dystopier

Hej!
Här är min Dystopi novell, hoppas ni gillar den.
Mvh Anna

Dystopi novell

- Släpp ut mig!  

Skrek jag och bankade på dörren till den lilla glasburen som höll mig fången. Det hade säkert gått en timme sedan jag började banka. Till slut orkade jag inte banka mer, så jag sätter mig ner, lade huvudet mot knäna och lutade mig mot dörren och undrade: Hur gick det här till? Det sista jag kunde minnas var att jag var på väg hem från skolan och någon knackade mig på axeln och sen blev allt svart. När jag vaknade låg jag på en säng i den här glasburen.

Jag hade absolut ingen aning om var jag var, men det såg ut som ett laboratorium. Det stod en massa maskiner överallt och på ett bord litet längre bort stod en lång rad med provrör. Alla innehöll någon slags röd vätska. Ett par meter ifrån buren fanns en stor svart metalldörr. Plötsligt slog det mig att det här kanske hade något med de kidnappade barnen att göra.

Den senaste månaden hade flera barn i åldrarna 14 till 18 försvunnit spårlöst, dykt upp igen ett par dagar senare utan något minne av var de varit eller vad som hänt och sedan försvann de igen några dagar senare. Har även jag fallit offer för kidnapparna, tänkte jag. Jag är ju sexton år och det är ju rätt ålder. Jag kände hur hjärtat började slå fortare, hur svetten rann ner längs ryggraden. Lugna ner dig Aurora, du håller på att hetsa upp för något som du inte ens är säker på, försökte jag intala mig själv. Kanske är det ett par jätte treviliga människor som har kidnappat dig därför att de vill ha din hjälp Jag suckade. Nej, jag var inte dum i huvudet. Jag visste att oddsen för att det var så var lika med noll.

Jag började leka med mitt långa bruna hår, och försökte tänka på något annat. Då hörde jag något. Någon höll på att öppna den stora svarta dörren. Hjärtat började slå ännu fortare. Jag ställde mig upp och tittade på dörren, utan att släppa den med blicken. Jag vågade inte blinka. Jag ville springa därifrån, men det gick inte eftersom jag var inlåst i en två meter hög och tre meter bred glasbur. En man kom in genom dörren. Han hade rektangulära glasögon, långt mörkt hår som var uppsatt i en hästsvans, en vit labbrock, svarta byxor och svarta skor. På ungefär samma plats där hjärtat sitter bar han något som såg ut som en namnbricka. Han gick fram till bordet med alla provrör. I handen höll han en skrivplatta som han av och an tittade ner på. Efter en stund vände han sig om och började gå mot mig. Det kändes som om mitt hjärta stannade för en sekund. Jag började backa bakåt i takt med att han kom närmre och satte mig på sängen. När han kommit tillräckligt nära kunde jag se att hans namnbricka. Det stod ”Dr Joakim Johnsson” på den.

- Aurora Ahlqvist, 16 år. Pappa, Allan Ahlqvist, 48. Mamma, Mia Ahlqvist, 46, och lillasyster Marielle, 10 år. Bor på södermalm i Stockholm, Ringvägen 50, fjärde våningen. Sa han och läste från skrivplattan.

- Hur vet du allt det där? For det ut mig innan jag hann tänka. Han tittade på mig och sa:

- Jag vet allt om dig Aurora. Jag vet t.ex. att du älskar djur, du tränar balett och gymnastik. Du tar pianolektioner i hemlighet för att överraska dina föräldrar på deras bröllopsdag och du har även en svaghet för choklad.

Hur visste han allt det där? Jag hade inte sagt till någon att jag tog pianolektioner i smyg och mitt choklad beroende var det bara familjen som kände till. Utan att tänka mig för frågade jag

- Vad vill du mig? Varför har du fört mig hit?         

- Jag vill ha din hjälp.

- Min hjälp? Till vad då?

- Jag vill att du testar en sak åt mig.

Innan jag hann svara, började han förklara.

- Jag har skapat ett serum som kan ge människor djurlika förmågor. T.ex. en gepards snabbhet, en ugglas mörkersyn, en katts hörsel och vighet eller något annat djurs förmåga. Människan skulle kunna komma ännu närmare djuren och vi skulle lättare kunna förstå och betvinga dem om vi kunde tänka som och vara som dem. Tack vare dessa förmågor kan människan bli ännu mäktigare! Tyvärr har jag råkat ut för några mindre missöden och jag har inte lyckats hitta några andra som delar min syn. Men om jag kunde visa världen hur detta kan öka vår makt kanske någon nappar på min idé. Problemet är bara att jag inte hade någon att testa detta serum på.

Då insåg jag något.

- Det är du! Det är du som har kidnappat alla barn den senaste månaden! Du har använt dem som försökskaniner! Varför? Varför oss barn?

- Ni barn har ett mer levande sinne, er energi, era själar och era kroppar är bättre anpassande till detta experiment. Ni har inte hunnit bli formade än. Ni är fortfarande… formbara.

Han tittar på mig med ett galet leende och jag kunde inte låta bli att fråga

- Och jag är din nya försökskanin?

- Du behöver inte oroa dig, det kommer inte att göra ont, svarade han. Fortfarande med det galna leendet på läpparna.

Innan jag hann reagera tog ett par robotarmar tag i mina fötter, och ett annat par tog tag i mina handleder. Dr. Joakim Johnsson gick in i buren med en spruta i handen och tog tag i min arm. Jag sprattlade och sparkade och försökte göra mig fri från robotarmarnas grepp, men doktorn tog tag i min arm och stack in sprutan. När han tog ut den kände jag hur mitt medvetande sakta gled iväg.

Varför ligger jag här på en parkbänk? Jag satte mig upp och försökte minnas vad som hänt, men utan framgång, så jag började gå hem. Jag kände mig yr och hade en konstig smärta i armen, ungefär som den man får när man tagit en spruta. Efter en halvtimmes stapplande gång var jag hemma. När jag kom in möttes jag av en så kraftig omfamning att jag nästan föll baklänges.

- Var har du varit?!

Mammas röst hade aldrig låtit mer hysterisk än den gjorde då och hon hade nog aldrig sett mer hysterisk ut än hon gjorde då heller. Hennes vanligtvis välkammande, korta, blond hår var rufsigt och tovigt. Hennes normalt vackra, blåa, lugna ögon, hade påsar under dem och var fyllda av panik. Pappa gick fram till henne och försökte lugna ner henne fast han själv nog var lika hysterisk. Hans korta mörka hår spretade åt alla håll och kanter och hans bruna ögon såg väldigt trötta ut.

- Lugn ner dig, Mia, sade pappa.

- ”Lugna ner mig”?! Skrek mamma. Allan, vår dotter har varit försvunnen i tre dagar! Och du vill att jag ska vara lugn?!

Pappa stirrade på mamma utan att svara. Hon vände sig mot mig och öppnade munnen för att säga något när Marielle kom springande rakt emot mig.

- Aurora! Vad skönt att du är hemma, var har du varit? Frågade hon.

Alla tre tittade på mig. Vad skulle jag svara? Skulle jag ljuga eller tala sanning?

- Vi åkte på klassresa. Jag trodde att jag hade sagt det till er, sa jag med klar och tydlig stämma.

Jag bestämde mig för att ljuga. Mamma suckade en lättad och irriterad suck. Pappa himlade med ögonen och Marielle tittade på mig med stora, blåa, oskyldiga barnaögon. Jag klappade hennes blonda lockiga hår.

- Förlåt att jag gjorde er så oroliga, sade jag efter en stund.  

- Varför svarade du inte på mobilen? undrade mamma.

- Slut på batterier. Svarade jag kort.

Jag satte mig ner på knäna så att jag blev lika lång som Marielle.

- Om du går och lägger dig kommer jag strax och läser en godnattsaga.

- Okej. Svarade hon glatt och sprang upp för den automatiska trappan till sitt rum.

Jag ställde mig upp tittade på mamma och pappa, och väntade på att de skulle säga något.

- Det är nog bäst att du går upp till din syster och läser den där sagan innan det blir för sent.

Jag nickade och gick till Marielle, läste en saga, sa god natt till mamma och pappa och gick sedan till badrummet för att tvätta av mig. När jag såg mig själv i spegeln skrek jag till av chock. Mina vanligtvis normal gröna ögon var neonfärgade och pupillerna var långa och smala. De såg precis ut som katt ögon. Mamma måste ha hört mitt skrik för hon kom inspringande och la händerna på mina axlar.

- Vad är det som har hänt?

- Mina ögon!

 Jag tittade på henne och hon såg förbryllad ut.

- Hjärtat, det är inget fel på dina ögon

Jag vände mig om och tittade i spegeln igen. Hon hade rätt. De var normala igen.

- Är du säker på att du mår bra, Aurora?

- Ja, jag är nog bara tröttare än jag trodde.

- Säkert?

- Ja, du kan gå och lägga dig igen.

Hon kastade en snabb orolig blick på mig innan hon gick ut. Jag visste att hon inte skulle tro mig. Hon skulle bara tro att det var min trötta hjärna som spelade mig ett spratt, men mina ögon hade verkligen förändrats, även om det bara var för nån sekund så hade de verkligen det. Jag försökte att inte tänka mer på det, men bilden av mina kattögonen försvann inte. Den natten hemsöktes jag av samma mardröm om och om igen. En man med i vit labbrock och hästsvans kommer emot mig med en spruta i handen. Jag försökte fly men jag kunde inte röra mig. Han hade ett galet leende på läpparna. Efter den femte mardrömmen vaknade jag med ett ryck. Helt genom svettig. Jag gick till badrummet för att skvätta lite vatten i ansiktet. När jag gjort det kollade jag mig i spegeln igen och jag var tvungen att pressa handen mot munnen för att inte skrika. Kattögonen var tillbaka, men det var inte bara de som hade förändrats. Mina naglar hade förvandlats till klor, jag hade mårhår i ansiktet och min hud var täckt av päls. Vad är det som händer med mig? Tänkte jag panikslaget. I samma ögonblick kom mina minnen tillbaka. Dr. Joakim Johnsson den galna mannen från drömmen, hans serum som gav människor djurförmågor, han hade kidnappat alla barn och sprutan. Sprutan! Det måste ha varit det där djurserumet som han hade sprutan och det är därför som jag håller på att förvandlas till en katt.

Jag måste hitta honom och få honom att göra mig normal igen. Med den tanken i huvudet fick jag plötsligt en svans. Jag måste hitta honom och det är fort! Innan jag gick lämnade jag en lapp till mamma och pappa där jag berättade om allting som hade hänt. Jag sa åt dem att gå till polisen så fort de läst detta.

Då var det dags att dra. Den automatiska trappan är för högljud och kommer väcka mamma och pappa.  Jag måste ta fönstret. Det var minst fyra meter ner till marken, men jag måste försöka. Tack vare min nya smidighet landade jag lätt på fötterna. Ibland lönar det sig att vara katt tänkte jag. Det bästa sättet att hitta honom måste vara att börja vid bänken där jag vaknade. Han måste finnas där i närheten någonstans. Med min förbättrade hörsel och syn och mitt förbättrade luktsinne kunde jag lätt hitta till bänken, trots att det var kolsvart ute. När jag kom fram snappade jag snabbt upp hans doft och följde efter den. Den ledde mig till vad som såg ut precis som ett övergivet laboratorium. Återigen kom smidigheten till användning när jag smög mig förbi alla kameror och in i byggnaden. Jag lokaliserade snabbt rummet där jag suttit inlåst. Rummet låg i ett totalt mörker så jag bestämde mig för att sätta mig på ett bord vänta på honom. När jag satte mig kom jag åt en knapp på en dator. En fil öppnades och det dök upp massa bilder på barn jag kände igen från tidningarna. Det här måste vara barnen som han kidnappade innan mig. På varje bild stor det med stora röda bokstäver ”borta” eller ”försvunnen”. På databordet ligger det en lapp, jag börjar läsa: Något har gått fruktansvärt fel, men jag vet inte vad. Ett par dagar efter att barnen har blivit utsläppta slutar deras datachip att blinka på super datorn. Som att de håller på att försvinna. Jag fruktar det värsta. Kl. 02:00 ikväll började Aurora Ahlqvists chip att sakta försvinna från dataskärmen, hon står näst på tur för det som väntar. Jag ville inte skada barnen, jag ville bara se om mitt serum funkade och nu är det försent. Jag tänker inte ge upp min dröm, men jag hoppas att när framtida genrationer hittar mitt arbete, gör de ett bättre jobb än mig. Pappret gled ur händerna på mig. Jag tog några vacklande steg bakåt, och stötte i något. Jag tände lampan och såg Dr. Joakim Johnsson hänga från en av takbjälkarna. Jag skrek högt av rädsla och sprang därifrån så snabbt benen bar. Ut ur rummet, ut ur laboratoriet och in i skogen. Bort från alltihopa, den döda kroppen, mitt gamla liv och min familj. När det äntligen började ljusna hade jag säkert sprungit i flera timmar. Jag satte mig ner, lutade ryggen mot ett träd och vilade. Nu borde mamma eller pappa ha hittat lappen, fast nu var det ingen idé att ringa polisen. Dr Joakim Johnsson var redan död. Jag skulle verkligen sakna dem. Jag hoppades att de skulle få det bra, men önskade att jag fått säga hejdå innan jag stack. Jag slöt ögonen och gjorde mig beredd på det som Dr. Joakim Johnsson hade skrivit väntade mig.

SLUT!