Love, Läslogg 5, 1984
Det finns självklart många vändningar i 1984, varav många är viktiga och överaskande. Den som jag ändå tycker är den viktigast är inte en överraskning, men den visar att hela Winstons motstånd är över, och på något sätt så inser man att den delen av boken är över då. Jag pratar om när Winston säger åt O'Brien att låta råttorna attackera Julia i ställer, kvinnan han älskar. Hans sista försvarslinje är bruten och han har utsatts för den ultimata tortyren. Efter den scenen är han en bruten man, och allt han förut stod för har han nu övergivit. Om det var någon scen jag tyckte var riktigt sorglig så var det denna. Att han är fullkomligt nerbruten är en väldigt sorglig syn. En annan grej som på något sätt är ganska äcklig är hans kärlek till O'Brien. Att han får honom attt beundra honom så mycket, det är väldigt obehagligt. Trots att han vet att han kommer bli skjuten så känns det som han ser det som en befrielse. Han har inget kvar att leva för, och därför så sitter han på kastanjen och lyssnar på regeringens lögner. När han sedan möter Julia så är all kärlek borta, och det finns bara förakt kvar. Regimen har lyckats ta bort till och med kärleken. Deras ord om att det fanns saker som regimen aldrig kan ta bort har visat sig vara falska.
Slutet är verkligen olycklikt, vilket är väldigt ovanligt. Efter att ha läst slutet så var jag verkligen ledsen, eftersom det inte fanns en enda ljus punkt i hela slutet. Trots det så gillar jag slutet. Böcker ska vara minnesvärda, och 1984 är verkligen en bok som man inte glömmer. Den ger mig också en tankeställare, eftersom jag är van vid böcker som iallafall delvis slutar lyckligt. Den sista scenen är också välskrivet, den när han sitter på cafét. Det är en bra avslutning på en bra bok. Jag skulle rekomendera dem flesta att läsa boken, eftersom den är en välskriven bok med en bra historia. Man blir också sugen på att läsa Orwells andra böcker efter att ha läst 1984, vilket jag antagligen också kommer göra.
Slutet är verkligen olycklikt, vilket är väldigt ovanligt. Efter att ha läst slutet så var jag verkligen ledsen, eftersom det inte fanns en enda ljus punkt i hela slutet. Trots det så gillar jag slutet. Böcker ska vara minnesvärda, och 1984 är verkligen en bok som man inte glömmer. Den ger mig också en tankeställare, eftersom jag är van vid böcker som iallafall delvis slutar lyckligt. Den sista scenen är också välskrivet, den när han sitter på cafét. Det är en bra avslutning på en bra bok. Jag skulle rekomendera dem flesta att läsa boken, eftersom den är en välskriven bok med en bra historia. Man blir också sugen på att läsa Orwells andra böcker efter att ha läst 1984, vilket jag antagligen också kommer göra.
Love, Läslogg 4, 1984
Den externa konflikten i 1984 är väldigt tydlig, det är storebror och partiet mot Winston och en något dunkel motståndsrörelse som man aldrig får möta på riktigt i berättelsen. På ytan är det en ganska klassisk konflikt mellan en ond regim och ett rebelliskt par, Julia och Winston. Dem träffar varandra på hemliga platser och utgör en ganska typisk kärleksberättelse.
Den interna konflikten är däremot mycket mer komplicerat än jag själv trodde i början. När jag tänkte på den interna konflikten tänkte jag först på när Winston börjar sitt motstånd mot storebror, och hur han långsamt blir mer och mer rebellisk. Efter ett tag så insåg jag dock att det kändes fel. Winston är inte en trogen partimedlem som sedan blir en hjältemodig frihetskämpe. Enligt mig så går det väldigt snabbt för honom att förändras, och Julia har redan haft ett motstånd ett långt tag. Efter att läst egenom boken ett antal gånger så inser jag att jag tycker att Julia och Winstons handlingar oftast är själviska. Det som mest får mig att tycka så är scenen när Winston får frågor om vad han skulle kunna göra för att kämpa mot storebror. Han säger ja till allting, bland annat att göra saker som leder till hundratals oskyldigas död, kasta syra i ansiktet på barn och att uppmuntra prostution. När dem får frågan om dem är beredda att skiljas åt svarar dem däremot nej. När jag läste det först tyckte jag mest det var romantiskt, men efter att ha läst det en andra gång så började jag att ogilla Winsons och Julias val. Winston och Julia anser sig ha rätt att döda hundratals och göra hemska saker för att avsätta storebror. Av vad jag har uppfattat så verkar dock stora delar av befolkningen vara nöjda med storebror. Även om storebror är en bluff som styr en hemsk regim, vad ger Winston rätt att mörda hundratals oskyldiga för att göra det HAN tycker är rätt. Det som stör mig mest är ändå hur dem agerar på slutet. Jag förstår att Winston går egenom alla dem hemskaste sorters tortyr, men att han ändå ger upp gör att han förlorar all sin trovärdighet. Om han är beredd att döda för revolution så måste han också vara beredd att dö för revolution. Hans agerande är dock mänskligt, och jag tror att dem flesta skulle ha reagerat på samma sätt.
Orwell visar att Winstons kamp inte är helt ädel, om den ens är rättvis överhuvudtaget. Vad är värt att offra för att få bort storebror?
Den interna konflikten är däremot mycket mer komplicerat än jag själv trodde i början. När jag tänkte på den interna konflikten tänkte jag först på när Winston börjar sitt motstånd mot storebror, och hur han långsamt blir mer och mer rebellisk. Efter ett tag så insåg jag dock att det kändes fel. Winston är inte en trogen partimedlem som sedan blir en hjältemodig frihetskämpe. Enligt mig så går det väldigt snabbt för honom att förändras, och Julia har redan haft ett motstånd ett långt tag. Efter att läst egenom boken ett antal gånger så inser jag att jag tycker att Julia och Winstons handlingar oftast är själviska. Det som mest får mig att tycka så är scenen när Winston får frågor om vad han skulle kunna göra för att kämpa mot storebror. Han säger ja till allting, bland annat att göra saker som leder till hundratals oskyldigas död, kasta syra i ansiktet på barn och att uppmuntra prostution. När dem får frågan om dem är beredda att skiljas åt svarar dem däremot nej. När jag läste det först tyckte jag mest det var romantiskt, men efter att ha läst det en andra gång så började jag att ogilla Winsons och Julias val. Winston och Julia anser sig ha rätt att döda hundratals och göra hemska saker för att avsätta storebror. Av vad jag har uppfattat så verkar dock stora delar av befolkningen vara nöjda med storebror. Även om storebror är en bluff som styr en hemsk regim, vad ger Winston rätt att mörda hundratals oskyldiga för att göra det HAN tycker är rätt. Det som stör mig mest är ändå hur dem agerar på slutet. Jag förstår att Winston går egenom alla dem hemskaste sorters tortyr, men att han ändå ger upp gör att han förlorar all sin trovärdighet. Om han är beredd att döda för revolution så måste han också vara beredd att dö för revolution. Hans agerande är dock mänskligt, och jag tror att dem flesta skulle ha reagerat på samma sätt.
Orwell visar att Winstons kamp inte är helt ädel, om den ens är rättvis överhuvudtaget. Vad är värt att offra för att få bort storebror?
Love, 1984, Läslogg 3
1984 miljöbeskrivningar är oftast väldigt beskrivande på ett enkelt sätt. Det betyder inte att dem är sämre skrivna, utan bara att man inte använder onödiga utsmyckningar. Samtidigt så lyckas man alltid få fram känslan av stället som beskrivs. Det gör man ofta genom att beskriva detaljer som ofta inte är så betydande på själva platsen, men som ändå gör att man får en känsla för stället.
Tillexempel ''Det var så gott som tomt på Kafe Kastanjeträdet. En sned stråle sol föll genom ett fönster över dammiga bordsskivor. Det var vid den ödsliga femtontiden. Ur teleskärmarna sipprade en rännil av skrällig musik.''
Man skriver inte om hur stolarna ser ut eller hur stort rummet är, men meningen om solstrålen över dammiga bordsskivor gör att man ändå får en bild av hur rummet ser ut. Det är inte så vanligt att man har såna miljöbeskrivningar i böcker, men jag gillar det verkligen.
Dock så är inte miljöbeskrivningar med så ofta, Winston håller sig ofta till samma ställen och dem behöver ofta inte så mycket beskrivning. Jag får känslan av att George Orwell är mer intreserad av personbeskrivningar, för sådana finns det många av och till skillnad från miljöbeskrivningarna så är dem ofta långa och detaljerade. Enligt mig så är 1984 en bok som handlar mycket om människor och hur människor fungerar. Miljöbeskrivningar känns inte så viktiga för författaren, det som han vill berätta om är kärleken mellan Winston och Julia eller O'Briens sjuka sinne. Det är också där som boken har sina starka sidor, dem som verkligen får en att älska boken.
Tillexempel ''Det var så gott som tomt på Kafe Kastanjeträdet. En sned stråle sol föll genom ett fönster över dammiga bordsskivor. Det var vid den ödsliga femtontiden. Ur teleskärmarna sipprade en rännil av skrällig musik.''
Man skriver inte om hur stolarna ser ut eller hur stort rummet är, men meningen om solstrålen över dammiga bordsskivor gör att man ändå får en bild av hur rummet ser ut. Det är inte så vanligt att man har såna miljöbeskrivningar i böcker, men jag gillar det verkligen.
Dock så är inte miljöbeskrivningar med så ofta, Winston håller sig ofta till samma ställen och dem behöver ofta inte så mycket beskrivning. Jag får känslan av att George Orwell är mer intreserad av personbeskrivningar, för sådana finns det många av och till skillnad från miljöbeskrivningarna så är dem ofta långa och detaljerade. Enligt mig så är 1984 en bok som handlar mycket om människor och hur människor fungerar. Miljöbeskrivningar känns inte så viktiga för författaren, det som han vill berätta om är kärleken mellan Winston och Julia eller O'Briens sjuka sinne. Det är också där som boken har sina starka sidor, dem som verkligen får en att älska boken.
