dystopier

Vackrare än något annat

Det fanns där redan innan jag vaknade i mina obehagliga drömmar, som en osynlig slöja som höll borta all lust och stängde inne hopplösheten. Det fanns säkert mycket att lära här och även jag tyckte det var väldigt intressant och fascinerande i början men nu ville jag inte stanna en minut till. Den här platsen hade förändrat mig och jag kände mig numera som en stel marmorstaty. Jag kunde höra Moremí på nedervåningen och blev plötsligt sentimental när jag förstod att hon var en av anledningarna till att jag mådde såhär. Det var inte så här det började, vad var det med mig?
Jag var en talangfull journalist som skulle på ett uppdrag, till staden som föddes av avund från Venedigs speciella charm, Las Vegas galna stämning och Londons klassiska vis. Skönhetens stad, Pulchranova.  Det krävs turism eller isolation för att bevara något så annorlunda och extremt som en stad där allt är vackert och här gäller det senare så jag hade tur som fick komma hit. Jag bor hos Moremí i en minilägenhet på övervåningen, men hon ska inte bara ge mig husrum utan också visa mig runt i staden och lära mig om den. Jag rodnar när jag tänker på hur pinsam jag var första gången vi sågs på tågstationen. Hon är så himla vacker med kontrasten i ansiktet, de mörka ögonbrynen och ljusröda läpparna. Hennes hår är mörkt och ligger perfekt runt huvudet. Hon kanske fixar och fönar det varje dag, det skulle inte förvåna mig men det ser naturligt ut. Hela hennes uppsyn blev i alla fall för mycket för mig den där första dagen och jag kunde inte sluta stirra. Hon kollade på mig lite irriterat och undrade säkert vad för galning som skulle bo hos henne, men hon måste vara van, för även om jag skäms över hur jag stirrade så kan jag ändå inte förebrå mig själv för hon är verkligen skrämmande vacker.  Ja, hon bor i skönhetens stad men det hade inget med det att göra för människorna här är inte vackrare än där jag kommer ifrån, möjligtvis lite finare klädda. Tja, jag kan inte säga att det hela började så bra. Dagen efter när vi gick runt i den makalösa staden med detaljerat utsmyckade byggnader och parker med färgglada blommor, så frågade jag om det som hade fascinerat mig mest av allt.
”Hur står ni ut med att aldrig le?”
Jag var påläst och visste det innan jag kom hit men jag hade aldrig riktigt trott på det. Jag menar, ett helt folk som aldrig ler eller skrattar! Det går ju inte!
 Till att börja med diskuterade vi frågan i vänlig ton och hon förklarade att det inte var så speciellt, de hade aldrig skrattat eller lett, men inte för att de inte var glada bara för det inte var så de uttryckte deras glädje. Jag nöjde mig inte med det svaret och fortsatte argumentera och ifrågasätta för jag förstod faktiskt inte.
”Vi är uppväxta med att inte le, det kommer inte naturligt för oss”
”Men om nån säger något roligt!”
Det slutade med en hysterisk, låtsad vänlig debatt om huruvida man behövde le eller inte.
”Du pratar som om vi inte är människor”
”Ja, för det är mänskligt att le och skratta”
Vi kom inte fram till någon slutsats men efteråt hade båda lite dåligt samvete och det var som om vi telepatiskt gjorde en överenskommelse att försöka vara trevligare i fortsättningen. Några dagar efter så gick vi runt i staden för att köpa nya kläder till mig som skulle vara typiska för Pulchranova. Den stela stämningen släppte lite och vi hade ganska roligt fast det var inga skratt såklart. Det var förvånande hur snabbt det gick att vänja sig vid att inte skratta, men det var inte så svårt för leenden och skratt smittar och när det inte finns någon att bli smittad av så blir man liksom botad. Ibland fick jag lust att fnissa men den lusten dog bort när jag såg de blickar jag fick. Mina nya kläder var annorlunda min vanliga stil. Det var ett vanligt ljusgrått linne, mörkgröna byxor som var lite pösiga, och en tunn huvtröja i ett svalt tyg med lite märkliga volanger längs huvan och knapparna. Det var maj och jag behövde inte mer kläder än så när jag var utomhus. Nu smälte jag omedvetet in, med stiliga kläder och ett stramt ansikte.
Jag blev störtförälskad i Moremí första gången jag såg henne men jag började inte riktigt gilla henne förrän den 17 maj då det var fester och baler överallt i staden för att fira sommaren som snart skulle komma. Vi gick på en fin bal i solhuset (ett hus där taket var en stor glaskupol) som vi blev inbjudna till tack vare Moremí. Hon var lika strålande vacker som vanligt i en klarblå klänning och jag såg faktiskt rätt bra ut jag med. Hon lärde mig de eleganta danserna och jag försökte hänga med så gott det gick. Jag var ganska hopplös men ändå envisades hon med att jag, låt efter låt, skulle stanna kvar på dansgolvet och vi dansade dans efter dans tillsammans. Hela tiden hade jag den där sprudlande, kittlande känslan i magen men min hjärna kopplade inte längre den känslan till höjda kinder. Diskret stolt såg jag hur andra män tittade på oss med avundsjuka i blicken, eller det var i alla fall vad jag inbillade mig. Den balen slutade bra också när vi, tro det eller ej, åkte häst och vagn hem!  Väl hemma innan jag gick upp till min minilägenhet, kysstes vi. Jag hade så svårt att sova den natten med fjärilar som flög runt som galna i min mage.
Dagen efter spenderade vi i vad som sades vara den fagraste parken i Pulchranova , Rosenparken. Där gick vi runt hand i hand och såg vackra och unga ut. Rosorna hade alla möjliga färger, från romantisk röda till märkligt blå.
”Så vad ska du skriva om i din artikel?” frågade hon och sneglade på mig.
Jag svarade att jag skulle skriva att Pulchranova var den underbaraste platsen på jorden och att namnet
Pulchranova (som kommer från det gamla språket latin och betyder ungefär vackert och nytt) verkligen passade och massor av sådant dravel, men det var vad jag tyckte just då. Nu är jag inte så säker på det längre.
Den första gången mina tvivel började var nog när jag ensam var ute i staden för att gå och handla mat och gick förbi en dagisgrupp som var ute och gick, två och två hand i hand. Ingen log. Det var egentligen inte så att dagisbarn som är ute på promenad alltid gå runt och ler, det gör de säkert inte alltid även där jag kommer ifrån, men det var det där med barn som inte ler överhuvudtaget. Då greps jag av panikkänsla. Vad var det här för sjukt ställe? Jag gick till mataffären fortfarande lite förvirrad men när jag väl kommit hem hade jag lugnat mig och hade nog glömt bort allt om det inte vore för brevet jag fick två dagar senare. Det var ett vitt kuvert med mammas handstil. I brevet fanns det vanliga, hur de mådde, hur mådde jag? Vad som hade hänt, vad hade jag varit med om? Sedan stod det om min syster som nu hade fött sitt barn och om hur söt sonen var. I kuvertet låg också ett fotografi och det var när jag såg det som panikkänslan återvände. På bilden var min syster och hennes nyfödde son, båda skrattade. Det är svårt att förklara känslan jag fick men det var nästan som om jag hade blivit lurad, eller fångad. De första dagarna när jag hade ifrågasatt Moremí, då hade jag det fortfarande färskt i minnet, hur det var där man log. Men sakta, säkert och omedvetet hade jag förändrats och glömt. Jag blev rädd när jag förstod hur lätt miljön hade påverkat mig och hur försvarslös jag var mot det.
 Känslan kom i vågor, ibland så kändes det bara dumt men andra stunder så kunde jag inte göra annat än att tänka på det. Den här dagen låg jag under vattnet igen, vågen sköljde över mig innan jag vaknade.
 Jag drog undan de blå gardinerna och kollade ut genom fönstret. Människorna som gick utanför pekade på det underbara vädret. Den lilla fontänen sprutade vatten som glänste i solljuset, träden hade kvar de ljusa vårblommorna och allt var så jävla vackert. Jag behövde komma härifrån! Jag gick upp ur sängen och klädde på mig mina kläder. Jag åt frukost snabbt och gjorde mig klar för att gå ner till Moremí. De var ganska pryda av sig här och numera undvek även jag att gå ner i bara morgonrock till Moremí. Jag knackade på dörren från hallen och hon släppte in mig och återgick sedan till att läsa tidningen. Hennes panna var rynkad av nyheterna och hennes hår hade lagt sig lika perfekt som vanligt, med en smal hårslinga längs tinningen. Jag satte mig mittemot men reste mig ganska snart igen för att sedan åter sätta mig. Hon kollade upp från tidningen lite frågande.
Panikkänslan var tillbaka.
"Moremí, jag älskar dig. Älskar du mig så le" sa jag oväntat och överdramatiskt att döma av hennes blick. Nu hade jag till och med börjat tala vackert!
"Julian, jag älskar dig, men jag kan inte le." svarade hon med en blick som letade efter upphovet till detta yttrande. Det fanns inte mycket att svara, slutdiskuterat, hon kunde inte le. Jag reste mig upp.
"Vad är det med dig?" sa hon oroligt.
"Jag vet inte." Det var sant, jag visste bara att jag behövde komma härifrån och jag berättade det för henne. Jag bad henne följa med mig hem, jag visste tillräckligt om Pulchranova nu för att skriva en roman. Vi diskuterade det länge och konversationen liknade den vi hade för ca en månad sedan, bara den här gången var ilskan utbytt mot förtvivlan. Hon gick inte med på att resa härifrån så jag lämnade henne där och tog första tåget hem. Det var inte förrän jag suttit någon timme på tåget och sett mil efter mil med ödemark passera, inte ett spår av marmorstatyer eller planterade blommor, som det gick upp för mig hur lustigt jag betett mig, och kanske jag överreagerat en aning! Det var som om jag plötsligt såg allting utifrån, från ett helt nytt perspektiv. Jag kände mig rätt löjlig vid eftertanken men minnet var ändå tydligt och jag mindes panikkänslan jag haft, jag kunde bara inte förstå den.
När jag vaknade nästa dag skulle jag precis dra undan de blå gardinerna när jag upptäckte att fönstret nu var på andra sidan av rummet och jag var visst inte i Pulchranova. Jag var hemma. Snart kom minnet av gårdagen tillbaka och konstigt nog blev jag lite nostalgisk.

 Dagarna fortlöp och på samma sätt som jag förändrades i Pulchranova blev jag så småningom precis som förut igen, mitt gamla skrattande jag och ju mer tid som gick blev det mer och mer obegripligt att jag lämnat Moremí, eller var det hon som lät mig gå? Jag tänkte tillbaka på henne och undrade om det bara var jag som varit ytlig, om hon bara varit vacker, men min slutsats blev alltid den att hon varit mycket mer än det, och ju mer sörjde jag hennes frånvaro. Det kom dagar då jag övervägde att resa tillbaka men de dagarna försvann innan jag satte planerna i verket och jag stannade hemma. Min artikel blev bra, men jag undvek att gå in på hur jag hade mått när jag var där.
Sommaren passerade, och så kom den första kyliga dagen i slutet av augusti. Jag var på väg hem från arbetet och skulle bara åka två stationer med tunnelbanan så jag stod vid dörrarna, redo att gå av. Jag såg att det var hon innan jag förstod det. Av allt jag visste om henne så hade jag ingen aning om att hon kunde överraska mig så totalt. Det var en hel rad säten och människor mellan oss, hon stod vid dörrarna på andra sidan, till vänster om mig och hade fäst blicken på inget särskilt utanför. Jag kunde inte göra annat än att stå och gunga med i vagnens rytm, så chockad var jag. Efter 27 sekunder släppte hon det där utanför och fäste blicken på mig istället. Hon var smittad och bara synen av mig kunde utlösa det. Först kröktes mungiporna, sedan spred det sig över kinderna som blev runda och tillslut var tänderna blottade. I en tunnelbanevagn en kall och molnig dag, mitt ibland alla vardagens rutiner, stod Moremí och log. Det var vackrare än något annat.