dystopier

ursäktar förseningen, jag skyller på sjukdom och brist på dator

Den första vändpunkten är att Winston köper sin bok och börjar skriva i den. Sedan träffar han Julia och blir ännu mer radikal. De blir upptäckta och den sista stora vändpunkten är att de tas in på kärleksministeriet för förhör, och Winston omvänds till att älska partiet. I hela boken har kärleksministeriet funnits i bakgrunden, folk försvinner hela tiden men det påverkar inte Smith så mycket. Innerst inne vet man att han kommer att komma dit genom hela boken, han säger det själv och det är mest en fråga om tid. Jag tycker att scenen när de upptäcker teleskärmen i Charringtons lägenhet är väldigt smart, åtminstone det teleskärmen säger.

”Vi är de döda”, sa han.
”Vi är de döda”, upprepade Julia pliktskyldigt.
”Ni är de döda”, sade en järnröst bakom dem.
De for åtskils. Winston tyckte att hans inälvor frös till is. Han kunde se vitan på alla sidor om irisen i Julias ögon. Hennes ansikte hade blivit mjölkaktigt gult. Klicken av rouge som hon ännu hade kvar på kinderna avtecknade sig skarpt, nästan som fristående från hyn inunder.
”Ni är de döda”, upprepade järnrösten.
”Den var bakom tavlan”, flämtade Julia.
”Den var bakom tavlan”, sade rösten. ”Stanna kvar precis där ni står. Rör er inte förrän ni får order.”

Det där stenkalla upprepandet ger en bra och skrämmande effekt. Sen kommer delen på kärleksministeriet som jag tycker kan bli långdragen och enformig. Och rum 101 gjorde mig väldigt, väldigt besviken. Efter all hajp undrade man vad det skulle finnas därinne (återigen en sådan där sak som är med i bakgrunden hela tiden och som man vet väntar) och inget skulle riktigt kunna leva upp till ens förväntningar.
Men nog av cynismen, mycket är bra med slutet också. Jag älskar tanken på att de skjuter en i ryggen när man minst anar det, och ja, jag hoppades lite att det var så boken skulle sluta. Att Winston gick genom en korridor och plötsligt insåg sin kärlek, och att den sedan skulle ta slut och man fick anta själv vad som hände (pang.) Men det är ett väldigt lugnt slut, Winston sitter på ett kafé och spelar schack med sig själv. Både Julia och han har överlevt men kärleken är död. Han har accepterat Engsoss och han till och med älskar Storebror.