dystopier

I boken har det hittills bara gestaltats två personer mer ingående - pappan och pojken. Det ges inga målande beskrivningar om fladdrande hår och rådjursögon direkt, så jag som läsare har ingen tydlig bild över hur de i detalj ser ut. Jag vet att de förmodligen har på sig tjockt med kläder och mannen är säkert mycket skäggig. (Okejdå, en gång fick jag en snabb, snabb glimt på omslaget till filmen som är baserad på boken, och jag hann uppfatta en hel del skäggväxt från faderns sida. Det kan ha påverkat min bild av pappan mindes jag nu).  Det enda jag egentligen kan minnas såhär på rak arm som författaren överhuvudtaget nämnt om en karaktärs utseende är när pappan oroar sig över hur mager hans son blivit. Men det var nog inte i syftet att beskriva ytan i första hand, utan mer en detalj i deras situation. Över hur svårt det måste vara för en förälder att se hur ens barn tynar bort, utan att kunna direkt göra något för att hjälpa sin son. Det är också det mycket boken kretsar kring, det lilla hoppet i dystopin, kärleken mellan pappan och hans lilla barn. Det gör att det inte gör det enfaldigt eller tråkigt med bara två personer i huvudrollen, deras relation är så gripande.

Ibland blickar pappan tillbaka på tiden då mamman levde, fina gestaltningar ges av henne, men också av pappan och barnet, hur de reagerade när hon dog t.ex. Man lär känna karaktärerna på ett inte allt för uppenbart sätt, utan mer som genom riktiga livet, jag förstår hurdan pappan är genom hans handlingar, inte genom några beskrivningar av honom. Det tycker jag är mycket skickligt gjort av författaren.

Att det just inte finns så mycket fler folk i boken ger också en sorts effekt i sig, de pratar om "onda" och "goda" människor. Alla de stött på hittills har velat de illa, och man undrar vilken bild lilla pojken egentligen behövt få av människan! Så avsaknaden av annat folks närhet ger stor plats i boken, man märker att de känner sig ensamma trots att de är två.