Läslogg 4-Kallocain-Konflikter!
Detta inlägg ska handla om handlingen och konflikterna i Kallocain. Det är nästan allt boken handlar om, om man skalar bort beskrivningarna och omgivningen. Det finns både externa och interna konflikter i boken men här är de två största:
Den otroligt kontrollerande och restriktiva staten som inte tillåter någon som helst privacy överhuvudtaget. Som nu ska göra Kallocainet till den enda förhörsmetoden. Denna konflikt är väldigt vanlig vad de gäller dystopier och verkar likna den i 1984 av George Orwell. Det är också i denna konflikt bokens samhällskritiska del representeras. Under andra världskriget uppfanns ett kemiskt preparat; Skopolamin. Detta är vad som anses vara vår världs sanningsserum. Jag har gjort lite research på bland annat "Illustrerad Vetenskaps" sajt och kommit fram till att det är väldigt ifrågasatt om man faktiskt kan kalla det för ett sanningsserum och att offrerna för ämnet ofta hittat på helt orimliga historier. Skopolamin har en förslöande effekt som sägs få offer att berätta saker som de vill dölja men den stimulerar också fantasin. Trots att man nu inte använder skopolamin och dess verkan är starkt diskuterad verkar Karin Boye ha skrivit ner en framtid/skräcksvision av ett samhälle som redan är så hemskt får tillgång till ett medel som får människor att tvingas tala sanning
Den interna konflikten i boken är Leo Kalls ständigt växande osäkerhet huruvida vems sida han verkligen befinner sig på. Låt mig förklara: som sagt är staten i mina ögon rentav ond, den styrs av hjärtlösa maktmänniskor som inte bryr sig om mänskliga rättigheter utan ser helheten som en stor mekanism där individerna bara är obetydliga små kugghjul. Om mekanismen behöver oljas är det helt normalt att offra några kugghjul här och där. Sedan har Leo och Edo med hjälp av upptäckt en slags sekt som verkar hålla fast vid traditioner som mer liknar våra, det är Leo och Edos jobb att luska ut mer om denna mystiska samling människor som verkar vara ganska etablerad trots allt. Dessa människor som berättar om hemliga möten, där människorna tar varandra i hand. (En för länge sedan glömd hälsningsform.) Där människorna sitter tysta och lyssnar, där människorna inte övervakas av Staten. Under tidens gång börjar Leo tveka mer och mer om vad som är rätt, till skillnad från hans bergsäkra lojalitet till staten i bokens början. Där jag slutade läsa drömde han drömmar om en fantastisk fristad från staten, en ökenstad som var bebodd av dessa mystiska människor.
Mellan staten och sekten står Edo Rissen, Leos chef. Han ställer hela tiden frågor som får Leo illa till mods och påverkar Leo väldigt mycket. Karin Boye framställer inte någon av dessa som direkt "ond" eller "god" men min instinktiva känsla säger att sekten är god. Jag tror att de flesta som läser denna bok skulle få den känslan också. Det intressanta är hur man får bestämma det själv.
Den otroligt kontrollerande och restriktiva staten som inte tillåter någon som helst privacy överhuvudtaget. Som nu ska göra Kallocainet till den enda förhörsmetoden. Denna konflikt är väldigt vanlig vad de gäller dystopier och verkar likna den i 1984 av George Orwell. Det är också i denna konflikt bokens samhällskritiska del representeras. Under andra världskriget uppfanns ett kemiskt preparat; Skopolamin. Detta är vad som anses vara vår världs sanningsserum. Jag har gjort lite research på bland annat "Illustrerad Vetenskaps" sajt och kommit fram till att det är väldigt ifrågasatt om man faktiskt kan kalla det för ett sanningsserum och att offrerna för ämnet ofta hittat på helt orimliga historier. Skopolamin har en förslöande effekt som sägs få offer att berätta saker som de vill dölja men den stimulerar också fantasin. Trots att man nu inte använder skopolamin och dess verkan är starkt diskuterad verkar Karin Boye ha skrivit ner en framtid/skräcksvision av ett samhälle som redan är så hemskt får tillgång till ett medel som får människor att tvingas tala sanning
Den interna konflikten i boken är Leo Kalls ständigt växande osäkerhet huruvida vems sida han verkligen befinner sig på. Låt mig förklara: som sagt är staten i mina ögon rentav ond, den styrs av hjärtlösa maktmänniskor som inte bryr sig om mänskliga rättigheter utan ser helheten som en stor mekanism där individerna bara är obetydliga små kugghjul. Om mekanismen behöver oljas är det helt normalt att offra några kugghjul här och där. Sedan har Leo och Edo med hjälp av upptäckt en slags sekt som verkar hålla fast vid traditioner som mer liknar våra, det är Leo och Edos jobb att luska ut mer om denna mystiska samling människor som verkar vara ganska etablerad trots allt. Dessa människor som berättar om hemliga möten, där människorna tar varandra i hand. (En för länge sedan glömd hälsningsform.) Där människorna sitter tysta och lyssnar, där människorna inte övervakas av Staten. Under tidens gång börjar Leo tveka mer och mer om vad som är rätt, till skillnad från hans bergsäkra lojalitet till staten i bokens början. Där jag slutade läsa drömde han drömmar om en fantastisk fristad från staten, en ökenstad som var bebodd av dessa mystiska människor.
Mellan staten och sekten står Edo Rissen, Leos chef. Han ställer hela tiden frågor som får Leo illa till mods och påverkar Leo väldigt mycket. Karin Boye framställer inte någon av dessa som direkt "ond" eller "god" men min instinktiva känsla säger att sekten är god. Jag tror att de flesta som läser denna bok skulle få den känslan också. Det intressanta är hur man får bestämma det själv.
Kommentarer
Trackback
