1984, läslogg 5 - Morgan
Peripetin i 1984 är otroligt svår att placera. Vändingen är inte en punkt, det är mer som en långdragen korv. Man kan säga att den börjar när Winston åker fast. Han tas till det fruktade Kärleksministeriet där förrädare misshandlas bara för att dö. Men jag kan inte gå med på att vändingen slutar där. Under hans tid i Kärleksministeriet, förändras så mycket och man når bokens klimax otroligt långsamt. Den person Winston ser mest upp till visar sig vara hans största fiende. Det visar sig också att polisen följt honom under sju år, då han hade trott att han kunde gömma sig. Han blir grovt misshandlad. Mot slutet får Winston se sig själv i spegeln, men det är inte sig själv han ser. Han ser ett nerbrutet skelett som tappat sitt hår och sina tänder. Efter allt det här inser man hur chanslös och misslyckad han hade varit. Allt han fått vara med om nåde hjärtat.
Upplösningen på boken, är faktiskt en av de bästa upplösningarna jag någonsin varit med om. Allt går verkligen åt helvete. Winston blir totalt förstörd och han tappar till och med sin kärlek för Julia, som han behållit djup inne i sig själv. Det har ett samtal i slutet av boken då det kommer över ens om att ingen av dem känner något för den andra längre. Han sviker henne och hon sviker honom. Men sviken tar inte slut, det kommer ett svek till. Winston sviker sig själv. När han misshandlas i Kärleksministeriet, så lovar han sig själv att han ska hata Storebror till döden.
De sista orden i Winstons huvud är ”Jag älskar Storebror”. Han älskar Storebror sekunden innan en pistolkula träffar honom i bakhuvudet. Det finns nästan inget hopp kvar. Det ända hoppet som finns kvar, är det hoppet som läsaren har. Hoppet om att kanske inte Winston lyckades vinna över staten, men att kanske någon annan måste gjort det tillslut. Här skulle man kunna tänka sig att Orwell skulle kunna nöja sig, men det gör han inte. Utan efter själva historiens slut, skriver han några formella sidor om hur allt som kan går fel, går fel. Alltså finns inget hopp kvar alls, ondskan vinner för alltid. Det är som en motsatts till ”de levde lyckliga i alla sina dagar”. Man kan inte förställa sig något värre slut, än hur den här boken slutar.
Nu när man har läst slutet, så blir det redan tydliga budskapet i boken, ännu tydligare. I slutet förstår man bara inte budskapet, man nås av det. Allt blir så förfärligt att man inte kan tänka sig något värre. Eftersom 1984 samhället liknar samhällen som fanns då, så blir man rädd för att det ska gå så långt som i bokens samhälle. George Orwell försöker få folk att frukta den sortens samhälle, så att ingen någonsin skulle vilja ha det så. Den klassiska taktiken att överdriva för att få folk att förstå, en väldigt genomtänkt bok och ett väldigt genomtänkt budskap.
Sorgligt nog har ju inte det här budkapet riktigt nått alla här i världen. Om Tysklands och Sovjets samhällen liknade Ocianien i 1984, så är det ingenting jämfört med vissa samhällen idag. Som i Kina, där staten skrämmer folket, så att inte det avslöjas om hur dåligt det är i landet. Eller i Nordkorea där hela landets befolkning blir lurade och ledarna glassar sig i den västerländska lyxen. Kanske det är så att dem här sortens samhällen alltid kommer leva kvar, precis som krig. Fast kanske inte, kanske kommer man kunna bekämpa det precis som vi gjort i väst. Det här dock en fråga som får leva vidare och 1984 var en fantastisk bra bok.
