dystopier

Du sköna nya värld består både av externa och interna konflikter, men mest interna mellan Bernard och hans omvärld. Bernard vill bli respekterad som han är men han märker att det är svårt men kan eller vill inte heller försöka göra om sig själv och passa in bättre, vilket är en intern konflikt. Sedan är han ju också kär i Lenina som är helt olik honom, vilket kanske är mer en extern konflikt eller lite både och. Men den stösta konflikten, eller kanske rättare sagt det som skapar alla konflikter, är det dysfunktionella samhället. Att Bernard känner sig utanför är helt och hållet samhällets och dess individers fel.

"-Ensam, alltid ensam, sa den unge mannen. Orden väckte ett klagande eko i Bernads sinne. Ensam, ensam...

- Det är jag också, sa han i ett utbrott av förtrolighet. Förskräckligt ensam.

- Är ni? John såg överraskad ut. Jag trodde, att på Det andra stället... Jag menar, Linda har alltid sagt, att ingen människa någonsin varit ensam där.

Bernard rodnade besvärad.

- Jag tror, att jag är rätt olik andra människor, ser ni, mumlade han med bortvänd blick. - Om man råkar bli dekanterad annorlunda...

- Ja, det är just det. Den unge mannen nickade. - Om man är olik andra, måste man bli ensam".
Detta är något som hemskt nog stämmer även i vår värld. Alla som av någon anledning skiljer sig från mängden blir inte lika behandlade som andra, och folk måste alltid poängtera deras ovanlighet på ett eller annat sätt. Hursomhelst så skulle jag säga att hela boken är en enda stor konflikt. En konflikt mellan samhället och de som lever där. För även om de verkar lyckliga, förstår man att det inte kan stå riktigt rätt till i den sköna nya världen.

Jag kan inte se miljöerna tydligt framför mig, faktum är att jag ibland måste fråga mig själv var karaktärerna befinner sig. Huxley beskriver inte miljöerna särskilt mycket, det är mer dialog och beskrivningar av människor och föremål. Men en miljöbeskrivning där man ser och känner allt framför sig är följande:

Här tycker jag mig känna precis hur det är i hotellet. Jag kan inte direkt se allting framför mig, dels för att de flesta sakerna är ganska konstiga, dels för att Huxley inte skriver tillexempel: I rummet stod en soffa, över vilken tre tavlor hängde. Bredvid tavlorna fanns ett fönster som vette ut mot en stor, grön trädgård, istället rabblar han bara upp alla olika föremål som finns på hotellet. Men jag tycker att man ändå får en känsla av hur det är där. Jag tänker mig att det är lite fuktigt i luften(vad menas egentligen med flytande luft?)och att det är ganska varmt och att det överallt finns en massa maskiner. Jag kan föreställa mig den stickiga doften från alla parfymer. Men som sagt tycker jag inte att miljöerna i den här boken är vad som är tydligast för mig som läsare. Jag kan fantisera ihop hur det ser ut, skapa mig en egen bild av det hela. Det tycker jag kan vara ganska intressant, men ibland också lite irriterande. Det känns ibland som om man missat något för att man inte riktigt vet var scenen man läser utspelar sig.

Nu har vad som verkar vara två huvudpersoner dykt upp i den sköna nya världen. Den ene är en ung man vid namn Bernard Marx. Bernard beskrivs i början av sin vistelse i romanen som ganska osäker, blyg, liten både till växten och i själen, men ju mer man bekantar sig med honom känns det som om han är den starkaste i romanen hittills. Han ifrågasätter hela tiden den tillvaro han lever i, vilket får alla andra att tycka att han är konstig. Det sägs att han vid sin kläckning fick för mycket alkohol i sig(hur detta gick till kan jag inte beskriva, det är alldeles för futuristiskt och komplicerat)och att det är därför han säger så konstiga saker och är så dyster, trots att lyckodrogen soma finns! Huxley använder ett ganska typiskt sätt för att få läsaren att känna sympati för Bernard, genom att ge Bernard dåligt självförtroende och göra honom liten och bekymrad. Jag är jag, och jag önskar, att jag inte vore det. tänker han på sida 71. Men som läsare tycker man, att han verkar vara den enda som inte blivit hjärntvättad av den nya världen, vilket också gör att man tycker mer om Bernard än dom andra karaktärerna. Själv började jag genast tycka väldigt mycket om Bernard och när jag tänker på honom ser jag framför mig en liten fint tecknad filur med melankoliskt ansikte i en barnbok, han skulle kunna dyka upp i Muminböckerna som en missförstådd författare eller något liknande. Han har ändå något rebelliskt över sig, och jag misstänker att han kommer att blomma ut och göra revolt innan romanen är slut.

Den andra huvudpersonen är den unga Lenina Crowne, som verkar vara en ganska obekymrad person som går hem i stugan hos män. Till skillnad från Bernard verkar hon inte ifrågasätta världen, hon är van vid den och tycker att den är som den är, helt normal. Man förstår lite vad hon är för en person genom hennes samtal med sin vännina Fanny Crowne, som har samma efternamn som Lenina("men eftersom de tvåtusen miljonerna invånarna på planeten inte hade mer än tvåtusen namn att samsas om, så var det inte något särskilt underligt sammanträffande"). Lenina har ihop det med x antal herrar, bland andra Bernard. I tiden som boken utspelar sig i verkar alla kärleksrelationer vara korta och anses ganska obetydliga. Alla verkar vara lite pollyamorösa och t ex så diskuterar Lenina med sin älskare Henry om "sin nye älskare", dvs Bernard, och Henry svarar obekymrat att den där Bernard är ju rätt knepig. Bernard själv säger till Lenina att "jag vill veta vad lidelse är, jag vill erfara starka känslor". Lenina avfärdar kommentaren, och när Bernard senare säger att han önskar att han vore fri och inte en slav under sin fostran, utbrister Lenina Men Bernard, du säger ju de allra förfärligaste saker!.

En rolig sak med boken är att den trots sin dystopiska och futuristiska stil berättas på 30-talsspråk. Karaktärerna använder ord som gräsligt, förtjusande, förfärligt, och charmant. Det blir lite gulligt i sammanhanget, och jag tänker på alla dystopier som skrivs nu och som man om 100 år kommer att skratta åt. Hahaha, som om man skulle använda det gamla uttycket "fett grymt" på 3020-talet!. Det gammaldags språket är inget som man störs av(jag är som bekant väldigt förtjust i det!)trots att historien utspelar sig i framtiden. Men ibland blir det lite komiskt. Tillexempel spelas vid ett tillfälle en väldigt hipp låt, som går såhär:

Jag har valt Du sköna nya värld av Aldous Huxley.
Titeln tycker jag låter väldigt poetisk, det skulle kunna vara en titel på en diktsamling lika gärna som på en dystopi. Ganska tidigt i boken förstår man att titeln är ironisk, eftersom att den nya världen som beskrivs inte verkar speciellt skön utan snarare absurd, mekanisk och sjuk. Redan den första meningen antyder att denna nya värld är ganska konstig. En låg, grå byggnad med endast trettiofyra våningar. En byggnad som har trettiofyra våningar kan knappast beskrivas som låg. Om inte alla andra byggnader är ännu större. Vi förstår alltså att det i den här världen finns extremt höga skyskrapor - och hur mysigt är det, frågar sig ängsligt vän av små sommarstugor? Även om man nu tycker om skyskrapor, skulle det förmodligen kännas lite märkligt att gå omkring i en värld som är full av extremt höga sådana.
Men nästa mening visar ännu mer vilken typ av tillvaro som finns i denna framtidsvision: Över huvudingången lästes orden: "Intre Londons centralanstalt för kläckning och fostran", och i en sköld världsstatens motto: "Gemenskap, identitet, stabilitet." "Kläckning" hoppade jag till på, och eftersom "fostran" kommer efteråt förstår vi här, att man i den här världen inte kallar det för förlossning utan kläckning och att barnen inte uppfostras hos sina föräldrar utan på en anstalt. Den här andra meningen fångar läsaren, eftersom att den introducerar hur förändrad världen i boken är jämfört med den vi lever i nu och den har något absurt över sig(varför har man börjat kalla förlossning för kläckning, och varför uppfostras alla barn på en anstalt?).
Fortsättningen på dessa två inledande meningar, är tämligen svår att förstå. De flesta ord är för mig okända och ytterst svåra att uttala, ännu svårare att läsa utan att man hakar upp sig. Tillexempel: "...övergick så till en betraktelse av temperaturoptimum, salthalt och viskositet..." eller "Nu blev han lite fackmässig, talade om det abnorma endokrina samarbete, som kom människorna att växa så starka, och förutsatte germinalmutation som förklaring. Kunde det individuella epsilonfostret genom lämplig teknik fås att återvända till hundarnas och kornas ståndpunkt?" och "en ung betaminusmekaniker sysslade med skruvmesjel och skruvnyckel på blodsurrorgatpumpen".
Det verkar det som om det är meningen att man skall bli lite förvirrad och författaren vill kanske förmedla hur komplicerad den nya sköna världen är, att det nu finns en massa saker som man inte kände till år 1932(då boken gavs ut)men som i den här tiden är självklarheter. Jag tycker jag känner igen det här med att använda konstiga ord och benämningar från andra dystopier och science fiction filmer(jag kommer inte på någon särskilt tyvärr, men om man sätter på TV:n och den visar någon science fiction-film brukar dom alltid prata på det sättet). Men det gör att det är lite svårt att komma in i boken även om den hela tiden väcker en slags nyfikenhet. Man vill veta vad som skall komma härnäst, och det måste väl ändå vara ett pluspoäng för boken! Att man trots det något sega tempot vill fortsätta kan bero på att man inte har en aning om vad som skall hända. Ännu finns det ingen tydlig huvudperson. Förmodligen kommer det att kretsa kring kläckningsanstalten eftersom att den introduceras så grundligt, men vad som skall hända runtomkring denna plats och vilka personer som kommer vara involverade i berättelsen är än så länge okänt. Nu skall jag forstätta med denna mystiska bok och se vad som händer!