dystopier

Bort från allt

 

Med en tom blick stirrar jag ut genom pansarglaset. Jag vet inte vad jag förväntar mig att se, inte en susning ens. En lila giraff med vingar kanske? Ha! Knappast, chansen är lika stor att jag skulle se någon människa spatsera förbi. Eftersom våra syretabletter börjar ta slut och pappa vägrar att köpa fler än 20 på en månad, måste vi spara in på våra ”promenader”. Jag vänder mig surt om i rummet, för övrigt är det nog bara jag som kallar det ett ”rum”. Slussporten är så ful som den bara kan bli, med metalliska väggar och stålbultar överallt.

En sugande känsla efter något att äta tar över mitt intresse, och jag vänder om mot glasdörrarna som skjuts upp av sensorer på sidorna. Till skillnad från de sista som bor kvar på jorden har vi kvar möblering från 3000-talet och lite prydnader från tidigare sekel. Men där de för över 700 år sedan förvarade mat och dryck och som de kallade kylskåp, har vi bara vanliga näringspiller. Jag tar upp multikontrollen och håller upp den mot PAC-avläsaren och glaset skjuts åt sidan. Den lilla metallasken öppnar jag försiktigt och tar en av de små gula tabletterna mellan pekfingret och ringfingret. Jag tar även fram en liten plastbehållare, häller i mig vattnet samtidigt som tabletten. Jag strosar iväg och jag hör kylskåpet sluta sig bakom mig.

Utan att veta vart jag egentligen går, vimsar jag till min lilla hemliga lya. Ja, en hemlig lya i mitt eget hem. Förbi hissen som går upp till observatoriet, fast in bakom. Där finns det ett litet utrymme som ingen i min familj eller de få astronomer som kommer för att checka koordinatorerna någonsin kommer att upptäcka. Som någon amatör till agent gluttar jag efter någon i närheten, lyfter omsorgsfullt fram under en lös marmorskiva mitt lilla gyllene skrin jag fann i en jordhög. Drar ett mörkt långt hårstrå och lägger det på locket med en inbyggd sensor. Och med ett diskret ”klick” dras båda sidorna på locket ifrån varandra och avslöjar innehållet. Faktum är att jag fortfarande är helt mållös av den mekaniska boxen mellan mina händer, trots att jag ägt den i över tio år. Bland alla småsaker plockar jag upp en bekant liten tablett och sluter handen kring den. Jag lägger kärleksfullt ned lådan igen, puttar tillbaka marmorn på sin plats och vips kan ingen ana vad som döljer sig där. Jag ställer mig upp varsamt för att inte slå huvudet i det låga taket med det lilla dyrbara föremålet i min handflata. Eller… ja, enligt pappa ett dyrbart föremål.

Efter att ha dragit på mig min plastiga jacka med isolerande foder, stoppar jag tabletten i munnen. Under tungan, ja. På något sätt utlöser syret sig bättre då. Jag fattar egentligen inte hur alla piller och tabletter som vi jordbor håller på med nu. Regimen tvingar ju oss mer eller mindre till rymden och den nya planeten som jag hela tiden glömmer bort namnet på. Den nya planeten som föddes på 2500-talet där över 99,9 % av mänskligheten bor nu. Jag tar en gasmask från en krok, sätter den runt huvudet och drar upp multikontrollen ur fickan. Slussdörrarna stiger åt sidan och den miljö som ligger framför mina fötter är inget att hurra för. Fastän jag har mask och syretablett kan jag känna hur tung luften är. Mina ben för mig någonstans där jag aldrig satt mina fotspår. Jag ser ut över horisonten, jag önskar att jag kunde flyga, bort från jorden, bort från den trasiga värld vi lever i. Bort från allt.

Som varje gång jag går ut följer jag det lugna havet och undviker att gå i döda fiskars rester på strandkanten. Blicken fästs vid en liten udde jag aldrig sett lite längre bort. Havsörnarnas skrik ekar över havsytan medan jag med raska steg traskar förbi. När jag kommer närmare ser jag en gammal resekapsel på uddens spets. Jag går fram och sätter mig på knä med utforskande blick. Jag håller upp handen och scannern poppar fram. Bredvid sätet ligger en svart penna. Jag öppnar ett stort fack inuti kapseln. Med förundran drar jag ur en väska. Den ser ut att vara från 2000-talet. Ungefär. Hjärtat hoppar till när jag drar handen över det sträva materialet, och trummar som en galning när jag drar upp… Ja, vad det nu hette. Någonting med blixt i alla fall. Jag skjuter upp locket och till min besvikelse är det enda jag finner en sliten och fuktskadad anteckningsbok. Eller en dagbok. Så står det i alla fall på framsidan. Jag granskar väskan igen. Hur i all världen kan den ha hamnat här? Resekapslar används ju i turer till… Eurasia. Så heter den nya planeten, ja. De används ju till turer till Eurasia. Varför ligger då en helt strandad här? Jag lutar mig över kapseln, spanande efter märket med produktionssekel. Där. <TC-2500-649-FS> Vad ”2500” står för vet jag, den är alltså gjord på 2500-talet. Men resten fattar jag inte ett jota av. Med boken i en varsam fattning stegar jag någon meter upp på udden och slår mig ned på en brun stenbumling. Jag slår upp dagboken, som faktiskt är lite knepigt. Med tanke på att man slutade läsa i form av böcker för över 1000 år sedan, är det annorlunda att hålla i en. Hemma behöver man bara gå till lästavlan och säga till datorn vad man vill läsa. När mina tankar flödar vidare till honom slår jag upp boken.

 

”25 oktober

Jag är rädd. Ingen annan är det. Jag är den enda som vill stanna, jag förstår verkligen inte varför alla är så upphetsade över att åka till Eurasia. Idag sa dem på nyheterna att allting är klart och att man kan börja färdas ditt inom en månad. Jag gick ut i naturreservatet imorse. I böcker står det att på hösten börjar alla trädens löv färgas gula och orangea. Det är fel. 42 grader är för mycket för en sen dag i oktober. Bridlington shrieker fåglarnas ägg kläcktes igår. Ungarna är små och färgglada, men de verkar svaga. Jag hoppas de överlever vårat växlande klimat. Arten är så sällsynt.”

Natur. Har det ens funnits? Ja, för 1000 år sedan kanske. Men det enda som återstår nu är stammar, vissna växter och förgiftad luft.  Jag har aldrig hört talas om en fågelart vid namn Bridlington shrieker. Jag bestämmer mig för att söka på den när jag kommer hem igen, och vänder till nästa blad.

”4 december
Sophie och Kim har åkt nu. Även mamma och pappa vill fara nu, men jag stretar emot. Dem säger att Tellus är för farlig för oss. Neka kan jag inte, nästan alla fågelungar som fötts under det senaste halvåret har dött av klimatet. Vissa dagar är det torka, andra är det storm. Regimen har bestämt att hugga ned naturreservatet för att få mera material till Eurasia. Därför tvingar de oss att flytta på ett dolt sätt.”

 

”7 december
Nu är det försent. Jag sitter på en svävare på väg till rymdbasen. Färden kommer att ta 32 dagar. Jag kommer att sova i en enorm kapsel. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag förstår inte heller vad ma…”

Resten av texten är oläslig, jag anar att författaren var rädd, där med den skakiga handstilen. För mig har spänningen inte nått klimax än. Jag undrar hur den här personens första reaktion var när han eller hon landade på den då nyfödda planeten Eurasia. Ivrigt bläddrande slår jag upp nästa uppslag och finner att en hel bunt av det sköra tunna pappret är utrivet. Lång i ansiktet läser jag det enda som står med darrig skrift:
Jag är rädd. Hela farkosten skakar. Lamporna blinkar rött. Nödmegafonerna tjuter på väggarna. Jag blir tillsagt att hålla min lugn. Min syster gråter. Förlåt, men jag måste riva ut några sidor. Folk glor surt på hennes skakande axlar. Ingen sympati eller medkänsla. Alla tänker på sig själva. Jag vill hem…
Fuktskadorna är från blod. Rymdskeppet måste ha kränkt till ordentligt. Det skulle förklara blodet och m:et som fortsätter i en hackig linje. Men resekapseln var tom på lik. Det är lite egendomligt. För dagboken låg i en stängd väska, till skillnad från pennan och det övergivna sätet. Hasande krälar jag tillbaka till resekapseln, och sticker in huvudet för en bättre titt. Ja, mycket riktigt är det mögligt efter blod i kapselns innertak. Jag är uppriktigt glad för att jag tog på en mask trots allt. Den där stanken vill jag inte ens föreställa mig. Jag lirkar in dagboken i väskan, skjuter tillbaka väskan in i facket, ställer mig upp och granskar hela maskinen. Sedan för jag åter min hand mot sensorn och locket stängs sakta igen.

Väl hemma igen går jag raka vägen fram till läsväggen.

-          Sökning.

Bokstäverna ploppar upp på väggen: Vad önskar ni att söka?

-          Bridlington shrieker.

Just när texter och färgglada bilder målas upp på väggen framför mig hör jag ett namn:

-          Minna! Åh, ja just det. Det är mitt namn det.

Pappa har stormat in i rummet med håret stående åt alla håll och glasögonen på sniskan. Plötsligt slås jag av en tanke:

-          Har vi fått besked om Michael överlevde olyckan? Oj då. Jag skriker.

Pappas blick är vild, och han hasplar ur sig så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad han säger:

-          Minna, vi vet alla att Michael inte kan ha överlevt explosionen för fem år sedan.

Exakt. Min bror är död – Michael. I en krasch med en komet i rymden som ledde till en explosion.

-          Me… men vad är det då?

-          Minna. Hoppla, mitt namn för tredje gången på en dag!

Han måste ha märkt min okoncentration, för hans ögon grabbar fast mina.

-          Eurasia har gått ur sin bana. Planeten kommer kollidera med Jorden – med oss. Det blir undergången för båda planeterna. Undergången för mänskligheten.