dystopier

Det var som vanligt solsken i den inglasade värld, vari denna berättelse utspelar sig. Det var femtio grader varmt, men trots detta varma faktum var glastrottoarerna fyllda med folk, som inte besvärades ett dugg av värmen. Man hade nämligen för länge sedan, när jordens temperatur började stiga oerhört men ingen orkade göra någonting åt det, uppfunnit ett piller, som gjorde att kroppstemperaturen sjönk från 37 till 29 grader. Därför var det nästan skönt för de frusna människorna att vara ute när det var femtio grader varmt. De kunde obekymrat vandra omkring i den värld av glas de levde i.

Inuti glasvillorna stod hemmafruarna och lagade middagen. De agerade allihop som om de var med i ett matlagningsprogram; de log, gjorde små charmanta rörelser när de saltade på maten, skrattade glatt och rättade till sina förkläden så att de skulle se bra ut - alltihop ifall någon ute på gatan eller i någon annat glashus skulle kika in på dem. De var alla utstuderat noga med att synas, för de visste alla, vad som hände med den, som trodde att den inte syntes.

Männen var på väg hem från sina jobb och barnen var på väg ifrån skolorna. De vandrade över trottoarerna likt fotomodeller på en catwalk. Barnen svängde på sina ännu oexisterande höfter och männen hade armbågarna riktade utåt och armarna spända för att visa för alla vilka enorma muskler de hade. På ålderdomshemmet, som låg beläget i en liten dunge av glasträd vilkas löv någon hade krossat, stod en naken gammal tant i en dusch och utförde en liten dans. I rummet under henne försökte en ännu äldre man, som trodde att han var en fågel, flyga framför glasväggen ut mot gatan och visa sina flygfärdigheter, medan några andra gamla män och kvinnor satt i matsalen och leende tuggade i sig middagen med löständerna på sned, alltmedan de tittade ut på människorna som gick omkring ute på gatan, och som när som helst kunde titta upp och få se, vad som hände på ålderdomshemmet idag.

Men så började plötsligt temperaturen stiga. Mitt denna vanliga, fullkomligt normala dag, började temperaturen stiga tills människorna började svettas. Kallt vatten förvandlades till hett te på några sekunder. Och det värsta var, att allt glas började smälta.

Först smälte de vackra träden, sedan gräset, och så bilarna, tunnelbanorna, och husen. Några av de moln, som också var gjorda av glas, föll ner och folk fick dem i huvudena. Människor rusade ut från sina välstädade hem, rädda för att begravas under det smälta glaset. De såg med förskräckelse på hur alla deras tillbehörigheter smälte ner till ingenting och på hur en hel skog krympte till en sjö av gegga. Ingenting fanns längre kvar. Hela jorden var tom på saker, kvar fanns bara miljontals förskräckta människor, som alla frågade sig: Vem skall nu titta på mig genom en vägg av glas? Det fanns inget glas kvar, och det skulle heller aldrig kunna skapas något nytt om temperaturen fortsatte hålla sig på sjuttio grader. Skulle de bygga nya hus skulle de behöva vara gjorda av sten eller trä, och då skulle ingen synas, väggarna skulle vara i vägen! Och syntes man inte, försvann man!

Så började den världsomvälvande självmordsvågen, som tömde jorden på alla dess invånare. För vad var det för mening med att leva om man ändå inte syntes?

/Hilda