Läslogg 5-Kallocain-Slut!
Nu har jag läst ut Kallocain, ursäkta språket, jävlar vad bra den var!
Jag ska berätta lite om hur den slutar:
Kallocain ska nu användas vid alla rättsförhör enligt lag, TANKAR KAN NU DÖMAS står det i tidningsrubrikerna. Med detta bestämmer sig Leo för att ange sin chef, Edo Rissen för statsfientlighet, under rättegången och påverkad av kallocainet berättar Edo om hur han länge letat efter en tidpunkt, en plats där man kan eller har kunnat välja en annan väg, en väg bort från statens förtryck. "...för då skulle ni se att ni var barskrapade, utblottade inpå nakna skelettet-och vem orkar se det! Vem vill se sin ynkedom innan han blir tvungen!" säger Edo och fortsätter att prata om gemenskap och sammansvetsning, hur man ska bygga vägar från människa till människa. Domaren dömer honom till döden.
Natten innan rättegången ägde rum utsatte Leo Linda för kallocain, med syfte att ta reda på om hon älskade Edo. Det gjorde hon inte, "han var bara olik". Leo går till Karrek för att försöka rädda Rissen, men Karrek nekar honom det. Samma kväll berättar Linda frivilligt om alla hennes känslor, hur rädd hon var, hur ledsen hon var över att deras barn skulle tas ifrån dem, hur hon hade känt inför sina barn. Det var väldigt gripande. Sedan försvinner hon. När Leo är på ett föredrag går han ut på grund av illamående, och allt är tyst, ljudet återkommer och det är ljudet av flygplan. Kemistaden 4 blir invaderad och Leo tillfångatagen levande på villkoret att han skulle ge bort kallocainet. Boken skrev han i fångenskap, den sista sidan heter "Censors efterskrift"; där berättar censorn i landet som håller Leo fången hur boken bör läsas kritiskt och hur den är ett exempel på den inre föruttnelse som Kemistaden hade blivit offer för.
Det är svårt att placera vändpunkten i Kallocain, men enligt mig var det när Leo anger Edo, det är efter det han inser hur fel han har haft och Linda försvinner. Upplösningen är attacken från grannstaten. I sin cell begrundar Leo Kemistadens öde, han hoppas att Linda fortfarande lever och att Edo inte hann bli avrättad.
Jag tänkte inte så mycket på hur boken skulle sluta från början, så jag har inte riktigt något att säga om det, men slutet var inte det mest oväntade. Det bästa med slutet är att det är så trovärdigt, så realistiskt utan att nånsin kännas cyniskt. Man kan inte säga att boken i sig hade ett lyckligt slut men när jag la ifrån mig den sista gången var det ändå med "peace of soul". Leo fick erkänna och sona allt han gjort fel trots allt.
Karin Boyes bok Kallocain är ett mästerverk rentav, den bästa boken jag läst på mycket länge. Jag kan varmt rekomendera den till vem som helst.
Tack och hej! Ivo
Jag ska berätta lite om hur den slutar:
Kallocain ska nu användas vid alla rättsförhör enligt lag, TANKAR KAN NU DÖMAS står det i tidningsrubrikerna. Med detta bestämmer sig Leo för att ange sin chef, Edo Rissen för statsfientlighet, under rättegången och påverkad av kallocainet berättar Edo om hur han länge letat efter en tidpunkt, en plats där man kan eller har kunnat välja en annan väg, en väg bort från statens förtryck. "...för då skulle ni se att ni var barskrapade, utblottade inpå nakna skelettet-och vem orkar se det! Vem vill se sin ynkedom innan han blir tvungen!" säger Edo och fortsätter att prata om gemenskap och sammansvetsning, hur man ska bygga vägar från människa till människa. Domaren dömer honom till döden.
Natten innan rättegången ägde rum utsatte Leo Linda för kallocain, med syfte att ta reda på om hon älskade Edo. Det gjorde hon inte, "han var bara olik". Leo går till Karrek för att försöka rädda Rissen, men Karrek nekar honom det. Samma kväll berättar Linda frivilligt om alla hennes känslor, hur rädd hon var, hur ledsen hon var över att deras barn skulle tas ifrån dem, hur hon hade känt inför sina barn. Det var väldigt gripande. Sedan försvinner hon. När Leo är på ett föredrag går han ut på grund av illamående, och allt är tyst, ljudet återkommer och det är ljudet av flygplan. Kemistaden 4 blir invaderad och Leo tillfångatagen levande på villkoret att han skulle ge bort kallocainet. Boken skrev han i fångenskap, den sista sidan heter "Censors efterskrift"; där berättar censorn i landet som håller Leo fången hur boken bör läsas kritiskt och hur den är ett exempel på den inre föruttnelse som Kemistaden hade blivit offer för.
Det är svårt att placera vändpunkten i Kallocain, men enligt mig var det när Leo anger Edo, det är efter det han inser hur fel han har haft och Linda försvinner. Upplösningen är attacken från grannstaten. I sin cell begrundar Leo Kemistadens öde, han hoppas att Linda fortfarande lever och att Edo inte hann bli avrättad.
Jag tänkte inte så mycket på hur boken skulle sluta från början, så jag har inte riktigt något att säga om det, men slutet var inte det mest oväntade. Det bästa med slutet är att det är så trovärdigt, så realistiskt utan att nånsin kännas cyniskt. Man kan inte säga att boken i sig hade ett lyckligt slut men när jag la ifrån mig den sista gången var det ändå med "peace of soul". Leo fick erkänna och sona allt han gjort fel trots allt.
Karin Boyes bok Kallocain är ett mästerverk rentav, den bästa boken jag läst på mycket länge. Jag kan varmt rekomendera den till vem som helst.
Tack och hej! Ivo
Kommentarer
Postat av: Jade Xiao Huan
Jag tyckte om det du skrev i slutet på läslogg nr 4, "Det intressanta är hur man får bestämma det själv". Dina läsloggar är bra och genomtänkta. Leo irriterar mig av de personbeskrivningar (handlingar)jag fått och jag förstår aldrig vad kärlek har att göra i dystopiska berättelser, hatar de där dramatiska scenerna när kärleksparet har missförstått någonting. Jag ska läsa boken, så att jag har mer rätt att kritisera och applådera boken. Bra inlägg.
Trackback
