dystopier

Hon, han, hen.


”Motståndsrörelse mördar djur i demonstration mot ”feministsamhället”. Säger att `det inte är humant att tvinga folk bli könlösa´. På det svarar vi: det här är ett demokratiskt samhälle, och vi tvingar ingen! Dessutom är könsbytet bara för en god sak; nämligen att det inte ska uppstå någon form av favorisering av kön, som det gjorde innan vi införde vår könsdiskrimineringsnorm.”

Den långa delikatessen var inte svår att hitta. Nuförtiden kryllade det av allt man kunde tänka sig vilja äta: blommor, smådjur och trädknoppar. Det var som om det hade varit vinter i decennier och äntligen blivit vår efter den långa tiden i en grå omgivning.

Hennes svarta fläderbärsögon drogs omedelbart till den lilla fläck bubblande jord på gräsmattan och med en liten vingjustering dök hon ner till den levande födan som skulle mätta hennes unges mage.

I näbben kände hon vibrationerna från maskens muskler när den ovetande snodde sig i spiraler.

Inte död men i fångens gap, fick masken sedan se sin värld från ovan. Syrefattig luft stormade i dess ögon. Men det var inte svårt att se ned; luften var frisk och lysande molnfri, doftade hav.

Träd, som såg ut som buskar ovanifrån, tycktes med jämna mellanrum ha pressats in mellan de olika stora människohusen. Hela landområdet var gräsbevuxet.

Asymmetriska och färgglada fyrkanter bleknade bort bakom fågeln. Bara en tallhöjd framåt kunde hon se sitt hem: trädet hon byggt upp sitt grenhus i om och om igen efter att det blivit förstört på nytt. Den hemtrevliga plats där hennes unge kunde vila på dagarna, den lilla kojan som betydde liv och värme under de kalla nätterna.

Och där var han, hennes fjunige lille unge!

-          Det värsta är det där med hen. Nu ska inte ens min mamma vara tjej längre. Killen kom objuden och överraskade med en kniv, för att skära bort det kvinnliga på´na!

Det var bara ett par tvåbeningar, men för säkerhets skull gled hon så långsamt in i sitt hem att de tysta bladen omärkligt gled åt sidan.

-          … ska föreställa ett demokratiskt samhälle där alla ska vara lika mycket värda, och vara hur förbaskat mäkta sig själva som helst. Men hur är det med mig då, jag vill inte bli kallad nån jävla hen, jag är ju en han! Könsdiskriminering säger dem... det finns två kön, och det är kvinna och man, fler än så behövs inte!

-          Jag vet, och nu ska vi visa vad vi tycker. Här är det. Boet.

Det blev tyst en stund, så fortsatte människan: Ska du eller jag?

Tvåbeningarna bytte något med varandra och innan klickknallen ljöd, yttrade en av männen ytterligare några ord: ”Jag tar den lilla, kommer väcka mer uppmärksamhet…”.

Boets två små varelser skakade så kraftigt att två grenar föll ned. Hon pustade ut.

Men… varför var det blött? En röd, tjock vätska fläckade hennes fjädrar och värmde sidan av hennes rygg.

Nej! Han var död! Hennes fågelunge var död!

Med hjässan mot sitt likbarn rann en tår ur hennes öga, försvann fort in i hennes mjuka ansiktsdun för att aldrig synas igen.

I sin sorg märkte inte den bevingade änkan att trädet skälvde till och innan hon hann reagera, var ungen borta.

-          Den här kommer få feministerna att förlora sin sans!

-          Och naturskyddsföreningen att totaldampa. Tror du att de kan ändra sig då?

Mannen fick ett högtidligt uttryck i ansiktet, svarade:

-          Ja. Nu måste de ändra sig. Det måste dem.

Och masken som fått flyga för första gången i sitt jordeliv, återgick till att hjälpa blommorna att andas under marken. Aningslös om, att han just undsluppit en abrupt död som var raka motsatsen till den död, som var skälet till att han fortfarande var vid liv.