dystopier

Misslyckandet bränner sig fast i mig, det blir en del av mig. Jag är ett misslyckande. Jag har gjort bort mig, förnedrat det mänskliga släktet och jag har lämnat dem jag älskar i total ovisshet. Så misslyckande är en underdrift, men vad spelar det för roll nu? Gjort är gjort. Domen står fast. Jag har förlorat något oersättligt, och jag kommer aldrig få tillbaka det. Aldrig. Tiden har sprungit förbi mig, och jag kunde inte fånga den, och nu är det försent. Men jag önskar att jag hade lyckats, att jag hade vunnit, segrat... Men mina önskningar kommer inte att hjälpa mig nu, lika lite som de gjorde då. Jag är fast. Hängande i taket med söndertrasade kläder, utblottad, genomskådad, förnedrad, skuldbelagd, dränkt, uttorkad, rädd och förlorad. Men ändå är det inte över. Mina sista timmar ska tillbringas här, i en möglig, instängd, kvav och mörk källare. Utan mat, utan vatten, utan frihet och utan lycka eller kärlek. Det är inte så här jag vill dö.

 

Dong. Dong. Dong. Jag vaknar med ett ryck och ser mig vilt omkring. Det är tomt.

- Hallå! Hallå! Eskil! X-12! Hjälp! Mina ord ekar i det tomma rummet. Men ingen kan väl höra mig ändå? Jag är nog långt bortom hörhåll från alla som över huvud taget skulle bry sig. Men jag kan inte låta bli att ropa, att be att någon ska höra mig, att någon ska bry sig, att någon ska rädda mig.

- Mamma! Mamma! Jag sliter och rycker i kedjorna, men det enda som händer är att det svider och bränner i händerna och handlederna. Jag ger upp. Det är lönlöst. Men mormor skulle antagligen inte hålla med mig. Hon brukar alltid säga att man aldrig ska ge upp, men jag antar att hon inte hade planerat att det skulle sluta såhär, men det är hon inte ensam om.

Jag borde kanske ha förväntat mig det här, men det hade jag inte. Jag trodde inte att jag skulle åka fast. Jag hade på helt galna tankar trott att livet skulle bli som vanligt igen. Jag och Eskil skulle fortfarande leta efter vägar som ledde ut ur den underjordiska världen vi lever i, X-12 skulle gå upp igen och antagligen lära sig att leva till slut. Men hur kunde jag tro det? Det var korkat och omöjligt. Det fanns inte en chans att vi skulle klara oss ur det, men jag fortsatte och fortsatte. Nu har jag fått mitt pris. Eskil är borta. X-12 är troligen död. Min familj vet ingenting. Eskils familj vet ingenting. Jag är anhållen och jag ser ingen väg ut.

- Mormor? Om du hör mig nu så snälla, snälla, snälla hjälp mig. Visa mig något. Ge mig ett tecken. Snälla. Men jag får inget svar. Jag kan inte söka tröst hos mormor. Men jag har nog aldrig velat det så mycket som nu. Fast det förstås, det var en gång för ungefär fem år sen som jag trodde att jag aldrig skulle bli lyckligare än när mormor tröstade mig.

 

Jag och Eskil hade pallat kemiska äpplen från borgmästarens ”trädgård”, eller vi höll på med det, när husets bakdörr flög upp och den långa, krokiga och beniga gestallten av Inger reste sig ur skuggorna.

- Förbannade ungjävlar! Vad i helvetes skit fan håller ni på med! Ta och ge fan i Borgmästarens äpplen! Ge er av och dra skiten ur era jävla idiot fingrar innan jag ringer Polisjävlarna! Jag måste erkänna att jag aldrig har träffat en människa som svär så mycket som husan Inger. Jag blev livrädd och grep tag om Eskils arm och drog iväg med honom. Äpplena flög över marken och Inger var farligt nära med sin spjutvassa dammsugare. Eskil hade varit oerhört modig, eller snarare oerhört dum. när vi hade klättrat upp på muren igen, med möda, och hoppat ned på andra sidan så hade han vänt huvudet över axeln och ropat så högt han kunde:

- Kom och ta oss då om du kan! Jag hade nypt honom hårt, och Inger hade svurit så mycket att ens öron nästan började blöda. Vi gick aldrig dit igen.

Om vi hade gjort det hade vi troligen blivit flådda levande och hängts upp på Ingers slaktvägg.

Nu när jag tänker efter så fick jag aldrig bevisat för mig att den var påhittad. Det skulle inte förvåna mig om den var sann. Inger är kapabel till nästan vad som helst, om det är en fråga om tortyr av barn. Det kanske var hon som tog Tina. Kanske hänger Tina på Ingers slaktvägg?

Jag skakar av mig tanken. Nej, det är väl klart att Tina inte hänger på Ingers slaktvägg, eller?

Klonk. Klonk. Klonk. Jag rycker till och tittar runt i rummet. Ljudet av rasslande kättingar och rörliga kugghjul växer. Det dånar i den öde källaren. Klonk. Klonk. Klonk. Av ren instinkt återupptar jag mina hopplösa försök med att slita mig loss. Klonk. Klonk. Jag drar och sliter. Klonk. Klonk.

- Låt mig va! Klonk. Klonk. Tystnad. Väggen framför mig skjuts åt sidan och ren förskräckelse rusar igenom mig. Jag slutar genast att sprattla. Maskinen som står framför mig och stirrar in i mina ögon är en Bödel. Roboten i röd skall bli din död. Min mormors ord ringer i öronen. Roboten i röd skall bli din död. Roboten i röd skall bli din död. Roboten bryr sig inte om att jag hyperventilerar, den bryr sig inte om att jag är blek som ett spöke och att jag darrar av blota åsynen av den. Dess färg är en kall röd, en metallisk röd som inte fanns på den tiden då människor levde ovan. Men den finns nu, och den symboliserar döden. Döden för människor.

Roboten stirrar bara tomt in i mina ögon en stund, sedan talar den med en hög stämma som bär spår av de mekaniska stämbanden.

- Åtalad: Anja 31S42S01S RSMF (Robotarnas Sociala Maskin Förbund)

Familj: Mor Sara. säker. Far Tom. Säker. Mormor Vera. Osäker. Bror Emil. Efterlyst, straff eliminering. Syster Tina. Eliminerad.

Anställd: SFBI (Svenska fot och ben industrin).

Brott: Ogiltigt yttrande, frånvarande vid arbetstimmar samt olaga vandalisering och ogiltigt innehav av sprängämnen. Den skyldige kan också åtalas för olaga fritagning och olaga kommunikation samt ifrågasättanden gentemot regeringen.

Straff: Eliminering.

Framtid: Eliminerad.

Så fort Bödeln nämner det första brottet så inser jag att det är kört. Jag ska dö. Jag har tänkt på det hela tiden förstås, men nu är det bombsäkert. Jag ska dö. Slås bort. Elimineras.

Mitt liv tyckts snabbspola framför mina ögon. Alla de gånger jag hjälpte mamma att tvätta och alla de gånger då mormor berättade om världen ovan. Alla de gånger som jag gav Pipi hennes lunchlåda. Den gången Emil kom hem och talade om olika språk och människornas förtryck, pappas ledsna ögon som ber honom att tystna, Tina som aldrig kom hem igen, Eskils och mina galna äventyr, Snappgränd, mörkret, lamporna på betongväggarna, gråa gator, gråa kläder, hoppet. Alla minnen kommer som en störtvåg och jag kan inte hjälpa att jag gråter, ljudlöst. Men då slår det mig. Jag har inte begått hälften av de där brotten. Det är för högst två brott som jag håller skuld. Och i ren desperation kastar jag det ur mig

- Jag är oskyldig! Men jag kommer på att detta uttalande inte gör någon skillnad.

- Yttrande ej registrerat, svarar Bödeln. Jag spottar framför dess fötter. Bödeln vill tydligen inte registrera det här heller. Den glor bara på mig, med sina kalla digitala ögon.

- Ni människor är alla likadana. Avskyvärt avskum. Jag gapar av häpnad. Det tar några sekunder innan jag förstår att det inte är Bödeln som pratar, utan en annan robot som står precis bakom Bödeln. Den här roboten är vit och den talar i en mörkare, men samtidigt mänskligare röst.

- Vem är du!? Fräser jag.

- Lär ni er aldrig någonting. Jag är till skillnad från dig en respektabel skapelse som...

- Skitsnack! Du har ingen respekt! Jag ångrar inte vad jag säger. Jag kommer ändå att dö, och den förtjänar inget annat än smutskastning.

- Ni människor... Suckar roboten. Ni tror alltid att ni vet bäst, att ni kan mest och att ni är bäst. Era arroganta, falska, vidriga...

- Om du har kommit för att tala illa om människorna så kan du gå. Jag vet minsann vid ni tänker, men om ni inte redan har glömt det så var det människor som skapade er! Om inte vi hade funnits så hade ni aldrig skapats! Utan att jag märker det så drar jag i kedjorna medans mina ord flyter ut i rummet. Jag kommer på mig själv och slutar genast.

- Jag kom inte bara hit för att prata illa om människorna, sade roboten, jag kom hit för att få se den människa som underkastade sig till att tro att ni kan besegra oss. Jag vill se den människan i ögonen och visa den sitt totala misslyckande, den skrattar till, och försäkra mig om att den människan elimineras en gång för alla. Roboten har under sitt tal flyttat sig närmare mig. Dens ansikte är bara ett par centimeter ifrån mitt. Jag tar min chans. En stor spottloska slår emot robotens kalla huvud, och saliv rinner ner till dess ögon. Jag ler. Roboten mister inte sin kontroll. Den höjer sina metallfingrar, drar bort saliven från ansiktet och börjar tala på nytt.

- Du vet inte vad vi blev utsatta för. Du fanns inte ens då. Det fanns tre framgångsrika forskare som kom ihåg oss, som behandlade oss som människor. Tre, utav fyrahundra. Du vet inte hur det var. Vi levde som slavar och betjänter. Du är för ignorant och för tjockskallig för att ens acceptera att ni gjorde fel. Vi glömmer inte lika lätt som ni, och vi värnar om dem som värnar om oss. De tre forskarna har dött en efter en i mina armar. Det finns bara en kvar. Våra fäder dör p.g.a. ålderdom och utmatning och vi lämnas ensamma och hatade av alla andra. Ni människor får förtrycka allt och ingen bryr sig, men om ni får smaka på samma medicin själva så känner ni att er lott är orättvis och grym. Jag har förlorat två fäder. Två av tre. De kan inte leva för alltid. Robotens röst skakade, och om robotar kunde gråta så hade den gjort det nu. Det är jag helt säker på. Men jag kan inte acceptera deras behandling av oss. Det går inte.

- Ni borde inte straffa de oskyldiga.

- Ni alla är skyldiga. Roboten vänder sig bort från mig och lämnar rummet. Bödeln betraktar mig i någon sekund. Men nu närmar den sig med en spruta på den plats den borde ha en hand. Sprutan innehåller en turkos vätska. Jag vet vad det är. Helusinium. Jag sliter i kedjorna igen men roboten kommer allt närmare och jag kommer ingenstans.

- Snälla, jag ber till era känslor som robot!

- Människor har inga känslor.

- Men du har det! Snälla!

- Eliminera. Sprutans spets trycks in i min mage och det bränner i kroppen när Bödeln sprutar in Helusiniumet. Det gör så ont. Så ont. Jag skriker och rycker. Det gör så ont. Det måste sluta. Det gör så förfärligt ont. Det känns som om mitt blod kokar och fryser på samma gång. Min kropp vänder sig ut och in om och om igen och mina ådror späns och dras åt. Jag får inget syre men för mycket luft täpper igen min hals. Mina ben sparkar och flyger men de är samtidigt stela och värdelösa. Allting krampar och brister inom mig och mina ögon ser bara död, blod och mera död. Det gör ont. Så ont. Jag skriker högre och högre och jag börjar fanatiskt bita på kedjorna, men slutar så fort mina tänder kommer i kontakt med metallen. Ont. Det gör fruktansvärt ont.

- Sluta! Sluta! Jag gråter. Jag skriker. Jag vrider mig i smärtan. Allt är fel. Allt gör ont. Allt går sönder. Jag vill att det ska ta slut.

Blod rinner från min navel, från mina öron. Mina tårar är blod, min mun är full av blod. Jag kvävs i mitt eget blod. Jag spottar men det försvinner inte. Det smakar så äckligt.

- Schtob! Min kropp är trasig. Den ger vika. Blodet är överallt. Mina organ fräts sönder. Jag hostar. När som helst nu så kommer jag att dö. Om det bara slutade att göra så ont. BOM!

Taket börjar spricka. Bödeln märker ingenting. Allt jag ser är rött. Taket ger vika och rasar in. Bödeln krossas under den tunga betongen.

- Mamba! Jag ber, men mina böner suddas bort och smärtan tar helt över.

 

Jag öppnar ögonen. Luften är ren och fräsch. Det är något annorlunda med den. Jag känner inte igen den. Jag blöder fortfarande, men inte lika mycket. Jag tittar upp på hålet i taket. Ett ljus som inte liknar något jag har sett fyller nu rummet. Det är ett varmt och härligt ljus. Jag badar i det och det känns, underbart.

- Tack, mumlar jag. Jag hör vinden, den riktiga vinden. Den som bara finns i världen ovan. Jag ser en strimma av blått genom hålet, en ljus blå färg som ingen robot kan bära. Det måste vara taket på världen ovan. Mormor kallar det Himmelen. Jag tar ett så djupt andetag jag kan. Nu är allt äntligen över.