Du Sköna Nya Värld - Läslogg 4 - Elin. LE
Jag tycker i stort sätt att boken väcker en del frågor som skulle kunna beskriva handlingen på kanske ett mer djupt och filosofiskt plan; Vad är lycka/olycka och kärlek? Vart är samhället påväg idag och hur ser det ut egentligen? osv.
Det kanske var något liknande som Aldous Huxley tänkte på innan han började skriva boken? Jag tycker i vilket fall som helst att tanken och meningen med boken är god och bra och det väcker även frågor och tankar inom en själv.
Den allra största externa konflikten måste jag säga är samhället, människorna och framförallt de stora klass skillnaderna som beskrivs i boken. Dessa olika klasser bär olikfärgade kläder för att förtydliga deras avstånd och olikhet till varandra. Detta är förmodligen enligt de flesta ganska absurt och definitivt en konflikt värd att nämna. Den lägsta "klassen" är människorna (eller "vildarna") som lever i en slags inhängnad utanför den sköna nya världen. Dessa människor ska förmodligen representera oss som vi lever idag men när Bernard och Lenina kommer dit, blir framförallt Lenina väldigt äcklad, chockad och omtumlad av att se hur de lever och hur de ser ut. En annan konflikt kan vara när "Mr. Vilde" aka. John och hans mamma Linda (som tidigare levde i den sköna nya världen men blev tvungen att flytta till inhängnaden eftersom hon blev med barn) blir förflyttade av Bernard från inhängnaden till deras civilisation. Detta skapar väldigt stor uppmärksamhet runt framförallt John och Bernard när de anländer. Bernard får storhetsvansinne och blir lycklig och populär ett tag, sedan försvinner det och han går tillbaka till att vara olyckig och ensam vilket är en stor intern konflikt för honom. Sedan blir Lenina och John kära i varandra och Johns mamma dör (i somaöverdos) vilket drar fokus mer till John och en ny intern konflikt har skapats. John dras mellan sitt förflutna som en olycklig och utstött pojke i "inhängnaden" och sin kärlek till Linda och Lenina. Och den sköna nya världen som lät så underbar när Linda berättade om den när han var barn har på ett sätt blivit en mardröm för honom och jag tror att han tillslut kommer att bli extremt deprimerad.
Alla dessa konflikter (och handlingen också) är ju uppenbarligen rätt så deprimerande men om man ska se det i ett annat perspektiv så kan man ju tänka på att alla (eller iallafall de flesta) i den här världen är ju uppenbarligen lyckliga (även om det känns svårt att förstå varför) och det är självklart jättehärligt och positivt. Och jag kan på ett sätt till exempel tycka det är bra att människorna lär barnen i unga år att döden är något naturligt som inte bör fruktas, även om sättet de går tillväga på kan ses som lite drastiskt och sorgligt (de ger dem glass så fort någon dör).
Det kanske var något liknande som Aldous Huxley tänkte på innan han började skriva boken? Jag tycker i vilket fall som helst att tanken och meningen med boken är god och bra och det väcker även frågor och tankar inom en själv.
Den allra största externa konflikten måste jag säga är samhället, människorna och framförallt de stora klass skillnaderna som beskrivs i boken. Dessa olika klasser bär olikfärgade kläder för att förtydliga deras avstånd och olikhet till varandra. Detta är förmodligen enligt de flesta ganska absurt och definitivt en konflikt värd att nämna. Den lägsta "klassen" är människorna (eller "vildarna") som lever i en slags inhängnad utanför den sköna nya världen. Dessa människor ska förmodligen representera oss som vi lever idag men när Bernard och Lenina kommer dit, blir framförallt Lenina väldigt äcklad, chockad och omtumlad av att se hur de lever och hur de ser ut. En annan konflikt kan vara när "Mr. Vilde" aka. John och hans mamma Linda (som tidigare levde i den sköna nya världen men blev tvungen att flytta till inhängnaden eftersom hon blev med barn) blir förflyttade av Bernard från inhängnaden till deras civilisation. Detta skapar väldigt stor uppmärksamhet runt framförallt John och Bernard när de anländer. Bernard får storhetsvansinne och blir lycklig och populär ett tag, sedan försvinner det och han går tillbaka till att vara olyckig och ensam vilket är en stor intern konflikt för honom. Sedan blir Lenina och John kära i varandra och Johns mamma dör (i somaöverdos) vilket drar fokus mer till John och en ny intern konflikt har skapats. John dras mellan sitt förflutna som en olycklig och utstött pojke i "inhängnaden" och sin kärlek till Linda och Lenina. Och den sköna nya världen som lät så underbar när Linda berättade om den när han var barn har på ett sätt blivit en mardröm för honom och jag tror att han tillslut kommer att bli extremt deprimerad.
Alla dessa konflikter (och handlingen också) är ju uppenbarligen rätt så deprimerande men om man ska se det i ett annat perspektiv så kan man ju tänka på att alla (eller iallafall de flesta) i den här världen är ju uppenbarligen lyckliga (även om det känns svårt att förstå varför) och det är självklart jättehärligt och positivt. Och jag kan på ett sätt till exempel tycka det är bra att människorna lär barnen i unga år att döden är något naturligt som inte bör fruktas, även om sättet de går tillväga på kan ses som lite drastiskt och sorgligt (de ger dem glass så fort någon dör).
Elin. LE - Du sköna nya värld - Läslogg 3
Innan jag började läsa Du Sköna Nya Värld visste jag inte att man kan få en uppfattning om en miljö på ett undermedvetet plan när man läser en bok. Jag upplever inte det jag har läst hittills i boken vara särskilt miljöbeskrivande, alltså jag tycker inte att det är särskilt många ord som beskriver personer och omgivningar, - men ändå kan jag få upp en tydlig bild i huvudet hur det ser ut, luktar, känns och upplevs i berättelsen. Och detta märker jag inte ens förrän jag har slutat läsa! Ett grymt exempel på utmärkt författarskap skulle jag vilja kalla det. Däremot finns det enstaka saker (det kan vara vad som helst) som beskrivs oerhört detaljerat och uttänkt.
Till exempel: "Hans ansikte var fårat av djupa rynkor och svart som en lavamask. Den tanddlösa munnen var infallen. I mungiporna och på båda sidorna av hakan lyste några långa borst nästan vita mot det mörka skinnet. Det långa, oflätade håret hängde i grå testar ned omkring ansiktet. Kroppen var böjd och utmärglad, nästan bara skinn och ben."
Det här exemplet beskrivs i boken (som jag uppfattar det) ur "Leninas" perspektiv och då är det nog meningen att man ska uppleva det som hon gör och då skriver författaren så att man ska få en obehaglig och nästan motbjudande känsla av mannen som beskrivs. Jag kan verkligen uppleva hur den här mannen är, ser ut, låter, känns och luktar även om det inte står precis alla de sakerna i texten.
Jag känner väldigt ofta när jag läser boken att jag kan känna igen mig i vissa känslor och situationer som beskrivs, det tror jag är viktigt för läsarens inlevelse i handling och bok i helhet.
Fast även om jag inte levde mig in i berättelsen på det viset jag gör så skulle inte det spela någon större roll tror jag eftersom det absolut inte är det som är huvudsyftet i boken.
Det här exemplet beskrivs i boken (som jag uppfattar det) ur "Leninas" perspektiv och då är det nog meningen att man ska uppleva det som hon gör och då skriver författaren så att man ska få en obehaglig och nästan motbjudande känsla av mannen som beskrivs. Jag kan verkligen uppleva hur den här mannen är, ser ut, låter, känns och luktar även om det inte står precis alla de sakerna i texten.
Jag känner väldigt ofta när jag läser boken att jag kan känna igen mig i vissa känslor och situationer som beskrivs, det tror jag är viktigt för läsarens inlevelse i handling och bok i helhet.
Fast även om jag inte levde mig in i berättelsen på det viset jag gör så skulle inte det spela någon större roll tror jag eftersom det absolut inte är det som är huvudsyftet i boken.
Läslogg 2 - Du sköna nya värld - Elin.LE
Det jag gillar med boken är nog att Huxley inte väljer att rikta in sig på att skriva om endast en huvudkaraktär utan att han är lite mera flytig och skriver om olika personer i olika situationer. Man får egentligen inte lära känna någon av karaktärerna på djupet utan mer hur de agerar i sociala sammanhang. Men jag har ändå valt att rikta in mig på en karaktär som heter Bernard. I den här nya världen är det inte särkskilt aktuellt att visa starka känslor (särskilt inte negativa känslor då lyckodrogen soma finns till hands) men det får jag intrycket av att Bernard gör och detta tror jag är källan till att en annan karaktär vid namn Lenina tycker att han är "konstig", men eftersom Bernard har arbetar som alfapluspsykolog är han berättigad att få pass till New Mexicos naturpark för "vildar" beslutar hon sig för att ignorera detta. Jag tror att Bernard egentligen inte vill leva i den verkligheten som han gör men eftersom han inte vet hur man annars ska leva, känner han sig olycklig och lite bortkommen. Han vill vara fri och inte bara en "cell i samhällskroppen" som han uttrycker det.
Jag tror att Huxley egentligen skulle kunna ha skrivit boken utan några karaktärer överhuvudtaget då han mer vill få fram ett mer faktabaserat budskap istället för att bara skriva en skönlitterär berättelse för sakens skull. Men jag tycker att karaktärerna presenteras bra med både humor och ironi. Det känns som att Huxley har tagit många saker ur samhället som vi lever i idag och överdrivit dem en del men man kan ändå väldigt ofta känna igen sig och det väcker många tankar.
"- Önskar inte du att du var fri, Lenina?
- Jag vet inte, vad du menar. Jag är fri. Fri att ha det alldeles underbart trevligt. Alla människor är lyckliga nu för tiden. Han skrattade. - Ja, "alla människor är lyckliga nu för tiden". Vi börjar ge barnen det där vid fem års ålder. Men skulle du inte vilja ha din frihet att få vara lycklig på något annat sätt, Lenina? Till exempel på ditt eget sätt, inte på alla andra människors sätt." Detta tycker jag är ett bra exempel på när Bernard uttrycker hur han vill leva ett annat liv som lycklig och fri individ. Jag uppfattar Bernard som en upprorsmakare och (om man kan säga så) en "god" människa som skiljer sig från mängden på ett bra sätt. Dock är detta ett vanligt karaktärsdrag i både böcker och filmer, och att ha en karaktär som vill förändra någonting i samhället är ju inte direkt något som förekommer sällan. Till exempel förekommer det i böcker såsom En levande själ, Påven Johanna, Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann, osv.
Jag tror att Huxley egentligen skulle kunna ha skrivit boken utan några karaktärer överhuvudtaget då han mer vill få fram ett mer faktabaserat budskap istället för att bara skriva en skönlitterär berättelse för sakens skull. Men jag tycker att karaktärerna presenteras bra med både humor och ironi. Det känns som att Huxley har tagit många saker ur samhället som vi lever i idag och överdrivit dem en del men man kan ändå väldigt ofta känna igen sig och det väcker många tankar.
Läslogg 1- Du Sköna Nya Värld - Elin.LE
Jag har valt att läsa boken Du Sköna Nya Värld av Aldous Huxley. Titeln tänker man inte speciellt mycket på för än man börjat läsa boken eller har läst baksidan, då man kommer underfund med att titeln måste vara ironisk. Detta tycker jag är bra då det är ovanligt med ironiska boktitlar. Jag valde den här boken för att jag fick intrycket när jag läste på bokens baksida att den här författaren vill säga någonting med sin bok, att vi människor idag bryr oss för mycket om materiella ting och perfektion och att vi måste inse att livet är så mycket mer än så. Och detta fångade mig då jag själv håller med honom.
I andra meningen upplyses man om att platsen för själva byggnaden är London och att denna byggnad är en centralanstalt för kläckning och fostran. Med detta menas då att barnen inte blir förlösta och uppfostrade av sina föräldrar (som i boken anses som någonting konstigt och historiskt) utan kläckta och uppfostrade på en anstalt vilket ger en klar känsla av abnormalitet och man blir ställd inför en helt annan verklighet bara efter två meningar in i boken. Det gör en väldigt gripen och man vill verkligen läsa vidare. Boken har än så länge ingen huvudperson men i de första få kapitlen får man läsa om Mr. Foster som visar runt en hop unga människor på anstalten och visar de runt hur de arbetar och hur barnen växer upp där.
Någonting som iallafall för mig känns negativt, är att författaren använder sig av väldigt många komplicerade ord som gör att man hoppar över dessa för att man inte orkar läsa och ta reda på vad orden betyder och detta kan leda till att man känner sig lite förvirrad och måste i vissa fall gå tillbaka i texten för att man inte förstår vad som skrivs.
Nu när jag har läst några få kapitel ur Du Sköna Nya Värld tror jag att boken kommer vara en beskrivning på den här "sköna" världen som ur min synvinkel hittills har varit extremt enformig, kall och dyster och människorna som lever i den som jag inte kan känna någon sympati för.
De första meningarna i boken ger en känsla av nyfikenhet. Man blir förbryllad och lite chockad, som om författaren kastar orden i ansiktet på en. Så här lyder de två första meningarna: "En låg, grå byggnad på endast trettiofyra våningar. Över huvudingången läses orden: "Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran", och i en sköld världsstatens motto: "Gemenskap, identitet, stabilitet.""
Huxley väljer att inleda boken mitt i en händelse vilket förstärker känslan av nyfikenhet. Att göra detta har nästan blivit en självklarhet i böcker och filmer och jag tycker det börjar bli lite tråkigt och uttjatat eftersom det förekommer så ofta som det gör. I första meningen beskrivs en "låg, grå byggnad med endast trettiofyra våningar", det får en att undra vad detta är för slags stad där en låg byggnad är på trettiofyra våningar och hur höga är de andra byggnaderna isåfall? Då för man en föraning om att denna bok måste utspela sig i en ganska avlägsen framtid. Genom att Huxley beskriver att byggnaden är grå får man en omedveten deprimerande känsla då grå är en dyster färg. Jag tror det är meningen att man ska få en deprimerande känsla eftersom detta trots allt är en dystopi.
I andra meningen upplyses man om att platsen för själva byggnaden är London och att denna byggnad är en centralanstalt för kläckning och fostran. Med detta menas då att barnen inte blir förlösta och uppfostrade av sina föräldrar (som i boken anses som någonting konstigt och historiskt) utan kläckta och uppfostrade på en anstalt vilket ger en klar känsla av abnormalitet och man blir ställd inför en helt annan verklighet bara efter två meningar in i boken. Det gör en väldigt gripen och man vill verkligen läsa vidare. Boken har än så länge ingen huvudperson men i de första få kapitlen får man läsa om Mr. Foster som visar runt en hop unga människor på anstalten och visar de runt hur de arbetar och hur barnen växer upp där.
Någonting som iallafall för mig känns negativt, är att författaren använder sig av väldigt många komplicerade ord som gör att man hoppar över dessa för att man inte orkar läsa och ta reda på vad orden betyder och detta kan leda till att man känner sig lite förvirrad och måste i vissa fall gå tillbaka i texten för att man inte förstår vad som skrivs.
Nu när jag har läst några få kapitel ur Du Sköna Nya Värld tror jag att boken kommer vara en beskrivning på den här "sköna" världen som ur min synvinkel hittills har varit extremt enformig, kall och dyster och människorna som lever i den som jag inte kan känna någon sympati för.
Jag tycker att Huxley är en brilliant författare och ser fram emot att fortsätta läsa!!
