dystopier

Här ska man ju skriva om peripeti och upplösning, vilket jag såklart kommer göra, blandat med andra reflektioner och så tänkte jag avsluta med att skriva lite om"Tillägg: Nyspråkets principer" som är en liten extradel om just hur Nyspråket (det språk som man i Oceanien ska ha helt övergått till år 2050) är uppbyggt.
I princip tillbringar Winston hela sista delen av boken (förutom precis i slutet) i kärleksministreriet, där han ska bli "omvänd", alltså börja tro på Storebror (SB) och partiet igen och sedan när han gjort det med stor sannolikhet dödas. Winston torteras, mycket fysiskt men också en del psykiskt, för att komma tillbaka till "rätt" tro. Jag vil inte spoila egentligen men Winston förändras och blir liksom tom. Exakt så som jag skrev i de förra loggarna och som O'Brien (som jag nu är rätt så säker på att han jobbar åt ministreriet, men det fina i kråksången är att helt säker kan man aldrig vara) sa, han blir bara ett skal. Just det är ju också det allra hemskaste, enligt mig. Att Winston inte bara får förlora och dö, utan att han måste förlora hela sin själ innan de tillåter honom att ge upp livet. Att kärleksministreriet gör honom tom och får honom att verkligen innerligt älska SB, det är det allra värsta. Slutet, där Winston ju förlorar sig själv och sin själ totalt, irriterade mig lite på grund av just det att han förlorade så helt och fullt. Han dog inte bara, det var värre än så. Men kanske var det meningen och kanske var det bra, att få ett sådant ändå ovanlgt slut på en bok som att man blir besviken på händelseförloppets ände. Oftast blir man ju glad och lycklig eller kanske ledsen så jag tyckte det var intressant att läsa en bok där man faktiskt blev uppriktigt besviken på vad som hände. Nu får ni inte tro att jag inte tyckte om boken, inte alls! Jag tyckte faktiskt riktigt bra om den! 
Jag tycker att en vändpunkt ligger i när Winston blir förändrad helt och hållet. Det börjar med att han förändras lite, han kan tänka sig att bli en vanlig medborgare och gömma undan sina tvivel långt inom sig, men inte bli av med dem. Så händer något, ja Winston blir torterad i rum 101 helt enkelt. I rum 101 blir man torterad med det allra värsta man vet, i Winstons fall är det råttor så han får en mask full med råttor mot ansiktet, när man blir utsatt för det hemskaste man kan tänka sig i hela värden blir man så rädd att man ger upp allt, skyller på andra och anger andra även dem man älskar mest (Winston skyller på Julia och tvärt om). Efter det är det inte samma sak, man förlorar sin själ och älskar SB men slutar älska sin förra älskade (Julia respektive Winston). Jag vet såklart inte om det skulle fungera i verkligheten men i Orwells dystopi gör det det. Och jag tror inte att det är helt omöjligt att det skulle funka, jag menar efter mycket tortyr och så sin allra värsta mardröm på det tror jag att man i princip kan förlora rätt mycket. Vi är ju ändå bara människor, och i Winstons samhälle fungerar det nog. Helst vill jag tro att det inte skulle gå, inte på mig, inte på någon. Att själen och tron på något sätt skulle övervinna rädslan men jag är inte säker. Rädslan har stor makt det går inte att bortse ifrån, det är bara att se ut i världen. Vad har människor inte gjort p.g.a. rädsla? Rädsla för att dö, för att förlora sin älskade, för skiljas från sin älskade eller bara helt enkelt av rädsla för vad någon högre makt, gud eller onda samt goda andar kan utsätta en för. Jag funderade på vad som skulle finnas i rum 101 för mig men jag kom inte fram till något. just dåkändes det som om det hemskaste som skulle kunna hända skulle vara att bli av med sin själ men det skulle nog vara något annat som låg på lur därinne. vad har jag ingen aning om som sagt.
Jag skulle ha tyckt om i fall man hade fått veta lite mer om Winstons förändring. Alltså inte den från lite omvänd till helt om vänd utan den från fullblodig tvivlare till det stadium då han tänkte försöka gömma sina tvivel. Där kändes det som om han i ett stycke tvivlade öppet och i näst plötsligt ville gömma det och som om en viss tid flutit mellan de båda styckena. Lite mer succesivt hade inte varit helt fel (bara för intresse) men egentligen gjorde det inte så stor skillnad. Men här är i alla fall exempel: Ur stycke ett "Han tystnade och fortsatte sedan: Vi har besegrat dig Winston.Vi har brutit ner dig. Du har sett hur din kropp ser ut. Invärtes är du i samma tillstånd. Jag tror inte du kan ha mycket stolthet kvar. Du har blivit sparkad och piskad och förolämpad, du har skrikt av smärta, du har vältrat dig på golvet i ditt eget blod och dina spyor. Du har jämrat om nåd, du har svikit alla och allt. Kan du komma på någon enda sorts förnedring som du inte har undergått?
Winston hade slutat gråta, även om tårarna ännu sipprade ur hans ögon. Han såg upp på O'Brien.
Jag har inte svikit Julia, sade han." och så lite tidigare i samma kapitel "Tror du på Gud Winston?
Nej.
Vad är det då för en princip, den där som ska besegra oss?
Jag vet inte. Människoanden.
Och du betraktar dig själv som en människa?
Ja.
Om du är en människa, Winston, så är du den sista människan. Din sort är utdöd; vi är arvtagarna. Fattar du att du är ensam? Du står utanför historien, du existerar inte.
han ändrade sätt och sa strävare: Och du anser dig stå moraliskt över oss med våra lögner och vår grymhet?
Ja. Jag anser mig stå över er."
I båda dessa exempel tycker jag det märks att Winston fortfarande öppet kämpar emot partiet och att han släpper fram sitt tvivel. Medan redan någon sida senare i nästa kapitel står det." Han hade kapitulerat, den saken var klar." .  Det är alltså en rätt snabb vändning där och jag hade tyckt om att få veta mer om processen men det var ändå en mycket bra bok.
Precis som jag skrev i förra loggen (tror jag) så trodde jag att boken skulle handla mer om en kamp mellan någon slags hemlig rebellgrupp (Brödraskapet) och partiet. Istället handlade den mer om Winstons kamp med sig själv, sina tvivel och till slut hur han förlorar och älskar SB igen. Det gjorde absolut ingenting, det är ju ofta roligare att läsa böcker där man inte kan förutse redan från början vad som kommer att hända.
Vad jag mer har tänkt på är att även om folket är VÄLDIGT inrutade ochhjärntvättade så är det väl lite sä människan är och alltid har varit. Man kan ju bara tänka på att människor ofta har trott helt och hållet på det som t.ex. kyrkan eller andra maktinnehavare har sagt. Jag tänker också på hur Joseph Conrad beskriver de två huvudpersonernaKayerts och Carlier "De var två inkompetenta och föga begåvade individer, en art vars existens möjliggörs enbart genom den höga graden av organisation hos en civiliserad allmänhet. Få människor inser att deras liv, deras karaktärers själva innersta väsen, deras förmågor och deras oförvägnare bedrifter bara är uttryck för deras förtröstan på tryggheten i sin omgivning. Modet, sansen, självförtroendet; känslorna och principerna; varenda storslagen och var enda obetydlig tanke tillhör inte individen utan den stora massan: en allmänhet som tror blint på den oemotståndliga kraften hos sina instutioner och sin moral, på sin polismakt och sina åsikter.". Jag känner lite att Orwell tar upp en, kanske svghet, kanske styrka i måttlig mängd som alltid finns hos människan (kanske helt enkelt för att vi är flockdjur) förstorar den och förvärrar den till dess yttersta gräns, tills det är så illa som det kan bli på grund av den egenskapen. Detta gillar jag eftersom det gör det hela mer trovärdigt och på riktigt.
Till sist ska jag bara säga att jag tyckte bra även om den lilla del i slutet som heter "Tillägg: Nyspråkets principer" eftersom man där får veta hur språket är uppbyggt och då verkligen förstår hur mycket tid och tankekraft Orwell har lagt ner på boken och dess samhälle.Han har tänkt både på HUR grammatiken ska vara uppbyggd och varför vilket är verkligt intressant. Här skulle exemplen bli så förbotat långa att ni får gå och titta i en bok istället om det låter intressant!
Slutligen: Bra bok och tack för mig!!