dystopier

Att Nasse dog, är en tydlig vändpunkt (- eller peripeti!), tycker jag. Den döden innebar så mycket - precis som Simons också gjorde fast på ett annat sätt. För när Nasse dör rasar Ralphs stam ihop, och Ralph blir ensam. Innan var det kanske bara en maktkamp, och frustration (som jag pratat om förut) att vara utan vuxna som kan hantera situationen, som var det största och i stort sett enda ”hotet”.

Men Jacks stam går plötsligt över en stor gräns: de begår mord. Mot en vän, dessutom. De förstår ju inte det förrän efteråt, men då är det för sent. Blodet och mordets upphetsning har redan satt in, och nu ska de döda Ralph också. ”Döda odjuret! Skär halsen av´et! Så blodet rinner!”, ljuder deras sjuka krigssång.

Ralph blir jagad och ska dö, men just som han rullar ut på stranden ser han räddningen! Den som han väntat på och som kom för att han sett det Ralph kämpat för: eldens rök.

Räddningen är en sjökapten + besättning och båt. Alla pojkar kliver fram på stranden och när de berättat för kaptenen om de två pojkarna som dog brister de allihop ut i gråt. Det var upplösningen. Förstås att det kom en räddning men också att det liksom kom fram att de ångrade vad de gjort och förstod allvaret i det. Att de liksom kunde känna sorg och blev de engelska pojkarna igen, när det valiga livet kom tillbaka.

Jag tyckte det var en fin och trovärdig upplösning som nästan slutade som jag trodde från början. I början av boken visste jag ju dock inte att alla mord skulle ske så i slutet trodde jag ett tag att Ralph skulle dö eller att de skulle få stanna på ön för evigt.

Slutet är lite halvöppet, tycker jag. Man vet att det kom en officer och hans besättning till ön, men man kan ju inte veta SÄKERT att pojkarna kommer hem. Då boken utspelar sig under andra världskriget (tror jag?) kan de ju lika gärna bli ihjälskjutna på vägen. Eller så är kaptenen lite konstig och tycker att han kan lämna kvar pojkarna där för att de ”redan är förlorade” eller nåt (men det tror jag dock inte; han verkade ganska pålitligt).

Författaren har definitivt ett budskap, det bara känner man i de sista orden: ”Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände bort blicken för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.” Det är liksom inget slut, och ingen epilog. Det är bara sådär djupt.

Det står att Ralph gråter över oskuldens död och människohjärtans mörker.

Att en människa kan påverka så många andra till sjuka idéer som de övertalade innan inte ens tänkt på innan - eller kanske t.o.m. varit emot - är en stor bedrift. Jack är som Hitler; det tog inte en natt att övertala människorna, men tillslut gjorde han det i alla fall. Båda använde de sig av våld och övertalning, vilket verkar ju vara en fungerande metod.

Eller som Voldermort, han var ju inte ond från början! Det måste bara varit någon som smällde i honom idén att mugglarfödda inte var lika mycket värda, eller så var det på grund av hans dåliga uppväxt som skruvade till det i hans huvud. Hur det än var, så är de alla lika varandra: Jack, Adolf Hitler och Voldermort.

Punkt.