dystopier

Nu ska jag skriva om bokens konlflikter.
Det finns många småtrassel i den här boken, men den största måste nog vara kylan, grunden till nästan allt i Vägen.  Eftersom jag nämnt hela det köret i mina andra läsloggar så tänker jag hoppa direkt till de inre konflikterna.

Mannen i boken tampas med mycket, ett grovt exempel är att ta livet av sig eller ej. Jag tror att det enda som håller honom kvar på jorden är kärleken till hans son, som när han i sin tur börjar tvivla på om livet är ett bra ställe att stanna på blir det lite kortslutning i pappans hjärna. Han brukar ryta åt pojken att han ska hålla tyst och aldrig mer säga något sådant, men tankarna bubblar alltid upp igen i pojkens huvud.

Det här ska föreställa mannen och sonen som är ute och går på vägen, det andra gråa ska föreställa aska och dimma. Den här bilden visar de konflikter som karaktärerna har tillsammans. Längst ned i högra hörnet är det två bestick som är överkryssade, det ska föreställa brist på mat. Eftersom de vandrar på vägen är de flesta hus redan plundrade på mat och kläder, till och med gardiner är bortslitna. Över besticken är det en sol, det ska föreställa att det inte finns någon värme. De är faktiskt ( det kan vara lätt att glömma bort ) ständigt frusna och nära att dö av köld. Uppe i vänstra hörnet ser ni något som serut som en galen pingvin, men det är en ”ond människa”. Det var lite svårt att rita eftersom jag inte vet hur en ond människa ser ut. Men i det här fallet är det någon som reser på vägen och vill folk illa, och som bokstavligen äter upp folk. Mannen och sonen är inga onda människor.

 

Det här ska föreställa mannen och sonen som är ute och går på vägen, det andra gråa ska föreställa aska och dimma. Den här bilden visar de konflikter som karaktärerna har tillsammans. Längst ned i högra hörnet är det två bestick som är överkryssade, det ska föreställa brist på mat. Eftersom de vandrar på vägen är de flesta hus redan plundrade på mat och kläder, till och med gardiner är bortslitna. Över besticken är det en sol, det ska föreställa att det inte finns någon värme. De är faktiskt ( det kan vara lätt att glömma bort ) ständigt frusna och nära att dö av köld. Uppe i vänstra hörnet ser ni något som serut som en galen pingvin, men det är en ”ond människa”. Det var lite svårt att rita eftersom jag inte vet hur en ond människa ser ut. Men i det här fallet är det någon som reser på vägen och vill folk illa, och som bokstavligen äter upp folk. Mannen och sonen är inga onda människor.

 

Det här är mannens konfliktbild, längst till vänster är en streckgubbe. Det är pojken. Mannens oroar sig väldigt mycket över pojken. Att han är mager, att han mår dåligt och så vidare. I mittenbilden med hjärtat  ska symbolisera hans döda fru. Jag tror han tänker på henne mycket, hjärtat speglar också lite varför han håller sig kvar på jorden. På grund av just kärlek. Uppåtpilen är att han alltid ska fortsätta framåt, han går alltid vidare och ger aldrig upp. Hur mycket han än skulle kunna lägga sig ned i snön och aldrig mer resa sig upp.Blixten visar att han också är rädd, plus hans förskräckliga hosta. Jag vet inte riktigt varför det ska vara en blixt just där, jag tyckte den såg cool ut.

Miljöbeskrivningarna är den del jag sett fram emot att skriva om, eftersom boken inte drar igång direkt med spännande intriger och konflikter så kan man koppla av med miljöbeskrivningarna.... eller, koppla av och koppla av, de bilder som McCarthy målar upp är inte oftast en bokskog med en porlande bäck och fåglar som sjunger, snarare tvärt om. En nedbrunnen bokskog med en bäck fylld av isande kallt , grumligt vatten och tystnaden som trycker på ens bröstkorg. Synd bara att just den HÄR femtedelen är fruktansvärt spännande och saker har verkligen börjat hända, så jag hinner knappt uppfatta de knep som andvänts för att fånga mig på det sätt som den här boken har fångat mig.

Något har hänt i den här boken som gör att det är fruktasvärt kallt i deras värld, och när jag läser den här boken börjar jag frysa själv. Härom dagen satt jag på svenskalektionen och huttrade av kyla. När jag läser den här boken är det som att alla mina celler ställer in sig på att överleva den starka kylan. Jag undrar om jag hade fångats så mycket som jag gjort nu om jag hade läst den här boken en varm sommardag?
Jag menar, nu är det december och skorna blir fyllda av slask och öronen blir röda av kyla. Och så är det mörkt också, när alla är lite deppiga och kroppen ställer in sig på att det är natt 24 timmar om dygnet är det perfekt att läsa den här boken, då blir plötsligt vägen till tunnelbanan en livslång vandring glödande av dystopi.

McCarthy har inte andvänt sig av många adjektiv direkt, men de adjektiv som finns där är så sprängfyllda av betydelse, känsla och stämning att de täcker upp tusen andra ord. Sedan älskar jag hur författaren har lyckats beskriva tystnaden, eller saker som INTE finns där, inte bara genom att säga det: Det hördes ingenting
utan att jobba sig runt det man egentligen vill säga: Deras andetag svaldes av tysnaden och de satt stilla och tittade på den glödande elden.
Nu var det inte ett sådant bra exempel men jag tror ni förstår.

Den här boken är svår att läsa, det är jobbigt att läsa om den ständiga kylan och det är jobbigt att läsa om rum fyllda med människor som bara väntar på att det ska bli uppätna och det är jobbigt att läsa om pojken som har en annan mans hjärnsubstans över sig och det är jobbigt att läsa, men det är ännu jobbigare att lägga ifrån sig boken utan att få veta vad som händer härnäst, hur mycket man än vill sluta läsa den och börja läsa Ture kokar soppa istället så går det inte.

"Jag vill verkligen inte somna utan bara sträckläsa tills jag är klar. När jag väl är klar kan jag inte somna"

 

Karaktärerna i den här boken är mycket få än så länge. Mannen och hans barn har bara stött på ett fåtal andra människor men ingen har de pratat med, utan de har bara gömt sig. Det finns tydligen ingen man kan lita på. Mannen och sonen är de enda karaktärerna man än så länge kan analysera. Inga karaktärer har några namn i boken, jag tror att det beror på att författaren inte har tyckt att det var relevant, och sen har jag märkt att jag själv har bildkopplingar till namn, så om det är en karaktär som heter Teodor kanske jag får upp en bild av en Teodor som jag pusslat ihop från andra karaktärer och riktiga bekanta. Helt omedvetet tror jag. Därför tycker jag att det skönt att börja från blankt papper när man skapar sig en bild av karaktären. Det finns en film som är skapad utifrån boken Vägen, jag har inte sett den ännu men när jag läst klart boken så ska jag titta på den, och då kommer förhoppningsvis en jämförelse i Läslogg 5. Jag börjar med Mannen, eftersom han är intressantast

 

Varför jag tycker att han är intressantast? Jo, för att han har sett övergången från gräs och gröna skogar till ett iskallt mardrömslandskap. Han är väldigt tystlåten och mystisk, för att han delar inga av sina tankar med Sonen, om inte sonen frågar. Det nämns i boken att det enda som får honom att inte ta livet av sig är hans son. Man vet inte vad som har hänt jorden och det är väldigt luddiga ledtrådar. Den här mannen har haft en kvinna förut, men hon tog livet av sig. Pojken och mannen talar sällan med varandra om henne, men jag hittade en dialog som var intressant:

 

”När han kom tillbaka var pojken vaken. Förlåt, sa han.

Det gör inget.

Somna om.

Jag önskar jag var hos mamma.

Han svarade inte, han satt bredvid den lilla gestalten insvept i filtarna och täckena. Efter en stund sa han: Du menar att du önskar att du var död?

Ja.

Så får du inte säga.

Men jag gör det.

Säg det inte. Det är en dålig sak att säga.

Men jag rår inte för det.

Jag vet det. Men du måste låta bli.

Hur ska jag kunna det?

Det vet jag inte.”

 

Pojken är också väldigt intressant, men honom tänker jag inte gå in djupare på förrutom att jag tycker det är intressant att han har skapat sin bild av gräs, skog, fågelkvitter och värme utifrån hans egen fantasi och vad han fått berättat för sig. Pojkens ordförråd är inte lika stort eftersom det är en begränsad värld där många ord inte behöver användas.

 

Däremot dök det upp något som var väldigt intressant, mitt i boken kom det ett stycke på cirka 7 rader som beskrev en händelse i jag-form. Det förbryllade mig väldigt mycket och jag fattade ungefär ingenting. Det är en människa som berättar och h*n är med ett sällskap som h*n kallar oss. H*n nämner pojken, och en kvinna.  Det kanske var mannens fru som tog livet av sig som beskriver situationen, eller var det mannen själv bara utifrån ett annat perspektiv? Jag blev väldigt förvånad. Är det någon som läser boken? Hur reflekterade ni över det här konstiga stycket? Jag vill gärna höra andra tankar. Sid. 76

Jag har valt boken Vägen av Cormac McCarthy för att jag tyckte den verkade intressant och spännande. Jag har aldrig läst något som liknade baksidestexten förut.

Bokens yttre, alltså baksidestexten, recensionerna och designen speglar mycket av innehållet i boken. Bilden på framsidan föreställer en väg utan slut och döda träd vid sidan om. Bilden är ett negativ, det som är mörkt är ljust och tvärtom. Det fångar en spöklik känsla. När jag tittar på framsidan,  ovetande om innehållet, liknar det en svensk skräckroman som till ex. John Ajvide Lindquists bok Hanteringen av odöda. Det amerikanska originalets framsida är samma bild, bara att färgerna inte är inverta. Texten på baksidan är gripande och spännande, och den förklarar en del som inte nämns i början av boken, så har man läst baksidan så har man en bra start för att förstå boken. Boken har också fått många intressanta recensioner och priser, det är ett plus om man tvekar på att börja läsa den.

”När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet bredvid honom”
Så lyder första meningen i boken. Då avslöjas två karaktärer, det är en man och ett barn, man får också en överblick av kylan och natten samt att det inte är första gången han sover i skogen på grund av ”brukade”.
 I mening nummer två beskriver han hur dagarna blir allt gråare och nätterna allt mörkare. På bara två meningar har författaren lyckats lägga en grund för en dyster stämning och intressanta karaktärer.
När jag slutade läsa har de inte mött något annat levande på sin dystra vandring förrutom en döende man, men jag känner på mig att fler karaktärer kommer att dyka upp ju längre man läser. Pojken och Mannen talar inte mycket med varann, men de har en tyst kommunikation som är ganska lätt att tyda. De är också namnlösa, eller så har författaren inte velat tala om det för läsaren. Det är inget irritationsmoment för mig, jag tycker bara att det är skönt.




En bit in i boken förstärks dessa karaktärer och blir allt mer spännande, man undrar saker såsom ”hur kan det inte finnas någon där?” ,”varför har allting brunnit ned?” eller ”varför är det så kallt?”. De frågorna har jag inte fått svar på så långt jag har kommit, men de förstärks mer och mer och fler frågetecken dyker upp. I redan sida två nämns många tidsmarkörer såsom plastföremål, kundvagnar och backspeglar. Det gör att jag som läser får ett intryck av att boken utspelar sig i modern tid, eller kanske framtid. 

Jag tycker att boken är väldigt bra, men den är också väldigt ångestframkallande, det är jobbigt att läsa om en värld utan fågelkvitter, där allt är grått förrutom deras blod. Jag ser fram emot att läsa resten av boken, jag tror att det kommer börja hända saker, och jag tror att McCarthy kan skapa spänning på ett sätt som många andra författare inte kan.

Språket i boken är varierande, ibland kan jag tycka att de får en jobbig rytm, t ex när det inte kommer en punkt på allt för länge eller när det är för många och det gör att jag kan tröttna eller att det blir för ansträngt. Annars flyter boken på som en flod. McCarthy använder sig inte utav talsträck, det gör att dialogerna inte blir lika hackiga. Några meningar som jag fastnat för är ”De kala döda rhododendrongrenarna var förvridna och knotiga och svarta.” och ”Han skuggade ögonen för det skarpa skenet och då kunde han se nästan ända till bakersta delen av utrymmet. Människokroppar.”

Svenska omslaget, spöklikare

Amerikanska omslaget, mörkare och dystrare