fastnade för. Inte en så speciell eller på något sätt mystiskt titel, men ganska fin. Alltså den här delen av boken gick svinigt trögt, men jag tycker fortfarande att boken verkar intressant och så.
AJÖAJÖ
