dystopier

 

Karaktärerna i den här boken är mycket få än så länge. Mannen och hans barn har bara stött på ett fåtal andra människor men ingen har de pratat med, utan de har bara gömt sig. Det finns tydligen ingen man kan lita på. Mannen och sonen är de enda karaktärerna man än så länge kan analysera. Inga karaktärer har några namn i boken, jag tror att det beror på att författaren inte har tyckt att det var relevant, och sen har jag märkt att jag själv har bildkopplingar till namn, så om det är en karaktär som heter Teodor kanske jag får upp en bild av en Teodor som jag pusslat ihop från andra karaktärer och riktiga bekanta. Helt omedvetet tror jag. Därför tycker jag att det skönt att börja från blankt papper när man skapar sig en bild av karaktären. Det finns en film som är skapad utifrån boken Vägen, jag har inte sett den ännu men när jag läst klart boken så ska jag titta på den, och då kommer förhoppningsvis en jämförelse i Läslogg 5. Jag börjar med Mannen, eftersom han är intressantast

 

Varför jag tycker att han är intressantast? Jo, för att han har sett övergången från gräs och gröna skogar till ett iskallt mardrömslandskap. Han är väldigt tystlåten och mystisk, för att han delar inga av sina tankar med Sonen, om inte sonen frågar. Det nämns i boken att det enda som får honom att inte ta livet av sig är hans son. Man vet inte vad som har hänt jorden och det är väldigt luddiga ledtrådar. Den här mannen har haft en kvinna förut, men hon tog livet av sig. Pojken och mannen talar sällan med varandra om henne, men jag hittade en dialog som var intressant:

 

”När han kom tillbaka var pojken vaken. Förlåt, sa han.

Det gör inget.

Somna om.

Jag önskar jag var hos mamma.

Han svarade inte, han satt bredvid den lilla gestalten insvept i filtarna och täckena. Efter en stund sa han: Du menar att du önskar att du var död?

Ja.

Så får du inte säga.

Men jag gör det.

Säg det inte. Det är en dålig sak att säga.

Men jag rår inte för det.

Jag vet det. Men du måste låta bli.

Hur ska jag kunna det?

Det vet jag inte.”

 

Pojken är också väldigt intressant, men honom tänker jag inte gå in djupare på förrutom att jag tycker det är intressant att han har skapat sin bild av gräs, skog, fågelkvitter och värme utifrån hans egen fantasi och vad han fått berättat för sig. Pojkens ordförråd är inte lika stort eftersom det är en begränsad värld där många ord inte behöver användas.

 

Däremot dök det upp något som var väldigt intressant, mitt i boken kom det ett stycke på cirka 7 rader som beskrev en händelse i jag-form. Det förbryllade mig väldigt mycket och jag fattade ungefär ingenting. Det är en människa som berättar och h*n är med ett sällskap som h*n kallar oss. H*n nämner pojken, och en kvinna.  Det kanske var mannens fru som tog livet av sig som beskriver situationen, eller var det mannen själv bara utifrån ett annat perspektiv? Jag blev väldigt förvånad. Är det någon som läser boken? Hur reflekterade ni över det här konstiga stycket? Jag vill gärna höra andra tankar. Sid. 76